Häromdagen ställde jag följande fråga på min hemsida https://www.facebook.com/bosonshistoria/”Vad tänker ni på när ni hör ordet ”Medeltiden”? Jag fick inte många svar men de som kom in hade i regel en mörk underton. Det talades om pest, sjukdomar död. En kommentar var lite gladare och talade om samhällsförändringar, men också här relaterades till pesten. Den ljusaste kommentaren nämnde förändringar i skriftspråket och tidens vackra handskrifter. En person nämnde den heliga Birgitta, till nyligen Sveriges enda riktiga helgon.
Medeltiden förknippas alltså i stort sett med mörker och elände och, vilket är intressant, med 1300-taket. Ändå omfattar ”medeltiden” en betydligt längre period. Om man följer den allmäneuropeiska betydelsen sträcker sig epoken över ett helt årtusende, från Västroms fall 476 till renässansen. Frågan när denna senare epok börjar är å andra sidan också omdebatterad: Petrarca ansåg i slutet av 1300-talet att han levde under en antik renässans. I Sverige betecknar ”Medeltiden” som regel tiden från svearnas kristnande under 10-1100-talet till upplösandet av Kalmarunionen och Gustav Vasas makttillträde.[1] För svenskar i allmänhet är det ändå de två sista århundradena, de mörkaste med digerdöd och unionsstrider, som fått symbolisera hela epoken. Denna period kallas ibland för Senmedeltiden, medan de tidigare benämns Tidig medeltid och Högmedeltiden. Bland fackmän är ”Riddartiden” ett annat vedertaget namn för epoken och säger man det blir associationerna säkert mer romantiska, om inte mindre blodiga. Man tänker på riddare, ädla jungfrur, sankt Jöran och kung Arthur. Vi övergår sakta i sagans värld. Ett ord som gärna dyker upp när vi talar om äldre medeltid är korståg eller korstågstiden. Korstågen upphörde just kring sekelskiftet 1300 och utgör därför ett ganska passande riktmärke när man vill fastställa senmedeltidens början.[2] Eftersom svenskar i regel är anglonormandiskt skolade förknippar de förmodligen korstågen med Rikard Lejonhjärta, Englands ridderlige furste från slutet av 1100-talet. Råkar man vara frankofon, vilket inte är så vanligt i Sverige, är det kanske Ludvig IX(den helige), man i första hand tänker på.[3] Trots att ingen av dem uppnådde det stora målet, att återta Jerusalem från ”de otrogna” muslimerna, blev både Rikard och Ludvig legendariska genom sina resor till heliga landet. Att fara på korståg var under perioden 1100-1300 det finaste en europeisk adelsman eller kung kunde göra, måttet på en sann riddare. En mindre känd kunglig korsfarare är Edvard, sonson till kung Rikards bror prins John, Johan utan land. Trots att han idag, som kung Edvard I, snarare förknippas med de första allvarliga försöken att skapa ett enat Storbritannien än med kamp för kristendomens seger är Edvards resa till Palestina en intressant berättelse.
När Edvard mot slutet av 1260-talet beredde sig att resa till vad vi idag kallar Mellanöstern var han kronprins, son till den 60 år gamle kung Henrik III och själv nära trettio.[4] Tiderna var turbulenta både hemma i England och i orienten. De senaste tio åren hade inbördeskrig rasat mer eller mindre konstant i England, där adelsoppositionen varit mycket nära att lyckas begränsa kungamakten. En tid hade både kung Henrik och sonen Edvard suttit i husarrest men Edvard lyckades fly, befria fadern och besegra rebellernas ledare. Ännu rasade småstrider men kampen var i praktiken över. Skönt att komma ifrån ett tag, tyckte förmodligen prinsen. I heliga landet skockades ovädersmolnen. Nyligen hade den egyptiska sultandynastin störtats av sina egna slavsoldater, mameluckerna, som därefter själva tagit makten. Deras ledare Baybars gick omedelbart till offensiv i avsikt att beröva de kristna ”frankerna” deras sista besittningar på islamisk mark. Larmrop hördes från de kvarvarande kristna garnisonerna: Väst måste sända förstärkningar! Nu beredde sig prins Edvard att i kung Rikards efterföljd dra ut i kampen mot de otrogna. Även kung Ludvig av Frankrike rustade sig emellertid att fara på korståg och som han en gång förut utfört detta ädla värv, samt för tillfället hade mer i kassakistan än sina fränder på andra sidan kanalen, föll det sig naturligt att han stod i spetsen för företaget. Han gav också ett ansenligt lån till systersonen Edvard i anslutning till korståget.[5] Ändå höll penningbristen på att stjälpa hela projektet innan det ens börjat. Parlamentet var inte överdrivet förtjust i tanken att bevilja skatter till storslagna planer som sedan inte förverkligades, något man fått uppleva flera gånger under Henrik III:s långa regering. Kungen själv var inte heller särskilt entusiastisk för sonens korstågsdrömmar. Han satsade hellre på sin fina nya kyrka i London, Westminster Abbey. Dessutom var inbördeskriget ännu inte helt avslutat och många mindes de senaste årens strider med bitterhet. Efter många om och men beviljades emellertid de pengar som behövdes, åtminstone till en del och på sensommaren 1270 kunde prins Edvard äntligen sätta segel mot Frankrike. Med sig hade han kring 220 riddare. Det låter inte särskilt manstarkt men siffran inberäknar bara prinsens närmaste män, männen ur de förnämsta släkterna, de som stod Edvard närmast. Varje högadelsman hade med sig ett eget litet följe av vasaller och tjänare. Man tror att uppåt 1000 personer deltog i expeditionen.[6] Med i följet fanns också kronprinsens hustru, Eleonora av Kastilien, som ogärna lämnade sin man ensam och vars närvaro kom att spela en viss roll. [7]
När man i september 1270 kom fram till den stad vid franska medelhavskusten där man gjort upp att möta franske kungen, visade det sig att Ludvig redan gett sig av men inte till Akko, som ligger i dagens Israel, utan till Tunisien i Nordafrika. Kungens yngre bror Karl hade övertalat honom att hjälpa till att bevaka sina personliga intressen där. Vad skulle engelsmännen göra? De följde efter, för att vid sin ankomst till Tunis i november finna att kung Ludvig avlidit drygt två månader tidigare, 25 augusti.[8] Hans bror Karl, som var kung av Sicilien, hade gjort upp avtal med den lokale härskaren och var på väg hem när Edvards styrka anlände. Man beslöt att följas åt till Sicilien, men där blev det storm och flera av de franska skeppen förstördes. Fransmännen återvände nu hem med sin döde kung medan Edvard, som lyckats bevara sin eskader i stort sett oskadd, beslöt att fortsätta till ”Outremer”, som korsriddarna kallade sina besittningar i heliga landet.[9] Kanske kände Englands tronarvinge en stark triumf i sitt bröst då hans flotta åter satte segel. Frankrike var slaget ur brädet, mer av sjukdom och stormar en av strider. Nu skulle han Edvard, en ättling av den store Lejonhjärta, som de kristnas nye härförare åter ta upp kampen och kanske bli den som återförde det heliga Jerusalem i kristna händer.
I Akko var stämningen dyster vid den engelska flottstyrkans ankomst på våren 1271. Sultan Baybars hade fortsatt sin skoningslösa offensiv och tycktes omöjlig att stoppa. Det verkade vara en tidsfråga innan också Akko skulle falla och de kristnas heliga rike vara förlorat. Engelsmännens ankomst ingav visserligen en känsla av hopp men det var bara alltför tydligt att den lilla styrkan på sin höjd kunde störa sultanens operationer, inte vända krigslyckan på allvar. Man sökte därför allierade och fann sådana i de iranska mongolerna, som var gamla fiender till mameluckerna och dessutom hade personlig revansch att utkräva på Baybars sedan denne besegrat dem i strid tio år tidigare. Mongolerna gick till offensiv i Syrien på vintern 1271, varpå de kristna följde upp med motsvarande offensiv i Israel och belägrade ett fort mellan Akko och Jerusalem. Man lyckades dock inte dra väsentlig fördel av sitt tillfälliga överläge, vilket fick sultanen att ironiskt konstatera att det knappast var troligt att frankerna skulle kunna inta Jerusalem, när de inte ens kunde erövra en mindre fästning. Inte heller mongolernas offensiv hade gett önskat resultat. Överhuvudtaget talade flera faktorer på båda sidor för att ett fördrag borde slutas mellan kristna och muslimer. Ingen vann längre på detta krig i dödläge, medan däremot alla tjänade på det ömsesidiga handelsutbyte som kunde fortsätta att blomstra om status quo upprätthölls. I april 1272 slöts också ett stilleståndsavtal på tio år mellan kristna och muslimer i heliga landet. En av få som var missnöjd var den engelske tronföljaren, som i förhållandet till muslimerna var mera ideolog än pragmatiker och säkert undrade till vad gagn han rest hit när trosbröderna nu valde att sluta fred inom ett år efter hans ankomst. Han vägrade kategoriskt att underskriva något fredsfördrag.[10] Några månader senare, sommaren 1272, inträffade emellertid en händelse som tycks ha fått prinsen att längta hem eller åtminstone bort från denna gudsförgätna kuststad som verkade bestå av pacifister. Detaljerna är dunkla men någon tog sig uppenbarligen in till prinsen i hans rum i Akko och stack honom med en dolk, kanske förgiftad, i bröstet. Uppdragsgivare skall ha varit sultanen, som förmodligen nu betraktade prins Edvard som det enda verkliga kristna hotet mot hans välde. Enligt en version av händelsen skall prinsens hustru desperat ha börjat suga ut det förgiftade blodet ur såret. Andra säger att hon gråtande fördes ut ur rummet, övertygad om att maken var förlorad.[11] Några dagar verkade Edvard sväva mellan liv och död. Han skrev testamente men återhämtade sig sakta och överlevde, främst genom att läkarna skar ut köttstycken ur de skadade delarna av hans kropp. Alltfler av prinsens följeslagare insåg att korstågsdrömmen var över och återvände hem. I november 1272 följde han själv exemplet och lämnade Akko. Det var inte enbart av leda vid svaga riddare. Bud hade kommit från England: Henrik III var döende. Tronföljaren måste hem och se om sitt hus. Heliga landet var glömt. En ny karriär väntade den blivande Edvard I.[12]
[2]
Korstågstidens slut anges i regel till år 1291 då Akko, den sista mer betydande
kristna besittningen i mellanöstern, erövrades av sultan Kalill av
Egypten.
[3] De båda
kungarna levde nästan ett århundrade efter varandra. Egendomligt nog blev
Rikard inte helgonförklarad, vilket däremot är fallet med Ludvig. Kanske
Rikards engelska familj, brodern Johan och dennes son Henrik, inte var
tillräckligt ivriga att genomföra ett sådant projekt.
[4] Edvards
son, Edvard II, blev senare den förste engelske tronföljare som fick titeln
Prins av Wales. Såvitt jag kunnat finna fanns under 1200-talet ingen särskild
titel avsedd för tronarvingen. Däremot tycks vissa titlar, exempelvis earl av
Cornwall, ha öronmärkts för kungliga personer.
[5] Ludvig
IX:s tidigare korståg 1248 hade dock inte slagit väl ut. Kungen hade i själva
verket blivit krigsfånge och måst friköpas mot lösen. Ludvigs drottning var
moster till prins Edvard.
[6] Det
låter kanske också i underkant, med tanke på att syftet sades vara att bekämpa
en offensivt inriktad armé. Men planen förutsatte som sagt att franske kungen
skulle ta ledningen av företaget. Dessutom fanns ju de soldater som redan var
stationerade i Mellanöstern att tillgå. Det var snarare en undsättningskår än
en verklig armé som drog ut under Edvards ledning.
[7] Det var
inte så ovanligt att hustrur till högt uppsatta korsfarare åtföljde sina män.
Så hade drottning Margareta av Frankrike gjort då kung Ludvig dragit ut 20 år
tidigare.
[8]
Fortfarande en helig dag inom katolska kyrkan. Kung Ludvig IX helgonförklarades
1297.
[9] ”Landet
på andra sidan havet”.
[10] I
romanen Brödraskapet(svensk
översättning 2007), låter författaren Robyn Young tvärtom Edvard vara en av dem
som initierar fredsfördraget, dock mer i tanke att få fria händer för sina expansionsplaner
på brittiska öarna än för att sluta fred med ”de otrogna”.
[11] Oavsett
om historien med den desperat blodsugande kronprinsessan är sann eller inte,
visar den på det för kungligheter ovanligt intima förhållandet mellan Edvard I
och Eleonora av Kastilien.
[12] Edvard
I regerade England 1272-1307. Denna text bygger på tredje kapitlet av Marc
Morris bok A great and terrible king,
Edward I and the Forging of Britain(2008).
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera