I skänkrummet på ett litet värdshus i kurfurstendömet Brandenburgs huvudstad Berlin satt en vårafton år 1620 en grupp män samlade kring ett bord. De förde sig och var klädda som officerare. Ett påfallande inslag var deras ungdom, ingen över 35 år. De hade sånär gott miste om husrum för natten. I dessa oroliga tider, när inbördeskrig nyligen utbrutit borta i Böhmen, visste man aldrig vilka slags människor som strök omkring. En omtänksam värdshusvärd släppte inte in vem som helst i sitt logi: De kunde ju vara legoknektar. Sällskapet hade emellertid släppts in sedan de visat sig vara svenskar och inte på krigsfot, åtminstone inte här och nu. Det hade ärende till staden och stod under ledning av pfalzgreve Johan Kasimir, svåger till svenske kungen Gustav Adolf. En av gästerna, kanske i 25-årsåldern, hade vackert ljust hår, klara blåa ögon och rödlätt ansikte. Man kunde ana tecken till en begynnande fetma. Han verkade glad och skämtsam som de andra, nästan lite upprymd som om han var ute på ett spännande äventyr. Trots att han enligt passet hette Gustav Karlson, var överste och alltså inte främst i rang i sällskapet, var det på något underligt sätt som om han intog en särställning bland sina kamrater. Man kunde inte säga hur det märktes. Kanske det var något obestämt i deras sätt att se på honom, eller kanske någon varit oförsiktig nog att buga sig då han talat. I själva verket var den unge mannen Sveriges konung, Gustav Adolf, kommen till Berlin att fria till kurfurst Georg Wilhelms syster Maria Eleonora.[1]
Våren 1620 hade Gustav Adolf varit kung i nära tio år. Han hade redan upplevt en allvarlig förälskelse i en adelsficka hemma i Sverige och, till prästerskapets fasa, skaffat oäkta barn med en holländsk borgarkvinna. Kort sagt, det var hög tid att få honom passande gift med någon furstinna innan han trasslade till sitt liv ännu mera. Dessutom gällde det som vanligt att skaffa landet en tronarvinge.[2] Valet föll småningom på kurfurstens av Brandenburg dotter, prinsessan Maria Eleonora. Det låg bra till geografiskt i förhållande till Danmark. Problemet var att flickan halvt om halvt var bortlovad till Gustav Adolfs kusinbarn och(åtminstone på papperet), rival om den svenska tronen, Vladislav Vasa. Även om det kanske roade Gustav Adolf att ”bräda” sin polske frände och även om det ur taktisk synpunkt var lämpligt att på detta sätt försvaga Polens strategiska ställning, är det förstårligt om brandenburgarna tvekade att sända sin prinsessa till Sverige. Svenskarna må så smått ha börjat få vind i seglen vid den här tiden men Polen var ännu så länge kulturellt och politiskt en betydligt mer högtstående nation än det ensliga, kalla riket uppe i norden. Kunde man förövrigt lita på denna uppkomlingsdynasti, som sedan stamfadern Gustav Vasas dagar tycktes ha fått upproret i blodet och vars medlemmar ägnade all energi åt att avsätta varandra. Hur länge skulle Gustav Adolf sitta på sin tron?[3] Dessutom var Preussen vasall under Polen varför man inte utan vidare kunde avvisa ett polskt frieri, alldra minst till förmån för dess konungs värste fiende. Gustav Adolf däremot var alltmer hågad att våga sig på saken och hade nu alltså begivit sig till Berlin att möta sin presumtiva gemål, dock försiktigtvis inkognito. Brudens mor, som under tiden blivit änka, var å andra sidan vidtalad och alltmer intresserad av sin svärson in spe. Sedan sällskapet installerat sig på värdshuset lät de meddela kurfurstinnan om sin ankomst. Under de närmaste dagarna träffade kungen, alltjämt i skepnad av överste Karlson, Maria Eleonora flera gånger. Hon blev omedelbart betagen: Hon hade bara ögon för kungen, konstaterade en medlem i delegationen efter en middag som hållits för gästerna. En gång lär hon ha pussat honom i sin egen kammare. Men allt var inte avgjort. Sällskapet fortsatte genom Tyskland för att besiktiga andra tänkbara drottningkandidater. Enligt maximen att resor är till för att göra spännande, lite ovanliga och kanske skamliga saker; sådant man inte gör hemma, passade kungen vid ett tillfälle på att tjuvtitta på en katolsk gudstjänst.[4] Det var nog bara för att studera fiendens avguderi, skrev en följeslagare ursäktande. Brandenburg var dock inte glömt. Inom kort återvände man till Berlin, där såväl brud som svärmor fortfarande var entusiastiska för giftermålet. Problemet var att kurfurst Georg Vilhelm, Gustav Adolfs blivande svåger, inte var det: Han var inte ens i Berlin när svenskarna kom tillbaka. Trots detta ansågs paret som förlovat. Gustav Adolf reste hem för att förbereda festligheterna. Då dök kurfursten upp och försökte stoppa projektet. Änkekurfurstinnan förde därför sin dotter till ett avlägset slott, där hon fick invänta det rätta ögonblicket att resa till Sverige. När problematiken inte visade tecken på att lösas drog sig modern inte för att stjäla vad hon ansåg vara Maria Eleonoras berättigade hemgift ur furstendömets skattkammare.[5] Så småningom kom prinsessan i alla fall iväg, eskorterad både av sin mor och av en stor svensk delegation under Axel Oxenstiernas ledning. I november 1620 stod bröllopet i Stockholm.[6]
Under sådana dramatiskt romantiska omständigheter började det äktenskap som mer än något annat i Sveriges kungliga historia skulle komma att förknippas med häftig, nästan sjuklig pasion från drottningens sida. Maria Eleonora skulle sörja sin döde make så häftigt att det väckte omgivningens ovilja. På hösten 1640, nästan exakt tjugo år efter ankomsten till Sverige, skulle hon lämna landet under lika romantiskt dramatiska omständigheter som hon kommit.[7] Trots att denna drottning kanske mer än de flesta andra förtjänar medkänsla och sympati har man in i vår tid närmast sett henne som förryckt. Är svenskarna rädda för starka känslor?
[1] Den
återgivna scenen är fiktiv men det lär stämma att sällskapet hade svårt att
finna logi.
[2] Den
utomäktenskaplige sonen, Gustav Gustavson, 1616-1653, adlades sedermera
Wasaborg.
[3] Av de
svenska vasakungarna var Kristina den enda som hade en far som ärvt tronen
genom ”naturlig avgång”.
[4] Ungefär
som kommunistledare i Kreml lär ha tittat på Hollywoodfilmer under kalla
kriget. Man kan kanske gissa att Gustav Adolf personligen inte hade något emot
katolicismen(något hans dotter kände till)?
[5] Med
tanke på att syftet med giftermålet från svensk sida var att få goda relationer
med Brandenburg, var tillvägagångssättet kanske inte det bästa.
[6] Denna text
bygger på Herman Lindqvist. När Sverige
blev stormakt, kapitel 5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar