Leeds Castle, Kent
Kungliga äktenskap förknippas sällan med kärlek. För bara något sekel sedan var regeln att kungligheter gifte sig av dynastiska skäl, för att forma värdefulla allianser eller bekräfta ett fredsfördrag mellan två länder. Äktenskap var tillkomna för att producera tronarvingar, inte för att parterna älskade varandra. Så hade det varit åtminstone sedan medeltiden, troligen sedan antiken. När man talar om kärlek i samband med kungliga äktenskap är det nästan alltid med en negativ underton. Det ses som något farligt, lite skrämmande, närmast sjukligt . Ännu Sven Stolpe talar om drottning Maria Eleonoras ”förvirrade uppträdande” efter kung Gustav Adolfs död 1632 och anför som exempel att hon låtit förvara kungens hjärta i sitt rum, trots att hjärtat efter en avliden kunglighet ofta begravdes för sig.[1] Drottning Victorias ”hysteriska sorg” efter prins Alberts död är också välkänd och Erik XIV:s giftermål med Karin Månsdotter anses än idag av vissa historiker som ett ologiskt steg: Kungen hade otvivelaktigt varit ur balans en tid före vigseln. Med undantag för just kung Erik är det påfallande ofta drottningar förknippas med och klandras för lidelsefull, närmast sjuklig kärlek. Det finns naturligtvis kungar som älskat sina hustrur, men eftervärlden associerar i regel inte dessa kungar med personlig kärlek. Om ämnet alls berörs ses det som något positivt, ett tecken på att dessa män trots allt varit i stånd att älska.[2] En suverän som definitivt älskade sin första gemål och visade det inte minst vid hennes död var den engelske medeltidskungen Edvard I, regent under senare delen av 1200-talet. Edvard var gift med den kastilianska prinsessan Eleonora.[3]
Eleonora var halvsyster till kung Alfons – Alfonso X av Kastilien. Han var en mycket lärd men också ärelysten furste som i början av 1250-talet kastade sina blickar över Pyrenéerna på Gascogne, som då var en engelsk besittning under stark press av Frankrike.[4] Den engelske kungens äldste son hade nyligen utnämns till hertig av Gascogne. Alfons försökte lägga området under sig genom att understödja lokala rebeller men då projektet visade sig svårgenomförbart satsade han istället på att gifta bort sin unga syster med hertigdömets nominelle herre, prins Edvard.[5] Förutom kravet att hans blivande svåger skulle erhålla stora landområden i förläning av sin far kung Henrik, fordrade Alfons att Edvard skulle resa till Kastilien för ett möte samt att själv få dubba honom till riddare. Så blev också beslutat och i september 1254, efter några veckors vistelse i Gascogne, avreste prinsen med stort följe mot Burgos, dit man kom fram i mitten av oktober. Detaljerna om vad som hände är knapphändiga men 1 november dubbades Edvard planenligt till riddare, mötte sin maka och gifte sig med henne, Han var 15 år, hon knappt 13. För oss kan det verka chockerande att kvinnor eller snarare flickor giftes bort så unga, men detta var fullt normallt i kungliga familjer ungefär fram till franska revolutionen. Det fanns kloka röster som varnade för att flickor kunde ta skada av tidiga graviditeter men i stort sett betraktades en kvinna som könsmogen i och med att hon fått sin första mens. En kvinna som inte fått barn senast vid 30-års ålder sågs å andra sidan som misslyckad. Edvards far, kung Henrik III, verkar ha hört till de mer omtänksamma, för när den knappt 13 åriga prinsessan ett halvår efter bröllopet fick missfall och nedkom med en dödfödd dotter, beordrades Edvard att resa till sina förläningar på Irland medan förberedelser gjordes för Eleonoras mottagande i London. Morris tolkar detta som ett försök från Henriks sida att skydda svärdottern från alltför nära kontakter med sin man. Den egensinnige Edvard trotsade ändå sin far och reste efter hustrun till London. Om det berodde på passionerad förälskelse eller något annat skäl får lämnas därhän. De närmaste åren blev besvärliga för kungafamiljen, med inbördeskrig, pöbelupplopp och periodvis fångenskap både för kungen och Edvard. Kanske var det därför som Eleonora fick vara ifred i nästan 10 år efter missfallet. Åtminstone blev hon inte gravid under den tiden. Men från mitten av 1260-talet tog det fart på allvar. Under en period på omkring 20 år föddes ytterligare 14 barn i äktenskapet, i genomsnitt ett vartannat eller vart tredje år men ibland med bara ett år emellan. En gång fick de tvillingar, av vilka den ena dog. Flickorna var livskraftigare än pojkarna: av 11 döttrar uppnådde 5 vuxen ålder medan bara en av pojkarna, yngste sonen Edvard, blev vuxen.[6] Det sägs att kungaparet skall ha åsidosatt sina barn till förmån för sin egen varma relation, men enligt Morris stämmer inte detta. Edvard och Eleonora var inte mer distanserade från sina barn än vad kungliga föräldrar i regel varit nästan in i vår tid. Kung Edvard gav sonen Alfonso, som levde tills han var tio år och räknades som tronarvinge, leksaker då han var liten och hade redan börjat ge honom en mans kläder och utrustning, svärd, hästar osv, då han avled. Pojken hann också agera som faderns ställföreträdare vid en ceremoni i Westminster Abbey i London. Drottningen frågade regelbundet efter barnens hälsa. Att föräldrarna å andra sidan inte visade större sorg utåt när så många av deras barn avled, vilket Edvards egen far däremot kunde göra i motsvarande läge, kan just ha berott på att de vant sig vid dödens härjningar i familjen.[7] Att Edvard och Eleonora var mycket fästa vid varandra står klart. I stort sett varje gång kungen gav sig ut på resa följde hon med. Så snart de kunde drog de sig tillbaka till någon av sina många egendomar där de levde ett fridfullt ”semesterliv” tillsammans. Drottningen satsade mycket på anläggandet av trädgårdar och införskaffade exotiska frukter från hemlandet, som apelsiner, till sina privata egendomar. Hon hade minst två spanska trädgårdsmästare i sin tjänst. Leds Castle i Kent var kungaparets särskilda favoritställe. Det där med kungaparets många egendomar utgör för övrigt ett eget kapitel i deras liv tillsammans. Eleonora ansågs nämligen vara expert på att lägga sig till med andras egendomar. En liten vers om kungaparets girighet som bevarats åt eftervärlden lyder i min egen svenska översättning ungefär:
Vår konung allt vårt guld vill ha
Vår drottning våra gårdar ta.[8]
En inkomstkälla som många i engelska högadeln begagnade sig av och som drottningen ansågs särskilt skicklig på var att köpa upp fordringar från judiska köpmän som själva kommit i trångmål på grund av kronans många restriktioner mot dem och sedan indriva skulderna för egen räkning.[9] Hon ansågs inte heller ha fullgjort den för en drottning klassiska uppgiften att agera stötdämpare åt undersåtarna och mana sin man till mildhet, snarare tvärtom. Eleonora blev alltså inte särskilt populär i sitt nya hemland men åtnjöt i gengäld sin makes oreserverade kärlek, vilket inte varit alla drottningar förunnat.
På hösten 1290, då hon var nära 50 år blev drottningen sjuk. Man förde henne mot Lincoln för att hon där skulle vara nära relikerna av ett helgon som tydligen ansågs ha särskild kraft. Men under färden blev hon allt sämre och 28 november 1290 avled drottning Eleonora hemma hos en lokal adelsman. Edvard blev förkrossad. I ett brev skrev han om Eleonora ”som vi av hjärtat älskade i livet och ej kan upphöra att älska i döden”. En ståtlig begravning iscensattes. Sedan hennes inälvor och hjärta tagits ur kroppen och begravts för sig fördes drottningen i en magnifik procession mot London, dit man nådde den 17 december. På de platser där följet hade stannat under sin färd restes magnifika monument med ett kors överst. Det blev sammanlagt tolv monument i marmor och sten. Tre av korsen finns fortfarande kvar och bevarar, enligt Morris, alltjämnt något av sin storslagenhet trots att de är illa åtgångna. [10] Det var inte heller nog för kungen att resa ett gravmonument åt sin hustru i Westminster Abbey. Också i katedralen i Lincoln och klostret Blackfriars i London, där inälvor och hjärta gravsatts, restes minnesmärken.[11] Allt detta gjorde mycket för att förgylla Eleonoras i samtiden som vi sett ganska skamfilade rykte. Man kan undra vad exempelvis Axel Oxenstierna hade tyckt om en sådan sorg av en konung för sin drottning.[12]
[1] Sven
Stolpe, Jeanne d’Arc, den heliga Birgitta
och drottning Kristina Tre historiska kvinnoöden, föfattarinläsning(1987).
[2] Två
exempel är hertig Karls(Karl IX), varma relation till första hustrun, Maria av
Pfalz och Karl XI:s tydligt visade sorg vid hans drottning Ulrika Eleonoras död
1693.
[3]
Huvudkälla till följande text är Marc Morris’ biografi över Edvard Ifrån 2008, A great and terrible king, Edward I and the
Forging of Britain, främst kapitel 1, 6, 7 och 8. Översättningarna till svenska är mina egna.
[4] Gascogne
var det sista av de besittningar engelsmännen haft i Frankrike sedan Vilhelm
Erövrarens dagar.
[5] Engelska
tronföljare hade då ingen fastställd titel. Edvards och Eleonoras son blev den
förste engelske ”prinsen av Wales”.
[6] Edvard
II, född i april 1284, efterträdde fadern 1307 men avsattes 1326 och dog under
mystiska omständigheter året efteråt.
[7] Det kan
vara värt att notera att de många döda barnen inte fick Edvard att misstänka
att äktenskapet med Eleonora var ”fördömt av Gud”, så som skedde drygt 200 år
senare då en annan engelsk kung inte lyckats få livskraftiga söner med en
aragonisk prinsessa. Angående uppfattningen att kungaparet älskat varandra mer
än barnen, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Eleonora_av_Kastilien_(1241–1290)
[8] ”The king
would like to get our gold/The queen our manors faiir to hold. Ändå betecknar författaren Robyn Young i sin roman Revolt(svensk översättning 2011), Eleonora som sin makes "förnuft och eftertanke. Hans barmhärtighet och visdom". Om hon anser sig ha faktisk grund för den beskrivningen eller bara önskat knyta ann till den klassiska föreställningen om hur en drottning bör uppträda får lämnas därhän. Eleonora av Kastilien spelar för övrigt en obetydlig roll i Youngs romansvit, som handlar om skottarnas kamp för självständighet kring sekelskiftet 1300. Huvudperson i berättelsen är skottarnas kung Robert I, Robert Bruce.
[9]
Förmodligen hyste Eleonora som ”god” kristen kastilianska en särskild ovilja
för såväl judar som muslimer.
[10] Charing
Cross i London erinrar fortfarande om Eleonoras död och Edvards djupa sorg.
[11] Endast
graven i Westminster finns kvar idag.
[12] Edvard
I gifte några år senare om sig med den 17-åriga prinsessan Margareta av
Frankrike, faster till hans egen blivande svärdotter Isabella. Trots den stora
åldersskillnaden, Edvard var nu över 50 år, tycks äktenskapet ha blivit
förhållandevis lyckligt. Paret fick tre barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar