Kampen om Skottland, del III - Hammaren faller till marken

 När kung Edvard 1 i triumf återvände från Skottland i september 1296 stod han på höjden av makt. De som vågat bjuda honom motstånd i grannrikena var krossade och som bevis på att det skotska kungariket nu för alltid var en del av England förde han med sig hem den legendariska ”ödesstenen” från Scone Abbey. Propagandaskrifter spreds, där Edvard framställdes som en större krigare än den legendariske kung Arthur och mannen som utvalts att uppfylla den vise Merlins profetior om Britanniens enande. Det enda som nu återstod, förkunnades det, var att besegra fransmännen, vilka några år tidigare inlett fälttåg för att erövra de engelska provinserna på sitt territorium. Därefter kunde kungen lugnt återta Korset för att fullborda den kamp för kristendomen han så vackert påbörjat i Heliga landet innan han bestigit Englands tron drygt 20 år tidigare. I själva verket var problemen otaliga för Britternas nye herre. Kriget med Frankrike innebar såväl ekonomiska som mänskliga kostnader och både Englands adel och borgare, kanske mest adeln, knotade högljutt. I ett skede tycktes inbördeskrig rentav vara nära.[1] Mitt i allt detta kom nyheter från Skottland: Uppror hade brutit ut och ledaren var knappast bättre än bonde. Han hade också mestadels bönder i sin plötsligt skapade armé. Han hette William Wallace.

Edvard I hade fått erfara vad så många stormaktsledare i historien upptäckt då det varit försent; det är inte nog att erövra ett land militärt, för att få verklig kontroll måste man också ha folket med sig. Den nyerövrade skotska provinsen ålades, på samma sätt som Edvards övriga undersåtar, att bidra till striderna i Frankrike med pengar och manskap. Redan som det var var engelsmännen impopulära i Skottland. De tunga pålagorna ledde till revolt.[2] William Wallace var inte den ende upprorsledaren men det var han som kanaliserade missnöjet och symboliserade motståndet, i synnerhet de första åren. Den första stora striden stod vid Stirling bridge 11 september 1297. Engelsmännen besegrades i grunden, även om det sannolikt berodde mer på platsens läge och topografi än på skottarnas stridsvana. Nederlaget kompenserades för engelsk del av segern vid Falkirk följande år, men något definitivt avgörande uppnåddes ändå inte. Under de närmaste åren återkom engelsmännen regelbundet på härjningståg i Skottland, som besvarades med skotska räder på engelsk mark. Kriget stod i praktiken stilla. 700 år efteråt frågar sig vän av ordning och förnuft vad detta ändlösa småkrig tjänade till. Det kostade ju bara folken på båda sidor ett oerhört lidande. För Edvard I av England låg saken annorlunda till. När han besteg tronen var den engelska centralmakten försvagad av inbördeskrig och dåliga finanser. Vid sin kröning lär han sedan kronan satts på hans huvud, ha tagit den av sig och förklarat att han inte ämnade bära den igen förrän han ”återtagit de landområden fadern förlorat till adeln och till sina anhängare”.[3] Detta ”program” innebar i praktiken inte bara att återkräva vissa jordar eller egendomar utan överhuvudtaget att stärka kronans makt på bekostnad av såväl adelns som de större städernas självstyrelse.[4] Också de walesiska ledare som drömde om att skapa ett enat rike av områdets många territorier, där både engelska kronan och engelsk adel redan hade intressen att bevaka, måste kväsas. Edvard I hade flitigt studerat krökerskrivaren Geoffrey av Monmouth, som på 1100-talet i sina skrifter, som ursprungligen sades vara författade av den vise Merlin, förutspått att Britannien, som en gång varit enat under den mytiske ”Brutus av Troja”, åter måste förenas till ett rike för att undvika undergång.[5] Dessa ”profetior” togs av kungen som bevis på den stora uppgift ödet utsett honom att förverkliga.[6]  Edvard I såg sig följaktligen som verkställaren av ett enhetsverk, inte som söndrare eller krigshetsare. När prinsessan Margareta, arvinge till den skotska tronen och tilltänkt gemål åt Edvards son och arvinge, oväntat avled år 1290 fann sig den engelske kungen plötsligt berövad sin chans att på ”naturlig” väg göra sig till Britanniens härskare. Hellre än att se sitt stora projekt gå om intet valde han då att tillgripa smygvägar, falskspel och rena terrormetoder för att säkra sitt inflytande i Skottland. När invånarna, av någon oförklarlig anledning, vägrade acceptera den engelska överhögheten måste deras uppror krossas, hur lång tid och vilka kostnader det än månde kräva. Att ge upp innebar inte bara ett personligt nederlag, det vore också ett tecken på svaghet som i förläningen kunde inspirera både utländska makter, främst Frankrike, och oppositionella bland de egna baronerna till krig och uppror. Så kan Edvard I:s handlande i den skotska frågan förstås, om än inte ursäktas efter en senare tids värderingar.[7]

I början av år 1304 hade man kommit därhän att alla syntes trötta på kriget. Det stod klart för skottarna, vars kamp huvudsakligen leddes av de män som en gång stött den sedan åtta år avsatte och landsflyktige kung John Balliol, att de i längden inte kunde besegra de manstarka och kraftfullt ledda engelsmännen. Å andra sidan tärde kriget på den ännu inte särskilt utvecklade engelska statsapparaten. Det visade sig besvärligt att samtidigt föra ett långvarigt småkrig och hålla förvaltningen igång. Rättsmaskineriet knakade i fogarna. Regelrätta rövarband tog kontroll över stora områden och höll i praktiken invånarna som gisslan. En mänskligt sätt obetydlig  men för staten pinsam incident inträffade när de engelska kronjuvelerna stals 1303. Därtill kom naturligtvis de rent ekonomiska kostnaderna för kriget i Skottland, plus kriget med fransmännen om besittningarna i Guyenne, som nyligen avslutats. Resultatet blev ett avtal där skottarna kapitulerade mot amnesti till både liv och egendom, med undantag för några av ledarna som fick underkasta sig en tids exil innan också de tilläts återvända hem. Den ende som uttryckligen undantogs från avtalet var William Wallace, som efter en tids landsflykt återvänt till Skottland och fortsatt motståndskampen där. I och med dennes utlämnande och grymma avrättning i London i augusti 1305 tycktes allt äntligen fullbordat för Edvard I. Skottland och Wales var båda i hans händer och flera av de irländska magnaterna stod under hans kontroll. Han var åter Britanniens herre. Redan innan Wallace avrättats hade frågan om Skottlands framtida styrelse tagits upp till diskussion. Att landet skulle stå under engelsk kontroll var självklart men kung Edvard var nu beredd att acceptera ett visst mått av skotsk självständighet. Representanter för de olika skotska fraktionerna bjöds in till överläggningar i Westminster. En av dem var en 30års man som hette Robert Bruce. Familjen Bruce hade i princip stått på Englands sida under kriget. Roberts farfar och far hade båda hoppats att med engelsk hjälp bestiga Skottlands tron men fått se sina förhoppningar krossade. Robert själv hade spelat rollen av vindflöjel och än stött rebellerna än kung Edvard, allteftersom det tycktes lämpligast. Nu ingick han alltså i en grupp rådgivare vid engelska hovet angående skotska angelägenheter. På hösten 1305 beslutades att Skottland skulle styras av en engelsk guvernör eller lordlöjtnant, men i stort sett hela den övriga administrationen skulle vara skotsk. Skotska lagar och seder skulle tillämpas i styrelsen av riket.[8] Allt tycktes följaktligen sluta till båda paters belåtenhet då plötsligt något fullständigt oväntat inträffade: I februari 1306 gick Robert Bruce till anfall mot de engelska garnisonerna i sydvästra Skottland efter att först, om under ett gräl eller överlagt är ovisst, ha dödat en skotsk högadelsman som tidigare tillhört John Balliols närmaste anhängare. Flera slott ockuperades och 25 mars 1306, Marie bebådelsedag och nästan på dagen 20 år efter Alexander III:s död, lät Robert Bruce, earl av Carrick, utropa sig till kung Robert I av Skottland vid den gamla kröningskyrkan Scone Abbey.  Den överenskommelse han själv ingått med Edvard I var bruten.

Den engelske kungen blev rasande. Inte nog med att han än en gång tvingades uppbåda en armé för ett fälttåg i Skottland. Hans utsträckta hand hade besvarats med en lömsk ”dolkstöt i ryggen” av en man han litat på Han hade blivit gjord till åtlöje inför sitt folk, sina baroner och Europa i allmänhet. Till detta kom hans för tiden höga ålder (han var nära 70 år) och att hans son och arvinge visade större böjelse för bullersamma nöjen än för krig. Om hans projekt att ena Britannien inte snart fullbordades, var risken stor att hela konstruktionen skulle gå i bitar efter hans död. Skottland måste kuvas medan han ännu var i livet! Det fält- eller snarare härjningståg som följde blev fruktansvärt. Ingen som på något sätt bistått Bruce skonades, varken adelsmän eller ärevördiga biskopar. I bästa fall kastades de i fängelse, vilket kunde innebära ett spartanskt möblerat rum på något engelskt slott men också en mörk fängelsehåla eller att sättas i bur i ett slottstorn .[9] I värsta fall hängdes och halshöggs ”förrädarna”, vilket drabbade flera av Robert Bruce bröder. Till och med personer som annars var lojala mot Edvard I beklagade att adelsmän behandlades så nesligt. Bruce själv kom undan och flydde till Irland i exil. Engelsmännens framfart slog emellertid tillbaka. Allt fler greps av skräck inför inkräktarnas skoningslöshet och redan i februari 1307 kunde kung Robert återvända till sitt rike med nya anhängare under sitt baner. Samtidigt blev kung Edvard allt svagare. Det var som om insikten om Bruces svek tömt honom på fysisk kraft. I brev från denna tid uttryckte han oro för sitt folks framtid, samtidigt som han sade sig förlita sig på Guds nåd över både undersåtarna och honom själv. Nyheten om hans fiendes återkomst till Skottland fick den gamle kämpen att mobilisera sina sista krafter. Han satte sig till häst för att åter leda sina trupper i fält. Men nu var reserverna oåterkalleligen slut. Edvard I, ”skottarnas hammare” som det står på gravstenen i Westminster Abbey, avled 7 juli 1307 i den lilla orten Burgh by sands i grevskapet Cumbria i nordvästra England. Han blev 68 år gammal.

Under de närmaste åren efter gamle kung Edvards död inträdde en sorts vapenvila mellan England och Skottland. Engelsmännen hade fortfarande kontroll över flera skotska slott men deras nye kung var, som redan sagts, inte särskilt intresserad av krig. Dessutom var han fullt upptagen med att försöka skydda sina impopulära gunstlingar mot högadelns angrepp hemma i England. Således fick kung Robert tid att konsolidera sin ställning och att återta kontrollen över allt större landområden i sitt rike. Först när det stod klart att det sista vikiga slottet i engelska händer, Stirling Castle, var på väg att falla mobiliserade Edvard II, som olyckligt nog inte tagit konsekvenserna av sitt ljumma krigsintresse och erkänt Robert Bruce som Skottlands kung, en armé och tågade mot Skottland. Resultatet blev slaget vid Bannockburn 23-24 juli 1314, historiskt redan därför att det varade i två dagar, vilket var mycket ovanligt under medeltiden. Det blev ett stort engelskt nederlag. Det är ofta svårt att fastställa exakta antalet stupade i medeltida drabbningar men minst 4 000 engelsmän tros ha stupat i själva slaget. Därtill kommer de som stupat under flykten hem till England. Sammanlagt kan så mycket som 11 000 engelsmän ha stupat eller tillfångatagits av skottarna, detta i en här som vid inmarschen i Skottland omfattade cirka 13 000 soldater. Skotska sidans förluster tycks än mer obestämda. Av mellan 5-10 000 soldater, av osäkert vapenslag, tros 400-4 000 ha stupat.[10] Flera engelska ädlingar ingick bland krigsfångarna. Deras utväxling gjorde det möjligt för kung Robert att äntligen få hem sina, systrar, sin hustru och sin dotter, som suttit internerade i England de senaste sju åren.[11]

I och med Bannochburn var Skottlands självständighet i praktiken tryggad, även om det dröjde drygt tio år innan England officiellt erkände detta. Det innebar inte att allt var frid och fröjd. Varken engelsmän eller skottar glömde vad som varit. Edvard I:s sonson skulle på 1330-talet åter söka säkra engelsk kontroll över Skottland, men det är en annan historia. Ungefär samtidigt, i augusti 1330, avled en nära 70årig kvinna som hette Yolande, änkehertiginna av Bretagne och grevinna av Montfort. Trots att hon levt i Frankrike i många år hade hon alltid hållit ett öga på sina skotska affärer. Hon var den kvinna som knappt 20 år gammal, i egenskap av ny drottning av Skottland, förgäves väntat på sin make, kung Alexander III, den där stormiga marsnatten 1286 när hans häst föll utför en klippa vilket blev början till det skotska successionsgrälet. Hon hade överlevt sin man, hans två närmaste efterträdare på den skotska tronen, kung Edvard I av England och hans son Edvard II. Den siste av aktörerna från skotska frihetskrigets dagar hade gått ur tiden.           

                             

                                          

---

[1] De engelska besittningarna i Frankrike betecknas i modern litteratur ibland som ”Gascogne”, vilket är fallet i Morris biografi över Edvard I, ibland som ”Guyenne” https://en.wikipedia.org/wiki/Guyenne Författaren Maurice Druon talar i sina romaner med motiv från fransk medeltid om ”Akvitanien”, även om beteckningen Guyenne också förekommer. Det är inte lätt att fastställa de exakta gränsdragningarna i det feodala Europas lapptäcke av riken, grevskap, hertigdömen och andra typer av enheter. Det var inte lättare på den tiden, vilket ofta ledde till krig. I ”Guyenne”, som tycks ha omfattat delar av nuvarande sydvästra Frankrike med Bordeaux som en viktig stad, var den engelske kungen vasall under Frankrike med beteckningen hertig. När tronskifte skedde på endera sidan kanalen förväntades engelsmännen avlägga hyllningsed för området. Den franske kungen Filip den sköne hade 1294 inlett fälttåg för att få fullständig kontroll över hertigdömet. Striderna pågick till 1303 och slutade med att status quo bevarades. I detta spel utgjorde skottarna ett viktigt kort för Frankrike.
     

[2] I Robyn Youngs romaner om skottarnas självständighetskamp mot Edvard I framställs de engelska skatteindrivarna som regelrätta förtryckare av civilbefolkningen. Hur mycket sanning som ligger i detta är en öppen fråga men ett historiskt faktum är att upproren mot ockupanterna inleddes mindre än ett år efter nederlaget vid Dunbar 1296.   

[3] Översättningen till svenska är min egen. Citatet återfinns på s. 115 i Morris biografi.

[4] Detta drabbade främst adelsmännen i gränsområdena mot Wales, ”The Marches” och Londons borgerskap.

[5] Denne Brutus sades vara ättling till den trojanske prinsen Aeneas, som i sin tur skulle ha grundat Rom. Britannien antogs ha fått sitt namn efter honom https://en.wikipedia.org/wiki/Brutus_of_Troy  

[6] Det var Monmouth som med sina skrifter, främst De brittiska kungarnas historia, på allvar lanserade Arthurlegenden. För Edvard I hade Monmouths böcker förmodligen samma höga källvärde som Olaus och Johannes Magnus historiska krönikor drygt 200 år senare skulle få för vasasönerna i deras syn på sig själva, Sverige och världen. Om Geoffrey av Monmouth, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Geoffrey_av_Monmouth.   

[7] De skrifter och traditioner som utformat Edvard I:s syn på Britannien och hans egen plats i dess historia behandlas utförligt i kapitel 6 av Marc Morris biografi A great and terrible King, Edvard I and the Forging of Britain)2008), som utgör huvudkälla för denna text. Övriga fakta har huvudsakligen hämtats från kapitel 10-11.         

[8] Detta upplägg har likheter med ryssarnas förhållningssätt till Finland vid bildandet av det ryska storfurstendömet 1809 och i viss mån kanske också efter kriget, då Stalin avstod från att ockupera Finland trots att detta land, åtminstone på papperet, varit lierat med Nazityskland och förödmjukat honom under vinterkriget. Det sägs att Stalin skålade för den finske överbefälhavaren Mannerheims duglighet och tapperhet i fält. Kanske kände Edvard I 1304-1305  en liknande beundran för sina skotska motståndare. Man kan i så fall beklaga att detta inte fallit honom in tidigare.  

[9] Denna skändliga behandling drabbade flera av Bruce kvinnliga släktingar, bland dem hans dotter.

[10] https://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Bannockburn.

[11] Roberts dotter Marjorie gifte sig senare med den skotske adelsmannen Sir Walter Stewart. Hon blev därigenom stammoder till den nya skotska kungaätten Stewart(Stuart), som efter 300 år också besteg Englands tron och som de brittiska kungarna än idag härstammar från. Som kuriosa kan tilläggas att John Balliol, Edvard I:s skotske marionettkung från 1290-talet, avled i exil i Frankrike några månader efter Bannockburn, i november 1314.  

Kampen om Skottland del II - En marionett på tronen

”En viskning gick över skeppet – Prinsessan är sjuk.

En av de engelska riddarna, som vaknat av oväsendet, hejdade biskopen på väg akterut:

-          Vad står på, frågade han på latin, ett tungomål de båda behärskade.

-          De påstår att flickan är sjuk, finns det någonting vi kan göra?

-          Ni kan be, svarade Navre och klev in i kojan.

Männen hävde sig på årorna, dog och slet och tvingade fram skeppet genom natten medan drakhuvudet glimmade i stjärnornas sken. Inne i kojan vred sig flickan och svettades under fällarna. Ibland ropade hon på sin far, men mestadels låg hon tyst med sina plågor och det askfärgade ansiktet var tärt i lyktornas sken. Den läkekunnige försökte ge henne saltvatten för att hon skulle kasta upp igen och därmed tömma kroppen på skämd mat, även om kammarjungfrun hävdade att måltiden hon intagit hade varit färsk. Men barnet var alltför svagt för att dricka. Tillslut nöjde han sig med att lägga en blöt trasa över pannan för att försöka få ner febern.

Navre knäböjde bredvid flickan. Han hade hämtat krucifixet från kistan där han förvarade sina tillhörigheter och höll det nu över prinsessans huvud för att bekämpa eventuella demoner som rörde sig kring barnet. Samtidigt bad han för hennes själ.

Några timmar senare syntes en mörk strimma i väster. Den stjärnbeströdda himlen ljusnade långsamt. De utmattade, genomsvettiga rorsmännen fann ny styrka då de siktade land och efter en stund närmade sig långskeppet en övergiven strandremsa på en av Orkneys alla öar.

Besättningsmännen hoppade över relingen och plaskade ned i vattnet, där de grep tag i repen. Med vågornas hjälp drog de upp det breda skeppet på sanden. Navre böjde sig ned och lyfte upp Margareta i famnen. Hennes andetag var svaga nu och hon hade inte gråtit på ett tag. …Hennes hud var vit som marmor – ett tecken på att hon befann sig i skuggriket. Han bar ut henne i gryningen, där den kalla brisen rufsade hennes hår. Svein och kammarjungfrun kom för att hjälpa till men biskopen vägrade släppa taget om flickan när han försiktigt tog sig över landgången.

Männen tystnade när biskopen av Bergen vadade ut i bränningarna, medan havet slet i hans kåpa. De engelska och skotska riddarna samlades bakom honom med spända anleten. Då biskopen lade ner flickan på den torra sanden föll hennes huvud bakåt mot hans arm. Han såg ned på henne. Margaretas ögon var öppna och stirrade upp mot den bleka skyn”.

Så skildrar Robyn Young den norskskotska prinsessan Margaretas död i romanen Revolt(svensk översättning 2011). Exakt hur flickan dog tycks dunkelt. I romanen förgiftas hon av skotska adelsmän som vill hindra hennes tronbestigning. Författaren själv tycks i efterordet mena att Margareta dött av dålig mat, medan nätuppgifter talar om skeppsbrott och drunkning.[1] Vad som var väsentligt var att inte bara en ung flicka avlidit, en hel dynasti hade utslocknat. Margareta var dotter till kung Erik av Norge och hans hustru Margareta av Skottland. Hennes morfar Alexander III av Skottland hade några år tidigare dött i en olyckshändelse utan att efterlämna någon direkt arvinge. Något år dessförinnan hade skotska adeln svurit att godta den norska prinsessan som Alexanders efterträdare. Dessutom väntades hon i sinom tid bli drottning av England. Kung Edvard I hade aktivt verkat för den nya skotska drottningens giftermål med hans son och arvinge, Edvard av Caernarfon och när Margareta i september 1290 slutligen satte segel för att föras till sitt nya rike var allt förberett: England och Skottland skulle i sinom tid gå i personalunion, vilket i praktiken torde innebära att det större riket slukade det mindre. Prinsessans oväntade död under resan var ett streck i räkningen för Englands expansionsplaner. För Skottland tycktes det innebära inbördeskrig. Vem skulle nu bestiga tronen?[2]

Det fanns i praktiken två kandidater, Robert Brus(Bruce), av Annandale och John Balliol av Galloway. Båda räknade släktskap med det nu utslocknade kungahuset. Balliol stammade från en äldre gren än Bruce, vilket hans anhängare åberopade som argument för hans anspråk. Bruce var å andra sidan något närmare släkt med kungahuset än Balliol och kunde dessutom sägas ha starkare band till Skottland än sin konkurrent. Under kung Alexanders omyndighet på 1240-talet hade han periodvis varit rikets regent. Hans anspråk på tronen, i händelse manlig arvinge saknades, skall också ha erkänts vid något tillfälle.[3] Familjen Ballioll hade visserligen också anknytning till Skottland men herren av Galloway var snarare engelsman eller fransman än skotte, om man såg till var han vuxit upp och var släktens tyngdpunkt låg. Hans far var så engagerad i engelska förhållanden att han inte bara hade egendomar i landet, vilket de flesta skotska adelsmän hade, utan också hade grundat ett eget College i Oxford.[4]  Sonen gjorde sin egentliga entré i skotsk politik först i samband med moderns död år 1290, då han redan var över 40 år. Å andra sidan stod Balliols anhängare närmare makten än familjen Bruce vid prinsessan Margaretas död, så det jämnade så att säga ut sig. Att de båda släkterna av tradition var fientligt inställda till varandra gjorde inte saken bättre. Kort sagt, inbördeskrig hotade. I detta läge vände sig en av rikets biskopar till den engelske kungen för att be om hjälp.

Med facit i hand kan det verka underligt, nästan vansinnigt, att man på skotsk sida inte insåg riskerna med att be det, i jämförelse med Skottland, mäktiga grannriket om hjälp med tronföljden. I själva verket fanns det knappast något alternativ. Även om Edvard I och hans företrädare genom åren inte gjort någon hemlighet av sin önskan att se Skottland som vasallstat, hade Edvard ändå alltid visat sig vänlig och tillmötesgående mot sin forne svåger kung Alexander. Många skotska adelsmän, bland dem Balliol och Bruce, var eller hade varit gifta med engelska adelsdamer, vilket förskaffat dem inkomstbringande landområden på engelska sidan gränsen, samtidigt som det gjort dem till den engelske kungens underlydande vasaller inom hans gränser.  Robert Bruce hade ingått i dåvarande prins Edvards följe när denne reste till Heliga landet i början av 1270-talet. Kung Edvard hade dessutom visat sig som framgångsrik diplomat och medlare i striderna mellan Aragoniens och Neapels härskare angående rätten till öriket Sicilien några år före den skotska tronföljdskrisen. Edvards ”medling” i Skottland bör dock för samtiden snarast ha fört tankarna till en romersk prokonsul eller kejsare som, efter anmodan om hjälp från något galliskt stamfolk, lägger under sig en ny provins. I vår tid har händelseförloppet närmast tycke av en totalitär diktators översittarfasoner mot ett mindre grannland. I maj 1291 kallades skottarna till möte på gränsen mellan de båda länderna. Vid ankomsten fick delegationen först veta att mötet skulle ske på engelsk, inte skotsk mark. Redan detta verkade misstänkt men värre skulle det bli. I stora salen på slottet Norham fick skottarna till sin stora häpnad höra att kung Edvard inte kommit som medlare utan som domare. Han skulle själv avgöra vem som hade starkast rätt till skotska tronen och alla som kände sig kallade måste lämna in sin släkttavla till kungens män. Engelska och franska jurister skulle sedan avgöra vem som var mest berättigad till tronen. Detta förfaringssätt var helt lagligt eftersom kungen av England var att betrakta som skotsk överherre, menade. Edvard. Han hade bevis på det. Kunde skottarna bevisa motsatsen, eller föredrog de kanske att avgöra frågan på slagfältet?[5] Skottarna försökte påpeka att det snarare var Edvards sak att bevisa sitt påstående och att hans agerande här och nu inte anstod en furste som sade sig vilja dra ut på korståg för kristendomens sak. Kung Edvard vägrade ge med sig och hotade än tydligare med krig. Mötet avslutades utan uppgörelse, men genom ett skickligt mullvadsarbete lyckades Edvard få allt fler av de skotska högadelsmännen att erkänna hans överhöghet ”tillsvidare”, tills tronföljdsfrågan var avgjord. Landets lagar och seder skulle på intet vis rubbas. Slutligen fanns det ingen praktisk möjlighet att sätta sig till motvärn och i mitten av juni 1291 erkändes kung Edvard I som Skottlands temporäre härskare. Efter ytterligare en ceremoni, där alla hågade skotska tronpretendenter fick lägga fram sina anspråk, utsågs slutligen, efter mer än ett år i november 1292, John Balliol till skottarnas kung. Kröningen skedde som alltid vid Scone Abbey i närheten av Perth i mellersta Skottland. Redan efter några dagar visade det sig att vad man fått var en marionettkung. Inte nog med att Balliol svor vasalled till kung Edvard. Den engelske kungen förklarade sig också fri alla löften han givit att inte röra skottarnas lagar och seder. Den som inte var nöjd med en dom som fälts i Skottland kunde i fortsättningen överklaga till London. Det är möjligt att kung John först uppfattat sin ed till Edvard som att han var skyldig att bistå honom, exempelvis om England råkade i krig, inte som att han i egenskap av kung stod under sin engelske granne. I så fall togs han snart ur illusionen. Skottlands kung kunde nu kallas till Westminster för att stå till svars inför Edvard I som en uppstudsig elev inför rektor eller, kanske mer träffande, en olydig dräng inför sin herre. Vid ett tillfälle tvingades den stackars monarken överlämna tre av sina slott till engelsk kontroll. Slutligen insåg de adelsmän som stod vid Balliols sida att de med en sentida term i praktiken ingick i en ”Quislingregering”. Sommaren 1295 tvingades kungen överlämna all beslutanderätt i händerna på ett råd, som sedan tog kontakt med Frankrike för att söka hjälp.[6]  I oktober sanna år undertecknades ett alliansfördrag med udden riktad mot England. I Westminster insåg man snart vad som höll på att ske och under vintern konfiskerades all skotskägd egendom i England. Samtidigt kallades den oefterrättlige vasallkungen än en gång att stå till svars inför sin herre. Men denna gång infann han sig inte. Kung Edvard lät omedelbart rusta en armé som var tänkt att bestå av 61 000 man, av vilka 1000 skulle vara beridna.[7] 1 mars 1296 anlände Edvard till Newcastle, där hären väntade. Skottarna hade åter fått befallning att infinna sig, men vägrat. Alltså ryckte engelsmännen in i Skottland där gränsstaden Berwick stormades, varvid många av invånarna dödades. Edvard stannade i Berwick några veckor. Det verkar som han redan planerade att göra staden till huvudsäte för en ny skotsk administration. Kanske hoppades han också att kung John skulle inse att spelet var förlorat. Istället kom ett klart besked från skottarna: Deras kung förklarade sig fri den ed han svurit Edvard, eftersom den avgivits under tvång och utpressning. Följaktligen fortsatte den engelska framryckningen och 27 april 1296 möttes de båda härarna vid slottet Dunbar i sydvästra Skottland, som engelsmännen då belägrade.

Hur många som stupade tycks oklart. Det var tydligen mest fotsoldater och inte någon regelrätt slaktning. Hur som helst slogs den skotska hären i grunden. De adelsmän som inte flydde fördes som fångar till England. Med ett modernt uttryck kan man säga att folket i stort klarade sig men att hela den skotska administrationen antingen stupade eller fängslades. Varken kung Edvard eller kung John deltog i slaget, men nästa dag anlände Edvard till Dunbar. Slottets besättning kapitulerade och ännu fler skotska adelsmän fängslades.[8] Den franska hjälpen hade uteblivit. Förmodligen betraktade franska regeringen skottarnas kamp mest som en lämplig distraktion för Edvard, medan de i lugn och ro kunde lägga beslag på de engelska besittningarna på kontinenten. I praktiken var nu kriget över. John Balliol kapitulerade mot löfte om en behaglig ”pensionärstillvaro” i England. Istället blev han vid en förödmjukande ceremoni i juli 1296 berövad sina kungliga insignier och sattes i Londons Tower. Men inte bara Balliol blev besviken. Familjen Bruce hade troget stått på Edvards sida under kriget. Nu hoppades släktens nye huvudman, son till tronpretendenten från 1291, att äntligen få tillträda sin tron. Han blev brutalt avsnäst: ”Tror ni inte jag har bättre för mig än att vinna kungariken åt er”, utbrast Edvard I föraktfullt. Bruce lär aldrig ha hämtat sig riktigt efter den kallduschen. För att markera vem som var herre i Skottland lät Edvard föra bort ”kröningsstenen”, den sten som skotska kungar alltid satt på vid sin kröning. Den monterades in i den nya kröningsstolen i Westminster Abbey i London. Andra skotska rikssymboler konfiskerades också. Det skotska statsigillet överlämnades till earlen av Surrey, segraren vid Dunbar, som skulle fungera som engelsk guvernör eller vicekung. Skottland var nu en engelsk provins.                   

         

---

[1] https://sv.wikipedia.org/wiki/Margareta_av_Skottland.

[2] Följande text bygger huvudsakligen på kapitel 8-9 av Marc Morris biografi över Edvard I från 2008, A great and terrible king, Edward I and the Forging of Britain,  

[3] https://en.wikipedia.org/wiki/Robert_de_Brus,_5th_Lord_of_Annandale

[4] Balliol college, som ännu finns kvar.

[5] Dessa ”bevis” var enligt Morris i stort sett konstruerade, sedan kung Edvards forskningar i olika arkiv i praktiken visat sig fruktlösa Ändå hade Skottland under 1170-80-talen otvivelaktigt varit ett län under England sedan kung William Lejonet deltagit i en misslyckad revolt mot Henrik II. Rikard Lejonhjärta återgav dock sedermera skottarna deras självständighet mot en större penningsumma som användes att bekosta krigarkungens korståg 

[6] Frankrike och England befann sig just då i konflikt angående Englands franska besittningar.

[7] Det tycks oklart exakt hur stor armé Edvard I förfogade över i fälttåget 1296, Vad som är säkert är att hären var stor till antalet. Fälttåget 1296 skildras på s. 284-90 i Morris bok.

[8] Den engelske anföraren vid Dunbar, John de Warenne, earl av Surrey, var i själva verket svärfar till John Balliol. Slottet Dunbars herre stod på engelsmännens sida men hans hustru, som var nära släkt med de styrande i Skottland, hade bakom ryggen på sin make släppt in sina anförvanter i sitt hem. ”Det skotska frihetskriget” var med andra ord i lika mån ett inbördeskrig som ett krig mellan två riken. För detaljer om slaget vid Dunbar, se https://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Dunbar_(1296).  

Kampen om Skottland del I - Kung Alexanders död

”En svart gestalt tornade upp sig framför honom:

-          Ers nåd.

Alexander genomfors av lättnad.

-          Ta mina tyglar, ropade han till Adam i blåsten. Jag måste sitta av. Winter kan inte bära mig uppför här.

-          Vänta, ers nåd, så rider jag ner bredvid er. Marken är fastare längre fram. Jag kan leda er.

-          Var försiktig. Jag är precis vid kanten, varnade kungen, som kände hur regnet sipprade in innanför huvan så att en isande rännil försvann nedför ryggraden.

Adam manövrerade sin häst mellan kungen och klipporna som reste sig invid stigen. En plötslig blixt lyste upp hans anletsdrag och avslöjade ett spänt uttryck när han lutade sig fram och tog tag i kungens tyglar, samtidigt som han lugnade sin egen häst med knäna.

-          Nå, sade Alexander och gjorde sig beredd. En sista ansträngning.

-          En sista ansträngning, ers nåd, upprepade Adam och knuffade till honom.

Det första Alexander förnam var ett ryck då hästen krängde till. Han gissade ögonblickligen att den blivit halt, vilket bekräftades av hans gälla skri. Hans eget skrik förvandlades till en flåsande grymtning när han föll framåt och fick sadelknappen av trä i magen.

Han försökte få tag om hästens hals för att hålla sig fast, då han på nytt drabbades av smärta den här gången i benet, som plötsligt träffades av någonting från sidan. Han insåg att det var Adams häst och att väpnaren hade släppt taget om hans tyglar. Sedan föll han och Winter ned i mörkret.”

Så skildrar Robyn Young den skotske kungen Alexander III:s död en stormig natt i mars år 1286 i upptakten till romanen Revolt(svensk översättning 2011). I romanen har den engelske kungen Edvard I sänt ut sin hemlige agent att mörda Alexander innan denne hunnit avla barn med sin nya franskfödda hustru och drottning. Det viktiga är att mordet ser ut som en olycka. Att kung Alexander verkligen dog den där stormiga marsnatten, på väg att besöka sin nya hustru står klart. Att det skulle röra sig om ett mord är mera osäkert. Historikern Marc Morris, som uppenbarligen läst på sitt ämne, nämner den skotske kungens död helt kort i sin biografi över Edvard I från 2008. Han beskriver det inträffade som en olyckshändelse.[1] Hur det än förhåller sig med kung Alexanders död, blev den upptakten till en tid av förvecklingar och krig vars mer akuta fas inte skulle upphöra förrän nära 30 år senare och vars efterdyningar tillspetsat lade sig först i och med Maria Stuarts död 1587 och Jakob VI:s trontillträde som engelsk kung år 1603. I våra dagar, när brexititfrågan skakar om Storbritanniens politiska system och får vissa skottar att plädera för självständighet från England väcks kanske, medvetet eller omedvetet minnet av den där stormiga natten för över 700 år sedan och allt lidande den i förlängningen orsakade Skottland. Vad var det då som egentligen hände och vilka följder fick det?



När kung Alexander trotsade ovädret 18 mars 1286, ansåg han sig säkert ha både privata och dynastiska skäl till det. Bortsett från hans eventuella längtan efter kvinnligt sällskap hade tronföljdsfrågan de senaste åren blivit akut. De båda söner han fått med sin engelskfödda drottning Margareta, syster till kung Edvard I, hade avlidit, den äldste för bara två år sedan. Dottern Magaret, som gifts bort med Norges konung Erik, hade också avlidit, efterlämnande dottern Margareta, kallad Maud. Hon var nu tre år och levde vid sin faders hov. Alexander hade nyligen förmått rikets stormän att erkänna hans dotterdotter som efterträdare om han avled utan manlig arvinge. Men tanken att se riket i händerna på en kvinna eller, om oturen var framme, ett barn, som inte ens var infödd skotska kan inte ha tilltalat vare sig kungen eller stormännen. Alexander hade därför 1285 gift om sig med den franska grevedottern Yolande av Dreux, släkt med franska kungahuset och också med Alexander själv genom hans mor.[2] Tydligen bodde hon för tillfället inte med kungen i mars 1286. Kanske Alexander ville hålla henne borta från pressande politiska diskussioner. När han red för att besöka henne störtade hästen av okänd anledning utför klippbranten. En tid trodde man att drottningen hunnit bli gravid och utsåg ett kommande förmyndarråd för den väntade arvingen. Exakt vad som hände är oklart. I Youngs roman dör barnet vid födelsen, ingalunda en ovanlig företeelse under medeltiden. Det är också möjligt att det rörde sig om en skengraviditet, inte heller ett okänt fenomen vid denna tid. Hur som helst var nu Alexanders ätt utslocknad och frågan om efterträdare måste lösas. En makt som hade starka intressen att bevaka därvidlag var Skottlands granne England, ännu långt ifrån en europeisk stormakt men ett betydligt större och framför allt resursstarkare rike. Åtminstone på ytan hade det under de senaste decennierna rått ett närmast vänskapligt förhållande mellan de båda länderna. När den endast tio år gamle Alexander år 1251 gifte sig med den jämnåriga Margareta av England, var det svärfar Henrik III som stod för bröllop och vigsel. Även om de storslagna festligheterna i York i någon mån varit avsedda att imponera på en obetydlig granne, hade sedan allt tyckts väl. Några år senare hade Englands dåvarande kronprins Edvard avlagt artighetsvisit hos sin svåger Och när Edvard själv kröntes till kung 1274 var Alexander med vid festbanketten, där han och ett antal skotska adelsmän red in i festsalen, släppte hästarna lösa och lät vilka som ville bland gästerna fånga dem. Den som tog en häst fick behålla den. Det stod emellertid klart att engelsmännen gärna såg sig som överherrar i grannriket. När Alexander senare kom för att avlägga den ed han som ägare av vissa engelska landområden var skyldig London tycks man där ha försökt utforma ceremonin så att det kunde tolkas som att Skottland var vasallrike till England, vilket Alexander III bestämt avstyrde. Trots detta tycktes de personliga relationerna mellan Englands och Skottlands kungahus vid mitten av 1280-talet lika varma som någonsin.    

Att Skottlands kung 1285 gifte om sig med en fransk adelsdam bör ha oroat engelska regeringen. Det innebar inte bara att Skottlands kungahus kunde räkna med nya arvingar utan också att Skottland vände sig från England mot dess stora rival på kontinenten.[3]  Det kan alltså ha funnits anledning för Edvard I att röja sin före detta svåger ur vägen innan denne hann befästa sin nya allians med en tronföljare. Dessutom skulle England, om Alexander efterträddes av sin norska dotterdotter, genom ett giftermål mellan henne och kung Edvards son vara i utmärkt läge att för alltid befästa sitt inflytande i Skottland och i praktiken göra det till en engelsk provins. Problemet med detta resonemang är att den engelske kungen i mars 1286 knappast var mer välförsedd med arvingar än sin skotske kollega.[4]  Hur som helst föll Alexander III:s häst utför en klippa 18 mars 1286.[5] Exakt hur det skedde blev aldrig utrett. Nu måste först och främst tronföljdsfrågan lösas.   

                   

---

[1] Huvudkälla för denna text är Marc Morris, A great and terrible king, Edward I and the forging of Britain(2008). För en beskrivning av Alexander III:s död, se s. 232-33. I övrigt hänvisas till de utförliga sidanvisningarna i bokens personregister: Alexander III, king of Scotland.  

[2] https://sv.wikipedia.org/wiki/Yolande_av_Dreux.

[3] Det rådde visserligen inga stridigheter mellan England och Frankrike vid denna tid men de besittningar engelsmännen haft och ännu hade på andra sidan kanalen utgjorde ändå en potentiell motsättning, som några år senare mycket riktigt ledde till krig.

[4] Edvard I hade 1286 varit gift med Eleonora av Kastilien i drygt 30 år. Paret hade fått 15 barn men av de fyra sönerna var nu endast den knappt 2-årige Edward av Caernarfon i livet. En av kung Edvards äldre söner, Alfonso, hade dessutom avlidit vid hela 10 års ålder, strax efter sin yngste brors födelse. Det var alltså långt ifrån säkert att Edvard I själv vid sin död skulle ha någon självklar efterträdare.  

[5] Både svenska och engelska wikipedia uppger 19 mars 1286 som kungens dödsdag, medan Morris uppger 18 mars. Förmodligen utgår Morris från den kväll då Alexander III red från Edinburgh för att besöka sin drottning, medan man på nätet valt att utgå från den dag liket påträffades. För enkelhets skull följer texten Morris datering.