När kung Edvard 1 i triumf återvände från Skottland i september 1296 stod han på höjden av makt. De som vågat bjuda honom motstånd i grannrikena var krossade och som bevis på att det skotska kungariket nu för alltid var en del av England förde han med sig hem den legendariska ”ödesstenen” från Scone Abbey. Propagandaskrifter spreds, där Edvard framställdes som en större krigare än den legendariske kung Arthur och mannen som utvalts att uppfylla den vise Merlins profetior om Britanniens enande. Det enda som nu återstod, förkunnades det, var att besegra fransmännen, vilka några år tidigare inlett fälttåg för att erövra de engelska provinserna på sitt territorium. Därefter kunde kungen lugnt återta Korset för att fullborda den kamp för kristendomen han så vackert påbörjat i Heliga landet innan han bestigit Englands tron drygt 20 år tidigare. I själva verket var problemen otaliga för Britternas nye herre. Kriget med Frankrike innebar såväl ekonomiska som mänskliga kostnader och både Englands adel och borgare, kanske mest adeln, knotade högljutt. I ett skede tycktes inbördeskrig rentav vara nära.[1] Mitt i allt detta kom nyheter från Skottland: Uppror hade brutit ut och ledaren var knappast bättre än bonde. Han hade också mestadels bönder i sin plötsligt skapade armé. Han hette William Wallace.
Edvard I hade fått erfara vad så många stormaktsledare i historien upptäckt då det varit försent; det är inte nog att erövra ett land militärt, för att få verklig kontroll måste man också ha folket med sig. Den nyerövrade skotska provinsen ålades, på samma sätt som Edvards övriga undersåtar, att bidra till striderna i Frankrike med pengar och manskap. Redan som det var var engelsmännen impopulära i Skottland. De tunga pålagorna ledde till revolt.[2] William Wallace var inte den ende upprorsledaren men det var han som kanaliserade missnöjet och symboliserade motståndet, i synnerhet de första åren. Den första stora striden stod vid Stirling bridge 11 september 1297. Engelsmännen besegrades i grunden, även om det sannolikt berodde mer på platsens läge och topografi än på skottarnas stridsvana. Nederlaget kompenserades för engelsk del av segern vid Falkirk följande år, men något definitivt avgörande uppnåddes ändå inte. Under de närmaste åren återkom engelsmännen regelbundet på härjningståg i Skottland, som besvarades med skotska räder på engelsk mark. Kriget stod i praktiken stilla. 700 år efteråt frågar sig vän av ordning och förnuft vad detta ändlösa småkrig tjänade till. Det kostade ju bara folken på båda sidor ett oerhört lidande. För Edvard I av England låg saken annorlunda till. När han besteg tronen var den engelska centralmakten försvagad av inbördeskrig och dåliga finanser. Vid sin kröning lär han sedan kronan satts på hans huvud, ha tagit den av sig och förklarat att han inte ämnade bära den igen förrän han ”återtagit de landområden fadern förlorat till adeln och till sina anhängare”.[3] Detta ”program” innebar i praktiken inte bara att återkräva vissa jordar eller egendomar utan överhuvudtaget att stärka kronans makt på bekostnad av såväl adelns som de större städernas självstyrelse.[4] Också de walesiska ledare som drömde om att skapa ett enat rike av områdets många territorier, där både engelska kronan och engelsk adel redan hade intressen att bevaka, måste kväsas. Edvard I hade flitigt studerat krökerskrivaren Geoffrey av Monmouth, som på 1100-talet i sina skrifter, som ursprungligen sades vara författade av den vise Merlin, förutspått att Britannien, som en gång varit enat under den mytiske ”Brutus av Troja”, åter måste förenas till ett rike för att undvika undergång.[5] Dessa ”profetior” togs av kungen som bevis på den stora uppgift ödet utsett honom att förverkliga.[6] Edvard I såg sig följaktligen som verkställaren av ett enhetsverk, inte som söndrare eller krigshetsare. När prinsessan Margareta, arvinge till den skotska tronen och tilltänkt gemål åt Edvards son och arvinge, oväntat avled år 1290 fann sig den engelske kungen plötsligt berövad sin chans att på ”naturlig” väg göra sig till Britanniens härskare. Hellre än att se sitt stora projekt gå om intet valde han då att tillgripa smygvägar, falskspel och rena terrormetoder för att säkra sitt inflytande i Skottland. När invånarna, av någon oförklarlig anledning, vägrade acceptera den engelska överhögheten måste deras uppror krossas, hur lång tid och vilka kostnader det än månde kräva. Att ge upp innebar inte bara ett personligt nederlag, det vore också ett tecken på svaghet som i förläningen kunde inspirera både utländska makter, främst Frankrike, och oppositionella bland de egna baronerna till krig och uppror. Så kan Edvard I:s handlande i den skotska frågan förstås, om än inte ursäktas efter en senare tids värderingar.[7]
I början av år 1304 hade man kommit därhän att alla syntes trötta på kriget. Det stod klart för skottarna, vars kamp huvudsakligen leddes av de män som en gång stött den sedan åtta år avsatte och landsflyktige kung John Balliol, att de i längden inte kunde besegra de manstarka och kraftfullt ledda engelsmännen. Å andra sidan tärde kriget på den ännu inte särskilt utvecklade engelska statsapparaten. Det visade sig besvärligt att samtidigt föra ett långvarigt småkrig och hålla förvaltningen igång. Rättsmaskineriet knakade i fogarna. Regelrätta rövarband tog kontroll över stora områden och höll i praktiken invånarna som gisslan. En mänskligt sätt obetydlig men för staten pinsam incident inträffade när de engelska kronjuvelerna stals 1303. Därtill kom naturligtvis de rent ekonomiska kostnaderna för kriget i Skottland, plus kriget med fransmännen om besittningarna i Guyenne, som nyligen avslutats. Resultatet blev ett avtal där skottarna kapitulerade mot amnesti till både liv och egendom, med undantag för några av ledarna som fick underkasta sig en tids exil innan också de tilläts återvända hem. Den ende som uttryckligen undantogs från avtalet var William Wallace, som efter en tids landsflykt återvänt till Skottland och fortsatt motståndskampen där. I och med dennes utlämnande och grymma avrättning i London i augusti 1305 tycktes allt äntligen fullbordat för Edvard I. Skottland och Wales var båda i hans händer och flera av de irländska magnaterna stod under hans kontroll. Han var åter Britanniens herre. Redan innan Wallace avrättats hade frågan om Skottlands framtida styrelse tagits upp till diskussion. Att landet skulle stå under engelsk kontroll var självklart men kung Edvard var nu beredd att acceptera ett visst mått av skotsk självständighet. Representanter för de olika skotska fraktionerna bjöds in till överläggningar i Westminster. En av dem var en 30års man som hette Robert Bruce. Familjen Bruce hade i princip stått på Englands sida under kriget. Roberts farfar och far hade båda hoppats att med engelsk hjälp bestiga Skottlands tron men fått se sina förhoppningar krossade. Robert själv hade spelat rollen av vindflöjel och än stött rebellerna än kung Edvard, allteftersom det tycktes lämpligast. Nu ingick han alltså i en grupp rådgivare vid engelska hovet angående skotska angelägenheter. På hösten 1305 beslutades att Skottland skulle styras av en engelsk guvernör eller lordlöjtnant, men i stort sett hela den övriga administrationen skulle vara skotsk. Skotska lagar och seder skulle tillämpas i styrelsen av riket.[8] Allt tycktes följaktligen sluta till båda paters belåtenhet då plötsligt något fullständigt oväntat inträffade: I februari 1306 gick Robert Bruce till anfall mot de engelska garnisonerna i sydvästra Skottland efter att först, om under ett gräl eller överlagt är ovisst, ha dödat en skotsk högadelsman som tidigare tillhört John Balliols närmaste anhängare. Flera slott ockuperades och 25 mars 1306, Marie bebådelsedag och nästan på dagen 20 år efter Alexander III:s död, lät Robert Bruce, earl av Carrick, utropa sig till kung Robert I av Skottland vid den gamla kröningskyrkan Scone Abbey. Den överenskommelse han själv ingått med Edvard I var bruten.
Den engelske kungen blev rasande. Inte nog med att han än en gång tvingades uppbåda en armé för ett fälttåg i Skottland. Hans utsträckta hand hade besvarats med en lömsk ”dolkstöt i ryggen” av en man han litat på Han hade blivit gjord till åtlöje inför sitt folk, sina baroner och Europa i allmänhet. Till detta kom hans för tiden höga ålder (han var nära 70 år) och att hans son och arvinge visade större böjelse för bullersamma nöjen än för krig. Om hans projekt att ena Britannien inte snart fullbordades, var risken stor att hela konstruktionen skulle gå i bitar efter hans död. Skottland måste kuvas medan han ännu var i livet! Det fält- eller snarare härjningståg som följde blev fruktansvärt. Ingen som på något sätt bistått Bruce skonades, varken adelsmän eller ärevördiga biskopar. I bästa fall kastades de i fängelse, vilket kunde innebära ett spartanskt möblerat rum på något engelskt slott men också en mörk fängelsehåla eller att sättas i bur i ett slottstorn .[9] I värsta fall hängdes och halshöggs ”förrädarna”, vilket drabbade flera av Robert Bruce bröder. Till och med personer som annars var lojala mot Edvard I beklagade att adelsmän behandlades så nesligt. Bruce själv kom undan och flydde till Irland i exil. Engelsmännens framfart slog emellertid tillbaka. Allt fler greps av skräck inför inkräktarnas skoningslöshet och redan i februari 1307 kunde kung Robert återvända till sitt rike med nya anhängare under sitt baner. Samtidigt blev kung Edvard allt svagare. Det var som om insikten om Bruces svek tömt honom på fysisk kraft. I brev från denna tid uttryckte han oro för sitt folks framtid, samtidigt som han sade sig förlita sig på Guds nåd över både undersåtarna och honom själv. Nyheten om hans fiendes återkomst till Skottland fick den gamle kämpen att mobilisera sina sista krafter. Han satte sig till häst för att åter leda sina trupper i fält. Men nu var reserverna oåterkalleligen slut. Edvard I, ”skottarnas hammare” som det står på gravstenen i Westminster Abbey, avled 7 juli 1307 i den lilla orten Burgh by sands i grevskapet Cumbria i nordvästra England. Han blev 68 år gammal.
Under de närmaste åren efter gamle kung Edvards död inträdde en sorts vapenvila mellan England och Skottland. Engelsmännen hade fortfarande kontroll över flera skotska slott men deras nye kung var, som redan sagts, inte särskilt intresserad av krig. Dessutom var han fullt upptagen med att försöka skydda sina impopulära gunstlingar mot högadelns angrepp hemma i England. Således fick kung Robert tid att konsolidera sin ställning och att återta kontrollen över allt större landområden i sitt rike. Först när det stod klart att det sista vikiga slottet i engelska händer, Stirling Castle, var på väg att falla mobiliserade Edvard II, som olyckligt nog inte tagit konsekvenserna av sitt ljumma krigsintresse och erkänt Robert Bruce som Skottlands kung, en armé och tågade mot Skottland. Resultatet blev slaget vid Bannockburn 23-24 juli 1314, historiskt redan därför att det varade i två dagar, vilket var mycket ovanligt under medeltiden. Det blev ett stort engelskt nederlag. Det är ofta svårt att fastställa exakta antalet stupade i medeltida drabbningar men minst 4 000 engelsmän tros ha stupat i själva slaget. Därtill kommer de som stupat under flykten hem till England. Sammanlagt kan så mycket som 11 000 engelsmän ha stupat eller tillfångatagits av skottarna, detta i en här som vid inmarschen i Skottland omfattade cirka 13 000 soldater. Skotska sidans förluster tycks än mer obestämda. Av mellan 5-10 000 soldater, av osäkert vapenslag, tros 400-4 000 ha stupat.[10] Flera engelska ädlingar ingick bland krigsfångarna. Deras utväxling gjorde det möjligt för kung Robert att äntligen få hem sina, systrar, sin hustru och sin dotter, som suttit internerade i England de senaste sju åren.[11]
I och med Bannochburn var Skottlands självständighet i praktiken tryggad, även om det dröjde drygt tio år innan England officiellt erkände detta. Det innebar inte att allt var frid och fröjd. Varken engelsmän eller skottar glömde vad som varit. Edvard I:s sonson skulle på 1330-talet åter söka säkra engelsk kontroll över Skottland, men det är en annan historia. Ungefär samtidigt, i augusti 1330, avled en nära 70årig kvinna som hette Yolande, änkehertiginna av Bretagne och grevinna av Montfort. Trots att hon levt i Frankrike i många år hade hon alltid hållit ett öga på sina skotska affärer. Hon var den kvinna som knappt 20 år gammal, i egenskap av ny drottning av Skottland, förgäves väntat på sin make, kung Alexander III, den där stormiga marsnatten 1286 när hans häst föll utför en klippa vilket blev början till det skotska successionsgrälet. Hon hade överlevt sin man, hans två närmaste efterträdare på den skotska tronen, kung Edvard I av England och hans son Edvard II. Den siste av aktörerna från skotska frihetskrigets dagar hade gått ur tiden.
[1] De
engelska besittningarna i Frankrike betecknas i modern litteratur ibland som
”Gascogne”, vilket är fallet i Morris biografi över Edvard I, ibland som
”Guyenne” https://en.wikipedia.org/wiki/Guyenne
Författaren Maurice Druon talar i sina romaner med motiv från fransk medeltid
om ”Akvitanien”, även om beteckningen Guyenne också förekommer. Det är inte
lätt att fastställa de exakta gränsdragningarna i det feodala Europas lapptäcke
av riken, grevskap, hertigdömen och andra typer av enheter. Det var inte
lättare på den tiden, vilket ofta ledde till krig. I ”Guyenne”, som tycks ha
omfattat delar av nuvarande sydvästra Frankrike med Bordeaux som en viktig
stad, var den engelske kungen vasall under Frankrike med beteckningen hertig. När
tronskifte skedde på endera sidan kanalen förväntades engelsmännen avlägga
hyllningsed för området. Den franske kungen Filip den sköne hade 1294 inlett
fälttåg för att få fullständig kontroll över hertigdömet. Striderna pågick till
1303 och slutade med att status quo bevarades. I detta spel utgjorde skottarna
ett viktigt kort för Frankrike.
[2] I Robyn
Youngs romaner om skottarnas självständighetskamp mot Edvard I framställs de
engelska skatteindrivarna som regelrätta förtryckare av civilbefolkningen. Hur
mycket sanning som ligger i detta är en öppen fråga men ett historiskt faktum
är att upproren mot ockupanterna inleddes mindre än ett år efter nederlaget vid
Dunbar 1296.
[3]
Översättningen till svenska är min egen. Citatet återfinns på s. 115 i Morris
biografi.
[4] Detta
drabbade främst adelsmännen i gränsområdena mot Wales, ”The Marches” och
Londons borgerskap.
[5] Denne
Brutus sades vara ättling till den trojanske prinsen Aeneas, som i sin tur
skulle ha grundat Rom. Britannien antogs ha fått sitt namn efter honom https://en.wikipedia.org/wiki/Brutus_of_Troy
[6] Det var
Monmouth som med sina skrifter, främst De
brittiska kungarnas historia, på allvar lanserade Arthurlegenden. För
Edvard I hade Monmouths böcker förmodligen samma höga källvärde som Olaus och
Johannes Magnus historiska krönikor drygt 200 år senare skulle få för
vasasönerna i deras syn på sig själva, Sverige och världen. Om Geoffrey av Monmouth,
se https://sv.wikipedia.org/wiki/Geoffrey_av_Monmouth.
[7] De
skrifter och traditioner som utformat Edvard I:s syn på Britannien och hans
egen plats i dess historia behandlas utförligt i kapitel 6 av Marc Morris
biografi A great and terrible King,
Edvard I and the Forging of Britain)2008), som utgör huvudkälla för denna
text. Övriga fakta har huvudsakligen hämtats från kapitel 10-11.
[8] Detta
upplägg har likheter med ryssarnas förhållningssätt till Finland vid bildandet
av det ryska storfurstendömet 1809 och i viss mån kanske också efter kriget, då
Stalin avstod från att ockupera Finland trots att detta land, åtminstone på
papperet, varit lierat med Nazityskland och förödmjukat honom under
vinterkriget. Det sägs att Stalin skålade för den finske överbefälhavaren
Mannerheims duglighet och tapperhet i fält. Kanske kände Edvard I
1304-1305 en liknande beundran för sina
skotska motståndare. Man kan i så fall beklaga att detta inte fallit honom in
tidigare.
[9] Denna
skändliga behandling drabbade flera av Bruce kvinnliga släktingar, bland dem
hans dotter.
[11] Roberts
dotter Marjorie gifte sig senare med den skotske adelsmannen Sir Walter
Stewart. Hon blev därigenom stammoder till den nya skotska kungaätten
Stewart(Stuart), som efter 300 år också besteg Englands tron och som de
brittiska kungarna än idag härstammar från. Som kuriosa kan tilläggas att John
Balliol, Edvard I:s skotske marionettkung från 1290-talet, avled i exil i Frankrike
några månader efter Bannockburn, i november 1314.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar