”En viskning gick över skeppet – Prinsessan är sjuk.
En av de engelska riddarna, som vaknat av oväsendet, hejdade biskopen på väg akterut:
-
Vad
står på, frågade han på latin, ett tungomål de båda behärskade.
-
De
påstår att flickan är sjuk, finns det någonting vi kan göra?
-
Ni
kan be, svarade Navre och klev in i kojan.
Männen hävde sig på årorna, dog och slet och tvingade fram skeppet genom natten medan drakhuvudet glimmade i stjärnornas sken. Inne i kojan vred sig flickan och svettades under fällarna. Ibland ropade hon på sin far, men mestadels låg hon tyst med sina plågor och det askfärgade ansiktet var tärt i lyktornas sken. Den läkekunnige försökte ge henne saltvatten för att hon skulle kasta upp igen och därmed tömma kroppen på skämd mat, även om kammarjungfrun hävdade att måltiden hon intagit hade varit färsk. Men barnet var alltför svagt för att dricka. Tillslut nöjde han sig med att lägga en blöt trasa över pannan för att försöka få ner febern.
Navre knäböjde bredvid flickan. Han hade hämtat krucifixet från kistan där han förvarade sina tillhörigheter och höll det nu över prinsessans huvud för att bekämpa eventuella demoner som rörde sig kring barnet. Samtidigt bad han för hennes själ.
Några timmar senare syntes en mörk strimma i väster. Den stjärnbeströdda himlen ljusnade långsamt. De utmattade, genomsvettiga rorsmännen fann ny styrka då de siktade land och efter en stund närmade sig långskeppet en övergiven strandremsa på en av Orkneys alla öar.
Besättningsmännen hoppade över relingen och plaskade ned i vattnet, där de grep tag i repen. Med vågornas hjälp drog de upp det breda skeppet på sanden. Navre böjde sig ned och lyfte upp Margareta i famnen. Hennes andetag var svaga nu och hon hade inte gråtit på ett tag. …Hennes hud var vit som marmor – ett tecken på att hon befann sig i skuggriket. Han bar ut henne i gryningen, där den kalla brisen rufsade hennes hår. Svein och kammarjungfrun kom för att hjälpa till men biskopen vägrade släppa taget om flickan när han försiktigt tog sig över landgången.
Männen tystnade när biskopen av Bergen vadade ut i bränningarna, medan havet slet i hans kåpa. De engelska och skotska riddarna samlades bakom honom med spända anleten. Då biskopen lade ner flickan på den torra sanden föll hennes huvud bakåt mot hans arm. Han såg ned på henne. Margaretas ögon var öppna och stirrade upp mot den bleka skyn”.
Så skildrar Robyn Young den norskskotska prinsessan Margaretas död i romanen Revolt(svensk översättning 2011). Exakt hur flickan dog tycks dunkelt. I romanen förgiftas hon av skotska adelsmän som vill hindra hennes tronbestigning. Författaren själv tycks i efterordet mena att Margareta dött av dålig mat, medan nätuppgifter talar om skeppsbrott och drunkning.[1] Vad som var väsentligt var att inte bara en ung flicka avlidit, en hel dynasti hade utslocknat. Margareta var dotter till kung Erik av Norge och hans hustru Margareta av Skottland. Hennes morfar Alexander III av Skottland hade några år tidigare dött i en olyckshändelse utan att efterlämna någon direkt arvinge. Något år dessförinnan hade skotska adeln svurit att godta den norska prinsessan som Alexanders efterträdare. Dessutom väntades hon i sinom tid bli drottning av England. Kung Edvard I hade aktivt verkat för den nya skotska drottningens giftermål med hans son och arvinge, Edvard av Caernarfon och när Margareta i september 1290 slutligen satte segel för att föras till sitt nya rike var allt förberett: England och Skottland skulle i sinom tid gå i personalunion, vilket i praktiken torde innebära att det större riket slukade det mindre. Prinsessans oväntade död under resan var ett streck i räkningen för Englands expansionsplaner. För Skottland tycktes det innebära inbördeskrig. Vem skulle nu bestiga tronen?[2]
Det fanns i praktiken två kandidater, Robert Brus(Bruce), av Annandale och John Balliol av Galloway. Båda räknade släktskap med det nu utslocknade kungahuset. Balliol stammade från en äldre gren än Bruce, vilket hans anhängare åberopade som argument för hans anspråk. Bruce var å andra sidan något närmare släkt med kungahuset än Balliol och kunde dessutom sägas ha starkare band till Skottland än sin konkurrent. Under kung Alexanders omyndighet på 1240-talet hade han periodvis varit rikets regent. Hans anspråk på tronen, i händelse manlig arvinge saknades, skall också ha erkänts vid något tillfälle.[3] Familjen Ballioll hade visserligen också anknytning till Skottland men herren av Galloway var snarare engelsman eller fransman än skotte, om man såg till var han vuxit upp och var släktens tyngdpunkt låg. Hans far var så engagerad i engelska förhållanden att han inte bara hade egendomar i landet, vilket de flesta skotska adelsmän hade, utan också hade grundat ett eget College i Oxford.[4] Sonen gjorde sin egentliga entré i skotsk politik först i samband med moderns död år 1290, då han redan var över 40 år. Å andra sidan stod Balliols anhängare närmare makten än familjen Bruce vid prinsessan Margaretas död, så det jämnade så att säga ut sig. Att de båda släkterna av tradition var fientligt inställda till varandra gjorde inte saken bättre. Kort sagt, inbördeskrig hotade. I detta läge vände sig en av rikets biskopar till den engelske kungen för att be om hjälp.
Med facit i hand kan det verka underligt, nästan vansinnigt, att man på skotsk sida inte insåg riskerna med att be det, i jämförelse med Skottland, mäktiga grannriket om hjälp med tronföljden. I själva verket fanns det knappast något alternativ. Även om Edvard I och hans företrädare genom åren inte gjort någon hemlighet av sin önskan att se Skottland som vasallstat, hade Edvard ändå alltid visat sig vänlig och tillmötesgående mot sin forne svåger kung Alexander. Många skotska adelsmän, bland dem Balliol och Bruce, var eller hade varit gifta med engelska adelsdamer, vilket förskaffat dem inkomstbringande landområden på engelska sidan gränsen, samtidigt som det gjort dem till den engelske kungens underlydande vasaller inom hans gränser. Robert Bruce hade ingått i dåvarande prins Edvards följe när denne reste till Heliga landet i början av 1270-talet. Kung Edvard hade dessutom visat sig som framgångsrik diplomat och medlare i striderna mellan Aragoniens och Neapels härskare angående rätten till öriket Sicilien några år före den skotska tronföljdskrisen. Edvards ”medling” i Skottland bör dock för samtiden snarast ha fört tankarna till en romersk prokonsul eller kejsare som, efter anmodan om hjälp från något galliskt stamfolk, lägger under sig en ny provins. I vår tid har händelseförloppet närmast tycke av en totalitär diktators översittarfasoner mot ett mindre grannland. I maj 1291 kallades skottarna till möte på gränsen mellan de båda länderna. Vid ankomsten fick delegationen först veta att mötet skulle ske på engelsk, inte skotsk mark. Redan detta verkade misstänkt men värre skulle det bli. I stora salen på slottet Norham fick skottarna till sin stora häpnad höra att kung Edvard inte kommit som medlare utan som domare. Han skulle själv avgöra vem som hade starkast rätt till skotska tronen och alla som kände sig kallade måste lämna in sin släkttavla till kungens män. Engelska och franska jurister skulle sedan avgöra vem som var mest berättigad till tronen. Detta förfaringssätt var helt lagligt eftersom kungen av England var att betrakta som skotsk överherre, menade. Edvard. Han hade bevis på det. Kunde skottarna bevisa motsatsen, eller föredrog de kanske att avgöra frågan på slagfältet?[5] Skottarna försökte påpeka att det snarare var Edvards sak att bevisa sitt påstående och att hans agerande här och nu inte anstod en furste som sade sig vilja dra ut på korståg för kristendomens sak. Kung Edvard vägrade ge med sig och hotade än tydligare med krig. Mötet avslutades utan uppgörelse, men genom ett skickligt mullvadsarbete lyckades Edvard få allt fler av de skotska högadelsmännen att erkänna hans överhöghet ”tillsvidare”, tills tronföljdsfrågan var avgjord. Landets lagar och seder skulle på intet vis rubbas. Slutligen fanns det ingen praktisk möjlighet att sätta sig till motvärn och i mitten av juni 1291 erkändes kung Edvard I som Skottlands temporäre härskare. Efter ytterligare en ceremoni, där alla hågade skotska tronpretendenter fick lägga fram sina anspråk, utsågs slutligen, efter mer än ett år i november 1292, John Balliol till skottarnas kung. Kröningen skedde som alltid vid Scone Abbey i närheten av Perth i mellersta Skottland. Redan efter några dagar visade det sig att vad man fått var en marionettkung. Inte nog med att Balliol svor vasalled till kung Edvard. Den engelske kungen förklarade sig också fri alla löften han givit att inte röra skottarnas lagar och seder. Den som inte var nöjd med en dom som fälts i Skottland kunde i fortsättningen överklaga till London. Det är möjligt att kung John först uppfattat sin ed till Edvard som att han var skyldig att bistå honom, exempelvis om England råkade i krig, inte som att han i egenskap av kung stod under sin engelske granne. I så fall togs han snart ur illusionen. Skottlands kung kunde nu kallas till Westminster för att stå till svars inför Edvard I som en uppstudsig elev inför rektor eller, kanske mer träffande, en olydig dräng inför sin herre. Vid ett tillfälle tvingades den stackars monarken överlämna tre av sina slott till engelsk kontroll. Slutligen insåg de adelsmän som stod vid Balliols sida att de med en sentida term i praktiken ingick i en ”Quislingregering”. Sommaren 1295 tvingades kungen överlämna all beslutanderätt i händerna på ett råd, som sedan tog kontakt med Frankrike för att söka hjälp.[6] I oktober sanna år undertecknades ett alliansfördrag med udden riktad mot England. I Westminster insåg man snart vad som höll på att ske och under vintern konfiskerades all skotskägd egendom i England. Samtidigt kallades den oefterrättlige vasallkungen än en gång att stå till svars inför sin herre. Men denna gång infann han sig inte. Kung Edvard lät omedelbart rusta en armé som var tänkt att bestå av 61 000 man, av vilka 1000 skulle vara beridna.[7] 1 mars 1296 anlände Edvard till Newcastle, där hären väntade. Skottarna hade åter fått befallning att infinna sig, men vägrat. Alltså ryckte engelsmännen in i Skottland där gränsstaden Berwick stormades, varvid många av invånarna dödades. Edvard stannade i Berwick några veckor. Det verkar som han redan planerade att göra staden till huvudsäte för en ny skotsk administration. Kanske hoppades han också att kung John skulle inse att spelet var förlorat. Istället kom ett klart besked från skottarna: Deras kung förklarade sig fri den ed han svurit Edvard, eftersom den avgivits under tvång och utpressning. Följaktligen fortsatte den engelska framryckningen och 27 april 1296 möttes de båda härarna vid slottet Dunbar i sydvästra Skottland, som engelsmännen då belägrade.
Hur många som stupade tycks oklart. Det var tydligen mest fotsoldater och inte någon regelrätt slaktning. Hur som helst slogs den skotska hären i grunden. De adelsmän som inte flydde fördes som fångar till England. Med ett modernt uttryck kan man säga att folket i stort klarade sig men att hela den skotska administrationen antingen stupade eller fängslades. Varken kung Edvard eller kung John deltog i slaget, men nästa dag anlände Edvard till Dunbar. Slottets besättning kapitulerade och ännu fler skotska adelsmän fängslades.[8] Den franska hjälpen hade uteblivit. Förmodligen betraktade franska regeringen skottarnas kamp mest som en lämplig distraktion för Edvard, medan de i lugn och ro kunde lägga beslag på de engelska besittningarna på kontinenten. I praktiken var nu kriget över. John Balliol kapitulerade mot löfte om en behaglig ”pensionärstillvaro” i England. Istället blev han vid en förödmjukande ceremoni i juli 1296 berövad sina kungliga insignier och sattes i Londons Tower. Men inte bara Balliol blev besviken. Familjen Bruce hade troget stått på Edvards sida under kriget. Nu hoppades släktens nye huvudman, son till tronpretendenten från 1291, att äntligen få tillträda sin tron. Han blev brutalt avsnäst: ”Tror ni inte jag har bättre för mig än att vinna kungariken åt er”, utbrast Edvard I föraktfullt. Bruce lär aldrig ha hämtat sig riktigt efter den kallduschen. För att markera vem som var herre i Skottland lät Edvard föra bort ”kröningsstenen”, den sten som skotska kungar alltid satt på vid sin kröning. Den monterades in i den nya kröningsstolen i Westminster Abbey i London. Andra skotska rikssymboler konfiskerades också. Det skotska statsigillet överlämnades till earlen av Surrey, segraren vid Dunbar, som skulle fungera som engelsk guvernör eller vicekung. Skottland var nu en engelsk provins.
[2] Följande
text bygger huvudsakligen på kapitel 8-9 av Marc Morris biografi över Edvard I från
2008, A great and terrible king, Edward I
and the Forging of Britain,
[4] Balliol
college, som ännu finns kvar.
[5] Dessa
”bevis” var enligt Morris i stort sett konstruerade, sedan kung Edvards
forskningar i olika arkiv i praktiken visat sig fruktlösa Ändå hade Skottland under 1170-80-talen otvivelaktigt varit ett län under England sedan kung William Lejonet deltagit i en misslyckad revolt mot Henrik II. Rikard Lejonhjärta återgav dock sedermera skottarna deras självständighet mot en större penningsumma som användes att bekosta krigarkungens korståg
[6]
Frankrike och England befann sig just då i konflikt angående Englands franska
besittningar.
[7] Det
tycks oklart exakt hur stor armé Edvard I förfogade över i fälttåget 1296, Vad
som är säkert är att hären var stor till antalet. Fälttåget 1296 skildras på s.
284-90 i Morris bok.
[8] Den
engelske anföraren vid Dunbar, John de Warenne, earl av Surrey, var i själva
verket svärfar till John Balliol. Slottet Dunbars herre stod på engelsmännens
sida men hans hustru, som var nära släkt med de styrande i Skottland, hade
bakom ryggen på sin make släppt in sina anförvanter i sitt hem. ”Det skotska
frihetskriget” var med andra ord i lika mån ett inbördeskrig som ett krig
mellan två riken. För detaljer om slaget vid Dunbar, se https://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Dunbar_(1296).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar