Kampen om Skottland del I - Kung Alexanders död

”En svart gestalt tornade upp sig framför honom:

-          Ers nåd.

Alexander genomfors av lättnad.

-          Ta mina tyglar, ropade han till Adam i blåsten. Jag måste sitta av. Winter kan inte bära mig uppför här.

-          Vänta, ers nåd, så rider jag ner bredvid er. Marken är fastare längre fram. Jag kan leda er.

-          Var försiktig. Jag är precis vid kanten, varnade kungen, som kände hur regnet sipprade in innanför huvan så att en isande rännil försvann nedför ryggraden.

Adam manövrerade sin häst mellan kungen och klipporna som reste sig invid stigen. En plötslig blixt lyste upp hans anletsdrag och avslöjade ett spänt uttryck när han lutade sig fram och tog tag i kungens tyglar, samtidigt som han lugnade sin egen häst med knäna.

-          Nå, sade Alexander och gjorde sig beredd. En sista ansträngning.

-          En sista ansträngning, ers nåd, upprepade Adam och knuffade till honom.

Det första Alexander förnam var ett ryck då hästen krängde till. Han gissade ögonblickligen att den blivit halt, vilket bekräftades av hans gälla skri. Hans eget skrik förvandlades till en flåsande grymtning när han föll framåt och fick sadelknappen av trä i magen.

Han försökte få tag om hästens hals för att hålla sig fast, då han på nytt drabbades av smärta den här gången i benet, som plötsligt träffades av någonting från sidan. Han insåg att det var Adams häst och att väpnaren hade släppt taget om hans tyglar. Sedan föll han och Winter ned i mörkret.”

Så skildrar Robyn Young den skotske kungen Alexander III:s död en stormig natt i mars år 1286 i upptakten till romanen Revolt(svensk översättning 2011). I romanen har den engelske kungen Edvard I sänt ut sin hemlige agent att mörda Alexander innan denne hunnit avla barn med sin nya franskfödda hustru och drottning. Det viktiga är att mordet ser ut som en olycka. Att kung Alexander verkligen dog den där stormiga marsnatten, på väg att besöka sin nya hustru står klart. Att det skulle röra sig om ett mord är mera osäkert. Historikern Marc Morris, som uppenbarligen läst på sitt ämne, nämner den skotske kungens död helt kort i sin biografi över Edvard I från 2008. Han beskriver det inträffade som en olyckshändelse.[1] Hur det än förhåller sig med kung Alexanders död, blev den upptakten till en tid av förvecklingar och krig vars mer akuta fas inte skulle upphöra förrän nära 30 år senare och vars efterdyningar tillspetsat lade sig först i och med Maria Stuarts död 1587 och Jakob VI:s trontillträde som engelsk kung år 1603. I våra dagar, när brexititfrågan skakar om Storbritanniens politiska system och får vissa skottar att plädera för självständighet från England väcks kanske, medvetet eller omedvetet minnet av den där stormiga natten för över 700 år sedan och allt lidande den i förlängningen orsakade Skottland. Vad var det då som egentligen hände och vilka följder fick det?



När kung Alexander trotsade ovädret 18 mars 1286, ansåg han sig säkert ha både privata och dynastiska skäl till det. Bortsett från hans eventuella längtan efter kvinnligt sällskap hade tronföljdsfrågan de senaste åren blivit akut. De båda söner han fått med sin engelskfödda drottning Margareta, syster till kung Edvard I, hade avlidit, den äldste för bara två år sedan. Dottern Magaret, som gifts bort med Norges konung Erik, hade också avlidit, efterlämnande dottern Margareta, kallad Maud. Hon var nu tre år och levde vid sin faders hov. Alexander hade nyligen förmått rikets stormän att erkänna hans dotterdotter som efterträdare om han avled utan manlig arvinge. Men tanken att se riket i händerna på en kvinna eller, om oturen var framme, ett barn, som inte ens var infödd skotska kan inte ha tilltalat vare sig kungen eller stormännen. Alexander hade därför 1285 gift om sig med den franska grevedottern Yolande av Dreux, släkt med franska kungahuset och också med Alexander själv genom hans mor.[2] Tydligen bodde hon för tillfället inte med kungen i mars 1286. Kanske Alexander ville hålla henne borta från pressande politiska diskussioner. När han red för att besöka henne störtade hästen av okänd anledning utför klippbranten. En tid trodde man att drottningen hunnit bli gravid och utsåg ett kommande förmyndarråd för den väntade arvingen. Exakt vad som hände är oklart. I Youngs roman dör barnet vid födelsen, ingalunda en ovanlig företeelse under medeltiden. Det är också möjligt att det rörde sig om en skengraviditet, inte heller ett okänt fenomen vid denna tid. Hur som helst var nu Alexanders ätt utslocknad och frågan om efterträdare måste lösas. En makt som hade starka intressen att bevaka därvidlag var Skottlands granne England, ännu långt ifrån en europeisk stormakt men ett betydligt större och framför allt resursstarkare rike. Åtminstone på ytan hade det under de senaste decennierna rått ett närmast vänskapligt förhållande mellan de båda länderna. När den endast tio år gamle Alexander år 1251 gifte sig med den jämnåriga Margareta av England, var det svärfar Henrik III som stod för bröllop och vigsel. Även om de storslagna festligheterna i York i någon mån varit avsedda att imponera på en obetydlig granne, hade sedan allt tyckts väl. Några år senare hade Englands dåvarande kronprins Edvard avlagt artighetsvisit hos sin svåger Och när Edvard själv kröntes till kung 1274 var Alexander med vid festbanketten, där han och ett antal skotska adelsmän red in i festsalen, släppte hästarna lösa och lät vilka som ville bland gästerna fånga dem. Den som tog en häst fick behålla den. Det stod emellertid klart att engelsmännen gärna såg sig som överherrar i grannriket. När Alexander senare kom för att avlägga den ed han som ägare av vissa engelska landområden var skyldig London tycks man där ha försökt utforma ceremonin så att det kunde tolkas som att Skottland var vasallrike till England, vilket Alexander III bestämt avstyrde. Trots detta tycktes de personliga relationerna mellan Englands och Skottlands kungahus vid mitten av 1280-talet lika varma som någonsin.    

Att Skottlands kung 1285 gifte om sig med en fransk adelsdam bör ha oroat engelska regeringen. Det innebar inte bara att Skottlands kungahus kunde räkna med nya arvingar utan också att Skottland vände sig från England mot dess stora rival på kontinenten.[3]  Det kan alltså ha funnits anledning för Edvard I att röja sin före detta svåger ur vägen innan denne hann befästa sin nya allians med en tronföljare. Dessutom skulle England, om Alexander efterträddes av sin norska dotterdotter, genom ett giftermål mellan henne och kung Edvards son vara i utmärkt läge att för alltid befästa sitt inflytande i Skottland och i praktiken göra det till en engelsk provins. Problemet med detta resonemang är att den engelske kungen i mars 1286 knappast var mer välförsedd med arvingar än sin skotske kollega.[4]  Hur som helst föll Alexander III:s häst utför en klippa 18 mars 1286.[5] Exakt hur det skedde blev aldrig utrett. Nu måste först och främst tronföljdsfrågan lösas.   

                   

---

[1] Huvudkälla för denna text är Marc Morris, A great and terrible king, Edward I and the forging of Britain(2008). För en beskrivning av Alexander III:s död, se s. 232-33. I övrigt hänvisas till de utförliga sidanvisningarna i bokens personregister: Alexander III, king of Scotland.  

[2] https://sv.wikipedia.org/wiki/Yolande_av_Dreux.

[3] Det rådde visserligen inga stridigheter mellan England och Frankrike vid denna tid men de besittningar engelsmännen haft och ännu hade på andra sidan kanalen utgjorde ändå en potentiell motsättning, som några år senare mycket riktigt ledde till krig.

[4] Edvard I hade 1286 varit gift med Eleonora av Kastilien i drygt 30 år. Paret hade fått 15 barn men av de fyra sönerna var nu endast den knappt 2-årige Edward av Caernarfon i livet. En av kung Edvards äldre söner, Alfonso, hade dessutom avlidit vid hela 10 års ålder, strax efter sin yngste brors födelse. Det var alltså långt ifrån säkert att Edvard I själv vid sin död skulle ha någon självklar efterträdare.  

[5] Både svenska och engelska wikipedia uppger 19 mars 1286 som kungens dödsdag, medan Morris uppger 18 mars. Förmodligen utgår Morris från den kväll då Alexander III red från Edinburgh för att besöka sin drottning, medan man på nätet valt att utgå från den dag liket påträffades. För enkelhets skull följer texten Morris datering.