När en drottning ligger i barnsäng är uppståndelsen stor. Om allt går väl står glädjen högt i tak, särskilt om det blir en son. Är det en flicka skiftar reaktionerna. Har familjen redan en son är det både praktiskt och trevligt med en prinsessa. Skulle det röra sig om första barnet spelar könet i regel ingen större roll, bättre tider kommer. Har familjen enbart döttrar höjer hovfolket på ögonbrynen: Blir det någonsin en son? Kanske någon släkting börjar hoppas på att ärva tronen för egen del.[1] Ingen prinsessas födelse torde ha väckt sådan förstämning som Maria Stuarts på slottet Linlithgow i Skottland 8 december 1542. Inte nog med att barnet var en flicka; de pojkar kungaparet tidigare fått var döda och kungen, Jakob V, låg just nu döende på ett slott i närheten, nedbruten av sorg och motgångar. Dessutom var den skotska armén i stort sett knäckt, eller åtminstone högst opålitlig efter det senaste nederlaget mot engelsmännen.[2] Av allt att döma skulle alltså Skottland inom kort ”styras” av ett spädbarn som dessutom var flicka. Det gick som man fruktat. När kungen fick besked om sin dotters födelse drog han en djup suck: ”Kronan kom med en flicka, den kommer att försvinna med en flicka”, mumlade han och vände sig mot väggen. Några dagar senare var han död.[3]
Skottland befann sig nu i samma läge som man gjort vid kung Alexander III:s död nära 300 år tidigare. Då hade kungens dotterdotter, prinsessan Margareta av Norge, varit närmaste arvinge till tronen. Den engelske kungen Edvard I lyckades något senare driva igenom ett avtal om giftermål mellan prinsessan och hans egen son och tronarvinge Edward av Caernarfon. Olyckligtvis, för Edvard, hade prinsessan avlidit några år senare och den tid av förvecklingar och krig inletts som slutade med huset Stuarts uppstigande till makten år 1371. Nu drömde en sentida ättling till Edvard Longshanks om att äntligen fullfölja sin förfaders plan att förena de båda rikena, om nödvändigt med våld. Så snart Henrik VIII fått veta att Jakob V avlidit och efterträtts av sin sex dagar gamla dotter, tog han kontakt med representanter för den skotska adeln för att få till stånd ett avtal om giftermål mellan Maria Stuart och den engelske tronföljaren Edvard, prins av Wales. I detta sammanhang kom de högättade skottar som nyligen blivit engelska krigsfångar väl till pass: Förhandlarna fanns så att säga redan på plats. Det var lätt att, mot klingande mynt och löfte att få återvända hem, övertala dem att verka för ett giftermål Skottland-England. I juli 1543 slöts ett fördrag i Greenwich som bekräftade den framtida föreningen.[4] Maria Stuarts mor vägrade dock att sända sin dotter till London, om av religiösa skäl eller fruktan för den vid detta laget smått legendariske ”hustrumördaren” Henrik VIII får lämnas därhän. Kanske handlade hon av vanlig moderlig omtänksamhet.[5] Till detta kom en naturlig tvekan från skotsk sida inför tanken att i praktiken göra sitt rike till en engelsk provins. Några månader senare, i början av 1544, föddes dessutom en prins, en Dauphine, i Frankrike. Flera skotska röster höjdes för att den lilla drottningen borde giftas bort med den franske tronföljaren istället för den engelske. Kung Henrik reagerade omedelbart. En engelsk här sändes in i Skottland, med order att bränna de viktigaste städerna och att döda alla invånare på de platser där man mötte motstånd. Soldaterna lydde order och det kungliga residenset Holyrood utsattes för beskjutning. Förödelsen blev stor men den oskyldiga Maria hade förts i säkerhet och var utom räckhåll för engelsmännen.[6] I slutänden blev det Frankrike som tog hem spelet. På sommaren 1548 fördes den sexåriga drottningen över havet för att växa upp vid hovet i Paris och i sinom tid gifta sig med dess tronföljare Frans.[7]
Vi vet hur det slutade. Efter sin franske makes död återvände Maria Stuart till Skottland 1561, knappt 19 år gammal. Efter några års kamp med den upproriska adeln och den strängt protestantiska kyrkan tvingades hon fly till England, där hon slutligen avrättades av sin släkting Elisabet. Låt oss för ett ögonblick vara kontrafaktiska. Vad hade hänt om Maria Stuart skickats till England som planerat? Hennes tilltänkte make Edvard(senare Edvard VI), avled knappt 16 år gammal 1553 och efterträddes i tur och ordning av sina båda systrar, katoliken Maria och protestanten Elisabet. Om Maria Stuart växt upp vid engelska hovet och kanske till och med hunnit vigas vid Edvard VI skulle en presumtiv tronarvinge ha funnits till hands vid den unge kungens död. Visserligen är det knappast troligt att rådet utan vidare utsett en minderårig skotsk prinsessa till ensam engelsk regent men om Maria Tudor, som i verkligheten också skedde, tagit makten efter de förvecklingar som följde på Edvards död, kunde läget ha blivit ett annat. Maria Tudor var inbiten katolik och hyste av djupt personliga skäl motvilja mot halvsystern Elisabet. Maria Stuart hade också katolskt påbrå och kom med tiden att framstå som en kunglig symbol för katolicismen. Edvard VI och hans ministrar var protestanter och skulle säkert ha sökt uppfostra Maria Stuart i samma lära. Men vid tiden för Marias Tudors maktövertagande var hennes namne ännu ung och borde vara möjlig att ”omskola”. Dessutom var hon till hälften en Tudor och född av katolska föräldrar i ett bortom allt tvivel lagligt äktenskap.[8] Här hade således funnits en möjlighet att gå förbi Elisabet med en kvinna av odiskutabelt kunglig börd, av katolsk tro och uppväxt i England, naturligtvis under förutsättning att Maria Tudor själv inte lyckats nedkomma med en arvinge. Hade Maria Stuart, vars olycksöde fängslat och alltjämt fängslar så många, i tidens fullbordan blivit Englands drottning i istället för den av historien så högt aktade Elisabet om Henrik VIII:s planer gått i lås. Hur hade Europa i så fall utvecklats?
[1] Alla
dessa scenarior utgår självfallet från en tid då statschefen styrde riket och
kvinnlig tronföljd amsågs mindre lämpligt.
[3]
Kungahuset Stuart hade grundats på 1300-talet genom giftermålet mellan kung
Robert 1:s dotter och adelsmannen Sir Walter Stewart.
[4] Ingen av
de sekundärkällor jag haft tillgång till går i detalj in på fördragets
innehåll. Zweig menar i sin biografi över drottningen från 1935 att avtalet
stipulerar att Maria Stuart ”genast” skall skickas till England, samt(vilket
måste ha väckt betänklighet i Skottland), att riket, om flickan avlider, ändå
skall övergå till England.. Fraser berör överhuvudtaget inte fördragets
innehåll, nämner bara var och när det slutits.
[5] Då Maria
av Guise några år tidigare själv varit på tal som gemål till Englands kung
skall hon, då engelsmännen prisade hennes storväxthet, ha svarat att även om
hon var lång var hennes hals liten. Maria gifte sig istället med den skotske
kungen.
[6] Detta
härjningståg går i historien under beteckningen ”det hårdhänta frieriet.
[7] Den rent
historiska delen av denna text bygger på första kapitlet av Stefan Zweigs
biograf över Maria Stuart från 1935(svensk översättning i nyutgåva 1990 ) och
Antonia Frasers bok henrik VIII:s sex
hustrur(svensk översättning 1995), främst s. 386 och 399.
[8] Maria
Stuarts farmor var äldre syster till Henrik VIII.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera