För dem som såg det stora följet komma måste det ha varit något av livets höjdpunkt, dvs. det ståtligaste de någonsin upplevat och skulle få uppleva. Inom ett halvår skulle glädjen från idag vändas i katastrof och inbördeskrig, på sätt och vis en följd av det som nu tilldrog sig. Men vad som än skedde senare kan ingen; borgare, bonde eller daglönare som upplevde intåget någonsin ha glömt det. Det var julafton 1562 och hertig Johans brud anlände till Åbo! Hertigen själv hade kommit hem några dagar tidigare och satt hushållet i arbete: Mattor på golven, tavlor på väggarna. Varför var panelningen av rummen inte klar? Han hade ju skrivit om det från Polen! Var vinet säkert förvarat? Vad sysslade Herman vintappare med! Köken färdiga, och hertiginnans kapell, är det i ordning! Vad skall nådig frun säga om inte allt är färdigt! Sådana besvär som de haft att ta sig hem har man verkligen rätt att vänta sig att allt är till belåtenhet! Vad har jägarna för sig som inte kan åstadkomma bättre på jakten... Johan måste ha varit nervös. Inte nog med att han stod i begrepp att välkomna sin nya hustru till deras gemensamma hem. Hustrun var också prinsessa från ett av de mest högtstående hoven vid denna tid, det polska. Säkert fick slottspersonalen veta att de levde dagarna före stora välkonstfesten. Några kanske till och med fick ett slag med den hammare hertigen alltid hade i bältet och som han gärna använde då han blev stressad. Man får hoppas att ingen tog allvarlig skada.[1]
Det är många svenska drottningar som anlänt till sitt nya hemland smått misstänksamma mot detta kalla, stela, outvecklade och ogästvänliga rike uppe i Norden och flera har tvingats utstå prövningar av olika slag. Några har till och med flytt i ren desperation eller depression. Det är dock svårt att tänka sig någon som haft större anledning än Katarina Jagellonica att klaga på välkomnandet från svensk sida, till och med innan hon satte foten på svensk mark.[2] Katarina var som bekant varken drottning eller kronprinsessa från början, bara hertiginna av Finland. Att hon inte krävde att omedelbart få resa hem redan under färden till Åbo och vad man vet inte heller senare, måste tillskrivas hennes starka religiositet och övertygelse att Gud Fader har sin mening med oss alla. En prinsessa som fått utstå samma behandling under upplysningstiden hade förmodligen deserterat.
Tanken att äkta en dotter av det polska furstehuset Jagello, eller åtminstone knyta nära förbindelser med polska hovet, hade av allt att döma uppstått hos hertig Johan redan i samband med faderns död i september 1560. I samma veva anställde nämligen hertigen en polsk ämbetsman vid namn Gebhart som sin personlige sekreterare. Denne hade varit i svensk tjänst tidigare men hållit sig undan de sista åren av gamle kung Gustavs regering. Erik XIV kallade senare Gebhart ”en ärelös skälm”, som förlett brodern till ”många falska och förrädeliga meningar”, vilket med säkerhet aldrig skulle ha skett om inte denne polack varit i Johans tjänst. Efter något år står Gebhart upptagen i listorna som hertigens kansler, alltså hans närmaste administrative medarbetare. Det tycks ha varit Gebhart som ursprungligen ingett Johan tanken att söka sig en polsk brud.[3] Idén var inte helt främmande för Erik XIV, som insåg att en förbindelse med Polen kunde gagna svenska intressen på andra sidan Östersjön. Polen önskade för sin del en allierad i förhållande till Ryssland, Johan såg en framtid som oberoende furste med säte i Finland och kanske på längre sikt en maktposition i både Polen och de besittningar i Italien som de polska prinsessorna kunde göra anspråk på genom moderns släkt. De första mer seriösa kontakterna togs på hösten 1561 och i juni följande år satte Johan med ett följe på över 200 personer kurs mot Polen för att äkta konung Sigismunds Augusts yngsta syster, prinsessan Katarina.
Efter fyra månader var förhandlingarna klara och 4 oktober 1562 stod bröllopet i Vilna.[4] En dryg vecka senare, 12 oktober, var det tid för hertigparet, som knappt kände vandra ännu, att anträda färden mot Åbo. Men både människor och självaste naturen tycktes vara emot deras förening. Erik XIV hade in i det sista sökt förmå sin halvbror att avstå från giftermålet, som nu inte längre stämde med Sveriges intressen. För tillfället rådde i själva verket krig mellan Sverige och Polen. Dessutom hade Johan i samband med förhandlingarna lånat sin nye svåger ett stort belopp, medan han nekat sin bror lån på grund av ”penningbrist”. Man kan misstänka att Erik dessutom ogillade att brodern lyckats göra ett så fint gifte medan hans egna engelska planer tycktes ha gått i stå. Om Johan fick barn med sin polska prinsessa innan Erik ingått äktenskap – och helst ett lika storslaget, behövde man inte vara paranoid för att se ett hot mot broderns tron. Samtidigt hade tsar Ivan av Ryssland, som en gång anhållit om Katarinas hand, sänt ut soldater för att snappa bort den åtrådda trofén under färden. Som om inte detta räckte var vintern sträng och kunde bereda de resande svårigheter. Om man därtill betänker att följet nu bestod av cirka 300 personer, med bagage, vagnar, hästar osv. kan det framstå som en gåta att resenärerna faktiskt lyckades nå målet. Bekymren tornade raskt upp sig. Efter en veckas färd landvägen till Riga frös skeppen som skulle föra dem till Finland fast i isen. När man väl fått loss dem blev det storm så att hertigens flaggskepp, Finska björnen, blev obrukbart. Hertigparet måste vänta på bättre väder och nytt skepp. En månad gick, inget hände och fortfarande lika dåligt väder. Man bestämde sig att fortsätta landvägen till Reval, idag Tallin och sedan med båt därifrån. Nya hästar måste införskaffas. I staden Pernau, Pärnu i Estland som nyligen blivit svensk, möttes sällskapet av kung Eriks folk. I stället för att bistå de säkert redan uttröttade resenärerna tog man hästarna ifrån dem. Sällskapet eller åtminstone delar av det fick fortsätta till fots.[5] Till råga på eländet visste man nu dessutom att tsar Ivan var ute på jakt efter sitt byte. Så nådde man Reval. Fortsatt dåligt väder, med resultat att man inte kunde landstiga som planerat vid Ekenäs utan fick ta sig till Pickala i Sjundeå istället. Inga hästar till hands! Det enda man fick tag på i den vägen var en hästkärra åt hertigparet. De andra fick vackert gå till fots. Man undrar vad Katarina tänkte: Var detta standarden på mottagningen av landets förnämsta herrskap. Skulle det fortsätta så här resten av livet och vad var svenskarna för slags folk. Var de ens kristna? Och vad tänkte de polska adelsmännen, som kanske inte alla hade sin härskarinnas djupa tro att falla tillbaka på? En del övervägde nog att omedelbart lämna tjänsten. Som tur var fick man tag på en gård vars husfolk lät sin stackars hertig och hans förmodligen totalt slutkörda hustru ta igen sig ett dygn. Det var värt besväret. Husbonden adlades senare under namnet Silfverpatron. Så kom en grupp ryttare och några vagnar och hämtade sin vinddrivna överhet och såg till att de kom till Ekenäs, där de hyllades som de hjältar de nu sannerligen blivit. När nu Katarina var i säkra händer fortsatte hertigen hem till Åbo för att förbereda vad som skulle bli en kombinerad jul och bröllopsfest. Man kan som sagt förmoda att tjänstefolket på slottet fick det hett om öronen.
Så kom alltså hertiginnan Katarina till Åbo slott julafton 1562. Tyvärr ger inga sekundärkällor jag funnit närmare detaljer om själva festen men vi vet att den varade i åtta dagar, alltså över hela julhelgen och ända fram till nyår. Dessutom kombinerades festen med ett antal bröllop för adelsmän inom hertig Johans domäner. Om man vet att det en ”vanlig” jul på Åbo kunde gå åt 1500 liter mjöd, så förstår man att det detta år måste spenderats oerhörda mängder både mat och dryckesvaror.[6]
Med en avundens(?), tanke till de många gästerna vid julfesten på Åbo slott för 457 år sedan tillönskas läsarna en riktigt God Jul!
[1] Jag vet
uppriktigt sagt inte om Johan III hade hammare i bältet under sin hertigtid. Då
han blev kung tycks den i alla fall ha brukats ofta. Mot slutet av sin regering
gjorde han en gång riksrådinan Ebba Sparre(född Brahe), så vettskrämd med sina
hotelser och slag med hammaren att hon svimmade.
[2] Med
Sverige avses här även Finland.
[3] Kung
Eriks omdöme om Gebhart påminner onekligen om hur hertig Johan och dennes
anhängare senare skulle komma att beskriva Jöran Person.
[4] Dagens
Viilnius i Litauern.
[5] Man kan
rimligen inte ha stulit samtliga hästar för ett uppenbart förnämt sällskap som
dessutom leddes av kung Eriks bror, hur oense de än var. Det talas konsekvent
om att ”hästarna” tagits, så att ”delar av följet” måste fortsätta till fots. Sannolikt
var det en del hästar, kanske några av de förnämaste. Som beslagtogs, vilket
naturligtvis var illa nog.
[6] Denna
text bygger huvudsakligen på kapitel 4 av Lars Ericsons biografi över Johan III
från 2004 och på kapitel 5 av Eva Mattssons biografi Furstinnan över Katarina Jagellonica från 2018.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera