Storbrittaniens stammoder.

                                      Detta porträtt uppges föreställa Margaret Tudor.
                                     Då porträtt av kungliga personer på hennes tid snarare gjordes                                      efter mall än efter faktiska modeller kan autenticiteten ifrågasättas.

                                                             

Så vann Torrys nyvalet i Storbritannien! Med största sannolikhet innebär detta att Brexit kommer att genomföras, vilka följderna sedan blir. Men skottarna har tydligt markerat att de vill stanna inom EU och att man ämnar kräva ny folkomröstning om självständighet, vilket engelsmännen å sin sida lika tydligt markerat att man inte tänker acceptera. Med andra ord tycks allt upplagt för nya konflikter och kanske i förlängningen upplösandet av UK. I dessa tider kan det vara av intresse att titta närmare på hur Storbritannien en gång skapades. Följande text skall handla om den kvinna som ofrivilligt lade grunden till det förenade kungadömet, även om de första verkliga stegen togs över ett halvt sekel efter hennes död.

Hon hette Margareta(Margaret), Tudor, var äldsta dotter till Henrik VII och Elisabet av York och äldre syster till Henrik VIII. Några år innan hon föddes hade fadern vunnit kronan på slagfältet och började nu så sakta bygga upp en dynasti. I det sammanhanget var det som alltid viktigt att få barnen ingifta i etablerade furstedynastier. För Margaretas del valde man Skottlands kung till brudgum. Äktenskapet väntades stärka banden mellan de båda rikena och vända Skottland från dess gamla allians med Frankrike. Det var inte första gången Jakob IV erbjudits en engelsk prinsessa till drottning. Tjugo år tidigare hade Edvard IV stått beredd att ge sin dotter Cecily till grannen i norr. Frieriet hade slutat i krig som lett till att gränsstaden Berwick, denna utpost som ständigt låg i skottlinjen då de båda grannarnas latenta krig blossade upp, för alltid kom i engelska händer.[1] Nu gick dock allt väl och i augusti 1503 vigdes kung Jakob och Margareta. Naturligtvis hade en vigsel genom ombud då redan hållits i London. Margareta skall i samband med giftermålet ha beskrivits som ”något omogen för sin ålder”. Vad det i realiteten innebär är svårare att avgöra. Kanske var den tonåriga flickan helt enkelt blyg inför den omvälvning som väntade henne. Hur som helst var hon vacker med ljust hår och blå ögon och förstod att föra sig med behag i officiella sammanhang, vilket var ungefär vad som dåförtiden väntades av en drottning. Inför giftermålet och avresan till Skottland hade hon både fått nya kläder och lärt sig dansa: Den nya drottningen tänkte uppenbarligen inte sitta som någon obemärkt statist i kulisserna. Vid ankomsten till Edinburgh satt hon till häst bakom sin nye make, vilket gjorde starkt intryck på åskådarna.  Jakob IV var en man av sin tid, renässansen. Han gynnade poeter, konstnärer och grundandet av universitet. Under hans tid kom den första tryckpressen till Skottland och den första moderna översättningen i Europa av Aeneiden genomfördes, Samtidigt strävade kungen att stärka sin makt inåt och utåt och inledde uppbyggandet av en skotsk flotta.[2] Den unga drottningen fick också del av all glans och prakt men längtade naturligt nog hem, vilket man kan se av hennes brev till familjen. Kungaparet tycks ha väntat med att söka avla barn, vilket i så fall tyder på humanitet hos maken: Han var sexton år äldre än sin hustru. Första barnet, en pojke, föddes i februari 1507, drygt tre år efter giftermålet. Margareta drabbades emellertid av samma öde som de flesta kvinnor av Tudorernas ätt, vare sig de var infödda eller ingifta; svårighet eller oförmåga att föda livskraftiga barn, i synnerhet söner. Av parets sex barn överlevde endast sonen James, senare Jakob V, spädbarnsåren. Till råga på allt blev Skottland kort efter pojkens födelse 1512 invecklat i krig med Margaretas fädernesland. Kung Jakob stupade i det blodiga slaget vid Flodden 9 september 1513, det största slag som utkämpats mellan England och Skottland, räknat i antal stupade. Flera skotska adelsfamiljer dog ut på manslinjen.[3] Drottning Margareta var nu knappt 24 år och dessutom gravid. Barnet, sonen Alexander, avled vid drygt 1 års ålder     

Enligt kung Jakobs testamente var Margareta nu regent för deras äldste son och arvinge. Änkedrottningen tycks också i början ha lyckats ena de efter vanligheten motstridiga krafterna i det skotska parlamentet och bland lorderna. Året efter makens död tog hon emellertid steget att gifta om sig med earlen av Angus, huvudman för ätten Douglas. Det kan diskuteras vad som i första hand låg bakom. Kanske blev Margareta uppriktigt förälskad i den unge mannen, som var jämnårig med henne själv. Hans far hade stupat vid Flodden, vilket bör ha skapat en känsla av samhörighet. Det faktum att mannen tillhörde en av Skottlands förnämsta ätter spelade säkert också sin roll. Här fanns en möjlighet för Margareta att skaffa sig flankskydd i förhållande till de många fraktionerna i riket. Om detta var huvudskälet till äktenskapet visade det sig vara ett ödesdigert misstag: Istället för att samla adeln kring änkedrottningen stärkte det hennes fienders parti. Enligt den döde kungens förordnanden hade Margareta förlorat rätten till regentskapet i och med sitt nya giftermål. Allt flera inom adeln krävde nu att hertigen av Albany, en släkting till kungahuset, skulle överta rikstyrelsen. Änkedrottningen vägrade dock acceptera detta och flydde till slottet Stirling med familjen. Efter någon tid tvingades hon ge upp och överlämna sina barn till Albany. Själv flydde hon kort därefter till England, där hennes make övergav henne och återvände hem. I exilen föddes dottern Margaret i oktober 1515.[4] Sedan hon tillbringat ett år som broderns gäst i London återvände Margareta själv till Skottland, för att finna att Angus skaffat sig en älskarinna. Sådant var i och för sig kutym i förnäma familjer. Ingen kvinna kunde utan vidare räkna med att hennes man skulle vara obrottsligt trogen, i synnerhet inte om hustrun av något skäl var frånvarande och inte kunde stå till tjänst som partner. (Det var betydligt viktigare att en hustru var trogen sin make än motsatsen). I detta fall fanns det emellertid särskilda orsaker för den bedragna hustrun att känna sig förorättad. Earl Angus hade nämligen haft fräckheten att bekosta sitt kärleksliv med inkomsterna från de gods som tillkom Margareta i egenskap av skotsk änkedrottning. Trots detta ställde sig kung Henrik VIII, av alla människor, på sin svågers sida och manade sin syster att hålla fast vid äktenskapet med Angus.[5] Detta var något den stolta änkedrottningen inte tänkte acceptera. Hon förklarade för sin bror att relationen till maken försämrades för varje dag. Hon tänkte skilja sig: ”Både Gud och hedern tillåter det, ty jag vet att han(Angus), inte älskar mig”.[6] Medan drottningen strävade att bli kvitt earl Angus måste hon också tänka på att stärka sin egen maktbas i Skottland. Enligt principen ”min fiendes fiende är min vän” vände hon sig till samme hertig Albany som några år tidigare berövat henne både regentskap och ansvaret för sina barns uppfostran. De båda slöt en allians och Margareta lyckades till slut återta kontrollen över den minderårige Jakob V. Vid tolv års ålder förklarades han myndig men makten låg i praktiken hos modern. Trots att Margareta inte lär ha glömt sitt engelska ursprung kom hon genom sina försök att stärka sin ställning oundvikligen i konflikt med brodern och hans ministrar, som både av princip och politiska skäl fortfarande höll på Angus i äktenskapsstriden. När denne, med engelskt bistånd, lät belägra Edinburgh beordrade änkedrottningen till engelsmännens fasa att kanoner skulle brukas mot angriparna. Slutligen lät Margareta sig övertalas till något slags försoning med sin make, men strävade målmedvetet att bli fri från honom. Detta lyckades efter några år, men då hade Angus haft ansvar för sin styvson kung Jakob en tid, vilket tydligen inte slog väl ut eftersom Jakob resten av livet kom att hata både styvfadern och den övriga familjen Douglas.[7] Då Margaretas skilsmässa väl fått påvens välsignelse år 1527 gifte hon om sig med ännu en skotsk högadelsman, Henry Stewart av Methven.[8] Olyckligtvis visade sig även detta äktenskap vara en missräkning och inte heller lyckades Margareta få till stånd något förbund mellan Skottland och England. Alla påfrestningar som den stackars Jakob V fått utstå hade gjort honom djupt skeptisk till både grannriket och modern. När sonen år 1538 gifte sig med Maria av Guise blev det bättre för änkedrottningen, som fick en god relation till sin svärdotter.

Margareta Tudor avled 18 oktober 1541, nära 52 år gammal på Methven Castle i centrala Skottland, i sviterna av en hjärnblödning. Hennes son hann inte fram i tid till dödsbädden och då döden kom hastigt hade hon inte gjort något testamente. Kungen övertog därför all sin mors kvarlåtenskap, trots att Margareta uttryckt en önskan att en del skulle gå till hennes dotter med Angus.[9] Så slutade ett stormigt och på det hela taget sorgligt liv, ett utmärkt exempel på hur prinsessor nästan in i modern tid varit redskap för kungars och ministrars politiska planer, samtidigt som Margaretas exempel visar att kvinnor av tillräckligt hög status även i äldre tid kunnat hävda sitt egenvärde. Margaretas familj var dock långtifrån utslocknad eller politiskt utspelad. År 1603 blev hennes ättling i tredje led, kung Jakob VI av Skottland, sedan Margaretas brorsdotter Elisabet avlidit barnlös, också konung av England under namnet Jakob I. Därmed skapades ”The Union of The Crowns” som ytterligare ett drygt sekel senare ledde till bildandet av det förenade kungadömet Storbritannien. Eftersom det nuvarande brittiska kungahuset Windsor ytterst härstammar från en dotter till Jakob I, är Margareta Tudor i realiteten stammoder till Elisabet II. Frågan är om den statskonstruktion som Margareta omedvetet lade grunden till kan hålla för våra dagars påfrestningar.[10]                

---

[1] Cecily av York var moster till Margareta Tudor. Hon giftes senare bort med en adelsman som hade nära släktband med det nya engelska kungahuset. Cecily dog 1507.

[2] Ett av de nya krigsskeppen fick namnet ”Margaret”.

[3] Jakob IV blev därmed (hittills), den siste brittiske kung som stupat i strid https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Flodden. 

[4]Under vistelsen i England lär familjen en tid ha bott i de skotska kungarnas Londonresidens, som kallades Scotland Yard. Margaretas och Angus dotter föddes dock inte där. Margaret Douglas blev senare mor till lord Henry Darnley, Maria Stuarts andra gemål. Båda makarna härstammade alltså från Margareta Tudor, hon var Marias farmor, Darnleys mormor. 

[5] Man bör kanske ändå inte bli alltför upprörd över kungens agerande. Han var inte den ende manen i sin tid att predika sedlighet och samtidigt inte leva som han själv lärde. Erik XIV hade många älskarinnor, men ställde till med ett fruktansvärt rabalder vid upptäckten att systern Cecilia mottog sin svåger Johan av Ostfriesland om nätterna på Vadstena slott. Deras bror hertig Karl(senare Karl IX), bistod i sin ungdom Erik Stenbock med enleveringen av Malin Sture men blev rasande då hans brorsdotter Anna på eget bevåg stod för vigseln mellan Sigrid Brahe och Johan Gyllenstierna, trots att Sigrid var bortlovad till en annan. Kvinnor som tog egna initiativ betraktades med stor misstänksamhet på 1500-talet, i synnerhet i äktenskapsfrågor. Vid tiden för Margaretas svårigheter med earl Angus hade Henrik VIII inte heller inlett sin halsbrytande äktenskapliga karriär och framstod närmast som ett dygdemönster i förhållande till Katarina av Aragonien.   

[6] Enligt Fraser skall Margareta ha motiverat skilsmässan inför påven, den enda instans som kunde upphäva ett äktenskap ingånget med kyrkans välsignelse, med det egendomliga påståendet att hon gift sig med Angus medan Jakob IV ännu var i livet(Antonia Fraser, Henrik VIII:s sex hustrur, svensk översättning 1995, s. 149). Margareta skulle alltså ha ingått tvegifte, olagligt ännu i vår tid. Detta verkar otroligt och enligt Fraser stämmer det inte heller med fakta. Kanske de två inlett någon form av oskyldig kurtis medan kungen ännu levde, eller var Margareta så desperat angelägen att göra sig fri från sin andre make att hon drog fram alla skäl hon kunde komma på, oavsett om det ställde henne själv i ofördelaktig dager? Senare upphävdes äktenskapet istället med den fullt riktiga motiveringen att Angus varit trolovad med en annan vid tiden för giftermålet med änkedrottningen. Eftersom Margareta ansågs ha handlat i god tro påverkades inte hennes dotters ställning.

[7] I ett brev till sin blivande hustru, Maria av Guise, betecknade sig Jakob V senare som ”fader- och moderlös från barndomen” och ”ärelystna adelsmäns fånge”.

[8] Henrik VIII var med andra ord långt ifrån den ende i familjen Tudor som ingick vågade äktenskap. Hans yngre syster Mary gifte sig på eget bevåg med Charles Brandon, hertig av Suffolk, sedan hennes förste man, kung Ludvig XII av Frankrike, avlidit 1515. Margaretas skilsmässa från Angus gick för övrigt igenom strax innan kung Henrik började sin process för att bli fri från drottning Katarina. Förmodligen kände sig den egocentriske kungen högst orättvist behandlad då påven vägrade honom samma förmån som systern. Henrik menade dessutom att Roms dom i Margaretas fall varit olaglig eftersom Påven inte låtit utfråga parterna i målet, vare sig personligen eller genom ombud.    

[9] Detta spelade inte så stor roll eftersom Margaret Douglas vistades i England, där hon behandlades som en fullvärdig medlem av kungafamiljen. Jakob V hade för övrigt aldrig erkänt moderns andra äktenskap och betraktade därför halvsystern som bastard.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på https://en.wikipedia.org/wiki/Margaret_Tudor och på https://sv.wikipedia.org/wiki/Margareta_Tudor.