"Folket måste ge sitt samtycke" - Edvard II:s avsättning.

 

Mannen på stolen tycktes nära ett sammanbrott. Han var dödsblek och kring honom stod idel fiender. Några, som kusinen earlen av Lancasster, kände kanske medlidande men de flesta erfor endast förakt inför mannen vars leverne ingivit dem avsky, som behandlat sin drottning så illa och som de bekämpat så länge. Samtidigt upplevde nog många en känsla av högtidlighet. Det som nu skulle ske var historiskt redan när det hände. Alla visste att ingen, varken nu levande eller eftervärlden, skulle glömma detta. Nu talade mannen på stolen, om än med bruten stämma:

-          Mina herrar! Jag vet att jag hamnat i detta elände genom eget förvållande och att jag måste acceptera det och jag kan inte undgå att känna mitt folks hat, som jag själv aldrig hatat. Jag har inte handlat med rikets bästa för ögonen och flera av er har jag förolämpat. Det är ädelt av er att trots detta innesluta min son i er tillgivenhet och att önska få honom till er kung. Jag avstår inför er från alla anspråk på riket och löser mina vasaller från deras trohetseder. Bed för mig! Jag är nu ingenting.

Kanske greps åhörarna av den nobless som låg i dessa ord och tänkte att de aldrig sett denne man uppträda med sådant majestät. Det var 20 januari 1327 i stora salen på slottet Kennilworth. Följande dag tillkännagavs officiellt för konung Edvard II att nationen avsatt honom. I fortsättningen skulle han hållas för "en enskild man av folket" och betecknas som "Lord Edvard, en gång konung av England". Därpå bröt hans överstekammarherre sin ämbetsstav som tecken på vad som skett. För första gången i Europas moderna historia och antagligen i världshistorien hade en konung, en av Guds utkorade, avsatts av sitt folks representanter.[1]

Upprinnelsen till den tragiska scenen på Kennilworth hade i praktiken tagits redan vid Edvard II:s tronbestigning tjugo år tidigare. Den i grund och botten mycket osäkre prinsen, den förste engelske tronföljare som förlänats titeln prins av Wales, hade vållat sin far, ”skottehammaren” Edvard I, otaliga bekymmer mot slutet av hans liv. Inte nog med att pojken roade sig med nöjen som murning och simning, vilket på medeltiden inte ansågs lämpligt för en furste, hans vänskap för den unge sydfranske lågadelsmannen Piers Gaveston tycktes sakna proportioner. Vid ett tillfälle hade de båda ungtupparna bedrivit tjuvjakt på biskopens av Chester marker och svarat högdraget då den vördade prelaten, därtill rikets skattmästare, framlagt klagomål inför kungen. Till straff hade prinsen skilts från sin vän och utestängts från hovet i ett halvår. När detta pinsamma intermezzo väl tycktes upprätt begärde prins Edvard plötsligt att få ge bort en del av de landområden fadern givit honom i förläning som gåva till Gaveston. Följden blev ett våldsamt uppträde med slag och hårdragningar, varpå kungen lät förvisa Gaveston ur sitt rike och tvingade de båda vännerna att svära på Bibeln att icke vidare träffas. Edvard I hann emellertid inte mer än avlida innan den nye kungen återkallade favoriten till sin sida. Samtidigt passade han på att tilldela Gaveston titeln earl av Cornwall, viken annars bara gavs till kungliga personer.[2] När han något halvår senare åkte för att hämta sin brud, den franske kung Filips unga dotter Isabella, utsågs favoriten till rikets guvernör i kungens frånvaro. Nu skakade mången ärevördig man och kvinna på huvudet: hur skulle detta sluta?

Så hade det fortsatt i flera år. Även om baronerna ganska snart lyckades gripa och halshugga den hatade Gaveston visade det sig med tiden att inget egentligen förändrats. Första tiden efter favoritens död lät sig den stukade kungen visserligen styras av sin kusin, högadelns ledare earl Thomas av Lancaster, men inte heller dennes styre var tadelfritt. Slitningar av såväl politisk som privat natur uppstod inom rådspartiet, något som förvärrades av de ständiga nederlagen i det eviga småkriget mot skottarna. Samtidigt seglade en ny stjärna upp på det kungliga firmamentet, storbaronen Hugh de Spenser. Som inhemsk adelsman med släktförbindelser inom det större nätverket visade sig denne betydligt svårare att knäcka än den charmfulle odågan Gaveston. Säkert utnyttjade han mer målmedvetet kungens svaghet för honom till egen fördel än vad föregångaren gjort. Spensers girighet kom tydligt till uttryck när han mot slutet av 1310-talet sökte lägga under sig hela grevskapet Glouchester, av vilket han hade rätt till vissa delar då den framlidne greven var hans svåger. Spensers girighet var så ”storslagen” att de ledande storbaronerna samlade sig till uppror i början av 1322. Oppositionen led emellertid två bittra nederlag i följd, vilket åtminstone till viss del får skyllas på dålig samordning mellan ledarna. Först besegrades baronen Roger Mortimer vid Shrewsbury i januari och två månader senare earl Lancaster vid Boroughbridge. Mortimer kastades i fängelse medan Lancaster avrättades under särskilt förödmjukande former, troligen beroende på att han organiserat avrättningen av Gaveston tio år tidigare.[3] Efter detta inleddes ett terrorvälde som saknar motstycke i det medeltida Englands historia. Ett stort antal personer avrättades, fängslades eller skickades i landsflykt. Också kvinnor drabbades. Högadelsdamen Elisabeth Comyn, släkt med både skotska och engelska kungahuset, hölls fängslad tills hon givit favoriten de egendomar denne önskade. En annan kvinna, lady Baret, blev så svårt misshandlad att hon förlorade förståndet. Mycket av de drabbades egendom tillföll kungagunstlingen de Spenser. Även drottningen föll i onåd. Trots att hon efter Gavestons död många gånger kunnat spela en viktig roll som medlerska mellan hovpartiet och högadeln, av vilka senare flera var släktingar till henne, förpassades hon nu åter till den skuggroll hon haft sin första tid i England. När sedan, i augusti 1323, Roger Mortimer lyckades med bragden att rymma ur Towern och flydde till Isabellas hemland blev drottningens ställning närmast desperat: Hennes egendomar drogs in, apanaget skars ned, tjänare av fransk börd arresterades eller förvisades och de yngre barnen fråntogs henne.[4] Personligen tillskrev Isabella de Spenser skulden för sitt elände och lär till och med ibland ha fruktat för sitt liv. När Frankrike sensommaren 1324 invaderade de landområden i söder där engelske kungen var vasall under fransk överhöghet blev ställningen än vanskligare - skulle drottningens äktenskap annulleras?[5] Samtidigt var det tydligt att kung Edvards maktbas blev allt smalare. I samband med Mortimers flykt hade biskopen av Hereford, en av landets stora kyrkofurstar, kallats inför rätta som misstänkt för delaktighet. Prelaten hänvisade till sin juridiska immunitet och fick stöd av påven.[6] Affären ledde till att flera medlemmar av prästerskapet som hittills stött kungen vände sig ifrån honom. Edvard II hade nu i praktiken endast familjen de Spenser och några få ministrar vid sin sida.[7] 

Det krig som tyckts bli drottning Isabellas undergång blev i själva verket hennes räddning. Sedan fredsförhandlingar inletts på hösten 1324 tog påven kontakt med den engelske kungen. Samtidigt som han uttryckte missnöje med hur drottningen behandlades, föreslog han att hon skulle resa till Frankrike som sin makes ambassadör vid förhandlingsbordet. Efter viss tvekan accepterade kungen detta och i början av mars 1325 satte Isabella segel mot Frankrike. Hon skulle aldrig återse sin make.

 

Som så ofta är det svårt att i efterhand veta hur planerad en stor omvälvning varit – vad vi ser är resultatet. Weir menar att drottningen sin första tid i Frankrike fullt uppriktigt arbetat för sin makes intressen. Enligt planerna skulle Edvard, sedan arbetet med fredsavtalet avslutats på sommaren 1325, ha kommit till Frankrike för att avlägga den vasalled han var skyldig franske kungen som hertig av Akvitanien. Kanske hoppades Isabella att på sitt hemlands mark få möjlighet att konfrontera sin make och förmå honom att bryta med Hugh de Spenser. Emellertid utnämnde kungen istället sin äldste son till hertig av Akvitanien på hösten 1325 och sände honom i sitt ställe till Frankrike. Nu befann sig Isabella på fransk mark, med Englands tronföljare vid sin sida. Där fanns också en stor grupp engelska adelsmän och biskopar som flytt undan kungens gunstlingar. Planerna på en invasion började formas. Rebellernas verkliga ledare blev dock Roger Mortimer, som den senaste tiden vistats i grevskapet Hainaut i gränsområdet mellan dagens Frankrike och Belgien.[8] Grevens gemål var kusin till Isabella. Vid ett besök i Paris i december 1325 medförde hon Mortimer i sitt följe. Nu fanns den ”stridsledning” som behövdes för en invasion över kanalen. Inom kort visade det sig emellertid att Mortimer gjorde mer än att planera ett uppror mot sin kung, han hade också blivit sin drottnings älskare.[9] Såväl romanförfattare som historiker är ense om att Isabella från och med nu var Mortimer helt hängiven. Därmed komplicerades emellertid hennes sak. Å ena sidan förmenade henne ingen att ha en älskare. Sådant var visserligen djupt omoraliskt för en kvinna och särskilt för en drottning, men Edvard II:s mer eller mindre öppna förhållande med sina manliga favoriter var långt mer anstötligt. I tidens ögon var det snudd på kätteri. Att en vacker, attraktiv kvinna av kunglig börd i Isabellas situation tog sig en älskare var inte mer än hennes man förtjänade, ansågs det. Att å andra sidan tillåta en hustru som mer eller mindre rymt från sin man att fullt öppet samleva med sin älskare var inte heller acceptabelt, tänk vilket dåligt exempel för andra kvinnor. Påven, som hittills stöttat den engelska drottningen, protesterade högljutt mot denna skamlöshet. Slutligen blev stämningen i Frankrike sådan att paret fann för gott att resa till släkten i Hainaut och fortsätta förberedelserna för ett anfall mot England därifrån. Vid ankomsten dit mot slutet av juli eller början av augusti 1326 blev man väl mottagna. Greve Vilhelms yngre bror Johan lär i det närmaste ha utkorat sig själv till den landsflyktiga drottningens riddare och svurit att bistå henne vid återtagandet av sitt rike. Samtidigt ordnades en trolovning mellan den engelske kronprinsen och greve Vilhelms andra dotter Philippa. De unga syntes redan mycket fästa vid varandra.[10] Under den närmaste månaden bedrevs "värvningskampanj" per brev i länderna kring och i själva Hainaut. Hur många som ställde upp är svårt att veta. Med vår tids mått var det ingen stor flotta, på sin höjd omkring 2 500 man men det kan också ha varit så få som 700, fördelade på 95 skepp. Armén bestod, förutom av de landsflyktiga engelsmännen, av flamländare och tyskar men också av folk från Böhmen dagens Tjeckien. Den 22 september 1326 embarkerade man flottan i Dordrecht i nuvarande västra Nederländerna och satte kurs mot England.

Två dagar senare, efter en stormig resa där skeppen ibland kommit ur kurs, landsteg man i Essex, i trakten av Harwich. Det blev snart tydligt att invånarna i huvudsak var vänligt sinnade mot inkräktarna. Att efter 700 år rättvist bedöma hur folk i allmänhet ställde sig till striden mellan Englands kung och drottning är naturligtvis omöjligt. Vi måste komma ihåg att Europas länder på 1300-talet inte hade stående arméer. Det skulle dröja 2-400 år innan man kommit så långt. Det var adeln och biskoparna som hade resurser att mobilisera större grupper av människor till strid. När kungen beredde sig dra ut i fält sändes bud till landets magnater att uppbåda sitt folk för överheten. Om prästerskap och adel delade sin herres åsikter kom de mangrant till hans stöd. Men just dessa skikt hade kung Edvard förorättat. Ända sedan hans tillträde tjugo år tidigare hade de sett sin ställning hotad. Deras, som de såg det, självklara plats i maktens centrum hade ersatts av favoriter som inte aktat för rov att håna dem, förfölja dem, fängsla dem, beslagta deras gods och ägodelar och halshugga deras släktingar. Inte ens biskopar, de heligaste människor som fanns, kunde känna sig säkra. Vad kungen beträffade påminde hans leverne snarare om en hednisk konung från antiken än om en kristen furste. Nu kunde prelaterna och adeln hämnas. Baronerna kom med sina män till drottningens hjälp, biskoparna med Hereford i spetsen, han som misstänktes ha hjälpt Mortimer att fly ur Towern, höll predikningar med utgångspunkt från bibeltexter som försåtligt visade på kungens svaghet och Hugh de Spensers ondska. Inte heller borgarna i de större städerna tycks ha stött kungen. Londonborna såg hans politik som ett hot mot deras frihet. I Oxford gav borgerskapet sin drottning en silverbägare i välkomstgåva. De få som tvekade eller rentav ställde sig på kungens sida, som ärkebiskopen av Canterbury. och biskopen av Exeter, bytte antingen snart sida eller dräptes av pöbeln. Säkert bottnade detta inte enbart i hat mot Edvard II. Bilden av den vackra drottningen som drivits i landsflykt av onda ministrar och nu likt en amason kom för att återta sitt rike kittlade fantasin. För den stora massan av engelsmän var allt detta tämligen ointressant: Inbördeskrig är en sak för herrarna. Må de slåss utan att störa vår tillvaro.

Tecknen på hur det skulle sluta blev allt tydligare. Då kungen först fick veta att hans hustru landstigit med 700 man uttryckte han åsikten att allt skulle gå bra men Hugh de Spensers far, en hovman som i många år stått vid kungens sida och var nästan lika hatad som sonen, var mer klarsynt: ”Om hon kommit med så få anhängare finns det betydligt fler i England: Vi blir förrådda”. Så blev också fallet. Efter att förgäves ha sökt samla ett uppbåd flydde kungen från London västerut mot Wales med ett litet följe som vad tiden led blev allt mindre. Då han slutligen arresterades, 16 november 1326 av sin kusin Lancaster i närheten av Caerphilly i Wales, hade han endast 8 man hos sig. Resten hade flytt eller tilldelats andra uppgifter under vägen.[11] Medan kungens anhängare avrättades, i Spensers fall på ett rent bestialiskt sätt, medan kungen berövades sitt rikssigill och så småningom fördes till slottet Kennilworth i Warwickskire där kusinen Henry av Lancaster, bror till den avrättade Thomas, residerade, ställdes upprorsledarna inför svårlösta problem. Det var tydligt att parlamentet måste inkallas för att bestämma om rikets styrelse den närmaste tiden, liksom också om vad som borde ske med det separerade kungaparet. Ett parlament fick dock inte inkallas utan kungens tillstånd. Innan kungen gripits hade man levt på illusionen att han var förrymd och således inte kunde regera. Istället använde man den minderårige kronprinsens sigill som earl av Chester med modern som förmyndare. När sedan rikssigillet överlämnats använde man detta och drottningen utfärdade helt enkelt beslut i sin makes namn. Efter några veckor talade man visserligen enbart om ”vår moder, drottningen”, men Edvard II var fortfarande inte officiellt avsatt. Det var således formellt konung Edvard II själv som 7 januari 1327 öppnade det parlament som samlats i London för att avsätta honom. I några dagar väntade man att kungen skulle inställa sig, men han vägrade att stå som botfärdig syndare inför sina fiender. När detta budskap framförts för andra gången samlades parlamentet, 13 januari, på nytt. I stadens rådhus svor Londons borgerskap trohet till drottningen och att aldrig mer erkänna Edvard II som sin konung. Senare på dagen samlades man åter i Westminster Hall. Salen och rummen utanför var packade med adelsmän, biskopar borgare och representanter för statsapparaten. Roger Mortimer uttryckte adelns önskan att få kungen avsatt, men påpekade: ”Jag kan endast föra adelns talan. Folket måste ge sitt samtycke”. En av Mortimers närmaste män instämde i att kungen måste avsättas, vilket bemöttes med applåder. Fler borgare släpptes nu in, varpå ett antal biskopar, under ledning av Hereford, höll en rad anföranden som förklarade varför kungen måste avsättas. För varje tal ropade folket: ”Må det ske, må det ske”.[12] Man uttryckte också sin önskan att kronprins Edvard skulle efterträda sin fader. ”Er stämma har gjort sig hörd”, förklarade ärkebiskopen av Canterbury. Så fördes prins Edvard in och hälsades med ett unisont ”Ave Rex”. Då hände något oväntat: Prinsen vägrade. Han förklarade att han inte tänkte bli kung om inte fadern gav sitt samtycke. Troligen berodde detta på politisk beräkning. Edvard var visserligen bara 14 år men hade hunnit se mycket. Överhuvudtaget blev kungabarn nästan in i vår egen tid tidigt vuxna, helt enkelt därför att det var så de behandlades. Att dessutom se sina föräldrar separera kan påverka vem som helst och faderns öde visade hur bräcklig tronen kunde vara också för den som ärvt makten fullt legitimt. Att bli kung genom något som liknade en statskupp var knappast uppmuntrade. Alltså höll prins Edvard på kontinuiteten. Trots tre dagars övertalningsförsök vägrade han att ge med sig.[13]

Detta var bakgrunden till scenen på Kennilworth 20 januari 1327. I och med att kammarherren inför parlamentet bröt sin ämbetsstav följande dag var Edvard II slutgiltigt avsatt. En ny regering kunde börja och ett nytt steg hade tagits i historien.[14]

                                                                     

 

 

---

[1] Varken Alison Weir eller Michael Packe, i bearbetning av L. C. B. Seaman, går närmare in på Edvard II:s abdikationsanförande i sina biografier över hans drottning respektive son. De nämner helt kort scenen och återger ungefär vad kungen sagt. Maurice Druon återger dock hela)?), talet i sin roman Varginnan från Frankrike(svensk översättning 1965). Då detta överensstämmer med facklitteraturens kortfattade referat återger jag här Druons version, med ändring av vissa ord. Hos Druon återges kungens tal och brytningen av ämbetsstaven dock som en enda scen.. Druon nämner också att kungens tal gjort starkt intryck på de närvarande.

 

[2] Tjuvjakten på biskopens marker skedde 1305 och grälet om prins Edvards förläningar i början av 1307. Edvard I avled i juli samma år.

[3] Earl Thomas fördes till avrättningsplatsen utstyrd i bondekläder sittande på en mulåsna. Dessutom bombarderade en samling av hans egna underlydande honom med snöbollar.

[4] Edvard II och Isabella fick fyra barn; Edvard(senare Edvard III), John, Elenor och Joan. Den yngsta flickan var 2-3 år när drottningens ställning försvagades. Att barnen skildes från sin mor var, som Cathryn Warner påpekar i sin biografi över Edvard II(2014), inget ovanligt i kungliga familjer. Isabella kan å andra sidan, i ljuset av hur hennes ställning vid hovet samtidigt försvagades, mycket väl ha känt sig personligt träffad av att skiljas från sina döttrar, särskilt den yngsta.   

[5] Dessa områden går ibland under beteckningen Akvitanien, ibland Guyenne, ibland Gascogne. Det tycks ha omfattat ungefär dagens Gascogne med Bordeaux som en viktig stad.

[6] Adam Orleton - Wikipedia.

[7] I rättvisans namn bör påpekas att Edvard II nog inte enbart var det lastbara monster som hans fiender utmålade. Snarare var han en bohem som haft oturen att födas till medeltida kung. Hans intresse för musik, litteratur och tidens små teaterstycken är dokumenterat, liksom hans dragning till praktiskt trädgårdsarbete och friluftsliv. Han sägs också ha varit en god och omtänksam far för sina barn. Att han å andra sidan lät sina gunstlingar fara fram okontrollerat med adelns heder, egendom och ibland liv är en annan sak och naturligtvis bär han i egenskap av kung det moraliska ansvaret. Samtidigt bör man minnas att brutalitet och hänsynslöshet hörde tiden till och att flera av kungens fiender själva inte drog sig för hårdhet när så ansågs nödvändigt. Vad oppositionen vände sig emot var inte främst den moraliska aspekten av kungens handlingar utan att deras personliga intressen hotades. 

[8] Hainaut lydde vid denna tid under tyskromerska riket.

[9] Druon och en del krönikörer menar att Isabella blev Mortimers älskarinna redan våren 1325, i samband med ankomsten till Frankrike. I det brev Edvard II skrev till sin gemål 1/12 1325 och som återges både av Druon och Weir nämns dock inget om Mortimer. Kungen klagar endast över att Isabella varit borta så länge och begär att hon och sonen skall återvända hem. Första gången Motimer och drottningen sammankopplas i kungens korrespondens är i februari 1326. Edvard II hade spioner vid det franska hovet och hov är i allmänhet ingen bra plats för att bevara hemligheter. Om Isabella och Mortimer inlett sitt förhållande på våren 1325 borde saken ha varit känd tidigare i England.

[10] Prins Edvard var nära 14 år sommaren 1326, Philippa hade just fyllt 12. Giftermålet ingicks ett och ett halvt år senare, j januari 1328 då den nyblivne Edvard III just fyllt 15 år. Äktenskapet blev lyckligt och paret höll ihop fram till drottningens död drygt 40 år senare, bortsett från att kungen på äldre dar tycks ha haft vissa snedsprång för sig. Av parets 13 barn dog fem i späd ålder eller i sin ungdom. De överlevandes ättlingar skapade det inbördeskrig som populärt kallas ”rosornas krig”.    

[11] Det är osäkert om kungen arresterades eller själv överlämnade sig till Lancaster.

[12] Några biskopar, bland dem William Melton av York, tycks ha fört Edvard II:s talan. Vad detta berodde på framgår inte. Det skall också tilläggas att Michael Packe i sin biografi över Edvard III från 1983 menar att påståendet att Edvard II skulle ha vägrat att inställa sig inför parlamentet kan vara påhittat av hans fiender. Därigenom fick man en god förevändning att inte låta kungen uppträda offentligt, med tanke på risken för lojalitet mot en av Gud utvald konung. 

[13] Detta är min personliga åsikt om bakgrunden till prins Edvards vägran. Denne kom sedermera att regera i femtio år och blev en av Englands stora krigarkungar.

[14] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weirs bok Isabella – She-wolf  of France, Queen of England(2005), kapitel 7-8.

Napoleons död

 För en verklig härskarnatur är döden på schavotten eller framför en exekutionspatrull långt humanare än år av fångenskap. Inget plågar en sann suverän som att sitta isolerad och berövad sin forna makt. Så var fallet med Kristian II av Danmark, Erik XIV av Sverige och Maria Stuart av Skottland, alla på 1500-talet. Men frågan är om någon av dessa i andlig bemärkelse lidit så mycket av sin fångenskap som den forne kejsaren Napoleon Bonaparte under tiden på Sankt Helena. Då han såg ön med sitt otillgängliga läge förstod han att detta skulle bli hans sista hem i livet. ”Jag borde ha stannat i Egypten”, sade han dystert till sina följeslagare.[1]  Napoleon var nu inte den som satt och ”deppade” över sin olycka, åtminstone visade han det sällan utåt. Istället fördrev han den första tiden med att umgås med de två tonårsdöttrarna till brittiska ostindiska kompaniets guvernör: de fick undervisning i franska och förhör på geografiläxor av den man som nyligen varit deras hemlands dödsfiende. Yngsta flickan skojade lite okänsligt med den forne världserövrarens öde. Men i stort kom de bra överens. Huset som blev Napoleons bostad, Longwood, var inte något fängelse. Emellanåt hade kompaniguvernören bott där på somrarna. Napoleon hade egen svit med sovrum, arbetsrum, matsal och badrum. Det finns furstar som haft det sämre efter sin avsättning.[2]  Ändå var det påfrestande för någon med kejsarens energiska läggning att sitta instängt i detta, bokstavligt talat, råtthål, på en enslig klippa ute i havet medan dagarna radade upp sig utan någon egentlig omväxling.[3] Ofta uppstod tvistigheter i rangfrågor av det slag som är så vanliga vid ett hov men särskilt påfrestande i fångenskap. En huvudsysselsättning för Napoleon var att diktera sina memoarer. Säkert har ingen fallen suverän före honom varit så fokuserad på sitt eftermäle. Napoleon tycks och med rätta som det skulle visa sig ha varit fullt övertygad om att hans namn och minne var odödligt och han gjorde sitt bästa att putsa dem så glänsande som möjligt. ”Om 500 år kommer mitt namn att lysa klart i världen medan ert endast är känt för den orätt ni visat mig”, dundrade han efter en ordväxling med sankt Helenas nye guvernör och i praktiken fängelsekommendant Hudson Lowe.[4] Denne man kom senare att framstå som något av den klassiske brittiske fångvaktaren med puritansk läggning, som omutligt följer de order han fått och mer eller mindre har till uppgift att plåga ihjäl sin fånge. Den bilden förmedlades redan under Napoleons livstid av de medlemmar ur sviten som med tiden återvände till Europa. Något låg det kanske i detta. Lowe sägs ha saknat all charm och såg noga till att strikt bevakning upprätthölls. Napoleons stab bantades ned, kostnaderna måste sänkas och ibland var Lowe direkt tarvlig, som då han vägrade att ge fången en byst av sonen, ”kungen av Rom”, med motiveringen att den kunde innehålla ett hemligt budskap.[5] Samtidigt bör vi minnas att det låg i bonapartisternas intresse att svartmåla guvernören. Om det finns en svårare uppgift än att vara en fängslad suverän är det måhända att vara denne suveräns fångvaktare. Vad man än gör uppfattas negativt. En stolt fånge tar inte emot gåvor eller lättnader av sin bevakare, ty det vore att mista något av sin värdighet, att erkänna det berättigade i sin fångenskap. En vaktare som å andra sidan visar sig släpphänt ådrar sig genast sina överordnades misstänksamhet: håller han på att byta sida?[6] Det finns uppgifter om att Lowe erbjudit Napoleon att flytta till en mindre fuktig plats på ön men att den forne kejsaren envist vägrat – han tänkte stanna där hans fiender placerat honom. Snart kom de båda männen underfund med att de inte borde träffas. Napoleon byggde ut sin trädgård så att utsikten skymdes. Nu kunde han leva avskild från sina vaktare. Hans hälsa blev dock allt sämre. Sju månader före sin död visade han sig för sista gången utanför Longwood. Han led av magplågor, svimningsanfall och feber. Han var själv övertygad om att den engelska aristokratin förgiftat honom men att engelska folket skulle utkräva hämnd.[7] De sista dagarna var kejsarens krafter helt uttömda. En av hans generaler, som troget följt honom genom segrar och nederlag, grät av sorg att se den förr så fruktade svag och hjälplös som ett barn. Vid tvåtiden på morgonen 5 maj 1821 viskade den döende: ”Frankrike, armén, ledandet av armén, Josephine”. Var detta en uppräkning av de ting han älskat högst i livet? Tio minuter i sju på kvällen samma dag avled Napoleon, I, Frankrikes kejsare och en gång Europas herre. Han blev 51 år.[8]                   

 

---

[1] Sankt Helena är svårtillgängligt än idag, vilket populärhistorikern Herman Lindqvist fick erfara då han under sin resa i kejsarens spår nådde hit. På grund av ogynnsamma vindar visade det sig omöjligt att gå iland. ”Mitt Waterloo”, konstaterade han med vemodig ironi. Sedan en flygplats öppnats(2017), finns dock flygförbindelse en gång per vecka Sankta Helena – Wikipedia.   

[2] Om man skall jämföra Napoleon med andra kända kungligheter som dött i fångenskap ligger väl Maria Stuart närmast till. Liksom Napoleon tilläts den skotska drottningen periodvis lämna de slott där hon förvarades för att göra utflykter i omgivningarna. Båda medförde ett hov, vilket behandlade sin herre som den suverän denne alltjämt ansåg sig vara. Bägge var samtidigt strängt bevakade. Båda hade England som huvudfiende och båda hade såväl hätska fiender som önskade deras död som trogna beundrare vilka drömde om att lindra deras lott eller rentav befria dem. Skillnaden är att inte ens hennes fiender förnekade Maria Stuarts status som suverän, vilket var ett svårt hinder för dem som önskade döda henne. Napoleons vedersakare såg helt enkelt honom som ”general Bonaparte”.     

[3] Det fuktiga klimatet gjorde att mögel spred sig och råttorna frodades. De lär dock ha besvärat svitens medlemmar mer än Napoleon.

[4] Repliken är här något nerkortad.

[5] ”Kungen av Rom”, Napoleons son med ärkehertiginnan Marie-Louise, uppfostrades efter faderns avsättning i Wien och avled 1831, vid knappt 20 års ålder.

[6] Exempel på denna balansgång för en fångvaktare finns att hämta både från den blivande Elisabet I:s fångenskap och från Maria Stuarts.

[7] Att medlemmar i Napoleons hushåll, främst en hovmästare, blivit förgiftade tycks klart men blev Napoleon det? Sådant är som alltid svårt att bevisa.

[8] Denna text bygger främst på Herman Lindqvist, Napoleon(2004), kapitel 27 och Felix Markham, Napoleon(svensk översättning 1964), kapitel XVI..

Vasasonen som nästan blev tsar.

 

Det är sällan yngre kungasöner får chansen att bestiga en tron, om inte deras bröder avsätts eller dör barnlösa. En yngre kungason som nästan fick chansen att bestiga en helt egen tron trots att hans äldre bror fortfarande var i livet var prins Karl Filip, son till Karl IX och hans hustru Kristina av Holstein-Gottorp.

I motsats till den blivande krigarkungen Gustav Adolf föddes Karl Filip då fadern redan bestigit tronen.[1] Gossen föddes i dagens Tallinn)Reval), och hans liv kom att kretsa kring Sveriges nya besittningar på andra sidan Östersjön och ambitionerna att utvidga dessa. Karl Filip levde bara 21 år. I efterhand kan det verka förvånande att han ens blev ett år. På vintern 1601-02 lämnade hertig Karl Reval med sin familj för att resa hem till Sverige. Isen hade emellertid lagt sig vid finska kusten så att man inte kunde landstiga enligt planerna. Några båtar i eskorten gick under och några återvände till Reval. Hertigen med familj lyckades emellertid ta sig iland vid den nygrundade staden Ekenäs i södra Finland. Efter en tids vila i Åbo fortsattes färden mot Sverige i släde runt Bottenviken. Eftersom det vid denna tid inte fanns några städer efter kungaparets färdväg tvingades man ta kvarter i små prästgårdar, med kurirer ridande i förväg för att förvarna husbondfolket om de väntade höga gästerna. Som tur var medförde sällskapet råvaror som mjöl och malt, så de ofrivilliga värdarna behövde inte stå för utspisningen helt på egen bekostnad: Hur ordnar man som fattig präst i obygden passande traktering åt HM konungen med familj och följe som kan väntas dyka upp om ett par timmar![2] En i detta sammanhang mer relevant fråga är hur en liten kille, knappt halvårsgammal, lyckades överleva de bokstavligt hårda och karga förhållanden som måste ha rått under slädresan runt Bottenviken. Kanske Karl Filips upplevelser under spädbarnsåren fick föräldrarna att ömma särskilt för honom. Åtminstone brukar det hävdas att han i synnerhet var mamma Kristinas favorit. Kort efter sonens födelse stadgade fadern att pojken skulle tilldelas de hertigdömen han själv en gång fått i förläning, dvs Södermanland, Närke och Värmland, plus en del av Västergötland. Eftersom prinsens liv tyvärr blev kort finns inte många uppgifter om hans karaktär. Undersökningar av hans kvarlevor i början av förra seklet visade att prinsen var lång och bredaxlad. Håret och skägget var rödblonda. Man kan därav dra slutsatsen att Karl Filip såg bra ut och som vi skall se hade han kvinnotycke. Karl IX lär ha anklagat sin yngste son för bristande studieiver men sådant är som bekant inte ovanligt för ungdomar och ger i sig ingen närmare kännedom om Karl Filips personlighet.[3] Däremot sägs att mamma Kristina, som då blivit änkedrottning, administrerat sonens hertigdöme åt honom på grund av ”hans ombytlighet”.  Led Karl Filip av samma oroliga psyke som redan bragt två av hans farbröder i olycka?[4]

Som tidigare berörts är Karl Filip mest känd för att under något år i början av 1610-talet ha varit på tal som rysk tsar och till och med utropad som tsar i Novgorod. Det brukar sägas att mamma Kristina än en gång lagt sig i sin sons affärer och stoppat hela projektet. Att hon var emot det är helt klart och inget att förvåna sig över. Jämfört med stora oredans Ryssland var stridigheterna mellan Gustav Vasas ättlingar ungefär som ett snöbollskrig jämfört med ett världskrig eller en atombombad stad. Ryssland i början av 1600-talet höll på att implodera av inbördeskrig och oerhörda svältkatastrofer. Ingen mor med förnuft skulle önska sin knappt tonårige son som styresman i ett sådant land. Alexej Smirnov menar dock i sin bok om turerna kring Karl Filips kandidatur att också andra faktorer spelat in. Kung Gustav Adolf var knappast förtjust vid tanken på sin bror som tsar av det stora riket i öster. Både personlig fåfänga och säkerhetstänkande talade emot det. Om någon svensk kunglighet skulle bli rysk tsar så vore det väl han, Gustav Adolf själv![5] Dessutom uppvisade släktens historia tillräckligt med exempel på yngre bröder(eller för den delen farbröder), som vållat kungarna mycket trassel och ibland rentav störtat dem från tronen. Unge Gustav Adolf var inte hågad att göra om experimentet. Därtill kom frågan om religionen – Ryssland var grekiskt ortodoxt. Skulle en prins från det nyligen luthersktdeklarerade Sverige tvingas konvertera till denna hedningarnas tro! Därför tvekade såväl kungen som riksrådet, medan änkedrottningen sade bestämt nej. När alla slutligen enats om att låta prinsen resa var allt försent. Vid ankomsten till Viborg i juli 1613 fick Karl Filip veta att en ny tsar, den förste av ätten Romanov, utropats i Moskva. Visserligen hade Novgorod inte deltagit vid valet och den svenske prinsen hade fortfarande många anhängare. Men i praktiken var striden förlorad och inom kort återvände Karl Filip hem, än en gång landvägen utefter Bottenviken. Förmodligen var både son och moder rätt lättade att det vågade projektet ställts in. Den tonårige Karl Filip for istället på bildningsresa i Europa och besökte bland annat hovet i Paris.[6]                

Mot slutet av sitt korta liv visade sig Karl Filip som en värdig representant för Vasaätten i det att han i likhet med flera anfäder ingick ett kontroversiellt äktenskap. I Karl Filips fall var den utvalda en hovdam i änkedrottningens tjänst, tjugofyraåriga Elisabet Ribbing vars far gjort en vacker karriär som hov- och ämbetsman genom att alltid stödja den grupp som för tillfället hade makten. När Karl Filip fick ögonen på Elisabet tycks hon ha stått ensam i livet, i varje fall var fadern död. Naturligtvis ogillade änkedrottningen tanken att favoritsonen skulle äkta en simpel adelsdam. Ett par år tidigare hade hon lyckats avstyra att Gustav Adolf gifte sig med Ebba Brahe. Men denna gång drog Kristina det kortaste strået. Kanske var Karl Filip modigare än sin bror eller mindre bunden av plikt. Som andre son kunde han anses ha vissa privilegier i äktenskapsfrågor vilka inte tillkom dynastins huvudman. Hursomhelst gifte sig paret i hemlighet i mars 1620, samtidigt som kungen förberedde sitt giftermål med en tysk furstinna.[7]

På sommaren 1621 drog Gustav Adolf i fält för att erövra Riga, som både var en rik handelsstad och stod under polsk kontroll. Trots att hustrun var gravid och i egenskap av hemlig sådan inte kunde väntas få lika god vård som sin svägerska, vilken befann sig i samma tillstånd, begärde Karl Filip att få slå följe med sin bror, vilket beviljades honom. Belägringen av Riga varade en dryg månad, från slutet av juli till mitten av september 1621. Både kungen och hans bror var med om att gräva löpgravar. Det berättas att Karl Filip då kungen velat storma staden bett honom att uppmana invånarna att kapitulera. Då de gjorde detta undgick staden att stormas och borgarna att bli slaktade och plundras på sin egendom. Att Karl Filip lagt sig ut för Rigas borgerskap antyder kanske att hans ”ombytlighet” trots allt inte dolde det häftiga temperament som vållat vasarna så mycket bekymmer. Tragiskt nog insjuknade prinsen kort efter Rigas erövring i fältsjukan. Han fördes hem men avled under vägen i staden Narva, inte så långt från den plats där han fötts tjugo år, nio månader och tre dagar tidigare. Kroppen fördes hem och gravsattes i Södermanlands domkyrka i Strängnäs, där också fadern Karl IX ligger begravd. Det dubbelt tragiska var att hustrun Elisabet några dagar efter mannens död nedkom med en dotter som fick samma namn som sin mor.[8] Eftersom hon officiellt inte varit gift riskerade Elisabet att bli förskjuten. Sedan en av hennes systrar bekänt att hon varit vittne vid vigseln med Karl Filip ordnade dock allt upp sig. Elisabet gifte om sig med en tidigare påtänkt fästman, landshövding Knut Liljehök. Denne var tydligen en ädelmodig man eller så älskade han uppriktigt sin hustru. Karl Filips och Elisabets dotter uppfostrades av sin farmor änkedrottningen, som trots att hon ogillat äktenskapet lär ha tagit väl hand om sitt barnbarn. Kanske var Kristina ändå lycklig att favoritsonen efterlämnat ett barn som hon utan hämningar kunde slösa sina omsorger på. Flickan, som i likhet med alla illegitima vasaättlingar fick tillnamnet Gyllenhielm, blev senare hovfröken först hos kusinen drottning Kristina och sedan hos drottningarna Maria och Hedvig Eleonora. Hon avled 1682.

I Uppsala finns idag ett ordenssällskap, tillkommet för att främja bildning och akademiska traditioner som pietetsfullt nog uppkallats efter Karl Filip Vasa.[9]                              

---

[1] Prinsen föddes 1601, då Karl ännu betecknades som riksföreståndare. Sigismund var dock i praktiken redan besegrad på svensk mark och Karl var att betrakta som de facto konung. Det kom dock att dröja ända till 1604 innan hertigen officiellt började använda kungstiteln. Hans kröning skedde tre år senare.

[2] Som en följd av dessa erfarenheter grundade Karl IX några år senare städerna Uleåborg och Vasa.

[3] Karl IX lär visserligen ha varit en ömsint far och make men var säkert inte mindre krävande ifråga om sönernas studier än när det gällde fogdars plikttrohet och nit. Att han funnit anledning att kritisera Karl Filip visar i första hand att kungen varit missnöjd. Huruvida det var berättigat är en annan fråga. 

[4] Det framgår inte vid vilken tidpunkt man avsett att hertigen skulle börja styra sina egna domäner. Att en mor förvaltar sin drygt tonårige sons arv är i och för sig inte underligt, särskilt inte om modern, vilket bevisligen var fallet med Kristina, är en dominerande person och sonen kanske undergiven. Karl IX övertog å andra sidan ledningen av sitt hertigdöme vid 18 års ålder 1568 och drev sitt ”företag” med förtjänst, oavsett de metoder han använde i egenskap av politiker. Om yngste sonen tillträtt sitt arv vid samma ålder, skulle Karl Filip ha blivit myndig på vårkanten 1619. Att änkedrottningen tydligen fortsatt förvaltningen på grund av prinsens ”ombytlighet” låter ana att Karl Filip hade, eller misstänktes ha, någon form av psykisk störning.   

[5] Tanken att utse Gustav Adolf till rysk tsar var verkligen på tal. Det parti i staden Novgorod som, underblåst av Jakob de la Gardie, verkade för en svensk prins på tronen förklarade sig berett att utse någon av Karl IX:s båda söner till tsar, likgiltigt vilken. I en skrivelse ställd till Novgorodborna av den 10 januari 1612 förklarade kungen sig ha för avsikt att besöka staden. Kalmarkrigets krav lade dock hinder i vägen.   

[6] För fler detaljer kring situationen i Ryssland under Stora oredan, se Alexej Smirnov, Den svenske tsaren, (svensk översättning 2017).

[7] Maria Eleonora av Brandenburg.

[8] Svägerskan Maria Eleonora fick missfall samma år. Kanske var det i själva verket en fördel att föda sitt barn i hemlighet och inte under den jäkt och oro som alltid uppstod då en drottning väntade barn.

[9] Utom de anvisningar som tidigare givits bygger denna text huvudsakligen på Herman Lindqvist, Historien om Sverige del II och III, ”Gustav Vasa och hans söner och döttrar” och ”När Sverige blev stormakt (1993 och 1994). Se även Karl Filip – Wikipedia och Karl Filip Vasa - Historiesajten.