Mannen på
stolen tycktes nära ett sammanbrott. Han var dödsblek och kring honom stod idel
fiender. Några, som kusinen earlen av Lancasster, kände kanske medlidande men
de flesta erfor endast förakt inför mannen vars leverne ingivit dem avsky, som behandlat
sin drottning så illa och som de bekämpat så länge. Samtidigt upplevde nog
många en känsla av högtidlighet. Det som nu skulle ske var historiskt redan när
det hände. Alla visste att ingen, varken nu levande eller eftervärlden, skulle
glömma detta. Nu talade mannen på stolen, om än med bruten stämma:
- Mina herrar! Jag vet att jag hamnat i detta elände genom eget förvållande och att jag måste acceptera det och jag kan inte undgå att känna mitt folks hat, som jag själv aldrig hatat. Jag har inte handlat med rikets bästa för ögonen och flera av er har jag förolämpat. Det är ädelt av er att trots detta innesluta min son i er tillgivenhet och att önska få honom till er kung. Jag avstår inför er från alla anspråk på riket och löser mina vasaller från deras trohetseder. Bed för mig! Jag är nu ingenting.
Kanske greps åhörarna av den nobless som låg i dessa ord och tänkte att
de aldrig sett denne man uppträda med sådant majestät. Det var 20 januari 1327 i
stora salen på slottet Kennilworth. Följande dag tillkännagavs officiellt för konung Edvard II att nationen avsatt honom. I fortsättningen skulle han hållas för "en enskild man av folket" och betecknas som "Lord Edvard, en gång konung av England". Därpå bröt hans överstekammarherre sin
ämbetsstav som tecken på vad som skett. För första gången i Europas moderna historia
och antagligen i världshistorien hade en konung, en av Guds utkorade, avsatts
av sitt folks representanter.[1]
Upprinnelsen till den tragiska scenen på Kennilworth hade i praktiken
tagits redan vid Edvard II:s tronbestigning tjugo år tidigare. Den i grund och
botten mycket osäkre prinsen, den förste engelske tronföljare som förlänats
titeln prins av Wales, hade vållat sin far, ”skottehammaren” Edvard I, otaliga
bekymmer mot slutet av hans liv. Inte nog med att pojken roade sig med nöjen
som murning och simning, vilket på medeltiden inte ansågs lämpligt för en
furste, hans vänskap för den unge sydfranske lågadelsmannen Piers Gaveston
tycktes sakna proportioner. Vid ett tillfälle hade de båda ungtupparna bedrivit
tjuvjakt på biskopens av Chester marker och svarat högdraget då den vördade
prelaten, därtill rikets skattmästare, framlagt klagomål inför kungen. Till
straff hade prinsen skilts från sin vän och utestängts från hovet i ett halvår.
När detta pinsamma intermezzo väl tycktes upprätt begärde prins Edvard
plötsligt att få ge bort en del av de landområden fadern givit honom i
förläning som gåva till Gaveston. Följden blev ett våldsamt uppträde med slag
och hårdragningar, varpå kungen lät förvisa Gaveston ur sitt rike och tvingade
de båda vännerna att svära på Bibeln att icke vidare träffas. Edvard I hann
emellertid inte mer än avlida innan den nye kungen återkallade favoriten till
sin sida. Samtidigt passade han på att tilldela Gaveston titeln earl av
Cornwall, viken annars bara gavs till kungliga personer.[2]
När han något halvår senare åkte för att hämta sin brud, den franske kung
Filips unga dotter Isabella, utsågs favoriten till rikets guvernör i kungens
frånvaro. Nu skakade mången ärevördig man och kvinna på huvudet: hur skulle
detta sluta?
Så hade det fortsatt i flera år. Även om baronerna ganska snart lyckades
gripa och halshugga den hatade Gaveston visade det sig med tiden att inget
egentligen förändrats. Första tiden efter favoritens död lät sig den stukade
kungen visserligen styras av sin kusin, högadelns ledare earl Thomas av
Lancaster, men inte heller dennes styre var tadelfritt. Slitningar av såväl
politisk som privat natur uppstod inom rådspartiet, något som förvärrades av de
ständiga nederlagen i det eviga småkriget mot skottarna. Samtidigt seglade en
ny stjärna upp på det kungliga firmamentet, storbaronen Hugh de Spenser. Som
inhemsk adelsman med släktförbindelser inom det större nätverket visade sig
denne betydligt svårare att knäcka än den charmfulle odågan Gaveston. Säkert
utnyttjade han mer målmedvetet kungens svaghet för honom till egen fördel än
vad föregångaren gjort. Spensers girighet kom tydligt till uttryck när han mot
slutet av 1310-talet sökte lägga under sig hela grevskapet Glouchester, av
vilket han hade rätt till vissa delar då den framlidne greven var hans svåger. Spensers
girighet var så ”storslagen” att de ledande storbaronerna samlade sig till
uppror i början av 1322. Oppositionen led emellertid två bittra nederlag i
följd, vilket åtminstone till viss del får skyllas på dålig samordning mellan
ledarna. Först besegrades baronen Roger Mortimer vid Shrewsbury i januari och
två månader senare earl Lancaster vid Boroughbridge. Mortimer kastades i
fängelse medan Lancaster avrättades under särskilt förödmjukande former,
troligen beroende på att han organiserat avrättningen av Gaveston tio år
tidigare.[3]
Efter detta inleddes ett terrorvälde som saknar motstycke i det medeltida
Englands historia. Ett stort antal personer avrättades, fängslades eller
skickades i landsflykt. Också kvinnor drabbades. Högadelsdamen Elisabeth Comyn,
släkt med både skotska och engelska kungahuset, hölls fängslad tills hon givit favoriten de egendomar denne önskade. En annan kvinna, lady Baret, blev så svårt misshandlad att
hon förlorade förståndet. Mycket av de drabbades egendom tillföll
kungagunstlingen de Spenser. Även drottningen föll i onåd. Trots att hon efter
Gavestons död många gånger kunnat spela en viktig roll som medlerska mellan
hovpartiet och högadeln, av vilka senare flera var släktingar till henne,
förpassades hon nu åter till den skuggroll hon haft sin första tid i England.
När sedan, i augusti 1323, Roger Mortimer lyckades med bragden att rymma ur
Towern och flydde till Isabellas hemland blev drottningens ställning närmast
desperat: Hennes egendomar drogs in, apanaget skars ned, tjänare av fransk börd
arresterades eller förvisades och de yngre barnen fråntogs henne.[4]
Personligen tillskrev Isabella de Spenser skulden för sitt elände och lär till
och med ibland ha fruktat för sitt liv. När Frankrike sensommaren 1324
invaderade de landområden i söder där engelske kungen var vasall under fransk
överhöghet blev ställningen än vanskligare - skulle drottningens äktenskap annulleras?[5]
Samtidigt var det tydligt att kung Edvards maktbas blev allt smalare. I samband
med Mortimers flykt hade biskopen av Hereford, en av landets stora
kyrkofurstar, kallats inför rätta som misstänkt för delaktighet. Prelaten
hänvisade till sin juridiska immunitet och fick stöd av påven.[6]
Affären ledde till att flera medlemmar av prästerskapet som hittills stött
kungen vände sig ifrån honom. Edvard II hade nu i praktiken endast familjen de Spenser
och några få ministrar vid sin sida.[7]
Det krig som tyckts bli drottning Isabellas undergång blev i själva
verket hennes räddning. Sedan fredsförhandlingar inletts på hösten 1324 tog
påven kontakt med den engelske kungen. Samtidigt som han uttryckte missnöje med
hur drottningen behandlades, föreslog han att hon skulle resa till Frankrike
som sin makes ambassadör vid förhandlingsbordet. Efter viss tvekan accepterade
kungen detta och i början av mars 1325 satte Isabella segel mot Frankrike. Hon
skulle aldrig återse sin make.
Som så ofta är det svårt att i efterhand veta hur planerad en stor
omvälvning varit – vad vi ser är resultatet. Weir menar att drottningen sin
första tid i Frankrike fullt uppriktigt arbetat för sin makes intressen. Enligt
planerna skulle Edvard, sedan arbetet med fredsavtalet avslutats på sommaren
1325, ha kommit till Frankrike för att avlägga den vasalled han var skyldig
franske kungen som hertig av Akvitanien. Kanske hoppades Isabella att på sitt
hemlands mark få möjlighet att konfrontera sin make och förmå honom att bryta
med Hugh de Spenser. Emellertid utnämnde kungen istället sin äldste son till
hertig av Akvitanien på hösten 1325 och sände honom i sitt ställe till
Frankrike. Nu befann sig Isabella på fransk mark, med Englands tronföljare vid
sin sida. Där fanns också en stor grupp engelska adelsmän och biskopar som
flytt undan kungens gunstlingar. Planerna på en invasion började formas.
Rebellernas verkliga ledare blev dock Roger Mortimer, som den senaste tiden
vistats i grevskapet Hainaut i gränsområdet mellan dagens Frankrike och Belgien.[8]
Grevens gemål var kusin till Isabella. Vid ett besök i Paris i december 1325
medförde hon Mortimer i sitt följe. Nu fanns den ”stridsledning” som behövdes
för en invasion över kanalen. Inom kort visade det sig emellertid att Mortimer
gjorde mer än att planera ett uppror mot sin kung, han hade också blivit sin
drottnings älskare.[9] Såväl
romanförfattare som historiker är ense om att Isabella från och med nu var
Mortimer helt hängiven. Därmed komplicerades emellertid hennes sak. Å ena sidan
förmenade henne ingen att ha en älskare. Sådant var visserligen djupt
omoraliskt för en kvinna och särskilt för en drottning, men Edvard II:s mer
eller mindre öppna förhållande med sina manliga favoriter var långt mer
anstötligt. I tidens ögon var det snudd på kätteri. Att en vacker, attraktiv
kvinna av kunglig börd i Isabellas situation tog sig en älskare var inte mer än
hennes man förtjänade, ansågs det. Att å andra sidan tillåta en hustru som mer
eller mindre rymt från sin man att fullt öppet samleva med sin älskare var inte
heller acceptabelt, tänk vilket dåligt exempel för andra kvinnor. Påven, som
hittills stöttat den engelska drottningen, protesterade högljutt mot denna
skamlöshet. Slutligen blev stämningen i Frankrike sådan att paret fann för gott
att resa till släkten i Hainaut och fortsätta förberedelserna för ett anfall
mot England därifrån. Vid ankomsten dit mot slutet av juli eller början av
augusti 1326 blev man väl mottagna. Greve Vilhelms yngre bror Johan lär i det
närmaste ha utkorat sig själv till den landsflyktiga drottningens riddare och
svurit att bistå henne vid återtagandet av sitt rike. Samtidigt ordnades en
trolovning mellan den engelske kronprinsen och greve Vilhelms andra dotter
Philippa. De unga syntes redan mycket fästa vid varandra.[10]
Under den närmaste månaden bedrevs "värvningskampanj" per brev i länderna kring
och i själva Hainaut. Hur många som ställde upp är svårt att veta. Med vår tids
mått var det ingen stor flotta, på sin höjd omkring 2 500 man men det kan
också ha varit så få som 700, fördelade på 95 skepp. Armén bestod, förutom av
de landsflyktiga engelsmännen, av flamländare och tyskar men också av folk från
Böhmen dagens Tjeckien. Den 22 september 1326 embarkerade man flottan i
Dordrecht i nuvarande västra Nederländerna och satte kurs mot England.
Två dagar senare, efter en stormig resa där skeppen ibland kommit ur
kurs, landsteg man i Essex, i trakten av Harwich. Det blev snart tydligt att
invånarna i huvudsak var vänligt sinnade mot inkräktarna. Att efter 700 år
rättvist bedöma hur folk i allmänhet ställde sig till striden mellan Englands
kung och drottning är naturligtvis omöjligt. Vi måste komma ihåg att Europas
länder på 1300-talet inte hade stående arméer. Det skulle dröja 2-400 år innan
man kommit så långt. Det var adeln och biskoparna som hade resurser att
mobilisera större grupper av människor till strid. När kungen beredde sig dra
ut i fält sändes bud till landets magnater att uppbåda sitt folk för överheten.
Om prästerskap och adel delade sin herres åsikter kom de mangrant till hans
stöd. Men just dessa skikt hade kung Edvard förorättat. Ända sedan hans
tillträde tjugo år tidigare hade de sett sin ställning hotad. Deras, som de såg
det, självklara plats i maktens centrum hade ersatts av favoriter som inte
aktat för rov att håna dem, förfölja dem, fängsla dem, beslagta deras gods och
ägodelar och halshugga deras släktingar. Inte ens biskopar, de heligaste
människor som fanns, kunde känna sig säkra. Vad kungen beträffade påminde hans
leverne snarare om en hednisk konung från antiken än om en kristen furste. Nu
kunde prelaterna och adeln hämnas. Baronerna kom med sina män till drottningens
hjälp, biskoparna med Hereford i spetsen, han som misstänktes ha hjälpt
Mortimer att fly ur Towern, höll predikningar med utgångspunkt från bibeltexter
som försåtligt visade på kungens svaghet och Hugh de Spensers ondska. Inte
heller borgarna i de större städerna tycks ha stött kungen. Londonborna såg
hans politik som ett hot mot deras frihet. I Oxford gav borgerskapet sin
drottning en silverbägare i välkomstgåva. De få som tvekade eller rentav
ställde sig på kungens sida, som ärkebiskopen av Canterbury. och biskopen av
Exeter, bytte antingen snart sida eller dräptes av pöbeln. Säkert bottnade
detta inte enbart i hat mot Edvard II. Bilden av den vackra drottningen som
drivits i landsflykt av onda ministrar och nu likt en amason kom för att återta
sitt rike kittlade fantasin. För den stora massan av engelsmän var allt detta
tämligen ointressant: Inbördeskrig är en sak för herrarna. Må de slåss utan att
störa vår tillvaro.
Tecknen på hur det skulle sluta blev allt tydligare. Då kungen först fick
veta att hans hustru landstigit med 700 man uttryckte han åsikten att allt
skulle gå bra men Hugh de Spensers far, en hovman som i många år stått vid kungens
sida och var nästan lika hatad som sonen, var mer klarsynt: ”Om hon kommit med
så få anhängare finns det betydligt fler i England: Vi blir förrådda”. Så blev
också fallet. Efter att förgäves ha sökt samla ett uppbåd flydde kungen från
London västerut mot Wales med ett litet följe som vad tiden led blev allt
mindre. Då han slutligen arresterades, 16 november 1326 av sin kusin Lancaster
i närheten av Caerphilly i Wales, hade han endast 8 man hos sig. Resten hade
flytt eller tilldelats andra uppgifter under vägen.[11]
Medan kungens anhängare avrättades, i Spensers fall på ett rent bestialiskt
sätt, medan kungen berövades sitt rikssigill och så småningom fördes till
slottet Kennilworth i Warwickskire där kusinen Henry av Lancaster, bror till
den avrättade Thomas, residerade, ställdes upprorsledarna inför svårlösta
problem. Det var tydligt att parlamentet måste inkallas för att bestämma om
rikets styrelse den närmaste tiden, liksom också om vad som borde ske med det
separerade kungaparet. Ett parlament fick dock inte inkallas utan kungens
tillstånd. Innan kungen gripits hade man levt på illusionen att han var förrymd
och således inte kunde regera. Istället använde man den minderårige
kronprinsens sigill som earl av Chester med modern som förmyndare. När sedan
rikssigillet överlämnats använde man detta och drottningen utfärdade helt
enkelt beslut i sin makes namn. Efter några veckor talade man visserligen enbart
om ”vår moder, drottningen”, men Edvard II var fortfarande inte officiellt
avsatt. Det var således formellt konung Edvard II själv som 7 januari 1327
öppnade det parlament som samlats i London för att avsätta honom. I några dagar
väntade man att kungen skulle inställa sig, men han vägrade att stå som
botfärdig syndare inför sina fiender. När detta budskap framförts för andra
gången samlades parlamentet, 13 januari, på nytt. I stadens rådhus svor Londons
borgerskap trohet till drottningen och att aldrig mer erkänna Edvard II som sin
konung. Senare på dagen samlades man åter i Westminster Hall. Salen och rummen
utanför var packade med adelsmän, biskopar borgare och representanter för
statsapparaten. Roger Mortimer uttryckte adelns önskan att få kungen avsatt,
men påpekade: ”Jag kan endast föra adelns talan. Folket måste ge sitt
samtycke”. En av Mortimers närmaste män instämde i att kungen måste avsättas,
vilket bemöttes med applåder. Fler borgare släpptes nu in, varpå ett antal
biskopar, under ledning av Hereford, höll en rad anföranden som förklarade
varför kungen måste avsättas. För varje tal ropade folket: ”Må det ske, må det
ske”.[12]
Man uttryckte också sin önskan att kronprins Edvard skulle efterträda sin
fader. ”Er stämma har gjort sig hörd”, förklarade ärkebiskopen av Canterbury.
Så fördes prins Edvard in och hälsades med ett unisont ”Ave Rex”. Då hände
något oväntat: Prinsen vägrade. Han förklarade att han inte tänkte bli kung om
inte fadern gav sitt samtycke. Troligen berodde detta på politisk beräkning. Edvard
var visserligen bara 14 år men hade hunnit se mycket. Överhuvudtaget blev
kungabarn nästan in i vår egen tid tidigt vuxna, helt enkelt därför att det var
så de behandlades. Att dessutom se sina föräldrar separera kan påverka vem som
helst och faderns öde visade hur bräcklig tronen kunde vara också för den som
ärvt makten fullt legitimt. Att bli kung genom något som liknade en statskupp
var knappast uppmuntrade. Alltså höll prins Edvard på kontinuiteten. Trots tre
dagars övertalningsförsök vägrade han att ge med sig.[13]
Detta var bakgrunden till scenen på Kennilworth 20 januari 1327. I och
med att kammarherren inför parlamentet bröt sin ämbetsstav följande dag var
Edvard II slutgiltigt avsatt. En ny regering kunde börja och ett nytt steg hade
tagits i historien.[14]
[1] Varken Alison Weir eller Michael Packe, i bearbetning av L. C. B. Seaman, går närmare in på Edvard II:s abdikationsanförande i sina biografier över hans drottning respektive son. De nämner helt kort scenen och återger ungefär vad kungen sagt. Maurice Druon återger dock hela)?), talet i sin roman Varginnan från Frankrike(svensk översättning 1965). Då detta överensstämmer med facklitteraturens kortfattade referat återger jag här Druons version, med ändring av vissa ord. Hos Druon återges kungens tal och brytningen av ämbetsstaven dock som en enda scen.. Druon nämner också att kungens tal gjort starkt intryck på de närvarande.
[2] Tjuvjakten på biskopens marker skedde 1305 och grälet om prins Edvards förläningar i början av 1307. Edvard I avled i juli samma år.
[3] Earl Thomas fördes till avrättningsplatsen utstyrd i bondekläder sittande på en mulåsna. Dessutom bombarderade en samling av hans egna underlydande honom med snöbollar.
[4] Edvard II och Isabella fick fyra barn; Edvard(senare Edvard III), John, Elenor och Joan. Den yngsta flickan var 2-3 år när drottningens ställning försvagades. Att barnen skildes från sin mor var, som Cathryn Warner påpekar i sin biografi över Edvard II(2014), inget ovanligt i kungliga familjer. Isabella kan å andra sidan, i ljuset av hur hennes ställning vid hovet samtidigt försvagades, mycket väl ha känt sig personligt träffad av att skiljas från sina döttrar, särskilt den yngsta.
[5] Dessa områden går ibland under beteckningen Akvitanien, ibland Guyenne, ibland Gascogne. Det tycks ha omfattat ungefär dagens Gascogne med Bordeaux som en viktig stad.
[7] I rättvisans namn bör påpekas att Edvard II nog inte enbart var det lastbara monster som hans fiender utmålade. Snarare var han en bohem som haft oturen att födas till medeltida kung. Hans intresse för musik, litteratur och tidens små teaterstycken är dokumenterat, liksom hans dragning till praktiskt trädgårdsarbete och friluftsliv. Han sägs också ha varit en god och omtänksam far för sina barn. Att han å andra sidan lät sina gunstlingar fara fram okontrollerat med adelns heder, egendom och ibland liv är en annan sak och naturligtvis bär han i egenskap av kung det moraliska ansvaret. Samtidigt bör man minnas att brutalitet och hänsynslöshet hörde tiden till och att flera av kungens fiender själva inte drog sig för hårdhet när så ansågs nödvändigt. Vad oppositionen vände sig emot var inte främst den moraliska aspekten av kungens handlingar utan att deras personliga intressen hotades.
[8] Hainaut lydde vid denna tid under tyskromerska riket.
[9] Druon och en del krönikörer menar att Isabella blev Mortimers älskarinna redan våren 1325, i samband med ankomsten till Frankrike. I det brev Edvard II skrev till sin gemål 1/12 1325 och som återges både av Druon och Weir nämns dock inget om Mortimer. Kungen klagar endast över att Isabella varit borta så länge och begär att hon och sonen skall återvända hem. Första gången Motimer och drottningen sammankopplas i kungens korrespondens är i februari 1326. Edvard II hade spioner vid det franska hovet och hov är i allmänhet ingen bra plats för att bevara hemligheter. Om Isabella och Mortimer inlett sitt förhållande på våren 1325 borde saken ha varit känd tidigare i England.
[10] Prins Edvard var nära 14 år sommaren 1326, Philippa hade just fyllt 12. Giftermålet ingicks ett och ett halvt år senare, j januari 1328 då den nyblivne Edvard III just fyllt 15 år. Äktenskapet blev lyckligt och paret höll ihop fram till drottningens död drygt 40 år senare, bortsett från att kungen på äldre dar tycks ha haft vissa snedsprång för sig. Av parets 13 barn dog fem i späd ålder eller i sin ungdom. De överlevandes ättlingar skapade det inbördeskrig som populärt kallas ”rosornas krig”.
[11] Det är osäkert om kungen arresterades eller själv överlämnade sig till Lancaster.
[12] Några biskopar, bland dem William Melton av York, tycks ha fört Edvard II:s talan. Vad detta berodde på framgår inte. Det skall också tilläggas att Michael Packe i sin biografi över Edvard III från 1983 menar att påståendet att Edvard II skulle ha vägrat att inställa sig inför parlamentet kan vara påhittat av hans fiender. Därigenom fick man en god förevändning att inte låta kungen uppträda offentligt, med tanke på risken för lojalitet mot en av Gud utvald konung.
[13] Detta är min personliga åsikt om bakgrunden till prins Edvards vägran. Denne kom sedermera att regera i femtio år och blev en av Englands stora krigarkungar.
[14] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weirs bok Isabella – She-wolf of France, Queen of England(2005), kapitel 7-8.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar