För en verklig härskarnatur är döden på schavotten eller framför en exekutionspatrull långt humanare än år av fångenskap. Inget plågar en sann suverän som att sitta isolerad och berövad sin forna makt. Så var fallet med Kristian II av Danmark, Erik XIV av Sverige och Maria Stuart av Skottland, alla på 1500-talet. Men frågan är om någon av dessa i andlig bemärkelse lidit så mycket av sin fångenskap som den forne kejsaren Napoleon Bonaparte under tiden på Sankt Helena. Då han såg ön med sitt otillgängliga läge förstod han att detta skulle bli hans sista hem i livet. ”Jag borde ha stannat i Egypten”, sade han dystert till sina följeslagare.[1] Napoleon var nu inte den som satt och ”deppade” över sin olycka, åtminstone visade han det sällan utåt. Istället fördrev han den första tiden med att umgås med de två tonårsdöttrarna till brittiska ostindiska kompaniets guvernör: de fick undervisning i franska och förhör på geografiläxor av den man som nyligen varit deras hemlands dödsfiende. Yngsta flickan skojade lite okänsligt med den forne världserövrarens öde. Men i stort kom de bra överens. Huset som blev Napoleons bostad, Longwood, var inte något fängelse. Emellanåt hade kompaniguvernören bott där på somrarna. Napoleon hade egen svit med sovrum, arbetsrum, matsal och badrum. Det finns furstar som haft det sämre efter sin avsättning.[2] Ändå var det påfrestande för någon med kejsarens energiska läggning att sitta instängt i detta, bokstavligt talat, råtthål, på en enslig klippa ute i havet medan dagarna radade upp sig utan någon egentlig omväxling.[3] Ofta uppstod tvistigheter i rangfrågor av det slag som är så vanliga vid ett hov men särskilt påfrestande i fångenskap. En huvudsysselsättning för Napoleon var att diktera sina memoarer. Säkert har ingen fallen suverän före honom varit så fokuserad på sitt eftermäle. Napoleon tycks och med rätta som det skulle visa sig ha varit fullt övertygad om att hans namn och minne var odödligt och han gjorde sitt bästa att putsa dem så glänsande som möjligt. ”Om 500 år kommer mitt namn att lysa klart i världen medan ert endast är känt för den orätt ni visat mig”, dundrade han efter en ordväxling med sankt Helenas nye guvernör och i praktiken fängelsekommendant Hudson Lowe.[4] Denne man kom senare att framstå som något av den klassiske brittiske fångvaktaren med puritansk läggning, som omutligt följer de order han fått och mer eller mindre har till uppgift att plåga ihjäl sin fånge. Den bilden förmedlades redan under Napoleons livstid av de medlemmar ur sviten som med tiden återvände till Europa. Något låg det kanske i detta. Lowe sägs ha saknat all charm och såg noga till att strikt bevakning upprätthölls. Napoleons stab bantades ned, kostnaderna måste sänkas och ibland var Lowe direkt tarvlig, som då han vägrade att ge fången en byst av sonen, ”kungen av Rom”, med motiveringen att den kunde innehålla ett hemligt budskap.[5] Samtidigt bör vi minnas att det låg i bonapartisternas intresse att svartmåla guvernören. Om det finns en svårare uppgift än att vara en fängslad suverän är det måhända att vara denne suveräns fångvaktare. Vad man än gör uppfattas negativt. En stolt fånge tar inte emot gåvor eller lättnader av sin bevakare, ty det vore att mista något av sin värdighet, att erkänna det berättigade i sin fångenskap. En vaktare som å andra sidan visar sig släpphänt ådrar sig genast sina överordnades misstänksamhet: håller han på att byta sida?[6] Det finns uppgifter om att Lowe erbjudit Napoleon att flytta till en mindre fuktig plats på ön men att den forne kejsaren envist vägrat – han tänkte stanna där hans fiender placerat honom. Snart kom de båda männen underfund med att de inte borde träffas. Napoleon byggde ut sin trädgård så att utsikten skymdes. Nu kunde han leva avskild från sina vaktare. Hans hälsa blev dock allt sämre. Sju månader före sin död visade han sig för sista gången utanför Longwood. Han led av magplågor, svimningsanfall och feber. Han var själv övertygad om att den engelska aristokratin förgiftat honom men att engelska folket skulle utkräva hämnd.[7] De sista dagarna var kejsarens krafter helt uttömda. En av hans generaler, som troget följt honom genom segrar och nederlag, grät av sorg att se den förr så fruktade svag och hjälplös som ett barn. Vid tvåtiden på morgonen 5 maj 1821 viskade den döende: ”Frankrike, armén, ledandet av armén, Josephine”. Var detta en uppräkning av de ting han älskat högst i livet? Tio minuter i sju på kvällen samma dag avled Napoleon, I, Frankrikes kejsare och en gång Europas herre. Han blev 51 år.[8]
[1] Sankt Helena är svårtillgängligt än idag, vilket populärhistorikern Herman Lindqvist fick erfara då han under sin resa i kejsarens spår nådde hit. På grund av ogynnsamma vindar visade det sig omöjligt att gå iland. ”Mitt Waterloo”, konstaterade han med vemodig ironi. Sedan en flygplats öppnats(2017), finns dock flygförbindelse en gång per vecka Sankta Helena – Wikipedia.
[2] Om man skall jämföra Napoleon med andra kända kungligheter som dött i fångenskap ligger väl Maria Stuart närmast till. Liksom Napoleon tilläts den skotska drottningen periodvis lämna de slott där hon förvarades för att göra utflykter i omgivningarna. Båda medförde ett hov, vilket behandlade sin herre som den suverän denne alltjämt ansåg sig vara. Bägge var samtidigt strängt bevakade. Båda hade England som huvudfiende och båda hade såväl hätska fiender som önskade deras död som trogna beundrare vilka drömde om att lindra deras lott eller rentav befria dem. Skillnaden är att inte ens hennes fiender förnekade Maria Stuarts status som suverän, vilket var ett svårt hinder för dem som önskade döda henne. Napoleons vedersakare såg helt enkelt honom som ”general Bonaparte”.
[3] Det fuktiga klimatet gjorde att mögel spred sig och råttorna frodades. De lär dock ha besvärat svitens medlemmar mer än Napoleon.
[4] Repliken är här något nerkortad.
[5] ”Kungen av Rom”, Napoleons son med ärkehertiginnan Marie-Louise, uppfostrades efter faderns avsättning i Wien och avled 1831, vid knappt 20 års ålder.
[6] Exempel på denna balansgång för en fångvaktare finns att hämta både från den blivande Elisabet I:s fångenskap och från Maria Stuarts.
[7] Att medlemmar i Napoleons hushåll, främst en hovmästare, blivit förgiftade tycks klart men blev Napoleon det? Sådant är som alltid svårt att bevisa.
[8] Denna text bygger främst på Herman Lindqvist, Napoleon(2004), kapitel 27 och Felix Markham, Napoleon(svensk översättning 1964), kapitel XVI..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar