-
Herr
Sekreterare!
Bortsett från mina välgångsönskningar, vilka knappast är värda att beakta – komna från mig, en förskjuten varelse, vänder jag mig nu till er med en bön att ni täckes visa godhet mot min olycklige make och mig. Ni torde inte vara okunnig om det höga missnöje vi ådragit oss – både av Hans Kunglig Majestät och Hennes Nåd Drottningen, med anledning av vårt äktenskap, ingånget utan deras medgivande och i full vetskap om deras ogillande av vårt vanhederliga uppförande. Betänk dock, gode herr sekreterare, hans ungdom och att kärleken övervann förnuftet. För min del förnam jag så mycken redbarhet hos honom, att jag blev lika kär i honom som han i mig - som levt i träldom och var glad att vara i frihet. Som jag såg att världen hyste föga intresse för mig medan han värderade mig högt, ansåg jag mig inte kunna göra bättre än att äkta honom, försaka alla andra möjligheter och leva ett enkelt, redbart liv med honom. Så gör vi nu och ni kan vara försäkrad att vi skall göra detsamma, om vi någonsin blir nog lyckliga att återvinna kungens och drottningens nåd. Förvisso kunde jag funnit en make av bättre härkomst eller högre rang men, det försäkrar jag er, aldrig någon som älskat mig mer eller är mer redbar. För övrigt kommer han av gammal ädel släkt och vore(om det behagade Konungen), lika värdig att stå i Hans tjänst som någon gentleman vid hovet.
Brevskrivaren fortsatte med att ödmjukt vädja till mottagaren att ”för
den kärlek ni hyser till min familj – ehuru jag i anledning av mitt
obetänksamma handlande inte förtjänar det minsta av den”, vädja till kungen att
återge hennes make hans tidigare tjänst vid hovet och uttrycker därefter hoppet
att kungen ”som alltid visat medlidande med oss”, också skall förmås att vädja
till drottningen, vilken ”såvitt jag kan förstå, är så missnöjd med oss att det
knappast vore möjligt att återvinna hennes nåd utan kungens förböner, då hennes
misshag är alltför tungt att bära”. Efter att än en gång ha vädjat om hjälp,
konstaterade brevskrivaren att eftersom paret varit gifta ”ett kvarts år”(alltså
tre månader), var det försent att annullera äktenskapet – samtidigt som hon
kraftigt markerade att ingen av dem ångrade sitt giftermål:
–
Om
jag fortfarande hade min frihet, skulle jag hellre tigga mitt bröd med honom än
vara kristenhetens förnämsta drottning och jag är sannerligen övertygad att han
inte skulle överge mig för en kungakrona.
Därefter följde
ytterligare vädjanden, med önskan inte bara om förböner hos kungen utan även
hos brevskrivarens familj ”som är grymma mot oss”. Efter försäkringar om evig
vänskap och hänvisningar till ”gamla skrifter”, där det berättades om hur både
kungar och drottningar genom historien i liknande situationer svarat på
förböner framlämnade ”av gott folk”, slutade brevet:
-
Skrivet
med hennes ovärdiga hand, som är och alltid kommer att förbli eder svaga,
ödmjuka tjänarinna
Mary Stafford.[1]
Detta brev skrevs någon gång på hösten 1534(troligen i november), och var
ställt till engelske kungen Henrik VIII:s närmaste medarbetare och trognaste
tjänare, statssekreteraren Thomas Cromwell. Brevskrivare var Mary Boleyn,
syster till drottning Anne och av allt att döma omkring tio år tidigare en kort
tid kungens älskarinna. Omkring tre månader innan brevet skrevs hade Mary på eget
bevåg och mer eller mindre i hemlighet gift sig med William Stafford – en
lågadelsman med kungliga anor men inte mycket av eget arv och definitivt inte
lämplig som make till kungens svägerska.
Mary Boleyn hör till de mer skugglika gestalterna i kretsen kring den
legendariske Henrik VIII. Vi vet inte mycket med säkerhet om hennes liv och
öde. Trots att Anne Boleyn utan
tvivel var den av de båda systrarna som familjen satsade mest på och trots att Anne
var den som kom att prägla historiens förlopp, var Mary med största sannolikhet
äldst av de båda flickorna.[2]
Det är på samma sätt med flera viktiga detaljer i denna kvinnas liv – ”vi tror
oss veta”, ”sannolikt var hon kung Henriks älskarinna”. ”Kanske bodde hon hos
en fransk adelsfamilj några år”, osv.
Vad vi med säkerhet vet är att Mary Boleyn – äldsta dotter till sir
Thomas Boleyn och hans hustru Elisabeth(född Howard), och troligen född 1499,
vid 15årsålder reste till Frankrike som hovjungfru åt kung Henriks yngsta
syster vid dennas giftermål med Frankrikes kung hösten 1514. Senare spreds historier om att Mary under
tiden vid franska hovet skulle haft någon form av förhållande med Frans I, som
långt senare uppges ha beskrivit henne som ”en infam hora”. Vilken sanning som ligger
i detta är svårt att avgöra.[3]
Mary återvände småningom till England och gifte sig år 1520 med William
Carrey, en ung adelsman av gammal ätt men som yngre son utan eget arv. Carrey
ingick i kung Henriks inre uppvaktning och hörde uppenbarligen till det ”gäng”
av unga gunstlingar som vid hovet utgjorde ett eget maktcentra, oberoende av
”den allseende och allvetande” kardinal Wolsey.[4]
Någon gång i det tidiga 1520-talet har Mary Boleyn uppenbarligen haft en
”affär” med Henrik VIII(eller snarare – kungen har ”lagt an” på henne). Det är
annars svårt att förklara varför Henrik 1528 – då kungen beslutat gifta sig med
Marys syster Anne, av påven begärde(och fick)! dispens att i framtiden äkta vem
han önskade oberoende av eventuellt släktskap, ”även av första graden”.[5]
Då Henrik dessutom senare anklagades för att ha haft förhållande inte bara med
Anne Boleyns syster utan också med hennes mor, genmälde han kort: ”Aldrig med
modern”, vilket indirekt bevisar att förhållandet med Mary Boleyn faktiskt ägt
rum. Hur länge det pågått och ”hur intensivt” är en annan fråga. Weir förlägger
det till tidsperioden 1522-24 och utgår även från att den dotter Mary födde
sistnämnda år(hon fick namnet Katherine och gällde officiellt som Carreys
barn), i själva verket var kungens dotter. Andra, som Fraser, menar att
”affären” upphört före eller i samband med Marys giftermål med Carrey och att
båda Marys barn också varit Carreys Att Mary Boleyn för en tid varit Henrik
VIII:s älskarinna tycks dock alla numera ense om, likaså att förhållandet
upphört under 1520-talets senare del – då Henrik mötte Marys syster och inga
andra kvinnor på lång tid fanns för honom.[6]
William Carrey avled sommaren 1528 i den farsot som ibland kallas
”engelska svetten”, oftare svettsjukan. Mary var nu en kvinna på omkring 30 år
och änka med två småbarn, oavsett faderskapet. Hon tycks i stort sett ha
tillbringat de närmaste sex åren på familjens huvudegendom i Kent, Hever
Castle, där livet inte verkar ha varit särskilt givande för henne. Vare sig det
berodde på hennes påstått ”lösaktiga leverne”, familjens snålhet eller något
annat – Mary Boleyn var uppenbart inte populär bland de sina. Kort efter
William Carreys död berättade kungen för Anne Boleyn att han ämnade låta en av
sina rådgivare skriva till sir Thomas för att påminna honom om hans plikter mot
sin äldsta dotter, när hon nu blivit änka.[7]
Av allt att döma har så också skett och Mary tillbringade några år på
familjegodset – en period hon senare, som vi sett beskrev som att hon ”levt i
träldom”. Systerns upphöjelse till drottning i början av 1530-talet gav ändå
Mary tillfälle att åter visa sig vid hovet, nu som kungen svägerska. I det
sammanhanget mötte hon sitt livs stora kärlek – Willim Stafford.
Stafford var omkring tolv år yngre än Mary Boleyn. Precis som William
Carrey var han av adlig börd men utan eget arv att räkna med. Han tjänstgjorde
vid hovet och inom förvaltningen men på relativt obetydliga poster – som
dörrvakt och andra sorters ”assistansuppdrag”, även om det finns indikationer
på att hans nit och kompetens uppmärksammats på högsta ort redan före giftermålet
med Mary. Vid tiden för Anne Boleyns upphöjelse till drottning sommaren 1533
tjänstgjorde Stafford i Calais, både som spjutbärare vid garnisonen och som
tjänare åt stadens guvernör Arthur Plantaget, en utomäktenskaplig son till
Edvard IV.[8]
I den senare egenskapen hade han ofta skäl att resa över kanalen och vid Annes
kröning i juni 1533 var Stafford närvarande. Någon gång under denna period
måste han ha träffat Mary Boleyn. Som så ofta i Marys historia vet vi inte
exakt vad som hände eller hur det hände, bara att något har hänt. Hur som helst gifte sig Mary Boleyn - kung
Henriks forna älskarinna och dåvarande svägerska, sensommaren 1534 med en
obetydlig lågadelsman. Troligtvis bodde de den första tiden på någon av Marys
nye svärfars gårdar.
Det blev uppenbarligen skandal! Både kungaparet och Marys föräldrar vände
sig från de nygifta. Och både Marys underhåll som Carreys änka och Staffords
tjänst vid hovet drogs in. Det var i det läget som Mary senhösten 1534 skrev
det ovan återgivna brevet till Thomas Cromwell, Henrik VIII:s sekreterare och i
praktiken försteminister.
Supliken hade tydligen inget värde, men Anne verkar ha skickat lite
pengar och gåvor till sin syster. Hon tog också hand om sin systerson Henry
Carrey – Marys son i första äktenskapet och var mån om att ge honom goda
lärare. År 1537 hittar vi än en gång William Stafford som medlem av guvernörens
hushåll i Calais – kanske reste han och Mary dit redan medan Anne Boleyn
fortfarande var drottning av England(hon avrättades 1536). Av allt att döma
stannade paret Stafford i Calais till nyåret 1539-40, då de åtföljde kung
Henriks fjärde drottning till England. Under deras ”exil” hade inte bara Anne
Boleyn utan också en yngre bror till henne och Mary avrättats. Deras föräldrar
hade avlidit något senare – åtminstone sir Thomas tydligen totalt oberörd av
sina två barns slut på stupstocken, i alla fall om man ser till karriären. Inte
heller Marys och svärsonens öden tycks ha intresserat honom. Han ville tvärtom
göra sitt enda överlevande barn arvlöst till förmån för sin dotterdotter
prinsessan Elisabet, blivande drottning av England men för tillfället klassad
som bastard.[9]
Lyckligtvis misslyckades detta men det skulle ta flera år innan tvisterna om
arvet efter Thomas Boleyn var avgjorda. Dessutom avled hans senila mor(Marys
farmor), kort efter sonens död, med nya arvstvister som följd.
Vid återkomsten till England väntade nya prestigefyllda uppgifter på
William Stafford. Han blev medlem i kungens personliga vaktstyrka och så
småningom också medlem av kungens inre uppvaktning, precis som Carrey före
honom. Han och Mary tilldelades goda egendomar i bland annat Kent, Essex och
Yorkshire, men det är svårt att veta exakt var Mary Boleyn uppehöll sig de
sista åren av sitt liv. Slutligen avled hon i juli 1543, kanske på godset Rochford
Essex som tillhört familjen Boleyn. Hon blev omkring 45 år gammal.
Mystiken gäckar oss in i det sista – Vi vet inte var Mary Bpleyn
begravdes men genom hennes första äktenskap(hennes barn med William Stafford
dog alla i i unga år), levde släkten vidare in i modern tid. Så blev det ändå
Mary, den av syskonen Boleyn som föräldrarna satsade minst på, som förde
släkten vidare. I motsats till sin legendariska syster Anne och deras bror fick
hon också en naturlig död i frihet. Så blev den förbisedda Mary Boleyn på sätt
och vis den lyckligaste i familjen.[10]
[1] Ungefärlig översättning från Weir, s. 269-72. Översättningen är helt och hållet skrivarens egen, varför feltolkningar inte kan uteslutas.
[2] På 1590-talet hävdade Marys sonson sin rätt till titeln earl av Ormond(som en gång innehafts av flickorna Boleyns far), med hänvisning till att hans farmor var den äldre av systrarna. Deras föräldrar gifte sig 1498 och Mary föddes troligen följande år.
[3] Henrik VIII hade år 1514 gift bort sin yngsta syster(som för att komplicera saken bar samma namn som sin hovjungfru) med Ludvig XII av Frankrike. Vid sin död i januari 1515 efterträddes denne av sin släkting Frans I, känd för sina många älskarinnor, Om Mary Boleyn verkligen haft en kortare ”affär” med honom, har det enligt Weir sannolikt skett på Frans initiativ. Frans I var omkring fem år äldre än Mary Boleyn.
[4] Historikerna är oense om exakt när Marys äktenskap med Carrey ingicks, men enligt Weir visar hovets räkenskaper att vigseln ägde rum 4 februari 1520. I kungens närvaro.
[5] ”Första graden” åsyftar släktskap mellan barn och föräldrar eller syskon Enligt kanoniska rätten uppstår släktskap genom samlag. Detta innebär bland annat att en man som haft samlag med en kvinna i fortsättningen räknas som bror till hennes syskon. Henrik VIII var alltså att se som Anne Boleyns bror efter förhållandet med Mary. Ironiskt nog använde kungen liknande argument för den annullering han i slutet ab 1520-talet försökte få av påven beträffande sitt äktenskap med Katarina av Aragonien – Det var olagligt eftersom Katarina tidigare varit gift med kungens äldre bror. Å andra sidan är det lika ironiskt att påven 1528 godkände ett eventuellt framtida äktenskap i förbjudna släktled, samtidigt som han vägrade acceptera en annullering av det äktenskap som officiellt ännu gällde. Historien om Henrik VIII:s kärleksliv är sannerligen tilltrasslad.
[6] Det enda utomäktenskapliga barn vi med säkerhet vet att kungen hade var Henry Fitzroy(son till hovdamen Elisabeth – Bessie Blount), som föddes 1519. Personligen tvivlar jag på att Henrik VIII accepterat att hans utomäktenskapliga dotter fått namnet Katherine efter hans dåvarande drottning(den son Mary och William Carrey fick 1526 döptes till Henry). Weirs åsikt att förhållandet med Mary skötts så diskret att Katarina av Aragonien överhuvudtaget inte vetat om det förefaller också totalt verklighetsfrämmande. Om det rört sig om ett något så när stadigvarande förhållande måste rimligen hovet(och därmed också drottningen), ha känt till det. I motsatt fall kan det på sin höjd ha rört sig om ett tillfälligt ”äventyr” som resulterat i samlag högst en eller två gånger. Henriks kortfattade uttalande angående hans relationer med kvinnorna i familjen Boleyn: ”aldrig med modern), kan också tyda på att ”affären” med Mary varit förhållandevis betydelselös och knappast resulterat i ett barn.
[7] Kungen såg också till att Mary fick underhåll från några av de egendomar William Carrey disponerat.
[8] Calais tillhörde alltjämt England sedan hundraårskrigets dagar.
[9] Sir Thomas Boleyn avled 1539.
[10] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Mary Boleyn – ”The great and infamous whore((2012). Se även Mary Boleyn – Wikipedia.
