Napoleons andra äktenskap

 

Allt var som förra gången, åtminstone på ytan. En fransk furste gifte sig med en österrikisk ärkehertiginna. Hon var visserligen omkring tre år äldre än hennes avlägsna släkting hade varit men en flicka i tonåren, som den gången 40 år tidigare. Hon fördes i en karavan av  vagnar från Wien mot Paris. Liksom förra gången skedde överlämnandet i ett särskilt för ändamålet uppbyggt hus nära gränsen. Hon fördes in som ärkehertiginna, kläddes i fransktillverkade kläder och mottogs av sin nya och mycket nyfikna franska svit. En skillnad var att denna prinsessa genast blev drottning(faktiskt kejsarinna, vilket väl får anses stå något högre i hierarkin). Förra gången hade flickan visserligen rangmässigt sett omedelbart blivit hovets första dam men ändå inte dess krönta härskarinna. Gamle kung Ludvigs mätress hade haft större inflytande, vilket hon bittert fått erfara, innan hon efter fyra år slutligen ernått den definitiva upphöjelsen vid sin makes sida. Åter mötte fästmannen i Compiégneskogen och på operan i Paris spelades samma teaterstycke som framförts i samband med vigseln fyra årtionden tidigare.[1] Det var som om kejsaren ville bekämpa alla omen om ett nytt olyckligt äktenskap Österrike-Frankrike genom att utmana oturen till batalj!

Ändå var det mycket som inte var sig likt i mars 1810 jämfört med april 1770. När blivande Ludvig XVI äktade Marie Antoinette innebar det visserligen att två arvfiender ingick en allians. Men de båda makterna spelade ändå ”i samma klubbliga”. Habsburg och Bourbon var två stolta släkter som ömsevis bekämpade eller förenade sig med varandra, allteftersom tiden och konjunkturerna fordrade. Att gifta bort två personer från varsitt fientligt furstehus var inget ovanligt – det ingick närmast i systemet för relationer mellan olika riken. Då kejsar Napoleon gifte sig med Marie-Louise var det ungefär som om en kristen kung under korstågstiden sänt sin dotter som hustru till en egyptisk sultan. Storbritanniens premiärminister jämförde med sagan om hur Atenarna tvingades offra flickor åt odjuret i labyrinten på Kreta för att bevara freden. Napoleon var uppkomlingen från Korsika som först med sin revolutionsarmé krossat österrikarna under fälttågen i Italien och vid Austerlitz, därefter upplöst det ärevördiga tyskromerska riket och slutligen ovanpå allt detta utropat sig till kejsare – till habsburgares och Caesarers like![2] En sådan fräckhet! Men det franska kejsardömet var i mars 1810 ovedersägligt Europas stormakt och Napoleon dess herre. Man måste ”gilla läget” och(åtminstone tillsvidare), acceptera fakta. Därför sände kejsar Frans I sin äldsta dotter att giftas bort med ”det korsikanska monstret”.

För Napoleon var situationen, paradoxalt nog men fullt logiskt, likartad. Det långa kriget, som mer eller mindre pågått i 18 år sedan skräckväldets dagar på 1790-talet, började tära på krafterna både materiellt och ekonomiskt. I Spanien vägrade folket att acceptera hans brors styre och trupperna led nederlag efter nederlag. Kontinenttalblockaden mot England tycktes inte fungera som avsett och tsar Alexander, som han lierat sig med tre år tidigare och bland annat låtit ockupera Svenska Finland, visade tecken att vilja dra sig ur alliansen. Och engelsmännen - som ständigt underblåste oroligheter i hans imperium, alltid redo att förskottera pengar till hans fiender! Värst av allt, han hade ingen arvinge. Vem skulle ta vid när hans krafter en dag sinade? Han måste få en arvtagare, helst avlad i förbund med något av Europas gamla furstehus. Efter att i december 1809 - med stor vånda men likväl beslutsamt - ha skilt sig från Josephine, beredde sig Napoleon således att äkta en verklig furstinna. Först var siktet inställt på Ryssland, men där kom man med så många undanflykter och förbehåll att han till slut harmset resignerade – det fick bli österrikiske Kejsar Frans äldsta dotter Maria Louisa, i Frankrike kallad Marie-Louise.    

Det var just vad den 18-åriga flickan fruktat. När hon nåddes av nyheten att Napoleon skilt sig från Josephine skrev hon till sin far: ”Det är inte omöjligt att han kan välja mig som sin nya hustru. Jag vill påminna att ni vid upprepade tillfällen försäkrat att jag inte kan tvingas gifta mig mot min vilja”.

Men naturligtvis var detta just vad hon tvingades göra – såsom prinsessor och andra förnäma damer gjort sedan antiken. Marie-Louises yngre syster definierade cyniskt men korrekt och klarsynt furstinnornas historiska öde: ”Vi är brickor i andras maktspel”. Napoleon hanterade giftermålet som det gällde att gå till blixtsnabbt anfall på en fiende. Österrikes Parisambassadör fick helt enkelt veta: ”Kejsaren friar till ärkehertiginnan Maria Louisa. Frieriet måste genast accepteras och kontraktet skrivas imorgon”.[3]  Det var bara att acceptera. På någon vecka var allt klart och 13 mars 1810- nästan på dagen 30 år efter att Marie Antoinette inlett motsvarande resa, lämnade Frankrikes nya kejsarinna sin födelsestad Wien.[4] Marie-Louise var både rädd och ledsen - Till och med på franska sidan tyckte man synd om den unga flickan som så uppenbart kände sig bortkommen och uppryckt med roten. Men som alltid fanns det också doktrinära formalister med i spelet. På Marie Antoinettes tid hade den stränga adelsdamen Madame de Noallies(av sin skyddsling kallad ”Madame Etikett”), utsetts till hovmästarinna. Nu var det Napoleons yngsta syster Caroline – inte bara drottning av Neapel, det rike Marie-Louise’ mor kom ifrån och som Napoleon erövrat av Habsburgarna, utan också(enligt Herman Lindqvist), ”iskall mot alla kvinnor som betydde mer för Napoleon än hon själv” Caroline befallde att alla österrikare, inklusive Marie-Louise hund, skulle sändas hem och påstod att det skedde på Napoleons befallning. Den 18-åriga flickan måste ha känt det som om allt hon hört om ”monstret från Korsika” bekräftades. Viken framtid väntade henne med en så elak gemål! Det visade sig snart att farhågorna var betydligt överdrivna.

Våren 1770 hade den 14-åriga Marie Antoinette gift sig med en pojke något år äldre än hon själv. Nu skulle den 18-åriga Marie-Louise giftas bort med en 22 år äldre man. En jämförelse mellan de båda fästmännen ger snarast intrycket att det förhöll sig tvärtom. Den blivande Ludvig XVI hade varit fullständigt ointresserad av sin tilltänkta gemål och det tog flera år innan de två ungdomarna lyckades uppnå något som påminde om ömsesidig tillgivenhet – än mindre fullborda äktenskapet. Napoleon var uppspelt och stolt som en nyförälskad yngling – Att Habsburgarna sände honom sin prinsessa var ju beviset på att han var accepterad som en bland andra europeiska furstar.[5] När Marie-Louise följe 27 mars 1810 närmade sig Compiégne, där en gång Marie Antoinette och Ludvig möttes, red Napoleon dem till mötes, steg genast upp i hennes vagn och hälsade glatt och vänligt – så olik den blyge, närmast halvsovande tonåring som knappt sagt ett ord till sin fästmö 40 år tidigare. Det tog inte lång stund innan Marie-Louise upptäckte att ”monstret” faktiskt var riktigt trevlig. När de kom fram till slottet i staden visade det sig att Napoleon skickat efter hennes broderier och kanariefågel från Wien – till och med hunden som Caroline sänt bort var tillbaka. Budskapet var tydligt – Marie-Louise skulle känna sig lika hemma som i Wien. Redan samma kväll ”fullbordade de äktenskapet”. Båda lär ha njutit lika mycket av akten.

Kejsarens omtänksamhet bör å andra sidan inte övertolkas. Morgonen efter ”den första natten”, sa Napoleon glatt och en aning överlägset till en av sina anställda: ”Gift dig med en tysk kvinna, min vän! De är milda, fogliga, naiva och fräscha som rosor”. Uppenbart betraktade han sin nya gemål som en snäll, lätthanterlig och en smula dum flicka som inte skulle förorsaka något besvär – i motsats till Josephine, som efter deras bröllop 14 år tidigare under fälttåget i Italien låtit honom sukta och skriva längtansfulla brev medan hon närmast öppet roat sig med sina kavaljerer i Paris’ salonger.[6] Några dagar senare fortsatte resan mot kejsarens ”privata huvudslott”, Saint-Cloud och sedan till Paris. Det officiella bröllopet hölls 2 april i Tuilerierna. Som ofta i dylika sammanhang hördes en del missljud i hyllningskören. Påven och andra dignitärer inom katolska kyrkan ansåg att Napoleon fortfarande var gift med Josephine och alltså begick bigami. Kejsarfamiljen såg Marie-Louise som en fullkomlig främling, vilken de inte hade något gemensamt med – ”Hon är inte en av oss”, avgjorde den manhaftiga kejsarmodern Letittzia korthugget. Att Napoleon äktat en ättling av samma dynasti som Marie Antoinette fick många att känna det som om han svek revolutionens ideal. Allt detta var detaljer som senare tolkades som symptom att Napoleons lycka närmade sig slutet. Men våren 1810 bådade allt gott. Fyrverkerier avbrändes och en oupphörlig serie festligheter hölls i Paris. Nästan på dagen ett år efter mötet i Compiégne, 20 mars 1811, födde Marie-Louise sonen Napoleon, som genast utropades till ”Kung av Rom”(en gammal titel på den tyskromerske kejsaren). Lyckan verkade kort sagt fullständig.[7]                     

         

 

                               

---

[1] Beklagligtvis har jag i skrivande stund icke lyckats utröna vilket detta teaterstycke var.

[2] Som den historiekunnige läsaren märker är kronologin här något förvanskad. Napoleon utropade sig till kejsare i december 1804 och upplöste tyskromerska riket kort efter segern vid Austerlitz på dagen ett år senare. Jag har dock valt att återge de förödmjukelser Habsburgarna utsattes för så att den värsta(att Napoleon gjorde sig till deras like), kommer sist – som extra tyngd ovanpå de andra.

[3] Kungliga giftermål förbereddes i regel i åratal – med långdragna förhandlingar, åtskilliga vigslar genom ombud, mutor i form av gåvor till ambassadörer, lusläsning av olika etikettsfrågor i samband med bröllopet osv. Marie Antoinettes giftermål med blivande Ludvig XVI tog 2-3 år att arrangera. 

[4] Marie Antoinette lämnade Wien 21 april 1770. För övrigt lämnade Marie-Louise Wien på dagen ett år efter statskuppen mot Sveriges kung Gustav IV Adolf-

[5] Vad detta var värt visade sig tre år senare, då österrikarna efter Napoleon nederlag i Ryssland åter slöt sig till hans fiender i ”sjätte koalitionen” mot Frankrike.

[6] Marie-Louises foglighet slog tillbaka fyra år senare, då hon efter Napoleons fall lät sig övertalas att överge honom och inleda ett förhållande med generalen Adalbert von Neipperg. Napoleon såg varken Marie-Louise eller deras son(”kungen av Rom”), igen. Det är en ödets ironi att Marie-Louise, som trots sin motvilja inför resan till Frankrike inom kort kom att älska Napoleon, senare svek honom medan Josephine de Beauharnais, som de första åren av deras äktenskap mest tycks ha sett den unge generalen som ett smålustigt irritationsmoment, med åren blev alltmer fäst vid Napoleon och gjorde vad hon kunde för att få stanna hos honom. Genom hennes två barn från första äktenskapet blev Josephine mormor till Napoleon III och morfars mor till svenske kungen Oscar I:s barn. Så blev Napoleons stora kärlek – så föraktad av hans släkt, anmoder både till en gren av huset Bonaparte och till svenska kungahuset Bernadotte!     

[7] Denna text bygger huvudsakligen på kapitel 18 av Herman Lindqvists Napoleonbiografi från 2004.

Kungens förbisedda svägerska valde kärleken - Mary Boleyn

 

                     

 

-          Herr Sekreterare!

Bortsett från mina välgångsönskningar, vilka knappast är värda att beakta – komna från mig, en förskjuten varelse, vänder jag mig nu till er med en bön att ni täckes visa godhet mot min olycklige make och mig. Ni torde inte vara okunnig om det höga missnöje vi ådragit oss – både av Hans Kunglig Majestät och Hennes Nåd Drottningen, med anledning av vårt äktenskap, ingånget utan deras medgivande och i full vetskap om deras ogillande av vårt vanhederliga uppförande. Betänk dock, gode herr sekreterare, hans ungdom och att kärleken övervann förnuftet. För min del förnam jag så mycken redbarhet hos honom, att jag blev lika kär i honom som han i mig - som levt i träldom och var glad att vara i frihet. Som jag såg att världen hyste föga intresse för mig medan han värderade mig högt, ansåg jag mig inte kunna göra bättre än att äkta honom, försaka alla andra möjligheter och leva ett enkelt, redbart liv med honom. Så gör vi nu och ni kan vara försäkrad att vi skall göra detsamma, om vi någonsin blir nog lyckliga att återvinna kungens och drottningens nåd. Förvisso kunde jag funnit en make av bättre härkomst eller högre rang men, det försäkrar jag er, aldrig någon som älskat mig mer eller är mer redbar. För övrigt kommer han av gammal ädel släkt och vore(om det behagade Konungen), lika värdig att stå i Hans tjänst som någon gentleman vid hovet.

 

Brevskrivaren fortsatte med att ödmjukt vädja till mottagaren att ”för den kärlek ni hyser till min familj – ehuru jag i anledning av mitt obetänksamma handlande inte förtjänar det minsta av den”, vädja till kungen att återge hennes make hans tidigare tjänst vid hovet och uttrycker därefter hoppet att kungen ”som alltid visat medlidande med oss”, också skall förmås att vädja till drottningen, vilken ”såvitt jag kan förstå, är så missnöjd med oss att det knappast vore möjligt att återvinna hennes nåd utan kungens förböner, då hennes misshag är alltför tungt att bära”. Efter att än en gång ha vädjat om hjälp, konstaterade brevskrivaren att eftersom paret varit gifta ”ett kvarts år”(alltså tre månader), var det försent att annullera äktenskapet – samtidigt som hon kraftigt markerade att ingen av dem ångrade sitt giftermål:

–        Om jag fortfarande hade min frihet, skulle jag hellre tigga mitt bröd med honom än vara kristenhetens förnämsta drottning och jag är sannerligen övertygad att han inte skulle överge mig för en kungakrona.

Därefter följde ytterligare vädjanden, med önskan inte bara om förböner hos kungen utan även hos brevskrivarens familj ”som är grymma mot oss”. Efter försäkringar om evig vänskap och hänvisningar till ”gamla skrifter”, där det berättades om hur både kungar och drottningar genom historien i liknande situationer svarat på förböner framlämnade ”av gott folk”, slutade brevet:

-          Skrivet med hennes ovärdiga hand, som är och alltid kommer att förbli eder svaga, ödmjuka tjänarinna

                Mary Stafford.[1]      

 

Detta brev skrevs någon gång på hösten 1534(troligen i november), och var ställt till engelske kungen Henrik VIII:s närmaste medarbetare och trognaste tjänare, statssekreteraren Thomas Cromwell. Brevskrivare var Mary Boleyn, syster till drottning Anne och av allt att döma omkring tio år tidigare en kort tid kungens älskarinna. Omkring tre månader innan brevet skrevs hade Mary på eget bevåg och mer eller mindre i hemlighet gift sig med William Stafford – en lågadelsman med kungliga anor men inte mycket av eget arv och definitivt inte lämplig som make till kungens svägerska.

 

Mary Boleyn hör till de mer skugglika gestalterna i kretsen kring den legendariske Henrik VIII. Vi vet inte mycket med säkerhet om hennes liv och öde. Trots att Anne Boleyn utan tvivel var den av de båda systrarna som familjen satsade mest på och trots att Anne var den som kom att prägla historiens förlopp, var Mary med största sannolikhet äldst av de båda flickorna.[2] Det är på samma sätt med flera viktiga detaljer i denna kvinnas liv – ”vi tror oss veta”, ”sannolikt var hon kung Henriks älskarinna”. ”Kanske bodde hon hos en fransk adelsfamilj några år”, osv.     

Vad vi med säkerhet vet är att Mary Boleyn – äldsta dotter till sir Thomas Boleyn och hans hustru Elisabeth(född Howard), och troligen född 1499, vid 15årsålder reste till Frankrike som hovjungfru åt kung Henriks yngsta syster vid dennas giftermål med Frankrikes kung hösten 1514.  Senare spreds historier om att Mary under tiden vid franska hovet skulle haft någon form av förhållande med Frans I, som långt senare uppges ha beskrivit henne som ”en infam hora”. Vilken sanning som ligger i detta är svårt att avgöra.[3]    

Mary återvände småningom till England och gifte sig år 1520 med William Carrey, en ung adelsman av gammal ätt men som yngre son utan eget arv. Carrey ingick i kung Henriks inre uppvaktning och hörde uppenbarligen till det ”gäng” av unga gunstlingar som vid hovet utgjorde ett eget maktcentra, oberoende av ”den allseende och allvetande” kardinal Wolsey.[4] Någon gång i det tidiga 1520-talet har Mary Boleyn uppenbarligen haft en ”affär” med Henrik VIII(eller snarare – kungen har ”lagt an” på henne). Det är annars svårt att förklara varför Henrik 1528 – då kungen beslutat gifta sig med Marys syster Anne, av påven begärde(och fick)! dispens att i framtiden äkta vem han önskade oberoende av eventuellt släktskap, ”även av första graden”.[5] Då Henrik dessutom senare anklagades för att ha haft förhållande inte bara med Anne Boleyns syster utan också med hennes mor, genmälde han kort: ”Aldrig med modern”, vilket indirekt bevisar att förhållandet med Mary Boleyn faktiskt ägt rum. Hur länge det pågått och ”hur intensivt” är en annan fråga. Weir förlägger det till tidsperioden 1522-24 och utgår även från att den dotter Mary födde sistnämnda år(hon fick namnet Katherine och gällde officiellt som Carreys barn), i själva verket var kungens dotter.. Andra, som Fraser, menar att ”affären” upphört före eller i samband med Marys giftermål med Carrey och att båda Marys barn också varit Carreys. Att Mary Boleyn för en tid varit Henrik VIII:s älskarinna tycks dock alla numera ense om, likaså att förhållandet upphört under 1520-talets senare del – då Henrik mötte Marys syster och inga andra kvinnor på lång tid fanns för honom.[6] 

William Carrey avled sommaren 1528 i den farsot som ibland kallas ”engelska svetten”, oftare svettsjukan. Mary var nu en kvinna på omkring 30 år och änka med två småbarn, oavsett faderskapet. Hon tycks i stort sett ha tillbringat de närmaste sex åren på familjens huvudegendom i Kent, Hever Castle, där livet inte verkar ha varit särskilt givande för henne. Vare sig det berodde på hennes påstått ”lösaktiga leverne”, familjens snålhet eller något annat – Mary Boleyn var uppenbart inte populär bland de sina. Kort efter William Carreys död berättade kungen för Anne Boleyn att han ämnade låta en av sina rådgivare skriva till sir Thomas för att påminna honom om hans plikter mot sin äldsta dotter, när hon nu blivit änka.[7] Av allt att döma har så också skett och Mary tillbringade några år på familjegodset – en period hon senare, som vi sett beskrev som att hon ”levt i träldom”. Systerns upphöjelse till drottning i början av 1530-talet gav ändå Mary tillfälle att åter visa sig vid hovet, nu som kungen svägerska. I det sammanhanget mötte hon sitt livs stora kärlek – Willlim Stafford.

Stafford var omkring tolv år yngre än Mary Boleyn. Precis som William Carrey var han av adlig börd men utan eget arv att räkna med. Han tjänstgjorde vid hovet och inom förvaltningen men på relativt obetydliga poster – som dörrvakt och andra sorters ”assistansuppdrag”, även om det finns indikationer på att hans nit och kompetens uppmärksammats på högsta ort redan före giftermålet med Mary. Vid tiden för Anne Boleyns upphöjelse till drottning sommaren 1533 tjänstgjorde Stafford i Calais, både som spjutbärare vid garnisonen och som tjänare åt stadens guvernör Arthur Plantaget, en utomäktenskaplig son till Edvard IV.[8] I den senare egenskapen hade han ofta skäl att resa över kanalen och vid Annes kröning i juni 1533 var Stafford närvarande. Någon gång under denna period måste han ha träffat Mary Boleyn. Som så ofta i Marys historia vet vi inte exakt vad som hände eller hur det hände, bara att något har hänt. Hur som helst gifte sig Mary Boleyn - kung Henriks forna älskarinna och dåvarande svägerska, utan vare sig kungens, drottningens eller övriga släktens samtycke,  sensommaren 1534 med en obetydlig lågadelsman. Troligtvis bodde de den första tiden på någon av Marys nye svärfars gårdar.

Det blev uppenbarligen skandal! Både kungaparet och Marys föräldrar vände sig från de nygifta. Både Marys underhåll som Carreys änka och Staffords tjänst vid hovet drogs in. Det var i det läget som Mary senhösten 1534 skrev det ovan återgivna brevet till Thomas Cromwell, Henrik VIII:s sekreterare och i praktiken försteminister.

Suppliken hade tydligen ingen effekt, men Anne verkar ha skickat lite pengar och gåvor till sin syster. Hon tog också hand om sin systerson Henry Carrey – Marys son i första äktenskapet och var mån om att ge honom goda lärare. År 1537 hittar vi än en gång William Stafford som medlem av guvernörens hushåll i Calais – kanske reste han och Mary dit redan medan Anne Boleyn fortfarande var drottning av England(hon avrättades 1536). Av allt att döma stannade paret Stafford i Calais till nyåret 1539-40, då de åtföljde kung Henriks fjärde drottning till England. Under deras ”exil” hade inte bara Anne Boleyn utan också en yngre bror till henne och Mary avrättats. Deras föräldrar hade avlidit något senare – åtminstone sir Thomas tydligen totalt oberörd av sina två barns slut på stupstocken, i alla fall om man ser till karriären. Inte heller Marys och svärsonens öden tycks ha intresserat honom. Han ville tvärtom göra sitt enda överlevande barn arvlöst till förmån för sin dotterdotter prinsessan Elisabet, blivande drottning av England men för tillfället klassad som bastard.[9] Lyckligtvis misslyckades detta men det skulle ta flera år innan tvisterna om arvet efter Thomas Boleyn var avgjorda. Dessutom avled hans senila mor(Marys farmor), kort efter sonens död, med nya arvstvister som följd.

Vid återkomsten till England väntade nya prestigefyllda uppgifter på William Stafford. Han blev medlem i kungens personliga vaktstyrka och så småningom också medlem av kungens inre uppvaktning, precis som Carrey före honom. Han och Mary tilldelades goda egendomar i bland annat Kent, Essex och Yorkshire, men det är svårt att veta exakt var Mary Boleyn uppehöll sig de sista åren av sitt liv. Slutligen avled hon i juli 1543, kanske på godset Rochford Essex som tillhört familjen Boleyn. Hon blev omkring 45 år gammal.[10]

Mystiken gäckar oss in i det sista – Vi vet inte var Mary Bpleyn begravdes men genom hennes första äktenskap(hennes barn med William Stafford dog alla i i unga år), levde släkten vidare in i modern tid. Så blev det ändå Mary, den av syskonen Boleyn som föräldrarna satsade minst på, som förde släkten vidare. I motsats till sin legendariska syster Anne och deras bror fick hon också en naturlig död i frihet. Så blev den förbisedda Mary Boleyn på sätt och vis den lyckligaste i familjen.[11]                                

                                              

---

[1] Ungefärlig översättning från Weir, s. 269-72. Översättningen är helt och hållet skrivarens egen, varför feltolkningar inte kan uteslutas.

[2] På 1590-talet hävdade Marys sonson sin rätt till titeln earl av Ormond(som en gång innehafts av flickorna Boleyns far), med hänvisning till att hans farmor var den äldre av systrarna. Deras föräldrar gifte sig 1498 och Mary föddes troligen följande år.

[3] Henrik VIII hade år 1514 gift bort sin yngsta syster(som för att komplicera saken bar samma namn som sin hovjungfru) med Ludvig XII av Frankrike. Vid sin död i januari 1515 efterträddes denne av sin släkting Frans I, känd för sina många älskarinnor, Om Mary Boleyn verkligen haft en kortare ”affär” med honom, har det enligt Weir sannolikt skett på Frans initiativ. Frans I var omkring fem år äldre än Mary Boleyn.

[4] Historikerna är oense om exakt när Marys äktenskap med Carrey ingicks, men enligt Weir visar hovets räkenskaper att vigseln ägde rum 4 februari 1520. I kungens närvaro.

[5]  ”Första graden” åsyftar släktskap mellan barn och föräldrar eller syskon Enligt kanoniska rätten uppstår släktskap genom samlag. Detta innebär bland annat att en man som haft samlag med en kvinna i fortsättningen räknas som bror till hennes syskon. Henrik VIII var alltså att se som Anne Boleyns bror efter förhållandet med Mary. Ironiskt nog använde kungen liknande argument för den annullering han 1528 försökte få av påven beträffande sitt äktenskap med Katarina av Aragonien – Der var olagligt eftersom Katarina tidigare varit gift med kungens äldre bror. Å andra sidan är det lika ironiskt att påven 1528 godkände ett eventuellt framtida äktenskap i förbjudna släktled, samtidigt som han vägrade acceptera en annullering av det äktenskap som officiellt ännu gällde. Historien om Henrik VIII:s kärleksliv är sannerligen tilltrasslad.

[6] Det enda utomäktenskapliga barn vi med säkerhet vet att kungen hade var Henry Fitzroy(son till hovdamen Elisabeth – Bessie Blount), som föddes 1519. Personligen tvivlar jag på att Henrik VIII accepterat att hans utomäktenskapliga dotter fått namnet Katherine efter hans dåvarande drottning(den son Mary och William Carrey fick 1526 döptes till Henry). Weirs åsikt att förhållandet med Mary skötts så diskret att Katarina av Aragonien överhuvudtaget inte vetat om det förefaller också totalt verklighetsfrämmande. Om det rört sig om ett något så när stadigvarande förhållande måste rimligen hovet(och därmed också drottningen), ha känt till det. I motsatt fall kan det på sin höjd ha rört sig om ett tillfälligt ”äventyr” som resulterat i samlag högst en eller två gånger. Henriks kortfattade uttalande angående hans relationer med kvinnorna i familjen Boleyn: ”aldrig med modern), kan också tyda på att ”affären” med Mary varit förhållandevis betydelselös och knappast resulterat i ett barn.   

[7] Kungen såg också till att Mary fick underhåll från några av de egendomar Willian Carrey disponerat.

[8] Calais tillhörde alltjämt England sedan hundraårskrigets dagar.

[9] Sir Thomas Boleyn avled 1539.

[10] William Stafford avled 1556 som protestantisk flykting i Genève under den katolska drottning Marias regering. Hans båda styvbarn, Marys barn i första äktenskapet som också gått i exil tillsammans med honom, återvände senare till England och gjorde strålande karriärer vid Elisabets hov.

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Mary Boleyn – ”The great and infamous whore((2012). Se även Mary Boleyn – Wikipedia.