söndag 25 juli 2021

Eleonora av Akvitanien del II - Drottningen som rymde med hemgiften

 

25 juli 1137 stod bröllopet mellan Eleonora, hertiginna av Akvitanien och Ludvig, Frankrikes tronföljare. Det hade tagit nästan en månad för prinsen att komma till Bordeaux, där ärkebiskopen förrättade vigseln. Efteråt sades det att en Cicero skulle ha krävts för att beskriva all ståt och prakt och de festliga banketterna. Den nya alliansen mellan hertigdöme och kungamakt sågs dock inte med blida ögon av alla och några vasaller hade uteblivit. Den unge Ludvig visade sig emellertid fullt kapabel att försvara sig mot en upprorisk adelsman, som vid ett försök att kidnappa prinsen fick sina händer avhuggna av fursten själv. Sedan man mottagit vasalleden i territoriets viktigaste städer färdades de nygifta mot Paris.[1] Det var visserligen ännu inte rikets huvudstad i egentlig mening men ändå den franske kungens viktigaste bas, dessutom ett säte för flera lärda skolor drivna i kyrklig regi. Under färden nåddes man av beskedet att kung Ludvig VI avlidit. Det unga paret var nu kung och drottning av Frankrike.

En drottnings roll är sällan avundsvärd, särskilt inte i början då hon i regel kommer till en ny omgivning där de infödda betraktar nykomlingen med kritiska blickar. Eleonora fann dessutom att hon i kulturellt avseende gått bakåt i tiden då hon reste till kungariket Frankrike. Här fanns inga trubadurer eller ståtliga slott, det rörde sig snarare om befästningar. Man hade fyrfat istället för eldstäder att värma sig vid och ”fönstren” var skottgluggar. Detta kunde drottningen ändra på; de första eldstäderna vid ett franskt hov inrättades, mattor lades på golven, fönstren förstorades, trubadurer från drottningens hemtrakter kallades till Paris. Svårare var att göra något åt familjen hon hamnat i. Kung Ludvig var 16 år gammal, alltså något år äldre än sin maka. I egenskap av yngre son hade han länge varit bestämd för kyrkan och fått sin huvudsakliga uppfostran av abboten i Saint-Denis, som fortfarande var hans främste rådgivare. Sedan hans äldre bror omkommit i en ridolycka kröntes pojken till tronföljare men fortsatte att huvudsakligen ägna sig åt fromma studier i kyrkans hägn.[2] För honom framstod Eleonora av allt att döma som ett främmande exotiskt väsen, dyrkansvärt men säkert också en smula skrämmande. Eftersom hans fromhet kombinerades med en stark medvetenhet om den egna äran kunde han visa prov på hämndlystnad om han ansåg sig skymfad, vilket sedan kunde vändas i djupaste ånger då följderna av hans befallningar uppenbarades. I förhållande till hustrun tog sig detta uttryck i svartsjuka mot alla som tog sig för att i all ärbarhet uppvakta den unga drottningen med poesi eller gåvor. Därtill kom den i kungliga familjer vanliga tvisten mellan svärmor och svärdotter, där den äldre vägrar släppa greppet om makt och inflytande till förmån för den yngre. I detta fall slutade det med att kungamodern(en prinsessa från Savojen), lämnade hovet och ingick nytt äktenskap. Trots dessa initialsvårigheter lyckades Eleonora inom kort skaffa sig ett visst inflytande i politiska frågor, vilket ibland fick oönskade följder.[3] Tidens patriarkala samhälle såg inte med blida ögon att en kvinna, som ju dessutom fortfarande var ganska ung, utnämnde sig själv till kungens rådgivare. Abbot Bernard av Clairvaux, som ansåg kvinnan vara ett hot mot mannens chanser att leva ett anständigt liv samtidigt med att han erkände äktenskapets sakrament, tog sig en gång före att mana drottningen att icke befatta sig med statsangelägenheter.[4] Den frustrerade Eleonora, som nu var drygt 20 år, undrade vad hon annars skulle fördriva tiden med, utan barn som hon var. Abboten lovade att be vår Herre om hjälp för den olyckliga drottningen, under förutsättning att hon i fortsättningen levde mer tillbakadraget. Vare sig Gud hörde denna bön eller, vilket kanske är troligare, den blyge kungen äntligen lyckades fullgöra sin plikt som äkta man, födde drottningen 1145 dottern Marie. Löftet att inte syssla med politik var dock snart glömt.

Sommaren 1147 hade kung Ludvig och drottning Eleonora varit gifta i tio år men hade fortfarande ingen son som kunde ärva tronen. Trots detta drog kungaparet nu på kortåg till Heliga Landet, den ädlaste gärning en kristen riddare kunde företa sig under medeltiden. Avfärden skedde med pomp och ståt i juni ovannämnda år, med syfte, som det sades, att återta de delar av det kristna väldet i Outremer som nyligen erövrats av muslimerna[5]. Kung Ludvigs högsta önskan var dock att besöka den Heliga graven i Jerusalem, som alltjämt var i de kristnas händer. Som alltid under korstågstiden var arméerna stora och ofta ohanterliga. Förutom soldater av olika slag ingick vanligen ett stort följe av präster, varmt troende bönder, hustrur, horor, äventyrare, tjänare mm. Det andra korståget stod under befäl av två kristna furstar, kung Ludvig av Frankrike och Konrad III av tyskromerska riket. Konrad gick först, Ludvig efter. Enligt planerna skulle man mötas i Konstantinopel, men då fransmännen nådde dit i oktober hade Konrad redan passerat. Hans mannars uppförande hade dessutom lämnat en del i övrigt att önska. Icke desto mindre mottog kejsar Manuel Komnenos sina franska gäster med all heder. Drottning Eleonora lär ha gjort ett sådant intryck där hon satt till häst att hon påminde om Amazonernas mytiska härskarinna. Efter två veckors respit fortsatte färden, men nu blev det besvärligare. Området man färdades genom var svårframkomligt och av och till anfölls korsfararna av saracenernas gerillaförband till häst. Kejsar Konrad skadades svårt och en stor del av hans här förintades. Vid ett annat tillfälle var kung Ludvig nära att tas till fånga. Dubbelt olyckligt var att drottningen ansågs bära ansvaret för detta eftersom hon manat ledaren för förtruppen(en av hennes egna vasaller), att påskynda marschen, vilket skapat en lucka för fiendens anfall. Den olycklige mannen sändes hem i vanära.  I mars 1148 nådde fransmännen staden Antiokia(dagens Antakya i södra Turkiet), som vid denna tid utgjorde centrum för ett eget kristet furstendöme. Stadens herre var drottning Eleonoras farbror Raymond, obetydligt äldre än hon själv. Antiokia var som en smältdegel där öst och väst förenades. Här fanns breda gator, hus med vackra trädgårdar, en blomstrande handel och kultur. Det var här som Eleonoras farfar en gång fått inspiration till sin berömda poesi. De styrande talade la Lanque d’oc, precis som Eleonora. Antiokia var som Akvitanien, fast bättre. Kort sagt, här ville drottningen stanna! Hennes farbror menade att man nu borde gå till anfall mot det närbelägna Aleppo för att stoppa saracenernas expansion. Kung Ludvigs stora mål var å andra sidan att så fort som möjligt nå Jerusalem för att be vid Kristi grav. När de båda männen kom i gräl om saken ställde sig Eleonora på farbroderns sida och förklarade kategoriskt att varken hon eller hennes vasaller skulle följa kungen om han envisades med att fortsätta till Jerusalem. Ludvig blev rasande över detta uppror mot hans auktoritet som äkta man, varpå drottningen kontrade med att äktenskapet lätt kunde annulleras: De var ju nära släkt.[6] Kungen lär ha blivit både häpen och ledsen. Kanske hans fromma själ också började fundera på om det kunde ligga något i hustruns ord. För ögonblicket var han dock besluten att visa vem som bestämde. Några dagar efter det upprörda samtalet väcktes drottningen mitt i natten och fördes mer eller mindre med våld i bärstol från Antiokia mot Jerusalem. Den kuppen blev på sikt dödstöten för äktenskapet. Både kungen och drottningen kände sig skymfade, den ene i sin egenskap av äkta man, den andra som furstinna i sin egen rätt. Från denna dag minskade Eleonoras inflytande påtagligt. Drottningens öden och äventyr det närmaste året är i stort okända. Ludvig gick helt upp i sitt liv som pilgrim i den heliga staden och någon gång under denna tid sägs drottningen ha yttrat att hon snarare var gift med en munk än med en furste. Korstågsdrömmen var dock över. Efter ett halvhjärtat försök att erövra Damaskus återvände de flesta korsfararna hem, djupt desillusionerade. Ludvig och Eleonora stannade dock kvar i Mellanöstern till efter påsk 1149. Hemresan blev besvärlig, i synnerhet för drottningen. Efter att först ha varit nära att kidnappas av den bysantinske kejsaren råkade fartygen in i en storm och kom ifrån varandra. Det sägs att Eleonoras fartyg hamnat ända borta i Nordafrika innan man tillslut lyckades ta sig till Palermo på Sicilien, där öns kung Roger tog hand om sina omskakade gäster. Kung Ludvig hade lyckats ta sig till Calabrien, som avsett var men fick vänta i två månader innan några nyheter om hustrun nådde honom. Slutligen återförenades paret och kunde börja hemfärden över land mot Frankrike. Tanken på skilsmässa hade dock inte släppt sitt grepp och under ett besök på påvens ”sommarställe” i Tusculum,(dagens Frescati sydost om Rom), som redan under Romarriket varit en rekreationsplats för republikens ledande män, diskuterades frågan. Den helige fadern kunde emellertid inte finna något fel på kungaparets äktenskap och tog sig före att agera familjerådgivare.[7] Efter att strängeligen ha förbjudit sina ”barn” att vidare tänka på separation bjöd han dem ett angenämt sovgemak och lämnade dem så att försonas i Afrodites tecken. Detta var tydligen verkningsfullt på kort sikt, ty inom nio månader föddes parets andra dotter, prinsessan Alix. I november 1149 var man tillbaka i Paris.[8]

Inte bara påven utan också kungens gamle mentor i Saint-Denis varnade för följderna om kungaparet separerade. Det handlade både om strategi och om arvsfrågor. När Eleonora gifte om sig, att hon skulle göra det var en självklarhet, skulle hennes landområden i sydväst gå till en potentat som riskerade att bli mäktigare än sin länsherre, kungen av Frankrike. Dessutom var frågan hur de små döttrarna skulle försörjas när kungen i sin tur gifte om sig och, förhoppningsvis, fick barn med sin nya hustru. Ludvig tycks dock ha blivit alltmer övertygad om att äktenskapet med Eleonora på något sätt stred mot Guds vilja, vare sig det bottnade i längtan efter en son, irritation över en självsvåldig hustru, manlig svartsjuka på förmodade – eller verkliga kavaljerer, eller slutligen en kombination av allt detta. Sedan abboten i Saint-Denis avlidit fanns det ingen som på allvar talade för äktenskapets bevarande och i september 1151 reste Ludvig VII och hans drottning för sista gången till Akvitanien för att administrera övergången av hertigdömets slott och förvaltning från kungadömets till de lokala styresmännens vård. I slutet av februari följande år tog paret avsked och 4 mars 1152 förklarades äktenskapet upplöst – Eleonora var fri! Vad ingen, utom möjligen några få förtrogna, visste var att den före detta drottningen redan utkorat sin nye make. Den lycklige var Henrik av Anjou och Normandie som nyligen ärvt sin fars domäner.[9] Om Ludvig annat deras planer hade Eleonora förmodligen spärrats in i ett kloster.

Grevskapet Anjou hade ett relativt gott strategiskt läge vid Loire och dess bifloder, med gränser mot Normandie, Bretagne, Champagne, den franske kungens personliga domäner och Akvianien. Angers var grevskapets viktigaste stad. Liksom Akvitanien styrdes Anjou av en stolt familj, känd för sin ärelystnad och våldsamhet men också för mod, elegans och bildning. ”En furste utan bildning är inget annat än ett krönt kreatur”, förklarade en gång greve Fulk den gode för Ludvig VI av Frankrike. Ryktet för brutalitet var ändå så pass etablerat att det påstods att grevarna av Anjou härstammade från en häxa vars samma natur avslöjats då hon skådat hostian i kyrkan. De var också kända för sina många kvinnohistorier och för kontroverser med kyrkan.[10] Unge greve Henriks farfar, greve Fulk den gode, hade dock år 1128 genom äktenskap utsetts till konung av Jerusalem. Före sin avfärd till Outremer utsåg han sonen Geoffroy till sin arvinge i Anjou och gifte samtidigt bort honom med den engelska prinsessan Matilda, dotter till kung Henrik I och änka efter kejsar Henrik V av tyskromerska riket. Detta öppnade spännande perspektiv på framtiden, ty några år tidigare hade Matildas bröder omkommit i ett skeppsbrott, vilket gjorde att den engelska tronen saknade arvingar. Greve Geoffroy hade för övrigt vanan att bära en ginstkvist i hatten, vilket förskaffade honom smeknamnet Plantagenet efter latinets planta genista. Även om äktenskapet mellan Geoffroy och Matilda blev långt ifrån harmoniskt fick paret ändå tre söner – den äldste, Henrik, föddes 1133. Två år senare dog hans morfar kung Henrik I av England, alltjämt utan manlig arvinge och överlämnade tronen till sin dotter i Anjou. De engelska baronerna valde dock hennes kusin Stefan till kung och trots att Matilda en kort tid faktiskt lyckades bemäktiga sig tronen blev hon snart tvungen att lämna England. Greve Geoffroy gjorde samtidigt anspråk på hertigdömet Normandie med hänvisning till hustruns arv.[11] Detta projekt var mer framgångsrikt och i januari 1144 mottog han Normandies hertigkrona. Följande år avlades den obligatoriska vasalleden till kungen av Frankrike. Ändå oroades Ludvig VII av utvecklingen i väster. Alla visste att vare sig Matilda eller hennes äldste son givit upp anspråken på den engelska tronen. Utsikten att få en vasall som härskade över stora områden i hans eget rike och samtidigt var kung av England var skrämmande och när greve Geoffroy i januari 1150 utsåg Henrik till sin efterträdare i Normandie verkade krig nära förestående. Efter många om och men överenskoms att unge Henrik skulle erkännas som hertig av Normandie, mot att han avlade den obligatoriska vasalleden inför kung Ludvig. Det var i detta sammanhang som Henrik av Anjou och Eleonora av Akvitanien möttes i Paris på sensommaren 1151. Efteråt gick många rykten om vad som hänt. Det sades till och med att Eleonora under tiden i Mellanöstern skulle ha haft ett förhållande med greve Geoffroy, vilket skulle medföra att ett äktenskap med hans son vore incest enligt kanoniska rätten. Hur som helst var hon släkt med Henrik på ungefär samma sätt som med kung Ludvig. Dessutom var hon tio år äldre än sin blivande nye make. Varken Eleonora eller Henrik tycks ha grubblat över dessa frågor då de möttes i Paris. För Eleonora var Anjou en utmärkt ersättare för den godhjärtade men veke Ludvig, både på ett personligt plan och som förvaltare av hennes egna områden. Dessutom hade han anspråk på Englands tron. Om dessa kunde förverkligas och de finge barn tillsammans skulle Eleonora bli stammoder till en ny kungaätt. För Henrik framstod å andra sidan Eleonora som ett utmärkt medel att nå just detta mål. Med både nord- och sydvästra Frankrike i sina händer skulle han bli rikets mäktigaste feodalherre med större potential att värva anhängare för sin sak. Dessutom var Eleonora alltjämt vacker och fysiskt attraktiv och därtill långt mera mogen än tonåringen som femton år tidigare äktat Frankrikes tronföljare. Utan att någon anade vad som var på färde gifte sig den 19-årige Henrik av Anjou och Normandie och 30-åriga Eleonora av Akvitaien i katedralen i Poitiers 18 maj 1152. Mot all sed hade de underlåtit att be om samtycke hos sin gemensamme länsherre, Kung Ludvig av Frankrike som dessutom var brudens nyligen ”avskedade” make. Utan att inse det hade kung Ludvig låtit sin hustru rymma med nära halva Frankrike i hemgift. Henrik av Anjou var nu i praktiken Frankrikes mäktigaste jordägare och samtidigt mycket nära att ärva Englands tron. Därmed inleddes en ny stormig period i både Europas och drottning Eleonoras av Akvitanien historia.[12]                                                                                                                                    



[1] Det förtjänar att upprepas att hertigen av Akvitanien vid denna tid styrde över flera separata områden, bland annat grevskapet Poitiers. I denna text används beteckningen ”Akvitanien” om alla dessa områden. se även Dynastihistoria: Eleonora av Akvitanien del 1 - bakgrunden (bosonshistoria.blogspot.com)  

[2] Ända till det tidiga 1200-talet hade de franska kungarna för sed att kröna den äldste sonen medan fadern ännu var i livet. Avsikten var att trygga kungafamiljens ställning gentemot maktsugna vasaller. Systemet kunde dock få oönskade bieffekter, något som visade sig när den engelske kungen Henrik II, Eleonoras andre make, sökte tillämpa det i sitt rike.

[3] Ett exempel är tvisten mellan kung Ludvig och greve Tibault av Champagne. Dennes syster var gift med greve Raoul av Vermandois, seneskalk(vid denna tid ungefär detsamma som rikshovmästare eller riksdrots i Norden), av Frankrike. Raoul hade i samband med Ludvigs och Eleonoras bröllop lärt känna brudens yngre syster Petronille och blivit förälskad. Efter några år lyckades seneskalken få sitt äktenskap upphävt med hänvisning till alltför nära släktskap med sin hustru, varpå han gifte sig med Petronille. Den rasande greve Tibault vände sig till påven å sin försmådda systers vägnar och hävdade att de biskopar som bistått vid såväl upphävandet som vigseln handlat olagligt, därtill mutade av kungen som underförstått övertalats av sin hustru. Både prelaterna och greve Raoul förklarades bannlysta med kungen ingrep till deras försvar och förklarade att detta var ett angrepp mot hans kungliga auktoritet. År 1143 ryckte Ludvigs armé in i Champagne, varvid bland annat staden Vitry ödelades. Vid denna förfärliga syn blev kungen bokstavligen slagen av fasa och var i flera dagar onåbar för omgivningen.      

[4] Bernard av Clairvaux hade i sin ungdom kastat sig i en bassäng med kallt vatten för att tygla sina begär till en vacker kvinna. I de ordensregler han utformat för tempelherrarna manades bröderna att ”inte alltför mycket betrakta en kvinnas ansikte” eller ”kyssa en kvinnlig varelse”, även om kvinnan ifråga var en släkting. En fullvärdig ordensbroder kunde inte heller, i motsats till de tjänande bröderna, leva i äktenskap, även om han tidigare vigts av kyrkan. Citatet ur tempelherrarnas ordensregel är hämtat från Maurice Druons roman Tornet och elden(svensk översättning1963), not 4  

[5] Landet på andra sidan havet eller kungariket Jerusalem, korsfararnas rike i Mellanöstern, grundades 1099 och gick under vid Akkos fall 1291.

[6] Eleonoras farfars morfar och Ludvigs farfarsfar var syskon, vilket enligt kanoniska lagen gjorde dem till ”kusiner av fjärde och femte graden”. Ytterligare släktband hade på sin tid varit nära att göra Eleonoras farfar illegitim, då hans föräldrar sågs som alltför nära släkt. Faran avvärjdes den gången genom löftet att uppföra ett kloster. Det är fascinerande att katolska kyrkan tidigt utfärdat förbud mot giftermål mellan nära släktingar samtidigt som kungahusen ofta i praktiken tillåtits bedriva ren inavel och närapå blodskam.   

[7] Enligt kyrkans lagar var skilsmässa förbjuden, såvida man inte kunde bevisa att äktenskapet av något skäl var olagligt, till exempel genom parternas nära släktskap eller en tidigare trolovning. Om paret aldrig haft samlag betraktades föreningen som ofullbordad och möjlig att upplösa.

[8] Den exakta tidpunkten för den nya prinsessans födelse tycks oklar. Weir talar om ”The latter half of 1150”, vilket kan stämma med att mötet med påven ägde rum i oktober föregående år. Nedkomsten bör då ha skett i juli. Wikipedia anger omväxlande 1150 och 1151 som födelseår för Alix.  

[9] Greve Geoffroy av Anjou avled i september 1151, kort efter att sonen avlagt den vasalled som omtalas nedan-

[10] Allt detta skulle i varierande grad avspegla sig hos den gren av ätten som genom Henrik II besteg den engelska tronen och som, genom diverse sidogrenar, kom att regera landet till 1485.

[11] Matilda varsondotter till Vilhelm Erövraren.

[12] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weirs bok Elranor of Aquitaine(andra utgåvan 2001), kapitel 2-5.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar