Det finns
kungar som varit omdebatterade och kontroversiella redan under sin livstid och
som fortsatt att väcka debatt genom århundraden. I Sverige är Karl XII och
Gustav III två utmärkta exempel. Karl har till och med fått en egen genre inom
forskningen och populärkulturen, där än den positiva än den negativa bilden
dominerar. Andra kungar har fått mer statiska roller som hjältar eller skurkar.
Även om det på senare år blivit mer på modet att framhålla Gustav Vasas mörkare
sidor står nog ändå bilden av riksbyggaren och landsfadern kvar för de flesta
svenskar som kan sin historia. Erik XIV utgör ett slags mellanting. Samtidigt
som man erkänner hans intelligens utgör Sturemorden en outplånlig fläck på hans
minne, liksom också i någon mån det kontroversiella giftermålet med Karin
Månsdotter. Även om han inte är lika svartmålad som exempelvis Kristian
”Tyrann” låder stämpeln som ”galning” envist fast vid honom. Han väcker
medlidande men knappast beundran. Frågan är om denna bild är fullt rättvis. Att
Erik XIV hade extremt dåliga nerver och att han bröt samman i maj 1567 är
ovedersägligt men bottnade det i paranoia eller galenskap. Hade kungen snarare
utsatts för en lång period av psykisk press på grund av de många politiska
problemen, vilket tillslut rann över?
Erik XIV
efterträdde sin far Gustav Vasa i september 1560. Under faderns långa regim
hade riket småningom fått åtnjuta lugn och stabilitet. Statskassan var välfylld
och riket ett arvkungadöme inom vasaätten. För första gången var Sverige en fri
och oberoende nation med tydliga gränser och makten koncentrerad till
statsöverhuvudet med Stockholm som sitt främsta säte.[1]
Att förvalta detta arv var inte lätt. Det gällde att bevara vad man uppnått men
också att visa sig värdig ställningen som självständigt rike. Sverige var
fortfarande ett litet obetydligt land långt upp i norr med en
uppkomlingsdynasti vars grundare gjort sig till kung genom uppror. Danmark
hungrade fortfarande efter revansch – varför hade de annars tagit upp de tre
kronorna i sitt riksvapen? Strategen Gustav Vasa hade löst problemet genom att
stärka sin inrikes maktbas och hålla en låg profil utåt, samtidigt som han
gjorde allt för att skapa ett hov någorlunda i klass med vad som fanns nere på
kontinenten, i synnerhet hos de tyska furstarna. Hans söner hade större
ambitioner. Sverige måste expandera i landområden och rikedomar. På denna punkt
var alla vasasönerna ense. Frågan var hur stor maktbas var och en av dem skulle
ha och vem, om någon, som i längden förtjänade att härska över de andra. Som den
äldste av Gustavs fyra överlevande söner ärvde Erik tronen, medan de övriga
tilldelades hertigdömen att styra under kungens överhöghet. Frågan om kungens
kontra hertigarnas maktbefogenheter skulle i nära ett halvsekel prägla svensk
politik, både inrikes och utrikes. Erik XIV:s särställning markerades
ytterligare av att han var son till kung Gustav i dennes första äktenskap med
en tysk furstinna medan syskonen härstammade från äktenskapet med den svenska
adelsdamen Margareta Lejonhufvud. Det brukar sägas att Erik gärna framhöll sin
förnämare börd i förhållande till syskonen. Detta var förmodligen ett sätt att
kompensera för avundsjukan mot de yngre barnen, som hade en ”riktig mor” medan
Erik var ensam. Han var också något äldre än halvbrodern Johan, vilket skapade
rent praktiska problem när de skulle dela rum.[2]
Även om uppgifterna om Eriks skryt över sitt ”förnämare” ursprung skulle vara
överdrivna, vilket med tanke på vasasönernas allmänna beteende inte är
sannolikt, skapade de yngre syskonens dubbla släktband till svenska adeln ett
avstånd till Erik som visade sig svårt, för att inte säga omöjligt, att
överbrygga. När kungens misstänksamhet mot adeln med åren blev allt starkare
var det lätt att se kopplingen mellan högadeln och halvsyskonen. Det olycksaliga
”Vadstenabullret” gjorde ingenting för att minska denna klyfta, tvärtom. Vid
upptäckten att systern Cecilia mottog nattliga besök av sin svåger greve Johan
av Ostfriesland valde Erik att, under stort larm och uppståndelse, låta gripa
den förmätne fursten. Även om de närmare omständigheterna kring dramat
fortfarande är okända, vi vet inte exakt vad som hände mellan Cecilia och
hennes ”kavaljer”, påverkades självfallet relationen mellan den blivande kungen
och hans äldre systrar negativt. Medan Erik ansåg sig ha agerat kraftfullt i en
kritisk situation, där såväl systerns som rikets ära stått på spel, måste I
synnerhet Cecilia ha sett på sin halvbror som en angivare och skvallerbytta,
vilken hon inte tänkte lägga två strån i kors för i fortsättningen. När sedan
det nordiska sjuårskriget med Danmark bröt ut 1563 radade raskt problemen upp
sig. Det var svårt för Erik att finna allierade i kriget, som förutom den
skandinaviska ”västfronten” också omfattade stora delar av dagens Baltikum på
andra sidan Östersjön och länder som Polen och hansestaden Lübeck. Det har
hävdats att den danske kungen Fredrik II hade ”större sociala färdigheter” än
Erik XIV, att han helt enkelt var trevligare att umgås med och alltså hade lättare
att skaffa sig allierade än sin svenske trätobroder. Det kan naturligtvis ligga
något i att kungen i det nyvordna svenska riket ibland tog sig större ton än
vad som varit politiskt lämpligt, som då han vägrade personligen åhöra den
lübska krigsförklaringen med motiveringen att den inte skickats av en kung utan
av borgmästare, men enbart det faktum att Sverige var så ”nytt” spelade säkert
in. Även om Danmark inte var någon stormakt i jämförelse med dåtida Polen eller
Ryssland var det dock än sedan länge etablerad maktfaktor i Nordeuropa som man
vant sig vid att förhålla sig till, som partner eller motståndare. Danska
kungligheter gifte sig sedan länge med utländska furstar, ibland rentav med
medlemmar av Habsburgdynastin. Sverige var liksom sitt kungahus en nykomling på
den europeiska politiska scenen. Till detta kom tvisten med hertig Johan som
visade sig benägen att föra en gentemot Sverige helt oavhängig politik inom
sina finska domäner, något som redan Gustav Vasa opponerat sig emot. I augusti
1563 fördes hertigen från Åbo tillsammans med sin polska hustru prinsessan
Katarina. Johans yngre systrar tog mangrant parti för sin helbror i tvisten med
kung Erik. Den äldsta lär inte ha dragit sig för att rent ut förklara att
kungen i hennes ögon var en brottsling som borde ställas inför rätta. Det i
kungahusen vanliga problemet att ordna hemgift till prinsessorna bestod här i
uppgiften att förse minst fyra kvinnor med en brudskatt på 100 000 daler.[3]
Flera av kungens nya svågrar hade dessutom en otrevlig benägenhet att hellre
tjäna Danmark än sin hustrus hemland, som vi sett ibland med hustruns
medgivande. Kung Eriks surt bortskänkta pengar hamnade slutligen i danska
händer! Vad beträffar själva kriget gick det visserligen bättre än man kunde ha
befarat, inte minst till sjöss men all oro och bekymmer började småningom tära
på kungens sinne. De skrivelser han författade till bönderna i de närmast
berörda regionerna i riket, främst Västergötland och Småland, visar att han var
medveten om dem krigströtthet som började spridas efter nära fyra år: Han
försäkrade att han gjort vad han kunnat för att få till stånd en fred, men
danskarnas krav var helt enkelt omöjliga. Folket måste ställa upp för sin
konung och sitt rike. Eriks olika förslag till äktenskapsallianser Europa runt
gick alla över styr av olika anledningar - Vad berodde det egentligen på.
Saboterade adeln frierierna. Om Erik inte kunde lita på sina egna halvsyskon,
hur skulle då högadeln med sina anspråk och släktband kunna vara mer lojal?
Avsaknaden av drottning medförde motsvarande avsaknad av arvingar. Personer med
starkare psyken än kung Eriks skulle i motsvarande situation ha känt stark
press.
Att kungen
under sådana förhållanden hyste misstro mot de familjer som genom släktband
kunde göra anspråk på tronen är fullt förståligt. Sturarna låg nära tillhands
eftersom de en generation tidigare varit riksföreståndare. Att greve Svantes
söner dessutom var kusiner till Eriks halvbröder gjorde inte saken bättre. För
en politiker med mer eller mindre oinskränkt makt, oavsett dess titel, är
frågan ofta inte vad en viss person eller större kotteri verkligen har gjort utan vad de kan tänkas göra. De tragedier som
drabbade familjen Sture under Erik XIV hade sin motsvarighet i avrättningarna
av ättlingar till husen York och Lancaster under tudortidens första regenter i
England, eller av Maria Stuart under Elisabet. Att den svenske kungen led av
beslutsångest inför frågan hur dessa problem lämpligast borde hanteras länder
honom snarast till heder. Kanske var Erik mer sårbar än sina engelska
kungabröder inte bara på grund av ett instabilt psyke utan också därför att den
svenska förvaltningen var mindre utvecklad. Statsmakten var beroende av en fast
hand för att fungera. Om kungen var svag var också riket svagt och kungen var i
sin tur beroende av aristokratin för att få sina befallningar utförda. I England
fanns inte bara ett parlament(vilket ju också var fallet i Sverige även om
strukturen var en annan), utan dessutom en administration som styrdes minst
lika mycket av kompetenta ämbetsmän och ministrar som av regentens nycker. Tudorerna
hade lyckats dra till sig en kader av begåvade män ur borgarklassen som i
första hand var lojala mot regenten(med tiden också mot landet), inte mot sin
släkt eller klan. Även om den engelska högadeln inte helt saknade politisk
betydelse ställde de inte längre tronanspråk baserat på sekelgamla släktband. Aristokratin
i Westminster glänste vid slutet av 1500-talet mer av guldet på sina kläder än
av stålet i sina rustningar. Englands kung var därför tryggare och mindre tyngd
av personligt ansvar än sin svenske kollega. I maj 1567 bröt kung Erik tillslut
samman av beslutsvånda, frustration och mer eller mindre välgrundade misstankar
om en uppseglande konspiration mot sin tron och sitt liv. Om han skall
kritiseras för att i hastigt mod ha ”mördat”)? Ett antal personer utan dom och
rannsakan, förtjänar han också medlidande för sin olycka och beundran för den
begåvning och kompetens han i regel visade i sin styrelse.[4]
[1] Sverige hade förvisso haft inhemska ledare tidigare, som Birger Jarl eller Karl Knutson. Medeltidens svenska ledare, oavsett om de kallades kung, jarl eller riksföreståndare, hade dock i regel en svagare maktbas än de tidigmoderna kungarna. Olika lokala ledare pockade ofta på självständighet gentemot centralmakten och kronan saknade i praktiken resurser att utsträcka sin makt till alla rikets territorier. Styret var ofta uppdelat mellan olika medlemmar inom de ledande familjerna och furstar som Karl Knutson och Sten Sture den äldre var periodvis avsatta från sin ställning. Gustav Vasa var den förste svenske ledargestalt som, om också efter år av motstånd från bönder, biskopar och adelsmän, oinskränkt personifierade makten i landet .
[2] Uppgifter från tiden visar att Erik ibland stördes i sin sömn av den nära fyra år yngre Johan.
[3] Enligt populärhistorikern Herman Lindqvist motsvarar hemgiften för en vasaprinsessa den dåtida kostnaden för 20 000 kor. Lars Olof Larsson konstaterar för sin del att kostnaden för en bortgift vasaprinsessa motsvarade den genomsnittliga statsbudgeten för ett år. Med tanke på att Gustav Vasa hade fem döttrar blir det en minst sagt ansenlig slutsumma. När Erik störtades 1568 var fyra av de fem flickorna bortgifta. Huruvida den äldsta, Katarina, som gifte sig före faderns död hunnit få ut hela sin brudskatt är osäkert-
[4] Denna text bygger bland annat på Karin Tegenborg Falkdalen, vasadöttrarna(2010), och Katarina Harrison Lindbergh, Nordiska sjuårskriget 1563-1570(2020)..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar