Det första tidigmoderna kriget - bokrecension.

 

 

Krig kan skildras på många sätt – med fokus på de stora striderna, civilbefolkningens lidanden, ledarnas tänkande och handlande eller eftervärldens forskningar kring kriget ifråga. Katarina Harrison Lindbergh väljer i sin bok Nordiska sjuårskriget 1563-1570(historiska media 2020), att på 369 sidor försöka täcka alla dessa aspekter och ännu mera av vad som numera ses som Nordens första tidigmoderna krig. Vi stiftar bekantskap med såväl danska friskyttekompanier som kung Eriks pärlfiske i svenska älvar för att skaffa grannlåt till sitt hov också i en tid då det svenska riket befinner sig i blockad. Ett antal mer eller mindre kända livsöden i krigets skugga behandlas kortfattat men samtidigt på ett sådant sätt att läsaren känner sig delaktig i de svårigheter och sorger som drabbade och alltjämt drabbar människor i krigstid. Att dessa levnadsöden till övervägande del hämtats ur samhällets toppskikt är inte förvånande, då det ju i regel enbart är personer i ledande ställning som efterlämnat skriftliga vittnesbörd om sina liv i äldre tid. Att de mer ingående skildringarna hämtats från den danska sidan är ner iögonenfallande – skrev inte svenska generaler och amiraler brev till sina anhöriga och mottog svar lika väl som de danska, eller har kanske mer av de skriftliga källorna bevarats i Danmark? Det är samtidigt tydligt att författaren på intet sätt nedvärderar den vanliga människans öden i krig. Upprepade gånger påpekas hur lätt det är att glömma bort folkets lidanden då man studerar krigshistoria och det beskrivs hur vissa områden nästan blivit totalförstörda. Staden Uddevalla i dåvarande norskdanska Bohuslän brändes av svenskarna minst fyra gånger under kriget. Till glädje för den moderna nutidsmänniskan, som lärt sig att se krig som något alltigenom destruktivt, berättas också om civil olydnad, inte bara i form av de såkallade ”bondefrederna” mellan folket i gränstrakterna utan också om människor som helt enkelt vägrat att ställa upp när de kallats under fanorna. Detta har fördröjt eller rentav till viss grad stoppat planerade offensiver, som den svenska in i Norge 1564. Samtidigt är Harrison noga med att inte betrakta historien med nutida glasögon, vilket många historiker och andra skribenter tycks förfalla till i vår tid. Även om krigets grymhet framhålls med all önskvärd tydlighet framstår ingendera parten som mer ”skyldig” än den andra och inga jämförelser görs heller med 19- eller 2000-talets totalitära ledare. Om man verkligen velat kunde kriget visserligen ha undvikits men varken den svenske eller danske kungen eller deras fältherrar var några förryckta galningar, De var helt enkelt människor av sin tid. Erik XIV, vars begåvning visserligen är allmänt erkänd i våra dagar men som ändå av tradition bär en stämpel som vansinnig, framstår hos Harrison som en god strateg med kloka åsikter om hur kriget skulle föras. Att dessa projekt av praktiska skäl ofta inte kunde genomföras som planerat och att kungens nerver tidigt visade sig otillräckliga i pressade situationer är en annan sak. När kungen på grund av sjukdom en tid måste lämna statsrodret märktes kompetensbortfallet omedelbart, menar Harrison. Erik XIV var för övrigt inte ensam om att ha ett för en dåtida kung något vågat kärleksliv. Även Fredrik II planerade att gifta sig ”under sitt stånd”, dock inte med en bondkvinna utan med en adelsdam. I det danska fallet avstyrdes emellertid planerna, vilket kanske var tur för Fredrik. Konflikten sätts också in i ett större sammanhang. Nordiska sjuårskriget framstår ofta just som ett krig mellan Sverige och Danmark. Även om det nämns att också Polen och Lübeck var inblandat fokuseras entydigt på händelserna vid ”västfronten”. Hos Harrison spelar händelserna i dagens Baltikum minst lika stor roll. Sverige och Danmark levde inte i ett vakuum, påpekas uttryckligen, de var brickor i ett större spel och sökte i görligaste mån styra detta till sin egen fördel, inre minst på grund av deras konkurerande intressen i det livländska tomrum som uppstått efter tyska Ordenstatens fall. Eftersom också Polen och Ryssland hade intressen att bevaka i området var även dessa länder på olika sätt aktörer i kriget och deras skiftande relationer till Sverige och Danmark påverkade både Fredriks och Eriks strategiska planer. Därför räknas kung Eriks konflikt med hertig Johan som en del av krigets historia och diskuteras på vederbörlig plats, liksom Sturemodern och den danske kungabrodern Magnus försök att med rysk hjälp etablera sig som livländsk kung med huvudsäte på Ösel.

En del underliga uppgifter och påståenden förekommer: Hade Sverige verkligen Europas största flotta vid krigsslutet 1570, som hävdas på s. 123. Hur har man i så fall kommit fram till det, åsyftas enbart krigsfartyg eller är det rentav ett tryckfel; skall det stå ”Nordeuropas största flotta”? Ett återkommande tema är kung Fredriks väl utvecklade ”sociala kompetens”, vilken skall ha underlättat för honom att skaffa sig allierade. Den danske kungen sågs helt enkelt som en trevligare samarbetspartner än sin trätobroder på andra sidan Öresund. Här skymtar ändå något av den klassiska bilden av Erik XIV som en överspänd galning, oförmögen till nära kontakter med omvärlden, möjligen med undantag för Karin Månsdotter och Jöran Person. Men handlade det inte snarare om Sveriges obetydlighet? Att de rikare och större staterna har lättare att vinna inflytande än de små och fattiga är ett känt faktum genom alla tider. Sverige hade nyligen gjort sig fritt från Kalmarunionen och styrdes av en uppkomlingsdynasti. Ställningen som stormakt var ännu mycket avlägsen och Danmark var utantvivel den starkare makten av de två, med av tradition väl etablerade kontakter vid de europeiska hoven och åtminstone i fredstid, ensam kontroll över Öresund.  Hur länge skulle vasarna för övrigt hålla sig kvar på tronen? Att svenskarna under sådana förhållanden hade svårt att finna allierade är inte märkligt.                

Oavsett dessa ”svagheter” i texten är Harrison Lindberghs bok väl värd att läsa. Även om vi kanske inte, som författaren hoppas i inledningen, blir klokare eller rentav ”visare” av att studera ett nära 500 år gammalt krigs vedermödor, inte mer än vad vi blivit av de katastrofer som drabbat världen det senaste århundradet, bjuds vi i gengäld en fängslade skiss över 1500-talets nordiska samhälle.