Av alla
historiska ledare genom tiderna är kanske ändå de som fått makten mer eller
mindre av egen kraft de intressantaste. Hur nådde de den ställning de till slut
nådde och när insåg de vad som var deras mål i livet: När blev hertig Karl i
sitt hjärta Karl IX, när ”blev” den(i franska ögon), lågadlige soldaten Buonaparte
från Korsika förste konsul Bonaparte och kejsar Napoleon, hur blev den
svenskättade adelsmannen och ryske generalen Mannerheim Finlands räddare och
beskyddare och när blev adelsjunkern Gustav Erikson från Uppland konung Gustav
Vasa?[1]
Så mycket är klart att han inte vid sin hemkomst i maj 1520 aspirerade på
tronen. Riksföreståndaren Sture hade visserligen avlidit på Åsundens is några
månader tidigare men hans änka ledde alltjämt försvaret av Stockholms slott och
även om hennes söner var minderåriga fanns det, om kungaval skulle bli
aktuellt, andra adelsmän lika eller mer berättigade till tronen än Gustav
Eriksson. Han var av fin familj men inte av kunglig börd och för ögonblicket
dessutom flykting ur dansk fångenskap. Ingenting tydde på att den ensamme man
som våren 1520 steg iland i Kalmar någonsin skulle erbjudas kronan.[2]
Ett drygt år senare, sensommaren 1521, var läget ett annat. Sedan Stockholm
slutligen kapitulerat i september året innan hade kröningsfest anordnats,
vilken slutat med massavrättningar på stortorget. Gustav Vasa själv hade
förlorat sin far och andra släktingar och modern och systrarna hade förts till
Danmark. Också Kristina Gyllenstierna och hennes båda söner fördes bort. Strax
senare hade Gustav fått besked om vad som hänt och begivit sig till Dalarna, en
trakt utan större fästningar och därför tämligen fri från danska knektar och
vars invånare dessutom var kända för tapperhet, självmedvetande och lojalitet
mot Sturarna.[3] Efter en
tids tvekan och sedan Gustav begivit sig mot Norge för att söka hjälp där, hade
dalfolket sänt löpare efter honom och bjudit honom till sin ledare, eller
hövitsman som det hette. Detta var i januari 1521. Under det följande halvåret
hade Gustavs ställning stärkts alltmer men han var långt ifrån någon
”riksbyggare”. I äldre historieskrivning brukar det sägas eller ges intryck att
Gustav Vasa var den ende upprorsledaren mot unionskungen Kristian ”tyrann”. Så
var dock inte fallet. Kungens välde vacklade i själva verket betänkligt på
grund av missnöje såväl i Sverige som i själva Danmark. Kristians benägenhet
att förlita sig på en utländsk kvinna av borgerlig härkomst och hans allmänt
adelsfientliga politik hade fått de danska herrarna att söka kontakt med
kungens farbror hertig Fredrik av Holstein-Gottorp, som länge haft svårt att
komma överens med såväl brodern kung Hans som hans son Kristian.[4]
Fredrik aspirerade i hög grad på tronen, även om det ännu skulle dröja några år
innan han nådde målet. I Sverige ledde kungens politik till missnöje inom alla
de ledande stånden. Bönderna protesterade mot Kristians befallning att allmogen
skulle avväpnas. Planerna på uttagande av extraskatter var inte heller
populära. Dessutom hade kungen givit order om att bergsmännens produktion i
fortsättningen skulle ställas till förfogande för det nordiska handelskompani
han planerade att grunda. Att Kristian med berått mod låtit dränka abboten i
Nydala kloster fyllde prästerna med avsky och fruktan. Redan innan upproret i
Dalarna kommit igång hade revolter brutit ut på flera håll i riket inte minst i
Småland, där kungens trupper förlorat kontrollen på förvåren 1521, med undantag
för området kring Kalmar där centralmakten ännu höll ställningarna.[5]
Också i Västergötland, Dalsland och
Värmland uppstod lokala upprorsrörelser mot den danska centralmakten under
sommaren 1521. I detta spända läge kontaktades Gustav Vasa av Sveriges ledande
kyrkofurste vid denna tid näst efter ärkebiskop Trolle, Hans Brask i Linköping,
Mötet ägde rum 25 juli i Skärkinds prästgård i närheten av prelatens
residensstad. Resultatet blev ett samarbetsavtal som garanterade Brasks
säkerhet för upprorsmännen samtidigt som det på en gång lade viss hämsko på
upprorsledaren och gav honom sanktion som politisk kraft i riket, men varför valde
biskopen just Dalaupprorets ledare till förbindelseman med rebellerna?
Av alla dem
som rest upprorsfanan i Sverige under första halvåret 1521 var Gustav Vasa den
mäktigaste eller snarare, han hade den största maktpotentialen. Han hade inte
bara samlat en armé av dalkarlar, han var nära släkt med rikets ledande män och
kvinnor. Modern var halvsyster till Kristina Gyllenstjärna. Fadern var riksråd
och hade avrättats i Stockholms blodbad. Han och Brask hade tillsammans deltagit
i det ödesdigra mötet 1517 där beslut fattats att riva biskop Trolles borg och
fängsla honom, det beslut som tre år senare ledde till blodbadet där Brask med
en hårsmån bärgat livet, vare sig det nu skedde med hjälp av hemligt
insmugglade lappar eller inte. Hur väl Brask och Gustav kände varandra vid
tiden för mötet 1521 är osäkert men de måste ha varit tillräckligt bekanta för
att biskopen skulle inse att unge Gustav var en man att stödja sig mot,
åtminstone tills vidare. Sedan blev det alltid någon råd. Att kung Kristians välde
skulle falla var i Brasks ögon tämligen säkert och då behövdes en ledare som
kunde ena och disciplinera de löst organiserade upprorsgrupperna i riket. I den
rollen var Gustav Erikson från Uppland idealisk.[6]
En intressant fråga är om prelaten vid deras möte frestade den unge manen med
en framtida kungakrona. Det är tänkbart men långt ifrån säkert. Om så var
fallet har Gustav inte önskat framhålla det inför eftervärlden. Enligt Peder
Svart, vars krönika numera i stort sett anses vara dikterad av kungen, svor Brask
honom lojalitet vid mötet i prästgården men några diskussioner om
kungavärdighet omtalas inte. Vid mötet i Vadstena en månad senare skall Gustav
tvärtom ha avvisat tanken att sätta kungakronan på sitt huvud, vilket flera av de
församlade bett honom göra. Hans uppgift, förklarade upprorsledaren, var att
befria landet från danskarnas tyranni. När det var gjort ”kunna vi väl komma
tillhopa och därom handla” och den ”av infödde svenske män” som ständerna då
väljer till kung ”den vill ock jag gilla och lydig vara”. Hur som helst utsågs
Gustav Erikson Vasa till svensk riksföreståndare i Vadstena 24 augusti 1521.
Varken Peder Svart eller Lars-Olof Larson har funnit anledning att gå in på
närmare detaljer. De registrerar bara vad som hänt, varvid Larson tillägger att
de bönder och bergsmän som först gjort Gustav till sin ledare hölls utanför
sammankomsten. Det var eliten som valde en av de sina till ledare. En sak är
dock säker: genom riksföreståndarvalet i
Vadstena togs ett viktigt steg mot kungavalet i Strängnäs två år senare och
därmed grundläggandet av det moderna Sverige.[7]
[1] Strängt taget ”blev” som bekant Gustav Erikson aldrig Gustav Vasa, av den enkla anledningen att han aldrig kallade sig det. Krönikören Peder Svart benämner honom som ”Göstav Erikson” före upprorets början, senare som ”herr Göstav” och ”kung Göstav ” Upphöjelsen till kung gjorde ändå hans ätt förnämare än andra. 100 år senare döpte hans sonson sitt flaggskepp till ”Vasa” och måste alltså ha betraktat sig som medlem av denna ätt. Dynastigrundaren skulle utan tvivel ha uppskattat att benämnas ”Vasa”, varför det inte kan ses som felaktigt att bruka detta namn.
[3] Med facit i hand är det ironiskt att flyktingen som i hög grad dragit nytta av dalaböndernas relativa oberoende för sitt eget uppror tio år senare skulle komma att krossa detta oberoende för att mer handfast knyta provinsen till det svenska riket.
[4] Kristians närmaste förtrogna var den holländska borgarkvinnan ”Mor Sigbritt”, mor till kungens avlidna älskarinna Dyvecke.
[5] Tjugo år senare skulle Dacke på samma sätt behärska stora delar av Småland med undantag för området kring Kalmar som förblev i kung Gustavs händer. Kanske borde händelserna under befrielsekriget(mot Kristian), ha varnat Gustav att smålänningarna var lika självmedvetna som dalfolket.
[6] Analysen av biskop Brasks resonemang inför mötet med Gustav är min personliga konstruktion.
[7] Denna text bygger huvudsakligen på Lars-Olof Larsson, Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?(2002), kapitlet "upprorsmannen", och Peder Svart, Gustav Vasas krönika, Utgiven av Gunnar T. Westin i Natur och kulturs klassikerserie(1964), s. 65-67.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar