Som jag
nyligen varit inne på är Erik XIV idag en ”halvkänd” svensk kung. De flesta
tror sig veta att han blev förgiftad, enligt legenden med ärtsoppa. Man vet
också att han åtminstone periodvis var ”galen” eller psykiskt sjuk, att han
gifte sig med en kvinna av folket som hette Karin och att han dog i fängelse,
avsatt av sina bröder. Då och då kommer det biografier över kungen och hans öde
ventileras av populär- och fackhistoriker.[1]
Ändå är Erik efter nära 450 år inte någon särskilt omdebatterad kung. Man för
inte indignerade diskussioner över honom i sociala medier, som är kutym med
framförallt Karl XII, eller håller minnesstunder, lika dem som Gustav III
brukar bestås årligen i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Man skulle kunna säga
att Erik XIV visserligen inte är bortglömd men heller inte aktuell för den
historieintresserade svensken i början av 2000-talet. Annat var det under 17-18
och början av 1900-talet. Då var kung Erik en av våra mer kända härskare genom
historien. Hans öde fascinerade sentida efterföljare, historiemålare, poeter,
historiker, pjäsförfattare psykiatrer och kirurger, om än ur olika vinklar.
Inte så förvånande har intellektuella som haft eller misstänkts ha ett
instabilt psyke intresserat sig för Eriks öde. I Gustav Frödings diktsamling Stänk och flikar från 1896 ingår en
särskild cykel om fem dikter med titeln ”Kung Eriks visor”, som behandlar
kungens tio sista olyckliga år, från Sturemorden till hans död på Örbyhus. Tre
år senare, under våren och sommaren 1899, skrev August Strindberg två dramer
med motiv från vasatiden, Gustav Vasa
och Erik XIV. Inte bara i den senare
utan också i den förra pjäsen spelar Erik en viktig roll. Hur framställer då
Strindberg Gustav Vasas äldste och mest otursförföljde son i dessa båda dramer?[2]
Gustav Vasa sträcker sig rent historiskt över en
period av cirka tio år, från klockupproret till Dackefejden. Författaren har dock
med diktarens frihet fogat samman handlingen så att händelseförloppet ger
intryck av att utspela sig inom loppet av endast några månader. Vad prins Erik
beträffar är friheten än större. Då prinsen i själva verket föddes kort efter
klockupproret och var nio-tio år när Dacke besegrades, möter vi hos Strindberg
en ung man, gissningsvis i de sena tonåren. Eftersom det också nämns att han ”står
i begrepp att äkta en utländsk furstinna och tillträda ett hertigdöme”, har
handlingen historiskt sett trådar till slutet av Gustav Vasas regering.[3]
(kung Gustav framställs dock som en medelålders vital man med ljust hår och
”något ljusare kämpaskägg)”.
Det är en
karaktär på kant med tillvaron vi möter i skådespelets andra akt. Erik
anförtror sig åt sin vän Jakob Israel, son till hanseaternas ledare i Sverige[4]:
”Jag ensam,
övergiven sedan min mor dog; jag hatad av min styvmor, av min far, av min
halvbror…”.
Det sägs att
prinsen går ”på dåliga ställen” och han uttrycker sympati för oppositionen mot
fadern. Vidare omtalas en viss ”Göran Person”, som uppenbarligen står Erik nära
och i vilkens världsåskådning ”det ligger något så sunt och upplyst”; men,
tillägger prinsen, ”därför hatar min fader honom”.[5] Det är ändå Eriks sorgliga uppväxt som
präglar samtalet. Prinsen hävdar att han en gång sett sin far slå modern och
aldrig kan förlåta honom detta. Sedan kung Gustav gift om sig och fått en yngre
son är hans ställning dessutom mer utsatt:
”Jag är född
till att gå i vägen; jag går i vägen för min fars önskan att se Johan som
konung; jag går i vägen för min fars önskan att kunna glömma den hatade tyskan;
mitt tyska blod går i vägen för en rätt svenskhet som mitt sinne saknar”.[6]
Trots Jakobs försök att trösta sin vän
och förklara att en förälskelse en dag skall förvandla eller utplåna hans
bitterhet, hyser han ringa hopp om Eriks framtid ”du är född till olycka”,
konstaterar han sorgset och senare, då Erik avlägsnat sig, uttrycker sig Jakob
än mer kategoriskt och även mer kallsinnigt inför sin far:
”Att
han(Erik), slutar illa är tämligen givet, och det har han klart för sig till
den grad att han tycks vilja påskynda katastrofen”.
I nästa scen
sitter Erik och Göran Person på krogen Blå Duvan och pokulerar. De talar
tämligen lättsinnigt om kyrkopolitiken och diverse ämnen, medan Erik gör plumpa
närmanden mot värdshuspigan Agda.[7]
Då det senare visar sig att hon är Jakob Israels älskade utbryter gräl och
endast uppdykandet av en vaktpatrull, som kommit för att arrestera Erik på
faderns order, hindrar blodvite från att uppstå. Även Göran arresteras för att
pryglas följande morgon.
Dramats
tredje akt utspelas nästa morgon i konung Gustavs arbetsrum. De första scenerna
behandlar problemet Erik ur olika vinklar. Kung Gustav betecknar oförblommerat
sonen som ”den narren” och då drottning Margareta på en fråga var prins Johan
är svarar att han är i närheten, genmäler kungen:
”Jag skulle
önska han vore närmare, närmare mig, så nära att han kunde följa mig en gång
efter”.
Vid ett
samtal med sin styvmor utbrister den misstänksamme och bakfulle Erik, apropå
Johan:
”Jag förstår
era tankar innan ni har hunnit kalva fram dem i ord; jag förstår att ni skulle
vilja se kronan på den röde djävulens ännu rödare hår, vilken ni kallar son,
och som ni vill tvinga mig kalla bror”.
Slutligen
blir Erik utskälld efter noter av sin vredgade far för sitt skamlösa leverne
och hotad att, om han inte skärper sig, skall han sitta i tornet i åtta dagar
och om detta inte är nog ”skall du mista öronen så du aldrig skall kunna bära
krona mer! Är det språk som du förstår!
Anspelningarna
på Eriks kommande slut är åtskilliga i dessa två akter och publiken förleds
nästan att undra om denne man någonsin kommer att bli Sveriges kung. Men i
fjärde akten händer plötsligt något.
Få svenska
kungapar, om något, torde vara så legendariska som Erik XIV och Karin
Månsdotter. Hur gick det till då Sveriges konung mötte en tonårsflicka ur
folkdjupet, blev förälskad och i sinom tid gjorde henne till sin drottning! Den
klassiska versionen går ut på att Erik sett den vackra flickan sälja nötter på
ett torg i Stockholm. Numera anser man sig veta att hon haft tjänst som piga
hos krogvärlden och musikern Gert Cantor, som brukade spela på kungens fester.
Kanske visade Karins herre upp henne för majestätet i tanke att själv tjäna på
flickans eventuella ”upphöjelse”. Strindberg är ofta benägen att ”vända på
begreppen” när det gäller historiska gestalter – traditionella ”hjältar” blir
svaga, ”skurkar” blir lojala män osv. I fallet Karin Månsdotter-Erik XIV är det
tvärtom, det romantiska inslaget kring deras första möte markeras mer än
vanligt och dessutom förläggs det alltså till Gustav Vasas regeringstid. Här
säljer Karin blommor istället för nötter och hon beskrivs som en flicka som
”godheten lyser om”. När ridån går upp för fjärde akten av Gustav Vasa står Karin i samtal med sin väninna Agda,
värdshusflickan från andra akten som nu fått anställning på en ny krog.[8]
Efter en stunds samtal om annat frågar Karin plötsligt Agda om hon inte känner
prins Erik. Väninnan svarar med några mindre smickrande kommentarer men får
milt mothugg av Karin, som påpekar att prinsen sägs vara olycklig och illa
behandlad av familjen. Hon berättar också att hon sett prinsen och inte kan
glömma ”hans sorgsna blickar och långa ansikte”. Ungefär där avbryts samtalet
av att Agda måste betjäna kunder, som visar sig inte vara några andra än prins
Erik och dennes kumpan Göran. De båda männen sätter sig ner på krogen, men Erik
är inte på lättsinnigt humör. Dåliga nyheter om Dackes framgångsrika uppror har
kommit och prinsen fruktar för framtiden. Han tycks rentav benägen för
palatsrevolution:
”Jag måste
vara beredd att ingripa. Kungen har mistat förståndet och begår handlingar som
inte kan försvaras”.
Göran
skrattar dock bort problemen och Erik utbrister provocerat(och profetiskt), ”om
jag icke är galen, så kan du göra mig! –håll dig allvarsam ett ögonblick!”
Efter
ytterligare en stunds samtal, varunder stämningen tycks lätta något, kommer
Karin in på scenen. Med en enda blick förstår Erik att detta är en särskild
flicka, en GOD varelse! Den förstockade Göran märker dock ingenting:
Erik
Vem – är – det?
Göran
En blomsterflicka.
Erik
Nej – det – är något annat! – ser du!
Vad skall
jag se?
Du skall se
det jag ser, men det kan du icke!
Så går Karin
fram, faller på knä och ger Erik en krans av sina blommor, varpå denne i sin
tur sätter kransen på hennes huvud och utbrister: ”Nu är det krans på kronan”.
Han förklarar att det är han som borde böja knä för Karin och inte tvärtom och
fortsätter förälskat:
”Jag vill
inte fråga vad du heter, ty jag vet vem du är, fastän jag aldrig sett dig eller
hört talas om dig”!
Då Karin
avböjer en ring, eftersom den är för vacker och hon inte kan sälja den utan att
tas för tjuv, konstaterar prinsen att hon är ”lika klok som skön”, och ger
henne istället pengar. Därmed skils de för denna gång, men för Erik är världen
förändrad. Då Göran fortfarande inte vill eller kan förstå vad han känner blir
prinsen rasande:
”Jag vet
inte vad som hänt, men från denna stund avskyr jag dig; jag kan icke vara i
samma stad som du, du orenar mig med dina ögon och hela din varelse stinker!
Därför går jag ifrån dig och vill aldrig se dig mer för mitt ansikte … Jag
avskyr det förflutna såsom jag avskyr dig och mig själv”! Därpå går Erik efter
Karin.
Det är att
märka att Strindberg här låter Karin ta
det första initiativet till kontakt med Erik, vilket en flicka av hennes stånd
knappast gjorde på 1500-talet, inte om hon visste att hon stod inför
kronprinsen, eller än värre, kungen. I övrigt bjuder scenen på alla momenten i
den klassiska bilden av de två motpolerna – den onde Göran Person och den
godhjärtade Karin som kämpar om Eriks olyckliga själ: Skillnaden är att Erik
här utan svårighet kan avvisa djävulen och vända sig till godheten, inte som på
von Rosens berömda målning där han slits mellan dem.
Då Erik
dyker upp i dramats sista akt, där hans roll är helt obetydlig, märks det hur
kärleken förändrat honom. Bohemen har blivit en vuxen man.[9]
Han kallar drottning Margareta ”moder” och Johan ”min bror” utan förbehåll och
deklarerar ”Jag vill inte vara ovän med någon människa i hela världen mer”. När
sedan dalkarlarna kommer för att stödja Gustav Vasa i kampen mot Dacke
förmedlas en känsla av att alla försonats och att pjäsen fått ett lyckligt
slut.
Det går att
spåra likheter mellan kronprinsen i Gustav
Vasa och den unge Strindberg sådan han framträder i En dåres försvarstal(1888). Där skildras hur den unge amanuensen
vid Kungliga biblioteket i Stockholm, i boken lätt maskerad under pseudonymen
Axel), lever ett på samma gång fritt och ensamt ungkarlsliv i umgänge med
”lärda bohemer”, då och då uppvaktande damer och, förstår man, besökande bordeller.
Genom olika omständigheter kommer han i kontakt med ”baronen” och
”friherrinnan”, av vilka den senare drömmer om en karriär som skådespelerska.[10]
Mycket snart blir ynglingen förälskad i den vackra adelsdamen. Då han en kväll
ser henne i en berså iförd en vacker klänning: …blev jag gripen och skakad i
mitt innersta, som om jag haft en uppenbarelse. Vördnadskänslan som jag bär i
min själ gick upp inom mig i all sin makt förenad med ett begär att dyrka. Tomheten,
som den förjagade religiositeten efterlämnat, fylldes. …Gud var förvisad,
Kvinnan tog hans plats…” Den nya kärleken får omedelbart effekt:
”För att
undvika mina vänners prat uteblev jag från min vanliga restaurang. Jag ville
inte för något pris besudla min tunga med att för kättare bekänna min nya tro,
som för alltid skulle förbli dem främmande”.[11]
Vi kommer att se fler likheter mellan ”Axel” och den olycklige kung Erik i den
pjäs av Strindberg som tillägnats kungen.
Som tidigare
omnämnts skrevs Erik XIV jämsides med
eller strax efter Gustav Vasa,
sommaren 1899. Det senare dramat är i fyra akter och i viss mån en fortsättning
av det förra. Anspelningar på händelser i Gustav
Vasa görs regelbundet.[12]
Första akten i Erik XIV utspelas på
samma terrass där det förra dramat slutade. Hur lång tid som antas ha förflutit
mellan de båda scenerna utsägs inte klart, även om det knappast rör sig om de dryga
tjugo år som i verkligheten förflöt mellan Dackefejden och kung Eriks regering.
Ibland får man rentav intrycket att det bara gått några år sedan handlingen i
förra dramat. Överhuvudtaget är tidsförskjutningen mellan drama och verklighet
mera påtaglig och komplicerad i Erik XIV
än i Gustav Vasa, säkerligen på grund
av att Eriks regering innefattar flera dramatiska händelser som inträffar inom
relativt kort tid. Strindberg har uppenbarligen velat få med så mycket som
möjligt av allt detta, även om fokus läggs på de sista åren, 1567-68.
Historiskt sett tycks första akten utspelas någon gång 1561-62, men samtidigt
omtalas händelser som inträffar först 1565-66. Dramat inleds med att Karin
Månsdotter sitter på terrassen och sömmar. Alla väntar på besked om kungens
frieri till Elisabet av England lyckats. Karin är nu etablerad som kungens
frilla men hennes tillvaro är knappast lycklig. Erik är visserligen beroende av
henne men det är inte längre fråga om den rena dyrkan som uppstod vid deras
första möte, snarare om en lynnig despots behov av en öm och undergiven kvinna.
Överhuvudtaget är bilden av kung Erik påtagligt ”klassisk” i första akten, han
framstår som lynnig och om inte helt vansinnig så i alla fall inte ”normal”. Då
Karin samtalar med sin ungdomsvän fänriken Max, kastar kungen ned spikar från
en balkong och sedan Göran Person kommit in på scenen fortsätter Erik att kasta
olika föremål mot honom. När Nils Sture ger bud att frieriet i England avslagits
utgår Erik från att både denne och adeln i övrigt gläder sig åt hans nederlag
och ingen kan få honom att ändra åsikt. Alla, även Karin, finner för gott att
dra sig tillbaka. Sedan han lämnats ensam kastar sig kungen ”på en divan med
tigerhud och gråter samt skrattar omväxlande”. I detta ögonblick återkommer
Göran Person på scenen. Bilden av Göran är påtagligt förändrad jämfört med Gustav Vasa. I början märks visserligen
drag av kung Eriks klassiske ”onde rådgivare” – då Max och Karin samtalar står
Göran bakom en häck och lyssnar och man skymtar bara hans öron: ”ett par öron
som jag ville se spikade på en galge”, säger Max och då Karin nämner att Göran
varit i onåd och vill återvända till kungen utbrister hennes vän: ”Det måste du
hindra”!
Under senare
delen av första akten och i resten av pjäsen framträder dock Göran Person
snarare som sin herres uppriktige och trogne tjänare. Om han någon gång
framstår som ”ond”, som då han i andra akten ger order om att dränka fänriken
Max, sker det endast i konungens och ”rikets intresse”, helt i överensstämmelse
med vad en rådgivare och minister kunde förväntas göra under renässansen.[13]
Göran klagar ofta på att Erik lägger sig i för mycket och inte låter honom
hantera avgörande frågor, vilket gör att besluten blir ogenomtänkta med
svårhanterliga följder. I motsats till att ”förleda” kungen söker Göran tvärtom
ibland dämpa honom och då Erik säger sig hata Sturarna ber han honom att inte
tala så mycket om hat eftersom det uppammar förföljelsemani: ”Säg älska lite
oftare och du skall inbilla dig vara älskad”. Vid ett tillfälle utbrister Erik
halvt resignerat: ”Du är mig för stark, Göran”, och får det uppriktiga svaret:
”inte alls! Det är du som är för svag! Vad beträffar sekreterarens ”relation”
till Karin är det här inte tal om något motsatsförhållande av klassiskt snitt
mellan dem, så som ännu kan spåras i Gustav
Vasa Karin fruktar visserligen Görans kallblodiga målmedvetenhet men
försvarar honom samtidigt mot angrepp. Då änkedrottning Katarina i tredje akten
frågar om inte Göran har ”ett ont inflytande på Erik”, genmäler Karin:
”Snarare
motsatsen! Göran är klok, förslagen och söker handla rätt så långt han kan”.
Göran å sin
sida påpekar tidigt för Karin att de båda måste vara vänner, med hänsyn till
bådas ”låga ursprung”:
”Oss binda
band som knutits därnere vid rännstenen: det är blodsband ser ni som duga”!
Sekreteraren
drivs inte heller i första hand av något ”blint hat” mot högadeln men tolererar
å andra sidan inte deras förakt och intrigerande. Vid en scen i Görans hem görs
helt klart att rättvisan inte kommer att hejda sig inför de ”förnäma”
släkterna:
”Konspirera
de, ja, då äro de förlorade”.
Dramats peripeti sker i tredje akten och,
naturligtvis är man frestad säga, i samband med Sturemodern på Uppsala slott i
maj 1567. Ständerna står i begrepp att döma ett antal adelsmän med Sturarna i
spetsen för samröre med den fängslade hertig Johan.[14]
Vittnesmålen tycks utan svaghet men alla är spända och oroliga. Erik tar sig
tid att leka en stund med sina barn och ser inte att dottern Sigrid sveper in
en av sina dockor i det papper där han skrivit ned sitt tal inför ständerna. Då
han sedan i avgörande ögonblicket inte kan finna papperet blir han förvirrad
och stämningen i salen svänger till adelns fördel. Detta återges dock inte på
scenen.[15]
Under tiden har Katarina Stenbock, Gustav Vasas änka, lockat Karin Månsdotter
att överge kungen, bland annat genom att avslöja att denne låtit döda fänriken
Max. De båda kvinnorna och barnen flyr hastigt från slottet. Då Erik kommer
tillbaka och får veta vad som hänt blir han både förtvivlad och rasande och den
plötsliga omsvängning i opinionen som nu skett till adelns fördel gör också
Göran Person osäker och förvirrad. Samtidigt kommer bud att även sekreteraren
blivit övergiven av sin käresta. De båda upprörda männen ger genast order om
att ”råttorna i källaren” skall slås ihjäl och också kungen beslutar sig, trots
Görans varningar, att delta i massakern:
Erik
Jag vill själv ta himmelska rättvisan i hand efter som gudarne sova”.
Göran
Strunt i gudarne”!
Erik
Just det!
Därpå går
Erik ut
Efter ett
ögonblicks ridåfall fortsätter handlingen med att Erik kommer tillbaka och
beskriver de utförda morden för Göran Person. Han nämner bland annat att han stuckit
Nils Sture i armen, ”men det dog han inte av”.[16] Det sägs också att Svante Sture hotat kungen
med att deras död skall vedergällas på hans barn. Efter en stund beslutar sig
Erik att söka upp ”den vän som jag aldrig bort övergiva(dvs. Karin).
I och med
detta slutar tredje akten. I fjärde aktens första scen som utspelas hemma hos
Karins far, fångknekten Måns, berättas hur Erik förtvivlat löpt omkring i
skogarna på jakt efter sin familj, tvingats sova utomhus i regnväder och
insjuknat i feber. Berättelsen avbryts av att Karin anländer, utpinad och
trött. Då hennes far vill prygla henne dyker emellertid kungen upp, som det
tycks helt lugn och normal, förklarar sig vilja gifta sig med Karin och för
henne med sig hem.
Det är att
märka att Sturemorden hos Strindberg inte sker under ett vanvettsanfall. Kung
Erik är visserligen rasande och olycklig men inte galen och efteråt återger han
helt sansat vad som hänt. Det är först under jakten på Karin och barnen i
skogarna kring Uppsala som han insjuknar i feber.[17]
Återigen går det att se paralleller till
En dåres försvarstal. Där berättas
hur ”Axel”, sedan han blivit medveten om sin kärlek till friherrinnan sökt fly
till Paris men själv avbrutit färden i Stockholms skärgård och stigit i land på
en plats där han tidigare bott med det äkta paret. Han ger sig sedan ut i
skogen på jakt efter spår av den älskade:
”Jag satte
iväg som en skenande häst och flydde in i skogen …Det var här på denna bruna
mossa hennes små fötter trippade …Det var här hon vikit av att plocka en
näckros i träsket. Med en jakthunds iver tog jag mig för att söka spåren av
denna förtjusande fot… Med böjd nacke och näsan mot jorden genomströvade jag
terrängen, vädrande och letande med skärpt blick, utan att upptäcka något”.[18]
Efter Eriks
återförening med Karin går allt snabbt mot slutet. Efter en kort scen där
hertigarna Johan och Karl planerar sitt uppror följer kungaparets bröllop i
Stockholm och hertigarnas intåg mitt under festen.[19]
Denna scen tillför egentligen inte något vad gäller kungens personlighet och
karaktär – han visar sig åter lynnig, som då han plötsligt far ut i
förolämpningar mot de ”simpla” gästerna, bland annat Agda ”från horkrogen Blå
Duvan som var konkubin åt Jakob Israel En väninna till bruden”! Men tycks sedan
helt nöjd med festen och säger sig ”alltid tyckt om sämre folk”. Erik och Göran
sitter sedan en stund och reflekterar över livet i väntan på det slut båda vet
nu närmar sig. I det sammanhanget fälls några repliker som är typiska för
Strindbergs filosofiska syn på värderingar och tidens växlingar:
Göran
Har du icke ofta och till sist känt dig vara
en bit bättre än de andra?
Erik
Jo! och du?
Göran
Jag har alltid tyckt mig handla rätt.
Erik
Jag ock; och sannolikt de andra med. Vem har
då haft orätt?
Göran
Ja, säg det! – Tänk, vad vi veta litet!
De båda går
sedan för att söka Karin. Strax därefter kommer nyheten att kungen fängslats av
hertigarna och vid sitt inträde hälsas hertig Johan som Johan III.
Hur skall man
då bäst sammanfatta Strindbergs framställning av kung Erik och hans öde? Själv
betecknade han vid ett tillfälle sin huvudgestalt som ”En karaktärsteckning av
en karaktärslös människa. Det är min Erik XIV”. En bättre sammanfattning kan
kanske göras utifrån dramats sista repliker. Sedan Johan och Karl väl avsatt Erik
börjar de gräla om makten. En liten flicka frågar sin mor om ”det inte är slut
snart”. Hertig Karl, blivande Karl IX, svarar leende:
”Nej, mitt
barn, livets strider ta aldrig slut”!
Strindbergs
Erik XIV och kanske också den historiske kungen, är en man som inte förmår
hantera livets strider och som därför är dömd att gå under.
[1] Senast i raden var Herman Lindqvist, Erik XIV – prakt, drömmar, mörker(2014).
[2] Följande citat ur de båda pjäserna har hämtats ur Nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk no 41 ”Folkungasagan Gustav Vasa Erik XIV”(1992). I upplagan ingår också en ”kommentar” om pjäsernas tillkomst och mottagande. Citaten är i stort sett ordagrant återgivna från nationalupplagan. Jag har dock valt att återge ordet ni med modern stavning, där Strindberg skrivit ”I”. På något ställe har överflödiga ord tagits bort.
[3] Erik utsågs 1557 till hertig över Öland och stora delar av Småland, med huvudresidens i Kalmar, han var då 24-25 år.
[4] Herman Israhel(av Strindberg stavat Israel), var en av Gustavs viktigaste kontakter i Lübeck och hade aktivt bidragit med pengar och trupper till upproret mot Kristian II. Hos Strindberg framställs han som Hansans permanenta ”ambassadör” i Sverige, vilket han inte var. Någon son vid namn Jakob finns inte omnämnd(se ”Tillkomst och mottagande”).
[5] Den beryktade sekreterarens namn stavas i pjäsen med G och inte med J, vilket lär ha varit fallet i hans livstid. Göran hade först haft tjänst i Stockholm men sökt sig till hertigens hov i Kalmar sedan han kommit i onåd hos kung Gustav.
[6] Gustav Vasas första gemål, Katarina av Sachsen-Lauenburg, hade dött 1535 då Erik var drygt ett år gammal. Följande år gifte kungen om sig med Margareta Lejonhufvud, med vilken han bland annat fick sonen Johan(senare Johan III). Rykten gick att kungen slagit ihjäl sin första gemål och det är möjligt att Erik hört om dem, även om inget tycks tyda på att han trott på dem. Drottningens kvarlevor uppvisar inte heller några tecken på våld. Ett indirekt bevis att kungen älskat eller åtminstone inte hatat sin första gemål kan vara att äldsta dottern i andra äktenskapet fick namnet Katarina, trots att ingen av kungens nära anförvanter hette så. Oftast uppkallades det äldsta barnet i finare familjer efter sin farfar eller farmor. Erik fick mycket riktigt namn efter sin farfar, riksrådet Erik Johanson. Först den andra av Gustavs döttrar fick farmoderns namn, Cecilia.
[7] Namnet kommer förmodligen från Eriks näst mest kända älskarinna, Agda Persdotter, med vilken dåvarande hertig Erik hade tre döttrar. En av dessa var en tid anförtrodd åt Karin Månsdotter.
[8] Scenen utspelar sig vid foten av dåvarande Brunkebergsåsen.
[9] Denna scen utspelas på en terrass på Stockholms slott.
[10] Strindbergs första hustru Siri von Essen var först gift med friherre Carl Gustaf Wraangel af Sauss. Strindberg mötte dem 1875. Ett år därefter skilde sig Siri från Weangel och gifte sig följande år med Strindberg. Under några år hade hon anställning vid Dramaten i Stockholm. Paret separerade 1891.
[11] En dåres försvarstal – Författaren(1929 års utgåva), s. 52.
[12] De båda pjäserna betecknas i originalutgåvan(liksom i nationalupplagan), som Vasasagan del II och III Del I är Mäster Olof, som skrevs 1872.
[13] Maximilian eller Max antas ha varit Karins vän eller kärlek innan hon kom till hovet. Han skall ha besökt henne på slottet, därvid gripits och sedan kastats i strömmen.
[14] Strindberg har här fogat samman händelserna så att Sturemodern tycks utspela sig strax efter hertigens fängslande. I själva verket skedde dessa händelser med nära fyra års mellanrum. Högadelns eventuella samröre med hertigen tycks dock ha hört till de åtalspunkter som diskuterats i Uppsala.
[15] Erik och Karin hade vid tillfället endast ett barn, dottern Sigrid som blott var sju månader gammal. Sonen Gustav föddes först i januari 1568. Erik skriver själv i sin dagbok att han inte kunnat hitta eller inte fått det tal han skrivit och att han tvingats tala oberedd inför ständerna, vilket väckt kritik bland åhörarna. Denna händelse ägde rum 19 maj 1567, fem dagar före morden och inte samma dag som hos Strindberg.
[16] Kung Erik skall i samband med Sturemorden ha stuckit Nils Sture i armen med en dolk, varpå denne själv dragit ut vapnet, kysst det och återlämnat det till kungen.
[17] Enligt vittnesmål sprang kungen till skogs omedelbart efter dråpet på Nils Sture efter att först ha givit order om att alla fångar ”utom herr Sten” skulle dödas. Han återfanns först några dagar senare och var då helt förvirrad.
[18] En dåres försvarstal, s. 122.
[19] I verkligheten fängslades Erik XIV knappt tre månader efter bröllopet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar