När hertig
Rikard av York anlände till London 29 september 1450 kom han inte som en
underdånig undersåte att betyga sin vördnad för sin kung utan som en missnöjets
talesman besluten att göra sin stämma hörd och få överheten att lyssna. Exakt
hur stort följe han medförde är osäkert – en del hävdar att hertigen kom med en
armé på hela 50 000 man. Så många kan det knappast ha rört sig om men även
om man minskar antalet med 50 % är det en imponerande siffra. I alla fall
speglar uppgifterna det missnöje folket vid denna tid uppenbarligen hyste mot
Henrik VI:s styre, eller snarare svaghet. De senaste månaderna hade varit
omskakande för regeringen i London. I mars hade kungen tvingats avskeda sin
närmaste rådgivare, hertig William av Sufolk. Han beskylldes för nederlagen i
Normandie, de hemliga avtalen om återlämnandet av Maine och Anjou i samband med
kungens giftermål, korruption osv. För att rädda honom från att bokstavligt
talat slitas i stycken av mobben hade kungen sänt honom i exil till Calais men
på vägen dit uppbringades hans fartyg under dunkla omständigheter av någon som
uppenbarligen arbetade för den engelska oppositionen. Hertigen utsattes för en
olaglig och summarisk rättegång. Han halshöggs och kroppen dumpades vid Dover,
där den lär ha legat någon månad innan den togs om hand för begravning. Till
pingst bröt plötsligt uppror ut i Kent i sydöstra England. Här fanns viktiga
städer som Dover och Canterbury och avståndet till London var inte stort. Det
var också här de hemkomna soldaterna från Frankrike landsteg – de som kunde
berätta om nederlagen i kriget. Dessutom utsattes kuststäderna i grevskapet
regelbundet för strandhugg från franska pirater. En stor del av provinsen satte
sig nu på marsch mot London. I två dagar var rebellerna Londons herrar. Mot löfte
om amnesti drog man sig tillbaka men ett antal personer hade avrättats och hus
plundrats.[1]
Det var
alltså till en stad som nyligen upplevt inbördeskrig och en kung och hans
rådgivare med nerverna utanpå som hertig Rikard av York anlände i slutet av september
1450. Henrik VI hade stängt in sig i sin privata svit i Westminsterpalatset men
hertigen bankade på dörren och krävde högljutt att omedelbart bli insläppt.
Samtidigt som han försäkrade kungen om sin lojalitet skrädde han inte orden angående
det vanstyre han ansåg hade förts de senaste åren. Man måste få bukt med korruptionen och laglösheten inom förvaltningen.[2]
De som var ansvariga för nederlagen i kriget borde straffas och dessutom krävde
York att i fortsättningen erkännas som kungens främste rådgivare och även
tronföljare, eftersom Henrik efter fem års äktenskap ännu inte hade några barn.
Hertigen ville också ha betalt för sina utgifter under åren som ståthållare i
det ockuperade Frankrike och på Irland. En plats i rådet kunde man inte gärna
neka York i det läge som rådde men så mycket mer hände egentligen inte. De
gamla rådgivarna med hertigen av Somerset i spetsen satt kvar och York lyckades
inte få något egentligt inflytande över politiken, inte ännu. Adeln tycks ha
misstrott hans ambitioner, om det nu berodde på faderns förräderi mot gamle
kung Henrik eller misstanken att den stele, formelle och stolte York inte
skulle vara lika lätthanterlig som den i grunden godhjärtade och osäkre Henrik
VI. Weir gör en poäng av att York inte gjorde anspråk på tronen vid mötet i
Westminster: Han försäkrade ju tvärtom kungen sin lojalitet. Med facit i hand
kan man säga att det nästan varit bättre om hertigen genast och oförblommerat
förklarat sig vara Englands rättmätige härskare. Det är tydligt att han på sikt
hade sådana drömmar, om inte för sig själv så i alla fall för sin familj - han
fordrade trots allt att erkännas som tronföljare under sammanträffandet med
kungen.[3]
Genom att å ena sidan under de närmaste åren upprepade gånger bedyra sin
lojalitet och samtidigt regelbundet uppbåda privatarméer för att få kungen att
dansa efter hans pipa kunde York, med eller mot sin vilja, inte annat än
underblåsa den misstro och infekterade stämning som redan rådde i England. Ett
tydligt tillkännagivande av parternas respektive ambitioner skulle ha lett till
ett inbördeskrig som förhoppningsvis slutat i någorlunda rimlig tid, fört med
sig ett begränsat antal stupade och där segraren skulle ha tagit hem spelet med
den rätt vinnaren alltid har. Under de närmaste tio åren efter mötet i
Westminster kom nu istället två fraktioner att slåss om makten, medan de var
och en betygade sig inte vilja något annat än kung Henriks och rikets bästa, i
motsats till ”förrädarna” på andra sidan. En del av dem som deltog i striderna
de första åren av ”rosornas krig”, särskilt på ”den vita sidan”, måste ha
undrat vem de egentligen stred för eller emot. Först 1460 klarnade läget i och
med att hertigen äntligen vid en ceremoni i London förklarade sig vara Englands
rättmätige kung, i motsats till ”usurpatorn” Henrik VI. Kriget skulle vara i
dryga tre decennier.[4]
I det
virrvarr av mindre skärmytslingar, överenskommelser, lojalitetsförklaringar,
fängslande av påstådda ”förrädare” som sedan släpps av motsidan,
ryktesspridning och förtal som präglade politiken i England 1450-60 är några
hållpunkter av betydelse värda att notera. På sensommaren 1453 blev kung Henrik
oväntat sjuk. Han förlorade kontakten med omvärlden och varken talade eller
förflyttade sig utan hjälp. Han tycktes totalt omedveten om vad som skedde
omkring honom. Tidigare på sommaren hade engelsmännen förlorat sin bäste
general i hundraårskriget och det stod i praktiken klart att hertigdömet
Akvitanien i sydvästra Frankrike(som engelsmännen ägt sedan det sena 1100-talet)
skulle gå förlorat.[5] Det är
möjligt att den emotionella stress detta innebar åtminstone bidragit till
kungens sjukdom. I oktober samma år födde drottningen en välskapt son, Edward
av Westminster. Då inga tecken tydde på att Henrik skulle tillfriskna utsågs
York till rikets protektor i mars 1454. Tydligen misstrodde hans ståndsbröder
fortfarande hans ambitioner eftersom utnämningen skedde först sju månader efter
kungens insjuknande. Eftervärlden tycks enig om att York i egenskap av
riksföreståndare utfört ett gott arbete. Han sökte ena de olika fraktionerna
och riket upplevde en period av lugn och stabilitet. En man som inte kunde
räkna med förståelse och kompromiss var hertigen av Somerset, som York försökt
få avlägsnad flera gånger tidigare. Somerset sattes i Towern men blev inte
avrättad eftersom dödsdomen mot en så förnäm person måste godkännas av kungen
själv.[6]
Trots hans framgångar förvisades York
åter ut i kylan sedan kungen vid jultid 1454 vaknat upp och för en tid tycktes
helt återställd. York hade emellertid nu lyckats skaffa sig en grupp trogna
anhängare under ledning av sin hustrus släktingar i familjen Neville. Då kungen
i maj 1455 drog ut på rundtur genom landet hejdades han av yorkisternas trupper
vid den lilla staden ST Albans, cirka tre mil nordnordväst om London. Strid
utbröt, flera av hovpartiets ledare, bland dem Somerset, stupade och kungen
återvände till London, i Yorks förvar men alltjämt erkänd som Englands kung av
båda sidor i inbördeskriget. Kort därefter blev kungen åter sjuk och York
tillträdde åter som riksföreståndare, för att åter avskedas sedan kungen blivit
piggare. Den som alltmer framstod som ledare för hovpartiet var drottning
Margareta av Anjou. Ända sedan sin ankomst till England hade hon betraktat
högadeln och i synnerhet hertigen av York med misstro. Efter prins Edwards
födelse stegrades förståeligt nog avogheten, allrahelst som hertigen hade
deklarerat sin kandidatur till tronen när kungen väl var död. För Margareta var
saken klar: Hertigen måste bort! Yorkisterna å sin sida betraktade drottningen
som sin farligaste fiende och hade dessutom djärvheten(fräckheten skulle
drottningen ha sagt), att antyda att kung Henrik inte var far till prins Edward.
Då London blev alltmer fientligt mot ätten Lancaster drog sig kungaparet
tillbaka till staden Coventry och den närliggande borgen Kenilworth i mellersta
England, där de kom att ha sin huvudsakliga bas de närmaste åren. Yorks parti
för sin del hade en mycket viktig stödjepunkt i Calais, Englands sista
besittning i Frankrike efter hundraårskriget. Här hade kungen, oklart varför,
till kommendant utsett sir Ritchard Neville, earl av Warwick, en begåvad
krigare men framför allt en mästare på propaganda och obrottsligt trogen
hertigen av York, som var gift med hans faster Cecilly. Warwick skulle snart
bli känd som ”Kungamakaren”.
Hösten 1459
tycktes dock vinden tydligt blåsa till Lancasters förmån. I juni samma år hade
ett möte hållits i Coventry där något slags beslut tycks ha fattats om att
förklara hertigen av York och hans närmaste män vanhederliga, vilket betydde
att deras egendom och titlar kunde tas ifrån dem.[7]
Som följd av detta blåste det upp till nya stormar men allt verkade gå York
emot. I oktober 1459 satt han och hans folk närmast instängda på slottet Ludlow
Castle vid gränsen mot Wales och tycktes enbart ha slutet att se fram emot. Det
visade sig svårt att förmå soldaterna att stanna på sin post när de visste att
kung Henrik befann sig på motsatta sidan. En av de ledande ”vita” officerarna
gav sig helt enkelt av med sina män och gick över till kungens sida. Kungen
sades befinna sig väl och skall ha hållit ett medryckande tal till sina män som
eldade deras mod. Slutligen insåg York att situationen var hopplös. Natten till
13 oktober flydde York, hans son Earl Edward av March, hans svåger Richard
Neville, earl av Salisbury och dennes son earlen av Warwick i tysthet från
Ludlow och begav sig till Irland respektive Calais. Nästa dag kapitulerade
fästet för de kungliga trupperna varpå det plundrades. Hertiginnan Cecily och
hennes tre yngre barn sattes i husarrest. Någon månad senare förklarades de
landsflyktiga förlustiga liv ära och gods av parlamentet. Det visade sig
emellertid att Lancaster närmast vunnit en Pyrrhusseger. Warrick och hans folk
hade fortfarande kontroll över Calais och störde på alla upptänkliga sätt
handeln på England. Man gjorde också strandhugg vid kusten och förde bort
ledande personer ur kungens parti. Vad London beträffade visade ledningen där
med all önskvärd tydlighet att man stod på Yorks sida. Försöken att uppbåda
folket mot den väntade invasionen hade föga framgång, särskilt i Kent, det
område där Jack Cades resning inletts tio år tidigare och som låg närmast
Calais. Det var också i Kent som invasionen kom sommaren 1460. Efter att ha
upprättat ett brohuvud i Sandwich avancerade man mot London och efter en knapp
vecka, 2 juli, red Warwick och hans män in i huvudstaden. Hur stor styrkan var
är osäkert, siffrorna pendlar mellan 20 och 60 000 man. Sannolikt var de
kring 40 000, varav 500 till häst: en imponerande syn! Trots att man
envist fortsatte att hävda sin trohet mot kung Henrik var det för klarsynta iakttagare
tydligt att dessa män inte hade kommit för att förhandla utan för att ta
makten. Den överväldigande majoriteten av Londons befolkning lär ha hälsat
ockupanterna med stort jubel. Åtta dagar senare, 10 juni 1460, stod slaget vid
Northhampton. Det blev en övertygande seger för yorkisterna. Henrik VI, som
suttit lugnt i sitt tält under slaget, omhändertogs av segrarna, nu i praktiken
deras fånge, trots att man fortfarande sade sig erkänna honom som kung. Dagen
efter slaget kapitulerade Towern, som hittills hållit stånd mot yorkisterna. Tre månader senare, 8 september, landsteg
hertig Rikard av York i England. Efter att ha besökt sina plundrade egendomar reste
han till London, dit han kom i början av oktober. Parlamentet hade just
sammankallats.
Det var nu
som York för första gången öppet gjorde anspråk på tronen. Vid sitt intåg i
London kom han med stort följe och företrädd av trumpetare som en konung. I
parlamentet gick han majestätiskt fram mot tronen, lade sina händer på den och
krävde att bli krönt följande månad. York byggde sitt anspråk dels på att han
härstammade från hertig Lionel av Clarance, Edvard III:s andre överlevande son,
dels på att hans morbror en gång varit Englands tronföljare. Både Weir och Ross
menar att Yorks anspråk verkligen var starkare än Henrik VI:s ur dynastisk
synpunkt, ett argument som knappast håller för närmare granskning.[8]
Bortsett från de trassliga trådarna mellan olika släkter hade huset Lancaster
nu regerat i sextio år, vilket i sig borde räcka som legitimering. Ett mer
bärande argument för Yorks ståndpunkt skulle med nutida ögon vara att Henrik VI helt enkelt inte var
någon lämplig kung för sin tid. Under de senaste 15 åren hade England upplevt
ständiga resningar, laglöshet och partistrider. Henrik var uppenbart inte i
stånd att hantera dessa problem och York hade under sina perioder som
riksföreståndare visat sig som en kapabel ledare. En sådan argumentering skulle
dock ha stridit mot tidens uppfattning att en kung ytterst fick sin makt av Gud
och därför inte kunde avsättas.[9]
Det fanns visserligen prejudikat i historien – två engelska kungar hade avsatts
de senaste dryga 100 åren men de hade förföljt rikets stormän och betett sig
tyranniskt eller på annat sätt olämpligt. Henrik VI var kanske vek men en
godhjärtad och fridsam man, mer värd medlidande än hat. Förmodligen var det
därför som den övervägande delen av församlingen i Westminster Hall reagerade
med förvåning och rentav fruktan på Yorks anspråk. Till och med hans närmaste
män tyckte att hertigen gått för långt. Efter två veckor av närmast farsartade
debatter fram och tillbaka, varunder bland annat underhusets talman avsattes
därför att han förnekade Yorks anspråk, kom man fram till kompromissen att kung
Henrik skulle få behålla sin tron livet ut varefter kronan skulle övergå till
hertigen av York. Därmed hade en regerande konung under press givit bort sin
familjs rättigheter och berövat sin egen son hans arv utan att själv ha blivit
avsatt. Åter kunde striden tyckas avgjord, men på samma sätt som erövringen av
Ludlow året innan inte gagnat Lancaster visade sig parlamentsbeslutet om
successionen i praktiken sakna värde. Många lorder kände vrede över Yorks
självsvåldiga beteende och drottning Margareta fanns fortfarande kvar. Medan
hennes man fängslats vid Northampton hade hon i allt tysthet begivit sig till
Skottland, där hon lyckats samla en armé. Flera potentater i norra England
anslöt sig till henne, vare sig det berodde på lojalitet, avund mot York eller
en önskan att få plundra den rikare södern. Vintern 1460 tågade de in i
England. Hertig Rikard fick snart höra vad som hänt och drog mot norr i spetsen
för en här på 5-6 000 man i sällskap med svågern lord Salisbury. Styrkan
tycks dock ha utökats på vägen så att man tillslut hade någonstans mellan 9-12 000
man. Det var ändå en liten styrka med tanke på att drottningens armé lär ha
uppgått till cirka 18 000 man. York drog sig mot Sandal Castle i västra
delen av sitt eget hertigdöme, inte långt från den lilla staden Wakefield vid
floden Calder. I denna borg ämnade han vänta på förstärkning och samtidigt
passa på att fira jul. Stridsmoralen tycks dock ha varit dålig. En av hertigens
män rådde honom att inte låta mannarna gå ut på jakt, eftersom en del
utnyttjade tillfället att desertera. York brusade upp: ”Skulle jag visa mig feg
inför en kvinna som bara har sina tänder och sina naglar till vapen”, fräste
han. Under oklara omständigheter lockades York att lämna sitt fäste på morgonen
30 december 1460, ovetande om att fienden väntade i närheten. Då man kommit ut
på en slätmark som kallades Wakefield Green fann sig Yorkisterna plötsligt på
tre sidor omringade av överlägsna styrkor. I den häftiga strid som följde
rycktes York ned från hästen och stacks ihjäl. Hans näst äldste son Edmund, en
pojke på 17 år, stacks ned av en officer som hade hämnd att utkräva för sin
fars död vid ST Albans fem och ett halvt år tidigare. Earl Salisbury kom undan
i striden men greps följande natt och fördes till slottet Pontefract. Då han
försökte fly fasttogs han, släpades ut ur slottet och halshöggs. Hans son
Warwick blev därmed Englands förnämste och rikaste adelsman. Salisburys, Yorks
och hans son Edmunds huvuden fördes till staden York, där de sattes på pikar
över stadsporten. Hertigens huvud pryddes med en papperskrona, av liknande slag
som de mitror kättare fick bära som tecken på sin skam. Detta skall enligt Weir
inte, som vanligen hävdas, ha skett på drottning Margaretas order utan på
initiativ av samme hämndlystne officer som stuckit ned Yorks son. Som ofta är
det svårt att bedöma hur många som stupade vid Wakefield – siffror på mellan
900 och 2 500 har nämnts, med de överlägset största förlusterna på
Yorkisternas sida.
Hertig
Rikard av York var död – ännu en gång hade pendeln svängt i inbördeskriget. Så
skulle det fortsätta i ytterligare 25 år. Kungar skulle av- och tillsättas och
striden skulle övergå från en kamp mellan två släkter till en strid inom
släkten York. Slutligen skulle husen York och Lancaster ha förgjort varandra
och en ny dynasti, Tudor, skulle ta över tronen men dit var vägen ännu lång.[10]
[1] För fler detaljer om Jack Cades uppror och ledarens grymma slut, se kapitel 10 av Weirs bok.
[2] Ett exempel på tidens ”rättsröta” som brukar anföras är hur talmannen i underhuset vid denna tid blivit mördad av rövare, vilka sedan skrämde domstolen till att fria dem för deras brott.
[3] Hertigen hade dessutom nyligen börjat kalla sig ”Plantagenet”, därmed anspelande på sin härstamning från Henrik II vars far, greve Geoffroy av Anjou, fått detta smeknamn efter den ginstkvist(på latin planta genista), som han brukade bära i hatten. Sonen Henrik hade sedermera erövrat England vid mitten av 1100-talet och grundat den nuvarande kungaätten. Henrik VI hade visserligen exakt samma ursprung men det faktum att York lagt sig till med det traditionsbundna namnet antyder att han hade höga ambitioner för egen del. ”Plantagenet” har sedermera i historien blivit det vedertagna namnet för den dynasti som, med förgreningar, regerade England 1154-1485. Enligt Weir finns dock inga tecken på att någon inom familjen före hertig Rikard av York skulle ha använt förfaderns smeknamn.
[4] Det kan finnas flera förklaringar till att York dröjde tio år , räknat från mötet i Westminster, med att öppet förklara sig som Englands rättmätige kung(alltså inte bara tronpretendent efter kung Henriks död, vilket han hävdade redan 1450). Han kan ha hyst äkta lojalitet mot Henrik VI, som tycks ha varit en godhjärtad och välmenande man, även om han ibland kunde visa en viss stolthet och envishet då hans auktoritet hotades. Det är också möjligt att York tvivlat på sin förmåga att värva trofasta anhängare inom högadeln, ett tvivel som visade sig berättigat 1460. Kanske mindes han de svårigheter Henrik IV haft med upproriska adelsmän efter sin tronbestigning 1399, trots att han tillskansat sig tronen med ett överväldigande stöd från såväl folket som adeln. Att York i grund och botten en längre tid uppfattat sig som berättigad till tronen tycks under alla omständigheter klart. Vad som ovan sägs om fördelarna med ett på tidigt stadium startat inbördeskrig är skrivarens personliga uppfattning.
[5] Så skedde i och med Bordeauxs fall i oktober samma år. Detta innebar också slutet på det krig om rätten till Frankrikes tron som varat sedan förra hälften av 1300-talet. Icke desto mindre fortsatte de engelska kungarna att beteckna sig ”kung av Frankrike” ända fram till 1802, då den franska monarkin sedan tio år var avskaffad.
[6] Somerset var kusinbarn till Henrik VI och härstammade från John av Gaunts tredje äktenskap. Henrik VI härstammade från det första.
[7] Conn Iggulden ger beslutet denna innebörd i sin roman Solvarg(2014). Weir nämner bara helt kort att ett möte hållits och att York och några till kallats dit men inte infunnit sig, De skall ha varnat Warwick i Calais att drottningen ”intended their ruin” och bett om hans stöd. Ross skriver att hertigen och hans närmaste vid mötet i Coventry i sin frånvaro ”were accussed of treason”.
[8] Vid Edvard III:s död 1377 var tre av hans fem vuxna söner i livet. Den äldste av dessa var John av Gaunt, hertig av Lancaster, far till den blivande Henrik IV och farfarsfar till Henrik VI. De två äldre sönerna(Edward ”Svarte prinsen” och Lionel, hertig av Clarence, som avlidit 1376 respektive 1368), efterlämnade varsitt barn, sonen Richard respektive dottern Philippa, gift med Edmund Mortimer tredje earl av March. Richard, Svarte prinsens son, efterträdde sin farfar som Rikard II. Det är knappast troligt att Edvard III, i händelse Svarte prinsen dött barnlös, skulle ha utsett Lionels dotter till tronarvinge. Det hade både inneburit att en annan släkt tagit över tronen och att en kvinna potentiellt blivit regent, vilket inte ansågs passande under medeltiden. Sannolikt hade istället John av Gaunt efterträtt sin far och Lancaster kommit på tronen tjugo år tidigare än vad som skedde. Rikard av Yorks morbror, Edmund Mortimer femte earl av March, hade visserligen varit tronarvinge en kortare tid men aldrig själv gjort anspråk på tronen efter Rikard II:s avsättning 1399.
[9] Teoretiskt sett innebar detta att det under medeltiden var enklare att mörda en misshaglig regent än att avsätta denne. De regenter som ändå blev officiellt avsatta hade i regel på något sätt kränkt sin kungliga värdighet – ofta fanns sexualitet med i bilden, homosexualitet som hos Edvard II av England, eller ett vågat giftermål(Erik XIV av Sverige). Dessa regenter blev vanligen mördade kort efter sin avsättning och i något enstaka fall avrättade.
[10] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Lancaster and York, The Wars of the Roses(2009/1995), kapitel 11-16. Se även James Ross, Henry VI - a goos, simple and innocent man(2016).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar