En av de
första dagarna i oktober månad anno domeni 1470 kom en kvinna i 30årsåldern
skyddande över kyrkogården till Westminster Abbey i London. Av hennes oroliga
ansiktsuttryck och sätt att hela tiden se sig över axeln kunde man tro att
någon förföljde henne. Men ingen tycktes följa efter, utom några få kvinnor och
två små flickor som tydligen hörde till hennes följe. På armen bar hon ytterligare
en liten flicka som verkade vara årsgammal. Också barnen såg oroliga ut men
mera av undran än verklig rädsla. Den äldsta, som redan lovade bli lång och
slank som sin mor, förde sig med värdighet som en förnäm dam men också hon såg
sig skyggt över axeln, som anade hon moderns oro och vad den berodde på. Hennes
syster snörvlade och gjorde motstånd som ville hon gå hem, men sköterskan
manade henne bestämt vidare. Sällskapet bar på några få bylten och säckar som
de verkade ha fört med sig i hast – kanske innehöll dessa deras ända ägodelar i
världen. Kvinnan som ledde den lilla gruppen hade en svällande buk, så att en iakttagare
kunde misstänka att hon var gravid. Det var inte ovanligt att kvinnor som råkat
i olycka med någon man sökte sig till Guds hus för att föda sitt barn i skydd
för världens blickar, men sådana kvinnor kom knappast i större sällskap och med
tre andra barn i släptåg. Inte heller förde de sig med värdighet eller
betraktade sin omgivning med fast och stadig blick. Den långa kvinnan med det
ljusa håret verkade rädd men inte skuldmedveten. Nu hade de kommit fram till
kyrkporten. Den öppnades genast och abbot Thomas kom ut. Han bugade sig artigt
och kastade en både bekymrad och vördnadsfull blick på sina gäster.
-
God
afton, ers nåd, hälsade han kvinnan med det blonda håret. Kom in, kom in. Här
skall ingen ofreda er.
-
Tack,
fader, svarade kvinnan lugnt. Jag hoppas att vi inte besvärar er.
-
Naturligtvis
inte, ers nåd, genmälde abboten. Vi är skyldiga att bistå de nödlidande och
allra mest de som är förföljda. Vad som än sker i staden är kyrkan säker. Kung
Henrik är en from och ädel man. Kung Edvard däremot,,,, Han hejdade sig, som om
han varit på väg att säga för mycket. Med ett tecken kallade han på sin
subprior och tillsammans gick de över inre gården mot abbotens egen bostad.
-
Ni
skall få en fristad som anstår er rang, försäkrade prästen. Mitt hus är rymligt
och har plats för både barnen och de andra. När den stunden kommer - han såg
förstulet på hennes mage, skall vi ge er all den vård vi kan.
- Gud välsigne er, fader, sade kvinnan lågt. Jag hoppas snart vara i stånd att löna er bättre än jag kan just nu.
Därmed fortsatte följet in i abbotens bostad. En månad senare skulle den vackra kvinnan som denna kväll sökt kyrkans skydd föda sitt barn därinne. Det blev inte en så ståtlig ceremoni som det borde ha varit – Thomas More, som inte var född vid denna tid, hävdade senare att det kunde ha varit vilken pojke som helst som sett dagens ljus i abbotens svit i Westminster Abbey 2 november 1470. Ty en son blev det. Han fick namnet Edward efter sin far.[1] Kvinnan som sökt fristad för sig och sin familj var ingen annan än Elisabet Woodville, drottning av England och kung Edvard IV:s maka.[2]
Samtidigt rådde stor uppståndelse och närmast feststämning på det kungliga slottet Amboise i Loiredalen i Frankrike. Där vistades just då två förnäma gäster, en kvinna och hennes son. Kvinnan var omkring 7 år äldre än drottningen i Westminster Abbey och, i motsats till henne, av rent kunglig härkomst. En gång i tiden hade Elisabet Woodwille faktiskt varit tjänarinna vid denna kvinnas hov. Hennes son var en ståtlig yngling som nyligen fyllt 17 år och som enligt vissa vittnesmål redan visade tecken på arrogans, ytterst medveten om sitt höga ursprung och sin förutbestämda uppgift i livet. De hade tillbringat de senaste åren i exil i det lilla hertigdömet Bar, som ägdes av pojkens morfar.[3] I själva verket fanns det flera likheter mellan tonåringen i Amboise och den nyfödde pojken i Westminster – de hade i stort sett samma ursprung, deras fäder var eller hade varit(beroende på hur man såg det), kungar av England. De delade till och med samma dopnamn, Edward. Eftersom tonåringen i Amboise var född i Westminsterpalatset i London kallades han ibland Edward av Westminster, det namn han också är känd under i historien. Som vi har sett kunde hans namne mycket väl ha fått samma tillnamn.
Av de olika skedena i den politiska konflikt som gått till historien som
”Rosornas krig” är inget så förvirrande och tragikomiskt som perioden oktober
1470-maj 1471, med betoning på hösten 1470. England hade då två kungar av vilka
ingen i praktiken satt vid makten, två kontroversiella drottningar som båda
befann sig i exil och två tronföljare med samma namn som båda med lika stor
rätt(eller orätt), kunde göra anspråk på att kallas prins av Wales. Att kungar
avsattes var inte helt ovanligt under medeltiden, inte heller var det unikt att
de återtog sin tron: I Sverige hade Karl Knutson(Bonde), nyligen avlidit efter
att år 1467 för tredje gången ha utropats till landets konung. Danske kung
Kristian(I), skulle snart samla sin här för att söka återta vad han såg som
sitt rättmätiga svenska rike.[4]
Dessa kungar och riksföreståndare var emellertid alla verkliga ledare och
statsmän i sin tid och om de avsattes var de verkligen avsatta, för kortare
eller längre perioder, ibland för livet. Edvard IV av England var i oktober
1470 inte officiellt avsatt från sin tron och skulle aldrig erkänna sig
besegrad, varken på papperet eller i praktiken, vare sig för kortare eller
längre tid. Han var en lång och ståtlig man som redan i tonåren skaffat sig ett
rykte som oövervinnerlig på slagfältet och som var känd för sin förmåga att
förföra alla kvinnor han önskade, utan att någonsin våldföra sig på dem och
utan att förskjuta sin lagvigda hustru, som han av allt att döma avgudade.
Samtidigt som han strävade att upprätthålla lag och rättvisa i riket kunde han
vara skoningslös mot sina fiender och hade i sin tjänst minst en uttrycklig
sadist, som tycktes njuta av sin grymhet och inte tvekade att låta halshugga barn
om det ansågs gagna staten eller hans herre.[5]
Men nu, på hösten 1470, var kung Edvard fördriven från sitt rike och frågan var
om han någonsin skulle återvända. Hans ersättare på tronen, den gamle kung
Henrik VI, var i kontrast till sin släkting en både fysiskt och psykiskt
bräcklig man som under sin långa föregående regeringstid sällan kunnat
upprätthålla sin auktoritet långa stunder.[6]
De senaste årens isolering i Towern hade helt knäckt honom. Han var trött och
tyngd av kval över allt blod som utgjutits i hans namn. Nu önskade han bara ett
fridsamt liv i biktstolen eller inför altarkrucifixet, säkert helst i något
lantligt kloster. De som såg honom, åter iförd krona och spira på sin tron, tyckte
att han liknade en tung ullsäck, en skugga
av kunglighet. Det var helt tack vare
andras intriger han nu åter hyllades som rikets herre. För att göra allting
ännu sorglustigare var det i stort sett samma människor, eller snarare samme
man, som en gång avsatt honom som nu högtidligt bjöd honom sin vördnad. De båda
kvinnorna i sammanhanget gjorde inte situationen enklare. Både Edvard IV och
Henrik VI var gifta med självmedvetna, starka kvinnor som visste vad de ville.
I vår tid hade de säkert gått med i en metoorörelse eller något
diskussionsforum på nätet för kvinnans rätt till integritet och med visshet
gjort sina stämmor hörda. Som det var fick de nöja sig med de möjligheter en
kvinna under medeltiden hade att agera självständigt och de var inte så få, om
man var rikets första dam och hade egen politisk agenda.
Margareta av Anjou tillhörde en sidogren av det franska kungahuset. Hon hade gifts bort med Henrik VI vid 15 års ålder och mycket snart efter ankomsten till England blivit den dominerande gestalten vid hovet. På ett olyckligt sätt kom hennes namn att förknippas med de nederlag England led under de sista åren av hundraårskriget, samtidigt som hon i praktiken blev ”Englands kung” i takt med att hennes makes psyke försämrades alltmer. Att en kvinna, därtill från ärkefienden Frankrike, så självklart tog över statsrodret både förargade och skrämde omgivningen. Drottningen och hennes man hade dessutom en tendens att förlita sig på sidogrenarna av kungafamiljen, släkter som Beaufort eller Tudor, på bekostnad av den ”egentliga” högadeln, i vars spets stod hertig Richard av York, en man av otvivelaktigt kunglig härkomst. Detta ökade spänningen ytterligare och när drottningen i oktober 1453 efter åtta års barnlöshet fick sonen Edward, samtidigt som York utnämnts till rikets protektor under kungens första sjukdomsanfall, utbröt närmast krig mellan dem båda: Båda betraktade den andre som det främsta hotet mot sin familjs intressen. Under kommande år blossade regelbundna småstrider upp mellan fraktionerna, ibland i regelrätta fältslag. Hösten 1460 förklarade sig York officiellt för Englands rättmätige kung men stupade själv några månader senare i slaget vid Wackefield. Hans äldste son övertog då faderns tronanspråk och kunde efter det blodiga slaget vid Towton i mars 1461 inta tronen som Englands odiskutable suverän. Befolkningen, främst borgarna och det kotteri adelsmän som stött Edvard IV:s kandidatur, andades ut. Äntligen hade man en verklig kung, en härskare på tronen. Nu skulle bättre tider komma och riket inte längre styras av en kvinna. Det visade sig snart att man misstagit sig grundligt.
Hösten 1464, just som kungens närmaste rådgivare med ”kungamakaren”
Warwick i spetsen förhandlade om ett passande giftermål för sin herre,
meddelade denne plötsligt att han redan ingått äktenskap med adelsdamen
Elisabet Woodwille. Hon var omkring fem år äldre än Edvard IV och hade redan
två barn från ett tidigare äktenskap. Det är möjligt att hon först sökt upp
kungen för att få sina egendomar återlämnade.[7]
Hur som helst – Edvard IV blev blixtförälskad och gifte sig i hemlighet med
Elisabet. Först några månader senare avslöjade han sanningen för rådet. Det
blev skandal! Utan att rådgöra med någon hade kungen gift sig med en engelska
utan några som helst värdefulla politiska förbindelser utomlands, dessutom en
kvinna vars familj i det längsta stött morståndssidan i inbördeskriget. Kungens
gamla anhängare kände sig både svikna och oroliga: Hur skulle det gå med deras
makt och ambitioner om nu en ny stor släkt trängde sig in vid hovet? De visade
sig få rätt. Inom kort var det den nya drottningens familj som styrde och
ställde i förvaltningen. Ingenting gick längre som kungamakaren Warwick
önskade, varken i fråga om inrikes- eller utrikespolitik. Den desperate mannen
försökte en tid hålla kung Edvard fången och styra i hans namn, vilket i stort
sett ledde till anarki. Efter en kort tid av påklistrad försoning flydde
Warwick till Frankrike där han genomgick en politisk metamorfos och sökte
kontakt med sin forne dödsfiende, Henrik VI:s drottning Margareta. Sedan de
båda misstänksamt bevakat varandra en tid lyckades de bilda en allians, där
Waricks yngsta dotter Anne giftes bort med Edward av Westminster, Lancasters
kronprins. Med förhoppningen att en dag se sin dotter som drottning reste
Warwick tillbaka till England i spetsen för en armé och tvingade kung Edvard att fly till
Burgund, varefter Henrik VI återinsattes på tronen i oktober 1470. Margareta
och hennes son stannade dock tillsvidare kvar i Frankrike. Så uppstod den
situation som ovan skildrats: Ett land med två kungar, två drottningar och två
tronföljare, vilkas respektive anhängare anklagade varandra för att vara
förrädare.
Omsider kollapsade Warwicks planer. Hans ställning var nu så underminerad av alla politiska vindkast att han inte förmådde trollbinda sin omgivning som förr. Våren 1471 kunde kung Edvard återvända i triumf och glädjestrålande ta sin förstfödde son i sina armar. Gamle kung Henrik avsattes på nytt och mördades kort därefter medan hans drottning, som just landstigit i England, för alltid drevs i exil, förkrossad och övergiven. De båda tronföljarnas öde blev emellertid lika bittert: den äldre prins Edward stupade redan i maj 1471 i slaget vid Tewkesbury, mer eller mindre slaktad av Edvard IV och hans bröder, 17 år gammal. Pojken som födds under så torftiga omständigheter i Westminster Abbey slutade som den äldste av de legendariska ”prinsarna i Towern”, sannolikt mördad på order av sin farbror, den usurperande kung Rikard III. Han blev 12 år
De båda Edwards öde kan stå som något av symbol för människans grymhet då
makt och inflytande är med i spelet – två pojkar med samma bakgrund och samma namn
som oförskyllt blev till brickor i de vuxnas intriger och båda dömdes till en
tidig död. ”Prinsen i Towern” är legendarisk men Henrik VI:s son är idag närmast
bortglömd. Ändå förtjänar de båda eftervärldens medlidande och hågkomst.[8]
[1 Kungar, deras drottningar och blivande kungar återges här ned försvenskad namnform medan övrigas namn återges med engelsk.
[2] Drottningens ankomst till Westminster återges här enligt min fantasi. Det är knappast troligt att abbot Thomas skulle ha dristat sig att inför Edvard IV:s höggravida hustru anspela på hans sedeslöshet och sätta den i kontrast till Henrik VI:s lika bekanta fromhet. Men jag kunde inte neka mig det nöjet. Drottningens familjenamn stavas här enligt nutida bruk. Enligt Alison Weir stavades det under medeltiden oftast ”Wydville” eller liknande.
[3] En del av dagens Lorraine i Frankrike.
[4] Karl Knutson avled i maj 1470. Slaget vid Brunkeberg stod i oktober följande år och slutade som bekant med seger för Sten Sture den äldre.
[5] John Tiptoft, earl av Worcester, lärd hovman, jurist och ämbetsman, räknas som en av de tidiga engelska humanisterna. Var känd för sin imponerande manuskriptsamling och översatte bland annat Cicero till engelska. Dessa översättningar var bland de första tryckta böckerna i England. Trots detta förskaffade honom hans skoningslösa förföljelse av Lacasterpartiets anhängare epitetet ”Englands slaktare”. Avrättades för förräderi under Henrik VI:s korta återkomst till tronen 1470-71.
[6] Henrik VI blev kung redan vid knappt 1årsålder 1422. Han övertog makten 16 år gammal 1437 och regerade sedan till 1461, då han avsattes av sin släkting Edward av York(Edvard IV). Under sin regering led han av återkommande psykiska besvär som gjorde honom oförmögen att själv styra riket.
[7] Elisabets familj hade tidigare stött huset Lancaster.
[8] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weirs bok Lancaster and York, the Wars of the Roses(1995/2009), främst kapitel 24-26.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar