Karl XII - Tyrann eller kämpe? Reflektioner kring Magnus Västerbros bok "Tyrannens tid.

 

Att Karl XII är en av Sveriges mest omdebatterade kungar är ett faktum som berörts på denna blogg många gånger. Sommaren 2021 kom det senaste inlägget i diskussionen – Magnus Västerbros bok Tyrannens tid, om Sverige under Karl XII. Det är ett försök att genom ett antal människors enskilda öden åskådliggöra hur det var att leva i Sverige under Stora nordiska kriget, det krig som innebar slutet för den svenska stormakten. Författaren beskriver sin bok som den tredje(och sista?) i en serie avsedd att utforska hur människor agerar inför en allvarlig krissituation, eller som han uttrycker det ”apokalyptiska händelser” – en farsot, en svältkatastrof eller ett långt krig – vad förenar, vad skiljer osv. De två tidigare böckerna är Pestens år(2016), som handlar om pestutbrottet i Stockholm 1710 och alltså delvis överlappar innehållet i den nya boken, och svälten, hungersnöden som formade Sverige(2018), som redogör för svältkatastrofen vid slutet av 1860-talet. Nu har turen alltså kommit till det stora krig som innebar slutet på det svenska stormaktsväldet, inget dåligt val ty detta krig påverkade verkligen hela samhället. Alla resurser mobiliserades och alla landets invånare, utom möjligen de alldra minsta under de sista åren, påverkades på något sätt av vad som hände. Västerbro säger sig inte ha skrivit dessa böcker som inlägg i dagsaktuella debatter utan helt enkelt för att han känt en personlig drift att göra det: Detta är ”djupt personliga böcker som utgår från vad som intensivt fascinerar och skrämmer mig”.

Vad specifikt gäller Tyrannens tid har syftet enligt författaren varit att skriva en bok om Stora nordiska kriget som inte har fokus på Karl XII utan på hans undersåtar. Västerbro menar och kanske med rätta att det hittills saknats en sådan bok i faktalitteraturen om detta krig. Ändå lyckas han redan i titeln delvis underminera sitt syfte med boken, ty genom att kalla den just Tyrannens tid och inte tillexempel Krigets år eller Kriget som förändrade Sverige, vilket vore i överensstämmelse med de tidigare böckernas ”neutralt” utformade titlar, sätts läsarens fokus med nödvändighet just på den man som under detta krig var Sveriges enväldige och obestridde härskare: Hans Majestät konung Karl XII. Trots alla de fängslande och gripande öden som presenteras i berättelsen - alltifrån den tappre jätten från Medelpad som efter tjugo år av krig och fångenskap en sen kväll återvänder hem, städar upp på tomten utanför huset och stegar in till sin åldriga mamma, lugnt konstaterande att ”det är gjort nu, mor”, till den olycklige smålänning som 1716 i frustration över att ha tagits ut i kriget tar livet av både sig själv och sin hustru(en väl drastisk metod att slippa krig kan man tycka), så kan denna bok inte ses som något annat än en betygssättning av Karl XII:s sätt att leda sitt land. Att betyget blir lågt framgår redan av titeln. Eftersom jag tagit till uppgift att skildra de kungliga dynastiernas historia ur olika perspektiv kommer denna text inte att recensera boken i sin helhet, utan just hur kungen framställs.

Bokens tendens visar sig tydligt i upptakten, när Västerbro kortfattat redogör för hur Sveriges stormaktsställning en gång uppstod:

”Under 1600-talet växte Sverige hastigt, vilket innebar att riket erövrade territorier från många grannländer. Särskilt blev hela Baltikum – provinserna Estland, Lettland och Livland – svenskt i samband med att Ryssland besegrades i grunden. En svensk armé tågade till och med in i Moskva, och för en stund tycktes en svensk kungason på väg att väljas till tsar. Så blev det inte, men svenskarna lade ändå beslag på hela den tidigare ryska östersjökusten. De tog också ett antal rika furstendömen som tidigare varit fristående tyska stater. … Sedan besegrades även Danmark, vilket gav kontroll över Skåne, Blekinge, Gotland, Halland och flera andra landskap”.[1]

Det låter som om svenskarna, likt forna tiders vikingar eller österns mongoler, störtat ned över sina fredliga grannar och på rekordtid förslavat dem. Just Ryssland tycks ha drabbats särskilt hårt och tydligen berövats sina rättmätigt innehavda baltiska områden. Förhoppningsvis är detta en feltolkning som uppstått hos läsaren när författaren på några rader önskat skildra bakgrunden till ett krig där Sverige spelat en roll vederbörande personligen ogillar. I annat fall vore det fråga om en vinkling av historien som gränsar till förfalskning. Det var när den tyska Ordensstaten i Baltikum vid mitten av 1500-talet visade tecken på att falla samman som flera länder, främst Polen och Ryssland men också Danmark och Sverige, blev intresserade av att kapa åt sig så mycket de kunde av det snart herrelösa området. Sveriges första steg på andra sidan Östersjön togs i själva verket när staden Revals(idag Tallin), borgare, som fruktade att komma under rysk överhöghet, bad om svenskt beskydd omkring 1560. Resultatet blev att delar av dagens norra Estland, med Reval, tillföll Sverige. De offensiva striderna om herraväldet i Baltikum fortsatte sedan fram till år 1621, då den polska staden Riga föll för svenskarna. Ryssarna hade vid freden i Stollbova 1617 tvingats avstå sina baltiska anspråk och därvid också förlorat Kexholms län och Ingermanland med fästningarna Ivangororod  och Narva, av vilka den senare dock erövrats redan 1581. Det är dessutom fel att påstå att Ryssland ”besegrats i grunden”. De höll snarast på att falla sönder inifrån under trycket av partistrider och en fruktansvärd hungersnöd. Både Polen och Sverige engagerade sig i saken och sökte få någon av sina prinsar utsedd till tsar:(Detta var i sin tur sammankopplat med de inre striderna inom familjen Vasa). Initiativet att utse en svensk furste till tsar kom från Jakob De la Gardie, som närmast agerat på egen hand, utan konsultation med överheten därhemma. Deltagandet i ”trettioåriga kriget” skedde visserligen med baktanken att utvidga riket men också till skydd mot ett potentiellt katolskt hot. Erövringen av de danska landskapen skedde i omgångar och åtminstone ett av krigen(1657-58), hade förklarats av danskarna. Att Sverige blev så framgångsrikt i denna tävlan om inflytande och territorier berodde säkert på att det var det mest enhetligt styrda, med makten koncentrerad hos en ledare och med en välövad och disciplinerad armé. Hela denna process, från Revals överlämnande till erövrandet av Skånelandskapen, tog dock hundra år och skedde under stor möda och ibland säkert även tvekan från svenskarnas sida. Det var i stort sett de makter som förlorat kapplöpningen om inflytandet i Baltikum som år 1700 kände sig starka nog att utmana uppkomlingsstormakten Sverige och dess unge, oerfarne konung.

Med den syn på svenska stormaktens uppgång som antyds i boken är det hursomhelst knappast förvånande att dess siste kung får så lågt betyg av författaren.

Att ogilla Karl XII är naturligtvis inte förbjudet(och tur är väl det). Om det funnes ”heliga kor” inom historieforskningen, vilka lärdomar kunde vi då dra av det förgångna och vad nöje och njutning skulle vi ha av att studera historia? Att mer eller mindre direkt jämföra de tidigmoderna kungarnas styre med 1900-talets totalitära styre eller våra dagars Nordkorea, vilket Västerbro gör på ett par ställen i boken, är dock orättvist av flera skäl. Bland annat krävde kungarna framför allt lydnad, inte dyrkan. Karl XII var mot slutet av sitt liv, vilket både Västerbro själv och andra konstaterat, medveten om att många ogillade hans politik. ”Om alla som säger något negativt om mig skulle dömas till döden, fanns det snart inte många människor kvar i det här landet”, konstaterade han torrt i samband med åtalet mot generalen Georg Lybecker. Han begärde inte att bli älskad, bara åtlydd. De långa hymner som lär sjungas till ”den store ledarens” ära i Nordkorea skulle med visshet ha äcklat kungen. Karl XII var en praktisk man som ville få saker uträttade när han befallde, inte en fåfäng narr som man berusade med smicker. Att han hyllades i propagandadikter är en sak men sådant hör till i krigstider, särskilt när allt tycks gå bra som efter Narva. Det innebär inte av nödvändighet att kungen själv beställde dessa dikter, än mindre att de hade till syfte att ”söva det förtryckta folket”. Vidare var dåtidens härskare medvetna om döden på ett helt annat sätt än vad som tycks vara fallet i sentida totalitära regimer, där man lägger an på att bevara och visa upp de döda ledarna som om deras andar fortfarande styrde över landet. När Karl XII en gång ombads att utse en tronföljare, en klok försiktighetsåtgärd med tanke på hans vana att blottställa sig i stridsvimlet, lär han ha svarat: ”Här finns alltid ett huvud som kronan passar åt. Jag har svårt nog att få folk att lyda medan jag lever, hur kan jag då vänta att man skall lyda mig efter min död”.[2] Underförstått var kungen medveten om att han en gång skulle dö och att hans makt att styra andra därmed upphörde. Alltså ansåg han sig inte ha ingått en fullständig symbios med riket på samma sätt som exempelvis Hitler, som mot slutet syniskt konstaterade att om tyskarna inte kunde vinna kriget åt honom var de heller inte värdiga att existera. Karl XII:s vilja gällde obetingat, men bara till graven.[3]

För att övergå till Karl XII som person och hans gärning synes Västerbro noga med att skilja myter från verklighet: Han avfärdar exempelvis historien att kungen efter återkomsten till Sverige 1715 skall ha låtit avrätta en skeppare som inte ansågs ha utfört sin uppgift på vederbörligt sätt. Ändå märks en klar tendens att tolka nästan allt vad kungen gör på värsta tänkbara sätt. Apropå avrättningen av livländaren Johan Reinhold Patkul 1707 beskrivs hur Karl XII, som en del av fredsslutet med August av Sachsen, ”fått Patkul i sitt våld”. Det medges visserligen att Patkul spelat en viktig roll för att bilda koalitionen mot Sverige några år tidigare, men så omnämns hur kungen vägrat att godta hans immunitet som diplomat i rysk tjänst varpå följer en kortfattad beskrivning av den grymma avrättningen och hur likdelarna fått hänga kvar på stegel och hjul i flera år ”som en påminnelse om vad som kan hända om man drabbas av den svenske kungens vrede”.[4] Att Patkul dömts till döden redan under karl XI:s tid, som en följd av sina manipulationer för att hetsa upp den livländska adeln mot svenskarna, nämns inte.[5] Patkul hade nu till sitt syndaregister även lagt brottet att ha initierat anfallskrig på Sverige. Han fick det straff en dåtida förrädare måste räkna med, låt vara att en del förfasade sig över att en adelsman av hög status blev så grymt behandlad. Det är fråga om ens våra dagars stormakter med konstitutionellt styre skulle handla mycket mer humant i motsvarande situation, även om de knappast skulle låta stycka brottslingens kropp. I samband med att general Magnus Stenbocks fångenskap i Danmark omtalas hävdar, eller snarare antyder, Västerbro att kungen skulle ha förhållit sig likgiltig till sin gamle vapenbroders situation därför att denne inte i allo följt hans order under sitt sista fälltåg 1713. Vad denna uppgift grundar sig på är oklart - Något uttalande av kungen som pekar åt det hållet återges inte. Historikern Andreas Marklund ger i sin biografi över generalen från 2008 intrycket att det snarare var rådet som saboterade försöken att få hem Stenbock och hans män, dels på grund av penningbrist(vilket Västerbro också nämner), dels därför att generalen betraktades som alltför kungatrogen. Man fruktade att han skulle understödja kungens planer på nya fälttåg.[6] Den deprimerade och misstänksamme Stenbock kan i och för sig mycket väl ha känt sig sviken av sin herre. Brev från tiden tycks dock tyda på att hans fruktan var obefogad.[7] Att generalen alltjämt hölls i fångenskap ännu ett år efter Karls hemkomst kan helt enkelt bero på att kungen inte hade tid, ork eller möjlighet att engagera sig för enskilda krigsfångar även om det gällde en gammal vapenbroder, en trots allt ganska förklarlig inställning med tanke på det allmänna läget.  När fälttåget mot Norge 1716 diskuteras, nämns visserligen att soldaterna fått order om att inte plundra på egen hand eller mera än nödvändigt men författaren fortsätter med bitande underton: ”På så vis kan man hävda att man ändå följer krigets regler, insistera på att man är än i grunden civiliserad nation”.[8] Samtidigt framkastas tanken att svenskarna kan ha hoppats få med sig normännen mot danskarna.(Sådana försök hade gjorts från svensk sida sedan Erik XIV:s dagar på 1560-talet). Kungen kan alltså mycket väl ha hyst en uppriktig önskan att vinna norrmännen för sin sak och därför av naturliga skäl sökt begränsa härens skadeverkningar på lokalbefolkningens egendom så mycket det bara var möjligt.

  Karl XII framställs kort sagt av Västerbro som en kall, otillgänglig, grym och envis despot utan många försonande drag, om ens några     

Ändå medger författaren själv att kungens handlande i någon mån var betingat av det krig han utkämpade. Om kriget inte hade kommit, skriver han, hade Karl XII kanske blivit en duglig fredsfurste ”vilket hans far Karl XI på många sätt var”. Men kriget kom ”och den envisa krigspolitik kungen förde ledde till att de tyranniska inslag som ända från början var en del av enväldet förstärktes alltmer”.[9] Detta sätt att resonera bottnar naturligtvis i att vi har svårt att förstå Karl XII eller sätta oss in i hans tankevärld. Sverige har inte haft krig på de senaste två århundradena, en närmast unik situation i Europa vilket nog har gjort oss lite bortskämda, detta samtidigt som kriget i sig blivit alltmer destruktivt. Ett fullskaligt krig med dagens vapenteknik skulle leda till långt större förödelse för oss alla än någonsin det stora nordiska kriget. Mot denna bakgrund kan det vara svårt att förstå hur en enskild svensk man för 300 år sedan faktiskt kunde leda sitt folk i krig i nära tjugo år enbart för att bevara några landområden, som ändå tycktes förlorade efter halva krigsperioden, utan att någon stoppade ”detta vanvett”. Det är dock inte svårt att vända på perspektivet för att få en helt annan bild.

När tyskarna på våren 1940 tycktes nära en seger i det krig som skulle komma att kallas andra världskriget var Winston Churchill en av de få som konsekvent manade demokratierna till fortsatt kamp. Inför sina franska kolleger målade han upp ett scenario där han såg sig själv sitta i Kanada och leda striden mot bakgrund av ett förhärjat Europa, med både Frankrike och England(Storbritannien), förhärjade av högexplosiva bomber.[10] Att ge sig kunde det inte bli tal om. Detta kan naturligtvis ha varit överdrifter i avsikt att mana på vapenbröderna, men en ”vanlig människa”, som hört dessa ord våren 1940 skulle förmodligen hållit dem för ren galenskap och kanske rent av krävt att denne man skulle stoppas innan hela Europa jämnades med marken bara därför att de västallierade ”vägrade inse fakta”, att tyskarna redan vunnit kriget. Churchill var inte någon alltigenom lätthanterlig person eller ens(i början), någon sann demokrat. Under första världskriget gav han order om eller initierade operationer som fick katastrofala följder och ledde till många människors död. Men skulle någon annan än han ha varit i stånd att leda Storbritannien och därmed i praktiken den demokratiska världen i kampen mot Hitler under krigets svåraste dagar. Om han å andra sidan förlorat hade han med visshet utmålats som en galning av eftervärlden och kanske ansetts så än idag. År 1700 blev Sverige angripet av tre makter i stort sett samtidigt. Skulle någon annan än en sann krigare, en ledare fullt och fast övertygad om det riktiga i sitt kall, ha varit i stånd att hantera detta och leda landet med så pass fast hand som Karl XII ändå gjorde i ett svårt läge? Visst kan man hävda att en mer eftergiven ledare kanske besparat sitt folk onödigt lidande, men skulle fienden i så fall ha nöjt sig med de områden de från början önskade lägga beslag på?[11] En ledare som varit mer eftergiven gentemot sina rådgivare hade kanske också fått flera motstridiga råd att förhålla sig till, med allt vad det inneburit av splittring, oenighet och käbblande, med ytterligare faror som följd. Som det blev höll den svenska sidan en orubblig kamplinje och överlevde trots allt som enhetlig och självständig nation, det är mer än vad exempelvis Polen kan säga om sin historia från slutet av 1700-talet och nästan in i vår egen tid.[12] Låt oss heller inte glömma att det inte var en frihetsrörelse som Karl XII bekämpade. Folken i Baltikum reste sig inte mot ”det svenska oket”. I själva verket lär esterna än idag tala om ”den goda svensktiden”, och då syfta på Karl XII. Stora nordiska kriget var tillspetsat uttryckt ett krig mellan ”kolonialmakter” om herraväldet över vissa landområden, inte ett krig mellan erövrare och underkuvade(om man inte räknar Skånelandskapen som svenskarna fick behålla). Den makt som till slut tog hem den verkliga segern, Ryssland, var dessutom minst lika despotiskt styrd som Sverige. Dess ledare var en man som med intresse bevittnade tortyr, lär ha utfört experiment på fångar för att lära sig mer om människokroppen, lät slavar bygga sig en ny huvudstad ur sumpmarker och nästan med egen hand piskade sin son till döds. Om Karl XII var en tyrann var också Peter den store det och frågan är om inte den svenske kungen vid en sådan jämförelse framstår som närmast human.                

Alla dessa invändningar mot Magnus Västerbros framställning av Karl XII i Tyrannens tid låter säkert övertygande för kungens sentida sympatisörer men knappast för hans belackare. Karl XII har varit omdebatterad sedan sin egen tid och kommer säkert att vara så länge än, vilket i sig är ett bevis på denne mans originalitet. Man kan hävda att kriget trots allt pågick onödigt länge, att kungen var onödigt envis och att detta kostade många människor livet. Det går inte att helt bortse från dessa argument. Karl XII:s största svaghet var att han, som den äkta medlem av huset Pfalz han var, i grund och botten var krigare och inget annat. Han förstod inte konsten att föra krig utanför slagfältet, en ödesdiger brist hos den som samtidigt skall vara sitt lands högste militäre och civile ledare. Det enda logiska angreppssättet för att få ett något så när objektivt svar på frågan huruvida Karl XII är mer värd beundran eller kritik måste vara att ställa frågan: Krävde Karl XII mer av sina män än av sig själv? Ett utmärkande drag för senare tiders despotiska ledare tycks vara att de gärna håller sig borta i kristider. Hitler dog i sin bunker i Berlin medan människor stupade i gatustrider ovanför honom och han besökte aldrig de människor som fått sina hem förstörda av bombningar. Stalin gav order om Stalingrads försvar in i det sista men besökte själv aldrig sina män vid fronten. Saddam Husein hittades under en matta då han greps, som ett djur i sin håla. Det är svårt att tänka sig en större kontrast till detta fega beteende än just Karl XII: Han var alltid med i stridens hetta. Om han av någon anledning inte själv ledde sina trupper så var han i alla fall aldrig långt borta. Han delade sina mäns umbäranden; upplevde kylan i Ukraina, drabbades av sjukdomar, blev själv skadad av kulor och lär aldrig ha klagat över de plågor som behandlingen av dessa skador orsakade. Det enda han inte delade med soldaterna var fångenskap i Sibirien eller Danmark, men det hade å andra sidan varit att begära för mycket. En fången kung vore det slutliga nederlaget, både för kungens och för hans rikes ära.[13] Slutligen fick Karl XII den krigardöd som var honom värdigast: ett enda skott för pannan och ett slut utan plågor i en skyttegrav, omgiven av den soldathop han så länge varit ”gift med”. Hans tid i striden var över.

Läs Tyrannens tid inte som ett vittnesbörd om sanningen utan just som ett inlägg i den eviga debatten om karolinerna och deras ledare. Kanske kan denna bok väcka ett nytt allmänt intresse för en av de mest fängslande och kontroversiella ledarna i Sveriges historia.                                                

---

[1] Västerbro, s. 25.

[2] Repliken återges bland annat av Peter From i Katastrofen vid Poltava – Karl XII:s ryska fälltåg 1707-1709(2007), uppläsare Kenneth Milldoff. Orden har här återgivits i något annorlunda form än i boken, men innebörden är densamma.

[3] För ytterligare diskussioner om jämförelser mellan ledare inom olika system, se Dynastihistoria: Gustav Vasa - Sveriges Kim Jung-Il? (bosonshistoria.blogspot.com).

[4] Västerbro 177-78.

[5] Angående Patkulls förflutna, se bland annat Hans Villius, ”Konspiratör emot kung och krona, kring Johan Reinhold Patkulls stämplingar mot Sverige” i Hans Villius, Skrivet i lönndom, konspirationer, hemliga handlingar och annat ur historiens arkiv(1999), författaruppläsning.

[6] Om Stenbocks tid i fångenskap och försöken att få hem generalen och hans män, se Andreas Marklund, Stenbock, ära och ensamhet i Karl XII:s tid(2008), särskilt kapitlet ”I arvfiendens våld”.

[7] Bengt Nilsson, bibliotekarie vid Linköpings universitetsbibliotek och en av dem som Västerbro i slutet av boken tackar för hjälp med sin research, citerar i ett inlägg på FB-gruppen Karl XII:s hemsida 18/9 2021 ett brev från kungens sekreterare Feif till general Stenbock i juli 1714 med hälsning från kungen. Generalen uppmanas att inte tro på vad som eventuellt sägs om att han skulle vara i onåd och framför allt tänka på att bevara sin hälsa ”på det hans majestät ännu en gång må få se ers excellens förnöjd och lustig efter gamla vanan”(något moderniserad stavning).

[8] Västerbro, s. 328.

[9] Västerbro, s. 455.

[10] Om detta, se bland annat Ian Kershaw, Ödesdigra val – tio beslut som förändrade världen 1940 till 1941 (svensk översättning 2009), s. 47.

[11] Enligt Liljegren skall tsar Peter vid sitt första ”planeringsmöte” med August av Sachsen inför kriget ha diskuterat möjligheten att ändra det svenska styrelseskicket, eftersom republiker var mindre farliga för grannarna än monarkier, Bengt Liljegren, Karl XII, en biografi(2000-2004), s. 72.   

[12] Man kan spekulera över vad som hänt om fler polacker eller kanske snarare polska adelsmän ställt upp bakom Karl XII:s ”marionettkung” Stanislaw och gått samman med svenskarna mot Ryssland. Hade landets öde under kommande århundraden då blivit bättre eller sämre? Stanislaw var förövrigt polack, vilket August inte var.   

[13] Se Dynastihistoria: Flykten över Dnepr (bosonshistoria.blogspot.com).