Vilken av
alla kungliga älskarinnor/älskare genom tiderna är den mest kända? Ställer man
den frågan till svenskar blir svaret oftast Axel von Fersen. Vi associerar med
andra ord inte till våra egna kungligheters snedsprång utan till en svensk
greve som hade en affär med Frankrikes i våra dagar mest kända drottning. Det
är kanske inte så underligt. Visst har det funnits svenska kungar som haft
förbindelser utanför äktenskapet men mycket få av dessa kvinnor har varit vad
man skulle kunna kalla ”heltidsanställda mätresser”. Vasatidens frillor var
snarare sambos åt sina kungar eller prinsar tills dessa gifte sig eller hittade
andra tillfälliga partners. Att efter giftermålet inleda förbindelse med en
annan kvinna förekom i princip inte under Vasatiden. Gustav Adolf kan möjligen
ha unnat sig någon kortare relation efter sitt giftermål 1620 men det rörde sig
i så fall just om kortare förbindelser och ingen sådan har gjort sig ett namn
som kunglig älskarinna.[1]
Det dröjde till 1700-talet innan seden att hålla sig med en maïtresse en titre
på allvar fick insteg vid svenska hovet. Den mest kända i kategorin är Hedvig
Taube, Fredrik I:s vackra men som det verkar ganska olyckliga älskarinna. Karl
XIII och till och med den fridsamme Adolf Fredrik unnade sig ”fritidsnöjen” av
det slaget men dessa kvinnor gjorde sig knappast några stora namn som kungliga
mätresser, i stil med tillexempel Pompadour i Frankrike. Oscar I:s Emily
Högkvist är däremot ett bekant namn. Sverige är alltså inte precis de kungliga
mätressernas land. Företeelsen förknippas vanligen med just Frankrike, där den
i princip förekommer från medeltiden till revolutionen men också under
Napoleon. Även England uppvisar ett antal intressanta öden inom kategorin
kungliga mätresser. Den mest kända i våra dagar är kanske Nell Gwynne,
skådespelerskan som lär ha varit Karl II:s favorit bland hans otaliga
snedsprång under senare delen av 1600-talet. En medeltida motsvarighet till
henne är Jane Shore på 1400-talet, den ende av vällustingen Edvard IV:s många
älskarinnor som på allvar lär ha vunnit hans hjärta.
Som så ofta
vet man inte mycket om Janes bakgrund, annat än att hon inte hette Jane utan
Elisabeth. Eftersom hon är känd under sitt smeknamn i historien kommer hon dock
att kallas Jane här. Hon var dotter till John Lambert, en rik köpman i London
och tros vara född någon gång under perioden 1445-50.[2]
Med tanke på hennes senare rykte för spiritualitet och begåvning måste familjen
ha satsat på hennes uppfostran. Detta var uppenbarligen en flicka som det
lönade sig att utbilda. Jane anses tidigt ha dragit till sig omgivningens
uppmärksamhet för sin mjuka och behagfulla utstrålning. Enligt sentida
uppgifter skall hon ha betecknats som ”The Rose of London”. Många förnäma
personer kom på besök till hennes far och det är möjligt att Jane genom att
iaktta dessa lärde sig hur en dam skulle föra sig i den förnäma världen. En av
dessa gäster var lord William Hastings, kung Edvard IV:s bäste vän, vilket
kanske ger en antydan om hur Jane slutligen hamnade i den kungliga sängen.[3]
Möjligen i känslan av en förestående olycka gifte master John nu bort sin
dotter med en man ur hennes egen klass, guldsmeden William Shore. Det visade
sig dock vara ett misstag. Att han var över tio år äldre än sin hustru var i
och för sig något en kvinna måste räkna med – få äktenskap ingicks av kärlek
under medeltiden men guldsmeden var dessutom impotent. Äktenskapet upplöstes
1476 med motiveringen att det aldrig fullbordats. Shore gav sig av på en
handelsresa till Nederländerna och försvinner därmed ur historien. Det
egendomliga är att påven i Rom personligen engagerat sig i annulleringen av en okänd
engelsk borgarhustrus äktenskap. Slutsatsen är ganska tydlig: Någon med
inflytande har dragit i trådarna, antingen på uppmaning ”från högsta ort” eller
har kungen själv tagit hand om saken. Edvard IV hade fattat sitt beslut – denna
dam skulle bli hans och vad mera var, denna gång var det allvar. Detta skulle
inte bli något tillfälligt litet äventyr utan ett bestående förhållande. Jane
Shore var nu mellan 25 och 30 år.
Att vara
Edvard IV:s mätress var, som redan antytts, normalt inte någon
framtidsanställning. Med vår tids synsätt bar sig kungen milt uttryckt simpelt
åt mot kvinnor: Edvard inledde helt enkelt ett sexuellt förhållande med den
kvinna han för tillfället åtrådde, brukade henne så länge han behagade och
skickade sedan iväg henne efter en kortare eller längre period, ofta genom att
ge bort henne till sina närmaste förtrogna vid hovet. Av vilket stånd de var
eller om de var gifta var likgiltigt. Idag skulle detta leda till minst sagt
upprörda kommentarer i sociala medier. Å andra sidan lär kungen aldrig ha
våldtagit någon kvinna – de drogs till honom lika mycket som han till dem. Han
var lång, ståtlig och charmig och omgavs dessutom av den hjältegloria som
tillkommer en framgångsrik soldat eller, i våra dagar, en känd skådespelare. Då
han på våren 1471 återvände till England efter en kortare tid i exil sägs det
att många gladde sig åt hans återkomst, särskilt de köpmän som av sina hustrur
övertalats att bistå honom med pengar. Våren 1476 hade emellertid Edvard IV:s
sol passerat zenit.[4] Mannen
som femton år tidigare framstått som samlande kraft i det politiskt splittrade
England hade i själva verket lyckats göra sprickan vidare än någonsin. Då
kampen tidigare stått mellan olika släkter med gemensamt ursprung var nu den
närmaste kungafamiljen uppdelad i fraktioner vilka misstänksamt bevakade
varandra, förtalade varandra och ibland hotade med revolt. Kungens gamle mentor
och köttslige kusin, ”kungamakaren” earl Warwick, hade några år tidigare stupat
som förrädare och nu verkade turen ha kommit till Edvards äldste kvarvarande
bror, hertig George av Clarence, att ställa till med tråkigheter. Mycket av det
onda kunde dessutom hänföras till kung Edvards lagvigda hustru Elisabet
Woodwille, vars vidsträckta släkts uppstigande till makten väckt högadelns hat
och avund. Även den uthålligaste krigare och furste skulle i ljuset av allt
detta ha känt behov av vila och avkoppling Jane Shore gav kung Edvard just
detta.[5]
Filosofen och politikern Thomas More som mötte Jane under senare delen av
hennes liv, då han höll på att skriva en bok om Rikard III:s historia, säger
att hon var liten till växten med runt ansikte, intelligent, slagfärdig och
varmhjärtad. Hennes charm låg mindre i de rent fysiska behagen än i
personligheten. Den moraliskt lagde mannen ger Jane det i våra ögon föga
smickrande epitetet ”den angenämaste av kung Edvards horor”[6],
men tillägger sedan ömsint: ”Av alla de kvinnor kungen hade ett förhållande med
var det henne han verkligen älskade. Hon missbrukade aldrig denna förmån”.[7]
Äntligen hade Edvard funnit en livskamrat som uteslutande nöjde sig med att
vara just kamrat och trevligt sällskap utan att begära egendomar eller guld för
sig och sina fränder. Kanske satte detta en särskilt guldkant på de sista åren
av hans liv.
På förvåren
1483 förändrades allt. Kung Edvard IV blev hastigt sjuk och avled i början av
april. Janes gamle beskyddare lord Hastings som en gång introducerat henne för
kungen, kanske i tanke att distansera honom från hans maktfullkomliga
drottning, tog nu hand om henne och lär ha blivit hennes älskare.[8]
De drogs dock båda in i den politiska storm som uppstod efter Edvards död.
Kungens kvarvarande bror, hertig Rikard av Glouchester, hade inte varit
närvarande vid hans dödsbädd. Hastings, som fruktade att änkedrottningens släkt
helt skulle ta kontrollen över riksstyrelsen, bad honom skyndsamt komma till
London. Inom kort syntes emellertid tecken på att hertigen siktade högre än att
bli förmyndare för den omyndige prinsen av Wales. Änkedrottningen sökte skydd
inom kyrkans fredade hägn och Hastings, som förblivit obrottsligt lojal mot sin
döde väns minne, sökte kontakt med henne genom Jane. Vid ett dramatiskt
rådsmöte i Towern i juni 1483 arresterades plötsligt Hastings samman med en
grupp andra män och avrättades bara några timmar senare på den beryktade ”the
Green” vid fästningens kapell, utan någon som helst dom och rannsakan under
sken av att ha begått förräderi. Också Jane Shore fängslades. På grund av
hennes ”skamlöshet” dömde hertig Rikard henne till botgöring utanför St Paul,
där hon ålades att vid gudstjänsttid schavottera med en lykta i handen och
iförd endast en kjortel, för att sedan gå till Ludgatefängelset vid Fleet
Street klädd på samma sätt. Åskådarna, i synnerhet de manliga, lär snarare ha
attraherats än känt avsky vid att se den legendariska kvinnan i hennes belägenhet. Men damen som hade vunnit en kunglig
Casanovas hjärta var inte slagen ur brädet. I fängelset mötte hon Thomas Lynom,
kungens ställföreträdande juridiske rådgivare.[9]
Han blev kär i Jane, lyckades få henne på fri fot och trots hertigens(nu kung
Rikard III:s), motstånd gifte de sig. Efter Henrik VII:s maktövertagande
förlorade Lynom sin höga tjänst men fick senare en liknande befattning vid
kronprinsens råd i gränstrakterna mot Wales. Hans hustrus politiska roll var
däremot över. Jane Shore avled omkring 80 år gammal 1526 eller 1527 och begravdes
i Hinxworth Church i Hertfordshire. Ättlingarna till den dotter hon
efterlämnade i sitt andra äktenskap blev parlamentsledamöter in på 1600-talet.
Vid tiden för Janes död hette Englands kung Henrik VIII. Han skulle snart leda
sitt rike in på nya omvälvande vägar, delvis som en följd av sin kärlek till en
kvinna långt mer dominerande och ambitiös för egen del än vad Jane någonsin
varit. Detta utesluter inte att kung Edvards godhjärtade väninna är värd sin
särskilda plats i historien.[10]
[1] Den utomäktenskaplige sonen Gustav Gustavson av Wasaborg föddes 1616. Modern hette Margareta och var dotter till en holländsk köpman.
[2] Wikipedia uppger omkring 1445 medan Alison Weir anger födelseåret till omkring 1450.
[3] Det finns olika versioner av hur Jane drog kungens blickar till sig. Hon påstås av och till ha tjänstgjort som hovdam hos hertiginnan av Glouchester då denna dam kom på besök till London. Det är dock svårt att förstå hur en kvinna ur borgarståndet, om än aldrig så spirituell och behagfull, av egen kraft kunnat nå en så relativt hög ställning hos kungens svägerska, som dessutom normalt inte vistades vid hovet. Teorin att kungens bäste vän gjort sin av kvinnor alltid intresserade herre uppmärksam på detta nya byte förefaller mig mer sannolik.
[4] Kungen hade faktiskt solen som sin personliga symbol. Anledningen var att han vid nyheten om sin fars och äldste brors avrättning kring nyår 1460 skådat tre solar på himlen, två av dem vädersolar. Han tog detta som ett tecken att de tre kvarvarande bröderna av huset York var utsedda att härska över England.
[5] Frågan hur ”Jane” fått sitt smeknamn tycks inte gå att avgöra. Min kvalificerade gissning är att det var kung Edvard själv som gav henne det, kanske för att skilja henne från sin hustru som ju hade samma förnamn som den nya älskarinnan. Kanske ville kungen markera äganderätt genom att ge mätressen ett egenkonstruerat alias eller tvärtom skapa större intimitet genom att ge sin käresta ett ömsint smeknamn. Napoleon, även han berömd krigare och ökänd kvinnokarl, brukade på samma sätt ge sina erövringar egennamn, inte minst kejsarinnan ”Josephine” själv.
[6] ”The merriest of the Kings harlots”. Ordet harlot kan närmast översättas med det mer gammalmodiga epitetet sköka.
[7] Ungefärlig översättning från Weir.
[8] Det är möjligt att Jane och Hastings, efter tidigare mönster vid hovet, av och till umgicks medan kungen ännu var i livet.
[9] Solicitor General for England and Wales - Wikipedia. Som den uppmärksamme läsaren kommer att märka stavas namnet på Janes andre make med n, Lynon, i listan över juridiska ombud för kronan. Här stavas det dock som i artiklar och böcker som behandlar hennes öde, Lynom.
[10] Denna
text bygger huvudsakligen på Jane
Shore - Wikipedia Och på Alison Weir, Richard
III and the Princes in the Tower(1992/2014), kapitel 5 och 9.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar