Under det
senaste seklet har kungarnas roll alltmer övergått från styrande till
representativ, en utveckling som kanske både undersåtar och furstar innerst
inne uppskattar. Även kungar med i stort representativa uppgifter får dock vara
med om intressanta upplevelser.
Vid denna
tid på året för hundra år sedan, hösten – vintern 1921, befann sig dåvarande
prinsen av Wales, blivande kung Edvard VIII och senare hertig av Windsor, på
resa i Indien för att ”popularisera” det brittiska styret inför dess invånare. Det
var strax efter första världskriget och trots ekonomiska problem och allmän
trötthet efter de många påfrestningarna började livet trots allt, åtminstone i
den 27årige prinsens ögon, återvända i något så när normala fåror. Det var inte
med odelat positiva känslor den unge fursten gav sig av på sin resa. Risken
fanns att frihetsledaren Gandhi, som i engelsmännens ögon i stort sett inte var
annat än rebell, på något sätt skulle försöka förstöra denna chans till PR för
sitt lands europeiska överhet.[1]
Prins Edvard drog dock iväg med sitt stora följe och anlände per båt till
Bombay i mitten av november.[2]
Enligt hertig Windsors memoarer blev resan i stort sett en succé även om det,
nästan bokstavligt, förekom en del smolk i bägaren. Enligt hertigen hade
Gandhis anhängare låtit sprida ut att myndigheterna ämnade förgifta den mat som
av tradition gavs till de fattiga då en hög representant från brittiska
moderlandet kom på besök. Vidare hade man utlyst generalstrejk bland indierna,
något som bara delvis lyckades eftersom många trots allt fann det spännande att
Storbritanniens tronföljare och därmed deras blivande kejsare hälsade på. De
som hållit sig borta vid själva intåget i en stad kom gärna fram när den höge
gästen ägnade sig åt någon intressant sport, till exempel hästpolo. I sina
memoarer konstaterar hertigen, apropå det storstilade avskedstagandet vid
rundresans slut: ”om någon, när jag lämnade Karachi, medan en regementsmusikkår
på kajen skrällde fram ´God save the King´ hade försökt intala mig att allt
detta skulle gå förlorat under min livstid, skulle jag ha trott att han var
vansinnig”.
Så
fortsattes färden mot Japan. Där inträffade en händelse som kan tjäna som
typexempel på diplomatisk finkänslighet mellan gäst och värdfolk. Japans högste
ledare var vid denna tid, åtminstone till namnet, prinsregenten blivande kejsar
Hirohito, samme man som skulle proklamera sitt lands kapitulation efter
atombomberna 1945. Nu, våren 1922, uppstod emellertid helt andra svårigheter. En
dag föreslog regenten att hans engelske gäst skulle ta en paus från all
tröttande representation och spela ett parti golf, vilket Hirohito påstods ha
lärt sig under ett besök i England året innan. Prins Edvard tackade
naturligtvis ja. De båda furstarna spelade dubbel tillsammans med en engelsk amiral
och en professionell spelare från värdlandet. Mycket snart visade sig att
Japans blivande kejsare icke behärskade den skotska nationalsporten. Å andra
sidan förde han sig som en god spelare och uttryckte stor glädje då han
slutligen lyckades träffa bollen. De engelska gästerna insåg att något måste
göras. Såväl prinsen som amiralen såg därför noga till att få bollarna utanför
banan, varvid amiralen tjänstgjorde som protokollförare. Hertigen av Windsor
konstaterade senare att protokollet ”vittnar om ett anmärkningsvärt jämt
parti”. Några dagar senare besegrade emellertid den gudomlige Hirohito den
avlägsne ättlingen av huset Plantagenet i konsten att fånga änder medelst
långskaftad hov. Sålunda skildes de båda potentaterna med ömsesidigt bevarad
ära och, kan man hävda 1-1 i landskamp.[3]
[1] Det märks en, i och för sig helt naturlig, tendens hos hertigen att i sin berättelse framhålla engelsmännens –britternas positiva arbete för Indiens administrativa och kulturella utveckling. Landets invånare betecknas också genomgående som ”infödingar”. Något mer uttalat rasistiskt eller allmänt föraktfullt drag kan dock inte spåras hos hertigen, som bland annat framhåller att Gandhi, även om han ogillade prinsens besök, som alltid gjorde vad han kunde för att undvika våldsamheter.
[2] Som illustration till den oerhörda apparat som igångsatts för prinsens indiska rundresa kan nämnas att tre tågsätt ingick i hans följe: hans personliga där naturligtvis också sviten reste, ett för pressfolk och postanställda, samt ett för de praktvagnar och hästar som begagnades under delar av resan.
[3] Denna text bygger på En konungs liv, hertigen av Windsors memoarer(svensk översättning 1951), kapitlet ”den mest lysande juvelen”, s. 157-175.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar