19 augusti 1772 - Sveriges brumaire

 

Kungen satt på Silvertronen, den som alla kungar använt vid större ceremonier sedan Kristinas dagar. Han bar krona på huvudet och var iförd sin högtidsmantel. Rösten var hög och befallande:

-          Gode Herrar och Svenske Män.

Uppfylld av den innerligaste bedrövelse över det tillstånd fäderneslandet nu befinner sig i och tvungen att visa Eder sanningen uti sin fulla dag, då Riket står på bredden av sitt fall, bör det inte förundra er om jag idag ej mottager er med de glada känslor som alltid uppfyllt mitt hjärta, då ni inför tronen varit församlade.[1]

 

 Vad än åhörarna kan ha tänkt, vilka känslor de enskilda ledamöterna än hyste i detta ögonblick, måste alla närvarande ha insett att en ny epok tog sin början här och nu. Om den skulle leda till gott eller ont fick framtiden utvisa, men att något nytt stod för dörren kunde ingen bortse från. Det var den 21 augusti 1772 i Rikssalen på Stockholms slott och konung Gustav III höll inför de församlade ständerna det tal som officiellt bekräftade att hans kupp krönts med framgång. Den Gustavianska tiden hade börjat.

Kungen fortsatte med att förmana de församlade – Det partihat som så länge härskat bland dem hade splittrat land och folk så att man nästan kunde hävda att de blivit till två folkslag, vilka endast lyckats med att gemensamt sönderslita riket. Bortsett från att det arma folket fått betala kostnaderna i form av en handlingsförlamad statsapparat som inte varit i stånd att lindra deras elände med hungersnöd och dyrtid, utan endast fokuserat på att stärka det för tillfället styrande partiet, så hotades nu riket av utländska makter som utnyttjade den inbördes splittringen till egen fördel genom mutor och annan form av korruption. Han, Gustav III, hade sedan sitt trontillträde 1/5 år tidigare upprepade gånger manat till försoning och enighet – fanns det någon i denna sal som kunde förneka det? I så fall stod det honom fritt att tala! Ständerna hade emellertid envist fortsatt med sitt käbblande. Detta var inte den frihet man så länge sagt sig företräda, ofta i polemik mot kungamakten: Detta var despotism och godtycke. I denna situation hade kungen inte haft annat val än ”att gripa till de medel som hjälpt andra frimodiga folkslag och fordom Sverige självt under Gustav Vasas fana ifrån ett olidligt välde och förtryck”.  Folket hade också genast visat det ”nit för fäderneslandet som fordom brunnit i Engelbrekts och Gustav Eriksons hjärtan” och helhjärtat ställt sig på kungens sida. Det var en segrare som talade. Samtidigt försäkrade han att han inte kommit hit som envåldshärskare. Han ville endast att nationen skulle enas och att lagarna skulle gälla lika för konung och ständer, inte som de senaste årtiondena då kungen behandlats som en buse som man hunsat med hursomhelst, medan ständerna å sin sida handlat helt efter eget huvud.

Vilken uppfattning enskilda akademiker och andra må ha haft eller har om Frihetstiden kontra Gustav III, måste man medge att talet inför ständerna denna dag är ett mästerverk i retorikens konst. Det var inte sista gången kungen höll brandtal mot ständerna i allmänhet och adeln i synnerhet, men helt säkert var detta det största ögonblicket i hans politiska liv.      

Exakt vid vilken tidpunkt planerna på en statsvälvning i Sverige börjat utformas kan diskuteras. För Gustav själv väcktes tanken säkert redan 1756, då han som 10-åring såg sina föräldrar förödmjukas efter det misslyckade kuppförsöket under sommaren. Flera av deras nära vänner – personer som prinsen var van att se dagligen, arresterades och avrättades. Hans lärare byttes ut och föräldrarna hotades närapå med avsättning. Gustav måste ha sagt sig att han en dag skulle återupprätta kungamaktens och familjens ära.[2] De mer konkreta planerna på en statskupp tog dock form först framemot mitten av 1760-talet. 1766 är ett märkesår i sammanhanget. Gustav var då tjugo år och myndig sedan fyra år tillbaka. Han stod i begrepp att, om än med stor vånda, gifta sig med en dansk prinsessa, vilket i sin tur innebar att han skulle få ett eget hov helt avskilt från föräldrarna. Han var med andra ord redo att bli vuxen och ta ansvar. Även andra makter ivrade för att svenska kungahuset borde ta ett fastare grepp om landets styre. Frankrike, som så länge subventionerat hattpartiets politik, började finna det alltmer meningslöst att spendera pengar på dessa opålitliga svenska politiker.[3] När kronprinsen två år senare, 1768, aktivt verkade för inkallandet av en urtima riksdag, skedde detta med Versallies uttryckliga gillande och dess indirekta bistånd.[4]  Hovpartiet misslyckades emellertid att vid detta tillfälle ta initiativet. Istället hade hattarna återkommit i regeringsställning.  Stämningen i svensk politik var mycket upphetsad mot slutet av 1760 och början 1770-talet. Både ”hattar” och ”mössor” sökte nog, var och en på sitt vis, göra sitt bästa för landet men det politiska klimatet var nu så explosivt att det måste ha varit svårt för vem som helst att tänka och reflektera över vad som borde göras. Efter 1766 blev det närmast sedvana att byta ut regeringen, dvs. riksrådet, så fort ständerna samlades och förlorarna såg i bästa fall sina karriärer förstörda, åtminstone till nästa riksdag(ofta fick de hårt fängelse på någon fästning).  De olika kotterierna visade dessutom en benägenhet att gå till ytterligheter också med reformer som i sig var nog så berättigade. När mössorna efter maktövertagandet 1766 sökte strama åt ekonomin, efter de många åren av hattarnas stundom alltför generösa satsningar på industri och handel, uppstod deflation, flera viktiga industrier lades ned och människor förlorade sina jobb. Eftersom politikerna inte hade några fastställda löner var korruptionen utbredd i deras led – hattarna fick pengar från Frankrike, mössorna från Ryssland, Storbritannien eller Danmark. Det var inte heller så noga med partitillhörigheten – en liten handtryckning i form av pengar kunde få vem som helst att byta åsikt.[5] 

Det fanns alltså många anledningar till missnöje med det rådande systemet vid tiden för Adolfs Fredriks död i februari 1771. Det omedelbart aktuella läget spelade också den nye kungen i händerna. Vid den riksdag som inkallades våren 1771 i samband med Gustav III:s kröning, fick mössorna makten. Deras maktbas låg denna gång bland präst- och borgarståndets mellanskikt – personer som inte utan vidare kunde räkna med politiskt inflytande trots att de ofta var både rika och begåvade. I upplysningstidens anda drömde de om förändringar i privilegiesamhället, vilket i sin tur skrämde adeln som såg sin ställning hotad.[6] En stärkt kungamakt kunde bromsa denna utveckling.   Bönderna å sin sida misstrodde av tradition ”herrarna” i Stockholm. Kungamakten utgjorde i deras ögon folkets skydd mot adeln. Även händelserna utrikes talade för att ”En stark man” borde ta ledningen i Sverige. Våren och sommaren 1772 förbereddes Polens första delning mellan Ryssland, Österrike och Preussen. Fruktan för motsvarande utveckling i Sverige var tillsynes inte helt obefogad och hovpartiet försummande inte att framhålla Polen som varnande exempel.  Dessutom var den nye kungen uppenbart något alldeles särskilt. För första gången på över 100 år hade statschefen själv hållit invigningstalet till ständerna då riksdagen samlades i juni 1771. Hans maningar till endräkt och samförstånd hade inte underlåtit att göra intryck även på dem som av princip ogillade tanken på en stark kungamakt.[7] I motsats till frihetstidens regenter, av vilka två av tre varken behärskat svenska flytande eller varit intresserade av politik, var Gustav III en man som tycktes kunna styra ett land. Han ingav helt enkelt förtroende.

Det var mot denna bakgrund som Gustav III 19 augusti 1772, sedan det visat sig att de kungatrogna trupper som väntades från Finland och Skåne inte skulle hinna fram i tid för att avvärja mössornas avsikt att arrestera kungen, själv tog kommandot och på några timmar gjorde sig till Stockholms och i praktiken Sveriges obestridde herre. När det gäller händelseförloppet 19-21 augusti 1772 tycks historikerna eniga. Frågan är vad som drev Gustav III och om kuppen var berättigad. Den franske historikern Auguste Geoffroy ger i sin bok om Gustav III:s förhållande till Frankrike från 1864 bilden av Sverige som ett land i politisk anarki och under hot att delas mellan Ryssland och Preussen. Gustav III räddade situationen. Sten Carlsson framhåller i kontrast till detta frihetstidens många förtjänster och utveckling mot politisk demokrati. Sverige var långt ifrån så utlämnat åt främmande makters nycker som 1800-talets skribenter föreställde sig och som Gustav III själv gjorde allt för att poängtera. Å andra sidan, fortsätter Carlsson, är det långt ifrån säkert att hattar och mössor själva drivits av något demokratiskt nit och ifråga om tolerans mot oliktänkande var Gustav III långt mer liberal än sina företrädare vid makten.[8] Herman Lindqvist ventilerar båda tänkesätten men synes mest benägen att ställa sig på kungens sida, särskilt vad gäller Rysslans försök att aktivt styra svensk politik vid tiden för statskuppen. Båda synsätten har fog för sig – naturligtvis överdrev Gustav III frihetstidens mörka sidor i sitt tal inför ständerna 21 augusti 1772, såsom politiska ledare i regel gör när de beskriver motståndares misstag eller dåliga egenskaper. ”Tjusarkungen” hör som bekant till våra mest omdebatterade ledargestalter i historien, men ingen nyanserad forskare förnekar hans politiska begåvning, äkta intresse för kultur och benägenhet att förlåta fiender. Också samtida som i efterhand varit minst sagt kritiska till Gustav III:s gärning erkänner att läget 1772 var sådant att de politiskt medvetna överlag hälsade kungens statsvälvning med glädje.[9] Sett till tiden är maktövertagandet 19 augusti dessutom ett mästerverk i sig. Att göra statskupp på en enda dag, utan blodsutgjutelse och våldsamheter bortsett från att några få motståndare, bland dem Pechlin, internerades en kortare tid, är en prestation som även idag skulle väcka uppseende. Gustavs kallblodiga lugn, åtminstone på ytan, är också påfallande. När Napoleon nära 30 år senare, i november 1799, stod inför den konstituerande församlingen i Saint-Cloud för att proklamera sitt maktövertagande, tappade han helt koncepterna och tvingades lämna salen då ledamöterna protesterade och kallade honom tyrann. Endast med hjälp av brodern Luciens och Murats soldater kunde situationen räddas. Ändå hade Napoleon vid den tiden betydligt större personlig erfarenhet av krig, upplopp och potentiellt livsfarliga situationer än vad Gustav III hade i augusti 1772. Gustav tappade dock inte fattningen i farans stund, vilket också gjorde intryck på omgivningen. Vad gäller konsten att göra statskupp måste initiativtagaren till vad som kan kallas Sveriges brumaire sägas ha skött sig bättre än sin fransk-korsikanske efterföljare.[10]             

---

[1] Talet är här lätt moderniserat Se 17720821 – Gustav III: Tal till ständerna den 21 augusti 1772 – Svenska tal.  

[2] Angående händelserna 1756. Se Dynastihistoria: Kuppförsök i midsommartid - revolutionsförsöket i Sverige 1756 (bosonshistoria.blogspot.com).

[3] Den franske ambassadören konstaterade i början av 1766 att korruptionen i svensk politik nu hade nått sådana nivåer att den översteg hans finansiella förmåga. Han hade tagit som regel att inte betala ut några ”arvoden” innan de tjänster han önskade verkligen blivit utförda: ”Jag har att göra med folk som sakna all blygsel och dessutom med en penningflod, som det är mig omöjligt att överstiga”. Hertig Choiseul (Frankrikes utrikesminister), svarade under våren ovannämnda år med att i en skrivelse till sin man i Stockholm döma ut hela det Frihetstida svenska styrelseskicket, som enligt honom varken gagnade Sverige eller Frankrike(som förbundspartner), samt uppmana ambassadören att ”använda edra insigter och talanger till att utforma en handlingsplan”, vars första syfte skulle vara ”att återställa konungamakten i Sverige genom Frankrikes inflytande”. Auguste Geffroy, Gustaf III och franska hofvet(svensk översättning 1864), s. 21 och 39-40.     

[4] Den senaste riksdagen, där mössorna tagit makten, hade hållits 1766. Enligt bestämmelserna skulle ständerna kallas vart tredje år. Gustav hade emellertid förmått sin far att vägra delta i regeringsarbetet, liksom ämbetsverken att inte godkänna bruket av namnstämpel, om inte riksdag inkallades i förtid.   

[5] En person som var särskild känd för detta var den slipade intrigmakaren Carl Fredrik Pechlin, ursprungligen född i Holstein men uppväxt i Sverige. Trots att han växlade mellan hattar och mössor stod han dock fast i sin motvilja mot kungligt envälde, vilket å andra sidan inte hindrade honom att förhandla med hovet när så ansågs lämpligt, exempelvis inför riksdagen 1768. Misstanken ligger nära att den gode Pechlin, som var känd för sin spirituallitet och stundom giftiga humor, innerst inne njöt av det politiska spelet för dess egen skull Därför var han också den ende av kungens motståndare som var Gustav III värdig. In i det sista förnekade han sin delaktighet i sammansvärjningen 1792, hur uppenbara bevisen än var.   

[6] Populärhistorikern Herman Lindqvist går i sin bok Gustavs dagar(1997), så långt som att jämföra stämningen vid riksdagens öppnande i Stockholm 1771 med ständerförsamlingen i Versallies 1789.

[7] Gustav III:s tal till ständerna den 25 juni 1771 - Wikisource.

[8] Sten Carlsson, ”Ständerväldets fall och dess eftermäle”, Svenska historien del 9, hattar, mössor, Ostindiska kompaniet(1967-68, nyutgåva 1978), s. 217-19.  

[9] Om detta, se exempelvis Olle Häger och Hans Villius. Sammansvärjningen, dokument kring mordet på Gustav III(1986(, s.9-10.

[10] Enligt den revolutionära kalendern genomförde Napoleon sin statskupp 18 Brumaire år VIII.