Amiral
Gaspard de Coligny var irriterad. För några dagar sedan hade kungen bett honom
ge sig till tåls angående krigståget mot Nederländerna: ”Låt mig ägna mig åt
nöjen 4-5 dagar”, hade han sagt. ”Sedan ger jag mitt ord på att vi skall tåga
mot Nederländerna tillsammans”. Idag, 22
augusti 1572, hade Coligny infunnit sig i rådet, bara för att finna att kungen
inte var där utan lät sig företrädas av hertigen av Anjou, han som alltid visat
ovilja mot hugenotterna och till och med lett rojalisterna mot dem i det
senaste kriget, trots att han var knappt mer än pojken! När amiralen tillslut
fått tag på kungen hade denne varit på väg ut på bollbanan och inte alls varit
hågad att diskutera allvarliga saker. Nå, om hovet behagade driva med honom
vore han beredd att åter ta till vapen, det hade han sagt änkedrottningen vid
mötet för två veckor sedan. Men egentligen trodde han inte det skulle vara
nödvändigt – unge kung karl stod på hans sida, det visste han. Kallade inte
kungen honom för ”min fader!” Nu var amiralen på väg till sin bostad inte så
långt från Louvren i centrala Paris. Medan han gick gatan fram i den kvava sommarhettan
granskade han en böneskrift som lämnats till honom. Till tecken på sin rang
åtföljdes han av omkring tio av sina närmaste män. Plötsligt märkte amiralen
att ena skobandet gått upp och stannade för att rätta till det. I nästa
ögonblick small två skott.[1]
Amiralen träffades i vänster arm och höger hand. Ett finger slets nästan av och
blod började rinna. Coligny var dock vid medvetande och man kunde avgöra att
kulorna kommit från ett hus som ägdes av en före detta lärare till hertigen av
Guise, katolikernas ledare inom franska högadeln! Några män sprang in i huset
och fann snart mordvapnet, en hakebössa som uppenbart tillhörde någon inom
familjen Guise. Attentatsmannen hade dock kommit undan. Den sårade fördes
snabbt hem och den kula som blivit kvar i kroppen togs ut. Den ståndaktige
Coligny lär inte ha yttrat ett ord av klagan, trots att operationen måste ha
varit plågsam.
Inom kort
visste hela Paris vad som hänt. Hugenotterna strömmade till för att höra hur
deras hjälte mådde och stämningen blev snart hotfull. Man hade kommit till
Paris för att fira bröllopet mellan unge kung Henrik av Navarra och den
katolska prinsessan Margareta(Margot i familjen), änkedrottningens yngsta
dotter. Denna vigsel var tänkt att bidra till freden, men vad skulle nu hända - borde man kanske lämna staden genast? Nej,
Coligny ville stanna, åtminstone tills vidare. Det var hans plikt mot kungen
och mot Frankrike. Också kungafamiljen besökte den skadade. Kung Karl IX var
mycket upprörd:
-
Skall
det aldrig ta slut, ropade han då han fick nyheten mitt i bollspelet. Aldrig
annat än bekymmer!
Både kungen, hans bror Anjou och änkedrottning Katarina kom till
amiralens bostad. Kungen och Coligny talade lågt med varandra men de båda andra
drog sig snart undan från sjuksängen. De märkte alltför väl att amiralens
anhängare betraktade dem med mörka blickar, anande var trådarna till attentatet
löpte samman. Misstanken var dessutom helt riktig. Drottning Katarina av Medici
hade verkligen initierat mordförsöket på Coligny. Hon hade önskat eliminera en
potentiell säkerhetsrisk, ett hot mot rikets inre lugn och stabilitet, dessutom
en man som ville dra in Frankrike i ett riskabelt krigståg mot Spanska
Nederländerna för att understödja sina trosbröders frihetskamp. Nu riskerade
allt att sluta i katastrof, ett nytt inbördeskrig eller kanske rentav en
protestantisk vedergällningsaktion riktad mot henne själv och övriga
kungafamiljen. Katarina hade upplevt mycket i sin dag, inklusive att som ung
flicka leva instängd i ett kloster för att undgå pöbelns raseri i hemstaden
Florens. Hon visste när det gällde att vara smidig diplomat och när det gällde
att slå till först. Nu var tiden inne för det senare. Nästa dag utgick order –
amiral Coligny och så många som möjligt av hans anhängare skall dödas innan de
hinner försvara sig! På morgonen nästa dag, 24 augusti 1572, inleddes den
massaker som i historien blivit känd som Bartolomeinatten. Huvuddelen av morden
var koncentrerade till Paris men efterdyningarna skulle sprida sig över landet
och pågå en dryg månad. Minst 10-, kanske så många som 30 000 människor tros ha
mist livet, men vad eller vem låg egentligen bakom?
Liksom det i dessa metoo-präglade tider tycks finnas en benägenhet hos
visa feminister att framställa män som varelser totalt utlämnade åt sina drifter
och enbart intresserade av kvinnan som sexobjekt, fanns det förr och säkert än
idag i vissa kretsar av vår kultur en benägenhet att misstänkliggöra kvinnor
med inflytande och makt, såvida inte dessa kvinnor haft turen att, åtminstone
på sikt, tillhöra den segrande sidan.[2]
Ett exempel på detta utgörs av författaren och folkskolläraren Sven Wikbergs
framställning av änkedrottning Katarina av Medici och hennes roll i
Bartolomeinatten. Även om Wikberg redogör för drottningens ofta mycket
påfrestande förflutna, som lärt henne att enbart lita på sig själv för att
skydda sig och de sina, framställs Katarina ändå i huvudsak som en hård och
hänsynslös varelse:
-
Man
kan ifrågasätta om hon var i stånd till djupare känslor, vare sig för sina barn
eller för religionen. Hon sägs ha varit katolska kyrkan tillgiven, men man
finner henne samtidigt hysa en viss böjelse för protestantismen. Det starkaste
draget hos henne är en otrolig maktlystnad. Hon visar sig känslokall och grym, opålitlig
och lömsk. Likt katten, som leker med råttan, kunde hon ena dagen kallblodigt
och charmfullt leka med sina motståndare för att nästa dag låta dem cyniskt bli
offer för sin professionelle giftblandare … Tendensen fortsätter då Wikberg
kommer in på drottningens ambition att spela ut de olika religiösa och
maktpolitiska partierna mot varandra:
-
I
allt detta spel behövdes både katoliker och hugenotter, men ingen fick
genomskåda hennes syften och ingen annan än hon själv skulle vara den verkligt
starka. Nu hade emellertid det ödesdigra förhållandet inträffat, att hon blivit
undanträngd av hugenotten Coligny.
Efter blodbadet i Paris skall Katarina ha varit, eller åtminstone
framstått som, totalt oberörd. Förmodligen led hon av någon rubbning i sitt
känsloliv, gissar Wikberg. Amiral Coligny, en av de första som dödades under
bartolomeinatten, framställs i kontrast till detta som den personifierade
ädlingen – en moraliskt högststående man som, även om hans ambitioner ibland
kunde vara oförenliga med verkligheten, alltid främst tänkte på sitt lands och
sina underlydandes bästa. Ofta betecknas han helt enkelt som ”den store
mannen”.[3]
Wikbergs bok verkar, vilket i sig är logiskt med tanke på tidsandan i
konservativa kretsar kring förra sekelskiftet, skriven av någon som uppfostrats
med Luthers katekes och lärt sig att katolicism i allmänhet och maktfullkomliga
katolska drottningar i synnerhet står för om inte det absolut onda så i alla
fall något mycket negativt.[4] För den som läser den svenskfödde engelske historikern
Leonie Freidas biografi över drottning Katarina av Medici blir bilden av
bakgrunden till den ohyggliga massakern 1572 och framför allt av drottningen
själv en helt annan, trots att huvuddragen i Wikbergs karaktäristik –
maktlystnaden, hänsynslösheten, till och med benägenheten att förgifta
motståndare, finns med hos Freida. Det är inte så mycket de enskilda
egenskaperna i drottningens karaktär som sättet
att belysa dem och den tid där dramat utspelades som förändrats i den
sentida biografin. Därmed blir också synen på Bartolomeinatten och vad som låg
bakom den en annan.[5]
Sensommaren
1572, då hugenotter och katoliker samlades i Paris för att fira bröllopet
mellan katoliken prinsessan Margot och hugenottkungen Henrik av Navarra, var
stämningen överhettad i dubbel bemärkelse. Liksom är fallet 450 år senare hade
Frankrike genomgått en period av svår torka och missväxt. Många fattiga sökte
sig till huvudstaden i hopp om mat och arbete. Paris blev så överbefolkat att
många sov i gator och gränder, som var trånga, smala och smutsiga. Hettan höll i sig och rykten och motrykten
korsade luften. Också politiskt var stämningen orolig. Det hade den varit i 13
år, ända sedan kung Henrik II dött i en olyckshändelse under en tornering 1559.
Även om denne konungs erövringsplaner i Italien inte krönts med framgång hade
han varit en tapper, ridderlig man, vars pondus och naturliga majestät förmått
ena de olika fraktionerna vid hovet. Alla kungens fyra söner var minderåriga,
dessutom fysiskt sjukliga och utrustade med minst sagt instabila psyken. Det
var tydligt att någon annan måste ta över den faktiska makten i landet. Inom
kungafamiljen var nyblivna änkedrottning Katarina av släkten Medici den som låg
närmast till. Hon hade kommit från Italien för över tjugo år sedan och länge
setts som en oönskad främling utan värde men med tålamod, envishet och takt
lärt sig vad som gällde vid hovet och med tiden begåvats med sju överlevande barn,
fyra söner och tre döttrar. Mest begåvad var yngsta dottern Margareta, som
kallades Margot. Egendomligt nog stod hon långt ifrån sin mor, som kanske kände
att hon inte kunde kontrollera flickan lika lätt som de andra. Pojkarna var som
sagt bräckliga i flera avseenden. För Katarina var det självklart att hennes
uppgift från och med nu skulle bli att vaka över landet och tronen och se till
att hennes franska familj fick behålla sitt arv. På ett sigill som hon lät
förfärdiga några år efter makens död kallade hon sig ”Frankrikes lärarinna”.
Posten som Frankrikes de facto härskare var dock konkurrensutsatt från flera
håll – där fanns den ärkekatolska familjen Guise, som egentligen inte sågs som
riktiga fransmän eftersom de härstammade från hertigdömet Lorraine i nordöstra
delen av dagens Frankrike på gränsen mot spanska Nederländerna. Guiserna var
tappra krigare och hade lyckats skaffa sig en framskjuten ställning vid franska
hovet. Själva ansåg de sig härstamma från Karl den store och vara minst lika
förnäma som kungahuset Valois. En gång hade en Guise djärvheten att inleda ett
förhållande med kungadottern Margot, vilket mamma Katarina fick reda på.
Kavaljeren hann fly i tid men prinsessan blev slagen och misshandlad för sin svaghet
att vilja ”kasta bort sig” på en ”simpel” hertig.[6]
En annan konkurrent om makten var familjen Bourbon, som länge varit i onåd men
som faktiskt stod närmast i tronföljden om Valois skulle dö ut. Deras huvudman
var kung över den franska delen av Navarra vid Pyrenéernas fot, som han ärvt
genom äktenskap. Hans svärfar hade varit Navarras kung och svärmodern var en
fransk prinsessa av huset Valois. Nu residerade Bourbon och hans hustru i
staden Pau i Béarn. Deras son hette Henri(Henrik), och skulle i sinom tid ärva
sin mors och morfars rike.
Som om inte
detta räckte fanns dessutom den nya protestantiska religionen med i spelet. I
Frankrike var det främst kalvinismen, strängare än lutherdomen och med en
ambition att ställa prästerskapet över kungamakten, som fick överhanden. Många
borgare av lägre status, hantverkare och lärlingar men också många lärda och
adelsmän, anslöt sig till den nya läran. Bland furstarna var det främst
Bourbonerna som blev protestanter, eller hugenotter som fransmännen sade.[7]
Särskilt drottningen av Navarra, som brevväxlade med Calvin, var en varm
anhängare av den nya läran och förmådde sin man att, om än något halvhjärtat,
ansluta sig till hugenotterna. Hennes svåger, prins Louis av Condé, var en mer
renodlad anhängare av den nya tron.
Redan före
Henrik II:s död 1559 hade det förekommit religiösa oroligheter i Frankrike och
människor hade bränts på bål. Efter kungens död blev läget snabbt allvarligare.
Änkedrottning Katarina var katolik men försökte åstadkomma någon form av
uppgörelse med hugenotterna. Hon och hennes medarbetare insåg att förföljelse
bara skulle förvärra situationen – kanske kände drottningen ibland som Wikberg
tror en viss böjelse för protestantismen, ungefär som 1700-talets kungar kunde
läsa upplysningsfilosoferna utan att därför nödvändigtvis bli demokrater. Flera
gånger ingicks överenskommelser som tillät hugenotterna att hålla sina
gudstjänster på vissa platser och till och med ha kontroll över vissa städer,
bara de uppförde sig städat och inte ställde till bråk. Problemet var att
ingendera parten var nöjd med detta. Hugenotterna kunde inte förstå varför de
inte fick predika var som helst och överallt och för ärkekatoliker var det en
styggelse att ens förhandla med ”kättarna”. Resultatet blev att båda sidor
misstrodde Katarina, som inte verkade vilja ta ställning åt något håll.
Dessutom pågick det krig i Spanska Nederländerna, där den protestantiska
befolkningen försökte göra sig fri från överhögheten i Madrid. Båda sidor
förväntade sig hjälp från sina trosbröder i Frankrike. Under 1560-talet utbröt
det regelbundet inbördeskrig mellan de två partierna i landet. Katolska sidan,
som hade sitt huvudsäte i Paris, vann oftast de större drabbningarna, men
hugenotterna hade kontroll över flera städer vid atlantkusten där de styrde i
stort sett som de ville. En viktig bas för dem var La Rochelle. De korta krigen
följdes av fredsuppgörelser, som sedan inte efterlevdes vilket ledde till nya
krig som spädde på bitterheten. Att flera av de ledande på båda sidor mördades
eller stupade ledde också till att personliga vendettor uppstod som ytterligare
bränsle på brasan. Flera gånger planerade hugenotterna att kidnappa
änkedrottningen eller i varje fall oskadliggöra Guiserna, som de betraktade som
sina farligaste motståndare. En gång höll de Paris under belägring och stoppade
tillförseln av livsmedel till staden. Man kan förstå att änkedrottningen
började tröttna framåt slutet av 1560-talet. Det märktes att hon blev alltmer
benägen att tillgripa ”hårdare tag” mot hugenotterna.
I början av
1570-talet hade man ändå kommit så långt att ledarna på båda sidor var benägna
att göra ett nytt försök att komma överens, om det var möjligt. Som vanligt i
hovkretsar skulle konflikten lösas med ett giftermål – prinsessan Margot skulle
gifta sig med Henrik av Navarra, som nu blivit kung i sitt rike. En av dem som
kom till Paris för att sköta förhandlingarna på hugenotternas sida var deras
militäre ledare, amiral Gaspard de Choligny, greve av Chatillion, medkem av en
av Frankrikes äldsta familjer.[8]
Han hade tjänat sitt land väl i flera krig och uppförde sig alltid värdigt och
allvarligt som det anstår en verklig adelsman. Fast han kämpat på
motståndarsidan i flera år hävdade han alltid att han var sin konungs trogne
tjänare, det var bara de ”dåliga rådgivarna,” inte kungahuset han ville ha
bort, Han hade förmodligen blivit lite arrogant genom den allmänna respekt han
åtnjöt hos sina egna – han var alltid säker på att han visste bäst hur saker
och ting skulle skötas.[9]
Vid den här tiden var det Katarinas andre son Karl(IX), som var kung till
namnet, även om modern fortfarande bestämde i praktiken. Han var drygt tjugo
år, blek och sjuklig av tuberkulos men drömde om att bli en stor krigare. Han
blev närmast förälskad i den krigiske hugenottledaren och lyssnade gärna på
Colignys uppmaning att fransmännen borde enas i ett krig för frigörelsen av
protestanterna i Spanska Nederländerna. För änkedrottning Katarina lät detta
som rena katastrofen. Hon hade slutit den nya uppgörelsen för att få fred, inte
för att dra in Frankrike i ett storkrig med det katolska Spanien. Coligny
vägrade lyssna på sådana argument och sade vid ett rådsmöte i början av augusti
1572 att om kungen inte började krig i Nederländerna: ”då må Gud bevara honom
för ett annat, som han inte kan frigöra sig från”. Amiralen hotade alltså med ett nytt
inbördeskrig inför sittande regeringsmöte. Nu fattade änkedrottningen sitt
beslut – Coligny måste röjas ur vägen.
Det var inte
svårt att hitta villiga medhjälpare till attentatet. Hertigen av Guise vars far
mördats några år tidigare ville få hämnd och lät en av sina anställda, som var
van vid denna typ av tjänster, få tillträde till sin forne informators hus, som
låg bra till på vägen mellan kungaslottet Louvren och amiralens bostad. Attentatet
skulle ske då Coligny var på väg hem från ett av sina regelbundna besök hos
kungen. Man väntade till efter bröllopet mellan Margot och Henrik av Navarra,
som hölls 18 augusti 1572. Fyra dagar senare avlossades skotten mot Colligny.
Som vi sett överlevde han med skador ”bara” i armar och händer. Nu var läget
verkligen kritiskt för drottning Katarina. Meningen hade varit att amiralens
död skulle se ut som en privat uppgörelse mellan ovänner. Nu misstänkte alla
vad som hänt. Stämningen blev allt hätskare i Paris, båda sidor började beväpna
sig, rykten flög genom de trånga gatorna. Det låg på mer än ett sätt åska i
luften. Vi vet inte vad Katarina tänkte eller kände när attentatet mot Coligny
misslyckades. Vad vi vet är att hon och hennes yngre son Anjou dagen efter
attentatet(23 augusti), sökte upp kung Karl och begärde att han skulle ge order
om avrättningen inte bara av Coligny
utan av alla hugenotter i
staden eller åtminstone av alla de ledande. De påpekade hur mycket elände
Frankrike fått utstå de senaste åren på grund av religionskrigen. Efter vad som
hänt amiralen skulle hugenotterna säkert angripa kungen om de inte oskadliggjordes.
Den stackars kungen, som blivit så förtjust i Coligny under förhandlingarna om
systerns bröllop, kunde inte stå emot pressen: ”Ja, ja, döda dem allesammans”,
sade han tillslut.
Under dagen
sågs män gå omkring på de värdshus där kända hugenotter bodde och anteckna
deras namn. Tidigt på morgonen nästa dag, 24 augusti 1572, sankt Bartolomeus
dag, ringde stormklockan i kyrkan vid Justitiepalatset i Paris, signalen till
att blodbadet kunde börja. Den första som angreps var amiral Coligny och hans
husfolk. Den sjuke hörde bullret av soldater och förstod vad som skulle ske,
kanske hade han anat slutet redan efter det misslyckade attentatet. Coligny
klädde på sig morgonrock och började be. Till de som var hos honom sade han: ”Rädda
er själva. Jag överlämnar mig åt Gud”. ”Är ni amiral Coligny”, frågade en av de
inträngande. ”Ja”, svarade han, ”men jag hade räknat med att dödas av en
adelsman och inte av en simpel knekt”. Soldaten stack då ihjäl honom och
kroppen kastades ut genom ett fönster. Därute väntade hertigen av Guise
tillsammans med en oäkta son till Henrik II. Hertigen betraktade sin fiende: ”Ja,
det är han”, sade han kort, gav kroppen en spark och avlägsnade sig. Det värsta
blodbadet i Frankrike före revolutionen fortsatte. Som nämnts tidigare kan 30 000
människor ha avlivats under den kommande månaden men alla var inte hugenotter.
Många privata uppgörelser har säkert skett under dessa dagar under det lössläppta
vansinnet. Henrik av Navarra skonades dock. Några dagar efter massakern i Paris
konverterade han till den katolska tron. Han skulle byta religion minst två
gånger till i sitt liv. Men ödet skulle vända bödlarnas vapen mot dem själva. Katarina av Medici dog i januari 1589, ensam och desillusionerad över det öde som väntade
hennes ätt. Några månader senare mördades hennes älsklingsson, den förre hertigen av Anjou nu kung Henrik III av Frankrike. De hade tillsammans initierat Bartolomeinatten. Strax före moderns död hade kung Henrik själv låtit mörda hertig Henri av Guise, den tredje initiativtagaren till massakern 1572. Med Henrik III:s död var kungaätten Valois utslocknad. Han efterträddes av Henrik av Navarra av huset Bourbon, samme Henrik som skonats under blodbadet. Han besteg nu tronen som Henrik IV, än idag ansedd som en av Frankrikes största ledare genom tiderna - en man som under sin alltför korta regering verkade för tolerans och samförstånd. Katarinas av Medici ansträngningar att bevara tronen åt sina barn hade visat sig
förgäves..
Hur skall
man se på Bartolomeinatten, som en bestialisk massavrättning framdriven av katolsk fanatism eller en ”nödvärnshandling”
som spårade ur? Själv är jag böjd för det senare. Tiden var sådan den var och
de flesta människor oavsett religion såg främst till sina familjers, släkters eller
trosförvanters fördel. Begrepp som medmänsklighet eller mänskliga rättigheter
fanns ännu inte inskrivna i någon lag. Framför allt utgör blodbadet i Frankrike
i augusti 1572 ett av många exempel på vad människan är i stånd till då hon
låter sig styras av fördomar eller rädsla.[10]
[1] Freida uppger endast ett skott, Wikberg två.
[2] Ett exempel på en av eftervärlden ofta negativt bedömd kvinna kan vara Marie Antoinette, en genomgående hyllad kvinna den ståndaktiga Kristina Gyllenstierna.
[3] Sven Wikberg, Henrik IV, hugenott och konung(1942), främst sidorna 32-55 och 64-94. Angående Sven Wikberg som person, se 889 (Svenskt författarlexikon / 1. 1900-1940 A-Ö) (runeberg.org).
[4] Samma attityd går att spåra i den inställning till Karl I och hans drottning som torgförs i Wikbergs bok om Oliver Cromwell(1943). Det bör dock påpekas att mitt omdöme om författaren bygger på knapphändiga uppgifter.
[5] Leonie Frieda, Katarina av Medici, en biografi(svensk översättning 2005).
[6] Mer om detta och liknande händelser i det samtid Sverige, se Dynastihistoria: Buller vid svenska och franska hovet (bosonshistoria.blogspot.com).
[7] Det finns olika förklaringar på var ”hugenott” som beteckning för franska protestanter kommer från. Wikberg menar att det sannolikt har sitt ursprung i det tyska ordet eigenossen, edsvuren, medan Freida hävdar att det syftar på den plats, Hugues, där motståndarna till den katolska familjen Guise år 1560 samlades för att förbereda ett anfall mot det slott där kungafamiljen då vistades, Freida, s. 156.
[8] Benämningen ”amiral” åsyftar här inte chefen för flottan utan närmaste man till överbefälhavaren, en sorts vice ÖB eller försvarsminister.
[9] Freida betecknar, i motsats till Wikbergs närmast panegyriska porträtt, Coligny som ”älskad av sina anhängare men inte älskvärd”. Han var, menar hon, i sitt nit för protestantismen lika fanatisk som familjen Guise i sin katolska tro. I det avseendet utgjorde de båda ett lika stort hot mot stabiliteten i Frankrike.
[10] Som jämförelse kan slutligen påpekas att de inbördesstrider som skakade Sverige under Vasatiden framstår som helgbråk jämförda med Bartolomeinatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar