En vagn
stannade utanför slottet i Warszawa och en kvinna klädd i svart och med slöja
för ansiktet steg ur. Två små barn, en pojke på åtta år och en flicka på tre,
gick vid hennes sida, men hon tycktes inte märka dem. Hon höll sitt huvud högt
och gick med fasta steg. Det låg något av envis beslutsamhet i hennes hållning,
som hos någon som står på gränsen mellan stor förtvivlan och stort mod, mellan
tapperhet och vansinne. I sina armar bar hon ett litet skrin av trä.
-
Jag
vill träffa kungen, sade hon till alla hon mötte. Jag varken äter, dricker
eller sover förrän jag träffat honom och fått säga vad jag har på hjärtat.
Allteftersom hon vandrade genom slottet slöt flera släktingar, vilka liksom hon
själv flytt hit, upp bakom henne - hennes bror Gustav, systern Sigrid och
svågern Johan Gyllenstierna. Alla sökte de övertala henne att åtminstone byta
kläder innan hon fick audiens hos kungen – det var förövrigt inte säkert att
han kunde ta emot genast. Också de vakter hon passerade sökte hejda henne med
ord och åtbörder. Kvinnan reagerade inte, gick bara vidare. Hon hade uppenbart ingen
tanke på annat än att tala med kung Sigismund.
Med slottsvakten talade hon polska men med sina släktingar svenska. Man
kunde förstå att hon var en högt uppsatt dam från kungens födelseland.
När de slutligen nådde konungens arbetsrum fann de denne djupt försjunken
i ett schackproblem som sysselsatt honom sedan gårdagskvällen. Han steg
emellertid genast upp och vände sig mot kvinnan:
-
Kära
fru Margareta, sade han, det gör mig ont att se er klädd som änka.
Kvinnan svarade inte direkt, neg bara djupt som det anstår en adelsdam
inför sin herre. Därpå ställde hon träskrinet hon burit i sin famn på golvet
och föll på knä:
-
Ers
majestät, sade hon med fast och klar stämma. Jag har kommit att förmedla det
krav på hämnd som min herre och man och hans ädle broder inte längre kan uttala.
Med dessa ord öppnade damen skrinet – de närvarande bleknade. I skrinet låg
huvudskålen av en man.
-
Detta
är min makes huvud, sade kvinnan. Han offrade det i kampen för Ers majestäts
krona. Om ni undsatt Kalmar, som ni lovade, skulle min man ännu vara i livet.
Han miste sitt huvud i kampen för er sak och ni gjorde intet för att hjälpa
honom.
Kungen tycktes inget ha att svara. Han bara stod och såg på kvinnan med
en skygg och sorgsen blick. Hon fortsatte:
-
Min
svåger har också dött för er skull, avrättad som förrädare liksom min herre och
man. Min svåger och hans vänner väntade att deras konung skulle sända lagkloka
och lärda män till deras bistånd vid rättegången men de väntade förgäves. Jag
har ingen rätt att klandra min konung men varför svek ni era trognaste anhängare
i deras nöd?
Sigismund tycktes fortfarande ur stånd att ge ett klart svar. Kvinnan
vände nu blicken mot taket och talade som om hon vänt sig till Gud Fader själv:
-
Min
konung kan jag förlåta men aldrig mina bröder. Jag förbannar dem för vad de
gjort mot min make, mot hans bror och mot sitt land!
Med detta lade hon åter ned sin makes huvudskål i skrinet, varpå hon
brast i hejdlös gråt och föll till golvet.
Så skildrar författaren Rune Pär Olofsson i romanen Domens dag(1975), mötet mellan kung Sigismund och adelsdamen
Margareta Brahe. Scenen utspelas kort efter Linköpings blodbad, där Margaretas
svåger Erik Sparre och några andra adelsmän avrättats. Margaretas egen
make(krigaren Johan Sparre), har avrättats nästan ett år tidigare då hertig
Karls trupper intagit Kalmar. Margareta för med sig makens huvudskål som minne
av den döde.[1]
Margareta Brahe var inte den enda svenska adelsdam som sörjde en död make
kring sekelskiftet 1600. Vid denna tid fanns ett ovanligt stort antal änkor
inom landets högsta skikt. De utgjorde de kvarblivna spillrorna efter det(eller
de, vilket man vill), inbördeskrig som oregelbundet blossat upp under
1500-talets senare del – från Gustav Vasas död till Linköpings blodbad och vars
efterdyningar skulle fortsätta under det nya seklets första årtionde. Det var
ett krig om makt och inflytande, ett krig mellan kungabröder men också mellan
kungamakt och adelsvälde. De sista åren fick kampen dessutom en religiös
dimension genom striden mellan katoliken Sigismund och protestanten hertig
Karl(Karl IX). En del av dessa kvinnor drabbades särskilt hårt. De döttrar av
ätten Sture vars män haft oturen att strida på den förlorande sidan i kriget
mellan Sigismund och hertigen, hade i sin ungdom fått uppleva hur deras far och
två av deras bröder mer eller mindre mördats av Erik XIV. Trettio år senare såg
de sina män halshuggas i Linköpings blodbad.[2]
En annan dam ur högadeln hade ”turen” att slippa se sin man avrättad eftersom
han dog en naturlig död innan hans fäste föll. Istället blev hennes ende son
avrättad, mer eller mindre som ersättning för att hertig Karl inte fått
tillfälle att döma hans far.[3]
I detta sorgespel intar ändå de två systrarna Ebba och Margareta Brahe en
särställning, inte så att deras öde skulle vara mer beklagansvärt än de andra
änkornas men deras för tiden ovanligt långa liv sticker ut.
Ebba och Margareta Brahe kom ur rikets rangmässigt sett förnämaste familj
näst efter vasarna.[4] Deras far,
Per Brahe den äldre, var systerson till Gustav Vasa och hade liksom denne mist
sin far i Stockholms blodbad, då han själv knappt var halvårsgammal. När han
blivit vuxen trädde han i morbroderns tjänst och hörde till dem som kungen var
verkligt nöjd med – en aktningsvärd ställning vid vasahovet. När Brahe gifte
sig 1549 stod kungen för bröllopet på Gripsholm. När Gustav några år senare
själv gifte sig för tredje gången blev han svåger med sin systerson.[5]
Brahe hörde alltså verkligen till kungahusets innersta krets. Vid kusinen Eriks
kröning 1561 upphöjdes han dessutom till en av Sveriges tre första grevar. I
sitt äktenskap fick Brahe tretton barn, av vilka fyra söner och fyra döttrar
nådde vuxen ålder. Ebba(född 1555), var äldst av döttrarna. Margareta föddes
fyra år senare. Som nära släktingar till kungahuset hade familjen en
självskriven plats vid hovet. Alla syskonen Brahe var anställda i olika
befattningar i vasafamiljens närhet.
Ebba och Margareta kom att gifta sig med två bröder Sparre, Erik och
Johan. Deras far Lars Siggeson var veteran från Gustav Vasas befrielsekrig mot
danskarna. Han var marsk, dvs. högste ansvarig för kungens trupper i krig och
hörde precis som Per Brahe till kungens närmaste förtrogna. Trots att Siggeson var avsevärt äldre gifte
han sig på Gripsholm 1549, samtidigt med Brahe.[6]
Vid marskens död 1554 var hans båda söner fyra och tre år gamla. Att de
åtminstone periodvis växt upp i Per Brahes hushåll och då lärt känna hans
döttrar är troligt.[7]
I sin ungdom studerade Erik Sparre vid universitet i Tyskland och
Italien. Han talade och skrev både latin och italienska och stod genom livet i
kontakt med flera av tidens europeiska politiker och tänkare. I sin egen
politiska gärning liksom i de skrifter han författade hävdade han att
kungamakten borde stå under lagen och att adeln skulle bistå konungen med råd.
Den kungliga absolutismen var honom förhatlig. Med denna politiska agenda var
det vanskligt att tjäna de temperamentsfulla vasasönerna. Icke desto mindre
gjorde Erik Sparre stora insatser som diplomat och ämbetsman och framstod under
några år på 1590-talet som den svenska adelns ledande gestalt. Hans största
prestation, propagerandet för Sigismunds kandidatur till polska tronen 1587,
kom dock att stå honom dyrt och på sikt bidra till hans sorgliga slut. Vid
giftermålet 1578 med Per Brahes äldsta dotter Ebba låg detta emellertid långt
fram i tiden. Kung Johan med familj och andra släktingar och vänner bevistade
bröllopet, som varade i flera dagar och hölls i änkedrottning Katarina Stenbocks
hus i nuvarande Gamla stan i Stockholm. Trots de många sysslorna i statens
tjänst hann Sparre även utföra sina plikter som äkta man – Erik och Ebba fick
tolv barn, av vilka tio levde till vuxen ålder.
Om Erik Sparre var ämbetsman var den drygt ett år yngre Johan soldat och
hovman. På 1580-talet tjänstgjorde han i armén i Baltikum och utnämndes till
ryttmästare vid hovfanan, dvs. konungens livgarde, som tack för sina tjänster.
Han tycks också mer entydigt än brodern ha hållit sig till Sigismunds parti,
eftersom han en period tjänstgjorde som hovmarskalk hos dennes syster Anna.
Hans vana vid soldatliv gjorde honom kanske mindre sedesam(eller mindre
försiktig)? än brodern. Vid mitten av 1580-talet lyckades Johan bli invecklad i
en skandalartad kärleksaffär med en tysk adelsflicka, samtidigt som han var
förlovad med broderns svägerska Margareta Brahe. Stackars broder Erik fick
rycka ut och ordna giftermål för damen med en medlem av släkten Bagge, varpå
denne hotade Johan till livet eftersom hans hustru blivit berövad sin oskuld
före äktenskapet. Kung Johan III ingrep omedelbart och utfärdade intyg på att
hans tappre soldat och namne stod under kungligt beskydd vilket innebar att
Sparre var räddad. Det är ändå lätt att föreställa sig att den snart 70-årige
greve Brahe haft en del mindre positiva synpunkter på tidens ungdom i allmänhet
och dottern Margaretas fästman i synnerhet. Trots allt detta gifte sig Johan och
Margareta slutligen 1587. Deras äktenskap blev dock inte lika fruktsamt som
syskonen Eriks och Ebbas – Johan och Margareta fick bara två barn men var av
allt att döma lyckliga tillsammans.[8]
Vid tiden för Margaretas och Johans giftermål började dock molnen skocka
sig på ätterna Brahe-Sparres himmel. Johan III:s ruelse över att han låtit
sonen Sigismund bli kung av Polen gick ut över dem som ”administrerat
valkampanjen”, främst Erik Sparre och svågern Erik Brahe. Under de närmaste
åren satt de periodvis i husarrest och var utestängda från den politiska
makten. En kortare period satt också Johan Sparre fängslad. Efter Johan III:s
död tycktes allt för en tid ordna upp sig. Bröderna Sparre och deras vänner var
åter bland de främsta i riket. Särskilt Erik tycks ha sökt balansera mellan
hertig Karl och Sigismund utan att riktigt ta ställning för någondera parten.
Mot slutet av 1590-talet visade sig detta tillvägagångssätt ohållbart och
rådsherrarna flydde till kungen i Polen. Sedan Sigismunds trupper besegrats vid
Stångebro i september 1598 utlämnades de rådsherrar som befann sig i kungens
läger till hertigen, bland dem Erik Sparre. Brodern Johan hade av Sigismund
strax före Stångebro utsetts till ståthållare på Kalmar slott. Sorgligt nog lät
kungen inte evakuera slottets besättning efter sitt nederlag utan lät Sparre
stanna i Kalmar då han själv återvände till Polen. De löften om förstärkningar
som kan ha givits visade sig vara tomma ord. I maj 1599 tvingades slottet
kapitulera för hertig Karl och bara någon dag senare halshöggs Johan Sparre i
närvaro av sin maka och dottern Beata, omkring två år gammal. Tio månader
senare kom turen till Erik Sparre och hans närmaste vänner i riksrådet.
Eftersom dessa herrar utlämnats av
Sigismund, inte tvingats kapitulera för anfallande trupper, bestods de en
rättegång som naturligtvis var politiskt färgad. I mars 1600 dömdes de till
döden i Linköping. Bortsett från den i sig traumatiska upplevelsen att se sin
make avrättad fick Ebba Brahe uppleva att tre av hennes bröder satt i domstolen
som dömde Erik Sparre till döden.[9]
”Här bliva idag tjugotvå faderlösa barn och fyra bedrövade änkor. Deras
tårar och vårt oskyldiga blod ropar dagligen till Gud, det vet jag”, sade
Gustaf Banér vid stupstocken i Linköping sekunderna före sin avrättning 20 mars
1600. Han bortsåg då från de avrättningar som ägt rum i Kalmar, Åbo och Viborg
de senaste åren när hertig Karl gjort upp med sina fiender och som berövat
andra kvinnor och barn deras makar, fäder och söner. Dessutom bortsåg han,
vilket är nog så viktigt, från det lidande Clas Fleming och hans män orsakat
Finlands allmoge under klubbekriget några år tidigare, alltunder försäkran att
de ”tjänade kung Sigismund”. Hur man än väljer att se på Sigismunds, hertig
Karls och högadelns agerade kring sekelskiftet 1600 var Linköpings blodbad
kulmen på ett maktspel som pågått sedan Gustav Vasas död fyrtio år tidigare.
Under de närmaste årtiondena skulle ett nytt Sverige sakta men säkert utvecklas
– ett land med en utvidgad förvaltning och statsapparat, en fast styrelseform,
en riksdagsordning, postväsende, nya städer och universitet grundade. De flesta
av de kvinnor ur högadeln som blivit änkor under vasasönernas inbördeskrig hann
uppleva början av denna utveckling. De dog under 1610-talet, då Sverige
fortfarande förde krig i Polen och ännu inte var någon stormakt. Men de två systrarna
Brahe, bröderna Sparres änkor, levde ännu i många år. Som ”förrädare” hade Erik
Sparre förlorat sina förläningar efter hertig Karls(Karl IX), seger, men med tiden
återlämnades det mesta till Ebba Brahe. Hon hade också glädjen att se sina barn
göra goda giften och lovande karriärer i statens tjänst. Flera barnbarn växte
upp omkring henne. Hon kunde konstatera att hennes make levde vidare i deras
ättlingar. Man kan undra vad hon tänkte då en annan Ebba Brahe nästan blev
Sveriges drottning, ungdomskärlek åt sonen till den man som dödat hennes make.[10]
Uppgifterna om Ebba ”den äldres” dödsår varierar men de flesta uppger 1634,
vilket innebär att hon blev 79 år gammal.[11]
Hon begravdes i Öja kyrka i Södermanland, nära makens familjegods Sundby. Erik
Sparres kvarlevor hade tidigare flyttats dit på Gustav Adolfs befallning.
Margareta Brahe levde många år i exil i Polen och Danmark. Hennes son
stred på katolsk sida i Spanien innan också han reste till Danmark. Gustav
Adolf lät omsider Margareta återvända till Sverige, där hon liksom systern
småningom återfick de gods som Karl IX dragit in till kronan. Margareta avled
1638, vid drygt 78 års ålder. Hon begravdes i släktkyrkan på Visingsö, där
brorsonen Per Brahe den yngre höll på att skapa sig ett eget litet rike. Det
sägs att ett skrin av trä alltjämt står på hennes kista, skrinet med makens
huvudskål.[12]
Ebba och Margareta Brahe föddes mot slutet av Gustav Vasas regering. När
de avled hette Sveriges omyndiga regent drottning Kristina.
[1] Margaretas ord till kungen återges här nästan ordagrant från romanen. Beskrivningen av vad som händer omkring dem är dock något nerkortad. Omdömet att den sörjande änkan svävar mellan tapperhet och vansinne är mitt eget. Domens dag utgör sista delen i Olofssons romansvit med motiv från vasatiden och med särskilt fokus på hur familjerna Brahe och Sparre påverkades av epokens politiska växlingar.
[2] Dessa kvinnor var Margareta och Christina Sture, döttrar till Svante Stenson Sture och hustrur till Ture Nilson Bielke respektive Gustav Banér.
[3] Clas Fleming, ståthållare på Åbo slott, var hertig Karls beslutsammaste motståndare och avled hastigt av sjukdom i april 1597. Sonen Johan avrättades i Åbo blodbad i november 1599. Fleming var gift med Ebba Stenbock.
[4] Denna Ebba Brahe skall inte förväxlas med sin legendariska brorsdotter med samma namn, kung Gustav Adolfs ungdomskärlek. Namnet Ebba, som antas vara en femininform av Eberhard(vildgalt), var mycket populärt inom svensk adel under 1500-talet. Enbart inom familjen Brahe fanns det tre kvinnor med detta namn under årtiondena kring sekelskiftet 1600.
[5] Per Brahe var gift med Beata Stenbock, äldre syster till Gustav Vasas tredje drottning Katarina. Beata var även syster till Ebba Stenbock och alltså ovannämnde Clas Flemings svägerska.
[6] Lars Siggesons(Sparre), andra hustru var Brita Trolle, mor till Erik och Johan Sparre.
[7] I Olofssons romaner framställs Brahe som de facto styvfar för åtminstone Erik Sparre. Bo Eriksson skriver dock i sin biografi över Brahe(i skuggan av tronen2009), att uppgifterna om Sparres barn- och ungdomsår är ”få och motstridiga”. Uppgifterna om Sparres åskådning och politiska gärning är hämtade ur Eriksons bok s. 362-67
[8] I Olofssons roman argan list(1973), frågar Margareta Brahe vid ett laddat möte sin otrogne fästman om han åtrår henne på samma sätt som han åtrådde den tyska adelsdamen. Då Sparre förläget försäkrar att han älskar Margareta svarar hon: ”Visa det nu, Johan”! Sedan Sparre efter viss tvekan kastat sig över henne bakifrån är de försonade och redo att gifta sig. Även om denna scen(förhoppningsvis)? inte är historiskt korrekt finns ingen anledning att tvivla på att äktenskapet byggt på äkta känslor. För uppgifter om Johan Sparres liv, se Sparre af Rossvik nr 7 - Adelsvapen-Wiki(tabell 35). Uppgiften att Sigismund sänt Sparre till Finland och de baltiska provinserna för att ”emottaga invånarnas trohetsed och uppmana dem till ståndaktighet emot konungen” måste rimligen vara en felskrivning för att han manat dem att strida för Sigismund, mot hertig Karl.
[9] Detta bör inte ses som hjärtlöshet eller exceptionell feghet från bröderna Brahes sida. De kan ha intalat sig att hertig Karl skulle benåda deras svåger och de andra sedan domen väl var fälld. Oavsett detta var tidens praxis att den som väl åtalats för förräderi i princip redan var dömd. Henrik VIII:s många skenprocesser mot misshagliga hustrur och adelsmän hade varit ogenomförbara om nära släktingar till de anklagade vägrat sitta i domstolen.
[10] En av Ebbas och Erik Sparres söner lär dessutom ha tjänstgjort som budbärare mellan de båda älskande, i hemlighet för den stränga kungamodern Kristina av Holstein-Gottorp.
[11] Brahe nr 1 - Adelsvapen-Wiki(tabell 3), uppger 1635 som dödsår.
[12] Enligt andra uppgifter skall Johan Sparres skalle istället förvaras i släktsamlingarna på Skokloster, där en släkting lämnat in den på 1830-talet. Man får hoppas att den trots allt ”begravts” tillsammans med hustrun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar