Kungen
trädde ut ur sin kammare. Uppvaktningen stod utanför med ljus i händerna, helt
efter befallning. Där var medlemmar ur både den svenska och polska sviten.
Under högtidlig musik till luta gick tåget genom slottet mot drottningens svit,
där HM:s kvinnliga uppvaktning i sin tur väntade. Under djupa reverenser för
konungen förde så kvinnorna in sällskapet i drottningens förmak, alltjämt
åtföljda av de spelande musikanterna. Den myndiga hovmästarinnan, en högbördig
dam från drottningens habsburgska hemland, knackade nu på sin härskarinnas dörr
och anmälde(efter att först ha gått in till drottningen), konungens ankomst.
Därpå trädde hon åter ut i förmaket och meddelade att hennes matmor var redo
att mottaga sin herre. Sedan konungen inträtt i sängkammaren fördrev
uppvaktningen sin väntan i förmaket under glatt samspråk, trakterade med vin
och konfekt av damerna. De spekulerade om deras herre månne skulle lyckas att
fullfölja sina äktenskapliga plikter denna natt, ty det var syftet med hela
tillställningen: Konung Sigismund III av Polen, blivande konung av Sverige,
skulle för första gången ”sova med sin hustru”. Det visade sig emellertid snart
att konungen var alltför oerfaren. Under gråt och klagan flydde han sin hustru
och sprang till sin egen kammare. Sedan en av hovmännen givit sin konung en
kort lektion i kvinnokroppens funktioner, samt en hovdam givit sin drottning
dito information om de manliga, möttes paret åter nästa natt – nu dock i
hemlighet. Denna gång gick experimentet betydligt bättre.
Ungefär så
beskriver författaren Rune Pär Olofsson det första rent fysiska mötet mellan
kung Sigismund och hans hustru Anna av Habsburg i romanen argan list(1973). I skrivande stund har jag inte funnit någon
historisk uppgift som kan bekräfta detta, med vår tids ögon, farsartade
intermezzo men det är inte uteslutet att det verkligen ägt rum.[1]
Av de sex manliga regenter som regerade
Sverige 1560-1660 var Sigismund faktiskt den ende som inte hade någon officiell
älskarinna före sin tronbestigning och sitt giftermål. Han blev dessutom kung
vid en för släkten exceptionellt tidig ålder, därtill i ett för honom på alla
sätt främmande land.[2]
Visserligen var han inte ensidigt katolskt uppfostrad men jesuiterna och den
varmt religiösa katolska modern hade alltid spelat stor roll för honom. Det är
därför fullt möjligt att Sigismund var sexuellt oerfaren, kanske rentav fullkomlig
oskuld, då han våren 1592 gifte sig med prinsessan Anna av Österrike. Att hon var sexuellt oerfaren är säkert – En
prinsessa med sexuell erfarenhet vid sitt giftermål skulle i princip ha setts
som förtappad och definitivt borträknad för alla finare giften. På sätt och vis
var det kanske tur att så många prinsar under medeltiden och renässansen hade
älskarinnor före eller under äktenskapet – åtminstone ena parten kunde förväntas
vara mentalt förberedd på vad som väntade. Om man sedan betänker att ett
kungapars sexuella relationer nästan in i vår tid var allt annat än privata och
följdes noga av hela hovet och utländska sändebud, kan man förvåna sig att så
pass många kungliga äktenskap ändå bar frukt i form av arvingar och ibland
rentav i äktenskaplig lycka.
Bristen på
diskretion och vanlig finkänslighet och taktkänsla i fråga om kungligheters
intimaste angelägenheter blir påtaglig när man studerar de spår som ibland
finns kvar i källor från tidigmodern tid. När kung Henrik VIII mot slutet av
1520-talet ville skilja sig från Katarina av Aragonien hölls en rättegång för
att fastställa om drottningen haft samlag med sin första gemål, vilket enligt
kanonisk rätt kunde ifrågasätta legitimiteten i det senare äktenskapet.[3]
Vittnen beskrev detaljerat händelserna på kvällen och morgonen efter
bröllopsfesten i november 1501. Den spanska prinsessan hade förts till
brudgemaket och lagts till sängs. När prinsens följe anlände en stund senare,
fann de Katarina liggande ”som drottningar gör”.[4]
Morgonen därpå hade prinsen begärt att få dricka, för som han sade: ”I natt har
jag varit mitt i Spanien”. Slutsatsen
var att prinsen hade ”begagnat prinsessan som sin hustru” på bröllopsnatten.[5]
De verkligt
stora problemen verkar ha kommit på 1700-talet. Om det berodde på inavel,
rädsla för sex, ren slump eller andra faktorer går inte att avgöra, men under
de sista årtiondena före franska revolutionen uppvisar ett stort antal kungahus
individer med påtagliga sexuella svårigheter. I Sverige är Gustav III:s
komplicerade förhållande till sin drottning och ryktena kring hovstallmästare
Muncks roll i historien väl bekanta. Frågan huruvida tsar Paul I var sin
officielle fars son eller inte har aldrig kunnat utredas med säkerhet och länge
troddes greve Fersen vara far till den franske kronprinsen. Även om DNA-prov
numera lär bevisa att så inte är fallet, är det dokumenterat att Ludvig XVI
länge var sexuellt hämmad, säkert av både fysiska och psykiska orsaker.[6]
Journalisten
Gerd Ribbing som på 1950-talet skrev en personlig och medkännande biografi över
Gustav III:s drottning Sofia Magdalena, jämställer tidens kungligheter med
cirkusdjur som uppträder inför publik:
-
Kungliga
barn uppfostras och omformas från mänsklighet till onatur, så att de skulle bli
till cirkusvarelser, enbart skapade att uppträda inför folket och uteslutande
för att behaga folket i varje rörelse, varje ord, varje detalj i utseendet och
i deras lysande kläder. En kunglighet som vågar gå utanför ramen riskerar
avsättning, kanske till och med avrättning. Eftervärlden har sedan en tendens
att fördöma dessa olyckliga människor för minsta karaktärsfel, trots att de
uppfostrats i en så fullkomligt artificiell miljö, menar Ribbing.[7]
Även om detta synsätt kanske är en aning överdrivet i sitt medlidande, med tanke på vilka
förbrytelser många furstar gjort sig skyldiga till genom tiderna, stämmer
beskrivningen när det gäller kungliga äktenskap. En kunglighets giftermål har
in i modern tid varit en statsangelägenhet, ingen privatsak. Att ingå ett
kontroversiellt äktenskap av kärlek eller personlig åtrå var länge en av de få handlingar som kunde leda till
att regenten avsattes eller att barnens legitimitet ifrågasattes. Misstankar om
otrohet eller(och), sexuella utsvävningar ingår nästan alltid i propagandan när
kungahus störtas i revolutioner. Den stora vinsten för kungligheter med att
deras politiska makt i våra dagar upphört i de flesta länder, är kanske just
att deras äktenskap inte längre har politisk betydelse. Giftermål är
visserligen nödvändigt för att dynastin skall överleva, men det är inte längre
en fråga om liv eller död, fred och krig, makt och inflytande. Även om medierna
numera bevakar kungligheter nästan lika ivrigt som forna dagars hovmän, har vår
tids regenter ändå betydligt större möjlighet till personlig lycka.
Hur gick det förresten för Sigismund och hans drottning Anna? Jo, de
tycks ha blivit mycket lyckliga. De visade sin kärlek till varandra så öppet
att den polska adeln lär ha höjt på ögonbrynen. Bland annat sov de alltid i
samma rum, vilket var mycket ovanligt för kungligheter på 1500-talet. En i våra
ögon mer kontroversiell vana var att de brukade dricka ur samma bägare. Tyvärr
dog Anna vid bara 25-års ålder och av deras fem barn överlevde bara sonen
Vladislav. Kort efter Annas död förlorade Sigismund sin svenska krona och även
om han behöll den polska var hans liv fyllt av svårigheter. Han är dock en av
få svenska kungar som upplevt ett fullt lyckligt äktenskap.
[1] Olofsson skriver på försättsbladet till sin roman, som i sin tur är den andra i en svit på fyra om vasatiden sedd ur några av de främsta adelsätternas synvinkel, att ramen för hans berättelse är historisk men att han låtit fantasin löpa beträffande vissa detaljer. Varken Stefan Östergren(i sin på tidens politik inriktade biografi över Sigismund från 2005), eller populärhistorikern Herman Lindqvist i sina mer personhistoriskt färgade böcker om vasarna omnämner någon äktenskapsscen i stil med vad Olofsson skildrar.
[2] Sigismund valdes till polsk kung vid 21 års ålder och hade länge svårt att finna sig tillrätta i sitt nya rike. De första åren sökte han mer eller mindre sälja Polen till en habsburgsk prins. Farbrodern Erik ärvde tronen vid nära 27 års ålder. Fadern Johan och rivalen farbror Karl var 30 respektive 50 år då de övertog makten i Sverige. Dessa båda hade dessutom i flera år styrt egna hertigdömen och envist hävdat sin självständighet gentemot kungamakten i Stockholm.
[3] Katarina var först gift med Henriks äldre bror prins Arthur, som avled fem månader efter bröllopet.
[4] Dvs att hon låg redo för samlaget.
[5] Andra vittnesmål pekade på motsatsen, inte minst Katarinas av Aragonien upprepade försäkringar resten av livet att hennes förste man aldrig haft samlag med henne. Rättegången kring Katarinas första äktenskap skildras kortfattat i kapitel 8 av Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995.
[6] Bortsett från hovets vanliga viskningar kring högheternas sexliv, vilket kunde vara nog för att hämma en blyg tonåring, vore det inte underligt om den ständiga fokuseringen på Ludvig XV:s minst sagt aktiva kärleksliv ingivit den försynte och moraliskt lagde sonsonen viss ovilja mot att själv utöva dessa aktiviteter.
[7] Gerd Ribbing, Gustav III:s hustru Sofia Magdalena(1958), s. 100-02.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar