De flesta
kungligheter drömmer förmodligen om att någon gång vara enbart sig själva, inte
behöva tänka på exakt vad de säger och gör och umgås med människor som inte vet
eller bryr sig om vilka de är. En sådan önskan är fullt naturlig men kan visa
sig svåruppfylld och dessutom leda till obehagliga överraskningar.
Författaren
Anna Sparre, som skrev flera historiska romaner och avled 1993, var i sin barn-
och ungdom under första hälften av förra seklet nära vän till prinsessan
Astrid, dotter till prins Carl, brorsdotter till Gustav V och under en kort tid
drottning av Belgien innan hon tragiskt avled i en bilolycka 1935. Annas far
var industrimannen och politikern Theodor Adelswärd, som bland annat grundat
Sveriges första kontorsmöbelföretag i Åtvidaberg i Östergötland och lyckats
göra det till en verklig storindustri. Prinsessans far hade titeln hertig av
Västergötland och brukade på somrarna hålla till på godset Fridhem utanför
Norrköping. Familjerna kom att umgås nära och Astrid och Anna, som var jämnåriga,
blev snart de bästa vänner. Periodvis gick de till och med i samma skola. När
flickorna vid mitten av 20-talet båda stod i begrepp att förlova sig kom de
överens om att Anna skulle annonsera sin förlovning först, så att hennes
blivande man kunde vara med på prinsessans bröllopsfest med kronprins Leopold –
både i Sverige och i Belgien.[1]
Under kommande år fortsatte vänskapen att växa mellan de båda familjerna. De
fick sina första barn ungefär samtidigt och höll kontakten med regelbundna
telefonsamtal och brev. Det hände rentav att familjen Sparre hälsade på hos
Belgiens kronprinspar i deras sommarnöje utanför Bryssel. När prinsessan
besökte sitt gamla hemland, med maken i släptåg, var samvaron med bästa
kompisen Anna eller ”vännen min”, som de ömsint kallade varandra, en kär
tradition. Det var under ett sådant besök som den lite smålustiga episod som
här skall berättas ägde rum.[2]
Efter
semestern på Fridhem var det dags för prinsparet att åka hem till Belgien.
Astrid åkte med barnen per båt medan Leopold tog familjens bil, en Bugatti med stort
B på för att markera nationaliteten. Enligt planerna skulle Belgiens kronprins
hälsa på familjen Sparre i det hus nära Ljungbyhed i Skåne där de bodde. Anna
gjorde sällskap i bilen och berättade senare vad som hände.
Sedan de
kommit in i Småland blev färdkamraterna hungriga och började söka matställe.
Leopold, som var fritidsklädd i kortärmad blå skjorta och grå flanellbyxor,
ville ogärna äta på en finare restaurang med tanke på risken att bli igenkänd.
Han föreslog en omelett och ett glas vin ”på något idylliskt värdshus vid någon
sjö”, ett önskemål som kanske var (och ännu är?), lättare att uppfylla i
Frankrike eller Belgien än i Småland vid början av 1930-talet. I Vaggeryd söder
om Jönköping fann våra resenärer slutligen ett hus med ordet MAT skrivet på
utsidan. Stället torde knappast ha liknat ett pittoreskt värdshus i
Centraleuropa men situationen var nu alltmer kritisk. Kronprins Leopold
stannade bilen och han och hustruns väninna steg in på matserveringen. De möttes
av en stark doft av lök och cigarrer. Redan här började kronprinsen se något
skeptisk ut men det var bara att fortsätta. En leende värdinna uppenbarade sig:
-
God
dag, vad önskas, Dagens, sill och potatis eller biff med lök och stekt potatis?
Tyvärr, något vin har vi inte.
Leopold lär nu ha sett ”rysligt sur ut”. Kanske sände han en
medlidandets tanke till sin älskade Astrid, tackande Gud att ha räddat henne
från detta tydligen allvarligt underutvecklade land där en stackars vägfarande
kunglighet tvingades dricka pilsner till lunchen. Sparre(och säkert också
Leopold), skrattade gott åt situationen, tacksamma att inte ha blivit
igenkända. Men det var för tidigt. Då de steg ut från serveringen ”stod halva
Vaggeryd runt Bugattin”. Någon hade sett den flotta bilen med B:et på och anat
vem som gästade deras lilla samhälle. Det var inget annat att göra än att fly,
eller som Anna Sparre skrev långt senare: ”Vi fräste ut genom grindhålet och
fortsatte söderut”.[3]
Den som gör en resa har som bekant något att berätta och, som
populärhistorikern och journalisten Herman Lindqvist förnumstigt brukar påpeka
i sina kåserisamlingar, alla resor är inte nöjesresor. Blivande Leopold III av
Belgien suckade säkert något liknande efter sina erfarenheter av en matservering
i 1930-talets Småland.
[1] Greve Clas Sparre var flygingenjör och vid mitten av 1930-talet chef för centrala flygverkstaden i Västerås. Född i Finland deltog han på den vita sidan i inbördeskriget och var systerson till marskalk Mannerheim.
[2] Det framgår inte av Sparres berättelse exakt när resan med kronprins Leopold ägde rum. Gissningsvis bör det ha varit i det tidiga 1930-talet.
[3] Anna Sparre, Vännen min(1985), s. 185-86.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar