”Vi har ett
sorgebud till Sveriges folk. Konung Gustav VI Adolf har avlidit”. Så löd
meddelandet i Sveriges Radio och Television kvällen 15 september 1973. I den kommuniké
som lästes upp från lasarettet i
Helsingborg och som skrivits av riksmarskalk Stig H:son Ericson meddelades att
kungen avlidit lugnt och stilla strax efter halv nio.
Det var både
väntat och omtumlande. Den gamle kungen hade legat sjuk i en månad och han var
trots allt nära nittioett år, en även i dag aktningsvärd ålder. Men dödsfall är
alltid omvälvande för omgivningen och när en kung dör innebär det mer eller
mindre slutet på en epok. I detta fall kunde man säga att epoken varat i nära
sjuttio år. Sedan 1907 hade Sverige haft två regenter som med dåtida mått varit
mycket gamla redan då de bestigit tronen – Gustav V nära 50 och Gustav Adolf
nästan tjugo år äldre. En åldrad monark inger vördnad. Även för inbitna
republikaner blir han nästan automatiskt en fadersgestalt, en lansfader. Man må
ogilla det han står för men ingen vill på allvar beröva honom hans ämbete, det
vore simpelt och nästan brottsligt: ”Avskaffa monarkin? Nej, inte nu. Det får
vi göra när gamle kungen är död”. Nu stod man inför utsikten att få en
statschef på 27 år, Sveriges yngste kung på nära 200 år.[1]
Hur skulle han klara uppgiften och skulle han ens få behålla tronen? Det fanns
många som ville ha republik.[2]
Detta var också den första kungliga bortgång som kunde följas av hela folket.
När Gustav V dog ägde de flesta en radio där de kunde följa skådespelet, om än
på avstånd. Den som ingen radio ägde gick till bekanta eller kanske till
skolläraren i byn. Nu, 23 år senare, kunde i stort sett vem som helst följa vad
som hände i TV. Man behövde inte längre bo i någon av rikets större städer
eller tillhöra hovkretsarna för att ta del av kungens hädanfärd och begravning.
Därtill var
1973 ett år då allt tycktes hända. I maj avslöjade två svenska journalister en
hemlig underrättelseorganisation(IB) och anklagades själva för spioneri. I
augusti utspelades ”Norrmalmstorgsdramat”, då fyra bankanställda togs som
gisslan av en rånare och ett nytt begrepp skapades – ”Stockholmssyndromet”.
Dessutom var det snart riksdagsval. Mitt i allt detta dog alltså kungen.[3]
Han hade som
sagt legat sjuk någon månad och av allt att döma förstod man ganska snart att
det mycket väl kunde gå mot slutet. En stor grupp människor, av Ohlmarks definierad
som ”hyenhorden”, stod ivrigt vakande och vaktande utanför sjukhuset, lyssnande
och spejande efter nyheter. Periodvis tycktes han repa sig och orkade träffa
familjen men 30 augusti lades han i respirator. Ändå kämpade både han och
läkarna vidare i ytterligare två veckor men 15 september kom beskedet: Kungens
hjärta sviktar. Nu kan det bara gå åt ett håll. Familjen kom in från Sofiero,
Gustav Adolfs älskade sommarslott. Fem över halvnio på kvällen kom så tillsist
budskapet att kampen var över. Gustav VI Adolf var död. Men hur berörd man än blir av en nära
släktings död, är statschefens bortgång en statsangelägenhet – När unge prins
Carl Gustaf trädde ut på lassarättstrappan i Helsingborg, efter att flera
gånger oroligt ha vänt sig om efter syster Kristina och faster Ingrid, möttes
han av de församlades unisona rop: ”Leve Konungen, hurra, hurra. hurra, hurra”.[4]
Fyra dagar senare, 19 september 1973 i konseljsalen på Stockholms slott,
tillkännagav den unge mannen med en visserligen något pressad men ändå klar och
tydlig stämma:
-
Då
min älskade förfader, Sveriges, Götes och Vendes konung, Gustav VI Adolf
avlidit, har jag efterträtt honom som vårt lands konung. Mitt konunganamn skall
vara Carl XVI Gustav, min konungatitel Sveriges konung, mitt valspråk För
Sverige i tiden.
Sverige hade fått en ny kung. Även om denne konungs gärning
ibland kanske varit omtvistad, verkar de flesta svenskar idag glädja sig åt
hans och familjens arbete för landet. Som Ohlmarks konstaterar: ”Monarkin tycks
ha gått Sveriges folk i generna, vi kan helt enkelt inte tänka oss en annan
statsform. I så fall måste det nog bli revolution först”.
En familj som nog inte var särskilt intresserad av dessa
händelser när de ägde rum var familjen Westling som då bodde, eller i alla fall
vistades, i Örebro. Olle Westling kom från en by i Bollnäs kommun, Gävleborgs
län och hade ett förflutet inom FN i Gaza på 60-talet. Han var 28 år och höll
på att göra karriär inom socialtjänsten i sina hemtrakter. Han var särskilt
stolt över sin härkomst bland skogsfinnarna i Bergslagen. Hustrun Ewa var några
månader äldre och posttjänsteman. De hade just denna dag, 15 september 1973,
fått sonen Daniel.[5]
Nu har 50 år gått! Grattis till kungen, prinsgemålen, Sverige
och oss alla!
[1] Gustav IV Adolf blev myndig kung 18 år gammal 1796. Hans far Gustav III besteg tronen vid 25 års ålder.
[2] I juni hade den nya regeringsform som berövade kungen de sista resterna av direkt politiskt inflytande antagits. Den trädde dock i kraft först följande år.
[3] Dessutom skedde militärkuppen i Chile bara några dagar före Gustav Adolfs död. Ohlmarks skriver sammanfattande, apropå tidens många stora och omvälvande händelser: ”Aldrig tidigare har svenska folket suttit så mycket framför dumburken som i dessa dagar”.
[5] Denna text
bygger huvudsakligen på Åke Ohlmarks Konungen
är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s. 117-20 samt
på Minnesboxen 1973, händelserna,
företeelserna, stämningen, presentatörer Ulf Elving och Li Hellström(2012),
utgivare Screen Air Television AB. Angående prins Daniels familjebakgrund, se Olle Westling – Wikipedia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar