söndag 3 september 2023

kampen om Skottland del IV - Den misslyckade tronpretendenten

 

Det finns kungar som aldrig borde ha regerat och en del som i själva verket knappast ens regerat utan bara varit kungar till namnet. Det kan bero på personlig svaghet men också på att tiden varit så stormig att de helt enkelt inte haft möjlighet att utöva någon reell makt. Sådana furstar får knappast någon framträdande plats i det historiska minnet men är kanske just därför värda att ibland dras fram ur glömskan. En sådan misslyckad regent är medeltidskungen Edward Balliol av Skottland.[1]

Edward Balliol var son till skotske adelsmannen John Balliol, som med åberopande av sin härkomst från David I sökt tillskansa sig tronen då skotska kungahusets huvudgren utslocknat i slutet av 1200-talet. Detta hade lyckats honom med engelskt understöd men i praktiken blev han en marionett i engelska kungamaktens händer, tills han efter fyra olyckliga år avsattes och fördes i engelsk fångenskap 1296. Efter en tid frigavs han och dog småningom ensam och bortglömd i Frankrike 1314. Edward, som vid faderns avsättning var omkring 13 år, togs efter en tid omhand av sin mors engelska släktingar.[2]  Liksom fadern drog han sig dock småningom tillbaka till sina egendomar på kontinenten. Under tiden fortsatte kampen om kontrollen över Skottland. Familjen Bruce, som alltid varit Balliols största konkurrenter, lyckades efter många års krig och lidande bestiga tronen. I det så kallade Northhamptonfördraget 1328 förklarades Skottland åter för ett oberoende rike med de gränser som rådde vid krisens början 1286 och med Robert Bruce som konung.[3] Kort därefter avled emellertid den skotske kungen, om av spetälska, vällevnad eller trötthet efter många års kamp får lämnas därhän. Skottland lämnades i ett nytt svaghetstillstånd, med Roberts femårige son David till kung och en adel som kämpade om makten. Ytterligare något år senare genomförde Englands unge kung Edvard III, sin statskupp och övertog makten från sin mor och dennas älskare Mortimer.[4] Det var nu angeläget för honom att stärka både sitt eget och kungamaktens skamfilade anseende genom någon storartad bragt, exempelvis ett fälttåg i Skottland.

 

Medan allt detta hände hade Edward Balliol, som för tillfället bodde i Normandie, råkat i onåd hos franske kungen för att ha skyddat en av sina anställda som under ett gräl råkat döda sin antagonist. Balliol satt i husarrest något år men friades sedan på hemställan av en aristokrat med släktförbindelser och kontakter i såväl Frankrike som på andra sidan kanalen, inberäknat Skottland. Denne man ingick i en mer eller mindre enhetlig grupp personer som förlorat sina skotska tillgångar när Robert Bruce stärkt sitt grepp om riket under 1300-talets första årtionden.[5] De kallade sig, sanningsenligt, ”de arvlösa”. Dessa uppmanade nu Edward Balliol att göra anspråk på sin faders förlorade tron. Även om Packe betecknar Balliol som ”kraftlös”[6], var han tydligen tillräckligt ambitiös att våga sig på äventyret. 31 juli 1332 embarkerade en armé om cirka 3 000 man sin flotta i Ravenspur, Yorkshire och satte kurs mot Skottland.[7] En vecka senare landsteg man i Kinghorn och efter en snabb kampanj, som omfattade segern vid Dupplin Moor den 11 augusti, stod Balliol som segrare. 24 september 1332 kröntes han till skotsk kung i den gamla kröningskyrkan Scone Abbey, där fordom den legendariska ”Ödesstenen” förvarats. Edward Balliol var nu omkring 50 år.

Den engelske kungen hade inledningsvis hållit en viss distans till den nya utvecklingen av de skotska angelägenheterna. Enligt bestämmelserna i Northhamptonfördraget måste han nämligen betala skadestånd till påven om han bröt mot uppgörelsen. Edvard III hade rentav uttryckligen förbjudit ”de arvlösa” att lägga sig i de skotska affärerna men då Balliol nu lyckats sätta landets krona på sitt huvud, ingrep han raskt och begärde vasalled för de områden som hittills erövrats, vilket Balliol också lovade vid ett möte i november 1332. Det visade sig emellertid snart att kampen inte var över. Familjen Bruces gamla anhängare, under ledning av släkten Douglas, tänkte inte acceptera sina fienders återkomst och vid jultid utsattes Balliol för ett så häftigt angrepp att han tvingades fly till England, tre månader efter kröningen i Scone. Att anhängarna till den konkurerade kungadynastin dessutom genomförde räder på engelsk mark gav Edvard III möjlighet att ingripa i handlingen utan att det såg ut som om han själv brutit freden.[8]

Det krig som nu började var framför allt en framgång för engelsmännen men knappast för Balliol eller någon annan i Skottland. Det första slaget stod 19 juli 1333 , vid Halidon Hill utanför gränsstaden Berwick, som engelsmännen då belägrade.[9] Resultatet blev en stor seger för engelsmännen. Balliol installerades på nytt som kung och avlade sin vasalled.  Berwick övergick till England men striderna fortsatte. Ingendera sidan kunde få något verkligt övertag. Man hade åter hamnat i det dödläge som är så vanligt i krig, kanske särskilt i gränsområden. Dessutom började Balliols anhängare snart slåss inbördes. Som i alla krig fanns det också legosoldater och mer eller mindre frivilliga deltagare på båda sidor. En av dem var greve Guy av Namur i dagens Belgien, som tillsammans med en yngre bror och en styrka på 300 man reste till Skottland för att kämpa på Balliols och engelsmännens sida i juli 1335, då kriget alltså pågått i två år. Sorgligt nog för Guy blev han krigsfånge efter att ha kämpat tappert i ett slag utanför Edinburgh mot earlen av Moray, som då ledde anhängarna till familjen Bruce. Eftersom Guy inte var personligt inblandad i konflikten blev han snart fri, även om hans karriär som legoknekt i engelsk tjänst i praktiken var över. Guys yngre syster Blache gifte sig några månader senare med kung Magnus Eriksson av Sverige och Norge och blev i Sverige känd som ”drottning Blanka”[10].     

I mitten av 1300-talet började Edvard III tröttna på de skotska striderna. Hans ambition med att engagera sig i grannrikets affärer tycks inte främst ha varit att förverkliga sin farfar Edvard I:s storstilade projekt fyrtio år tidigare: att ena Britanniens riken till ett enda under engelsk ledning, utan att försvaga skottarna. Edvard siktade högre – mot Frankrike där, liksom i Skottland, kungafamiljens huvudgren utslocknat och vars tron han i egenskap av nära släkting kunde göra anspråk på. I det sammanhanget var det viktigt att Skottland inte kunde tjäna som ”en dolk i ryggen” på hans trupper och folk. Detta tillstånd var nu med råge uppnått: grannriket var splittrat och försatt ur spel och den minderårige David Bruce skickad i exil. Därifrån var inget att frukta. Den stackars Balliol sändes mer eller mindre bort med en liten pension och uppmanades invänta bättre tider. Han försökte komma tillbaka på 1340-talet, då han besatte delar av grevskapet Galloway i sydväst, där hans far John en gång varit herre. Men i praktiken var hans sak förlorad. Bortsett från att han uppenbart inte var någon ledarbegåvning blev han nu allt äldre.[11] I januari 1356 gav Balliol slutgiltigt upp och överlät mot en liten pension sina tronanspråk till den engelske kungen. Han drog sig tillbaka till staden Doncaster i Yorkshire, där han avled efter ytterligare åtta år, ensam och utan arvingar i januari 1364. Det antas att i modern tid ett postkontor i Doncaster byggts över Balliols grav.

Vid tiden för Balliols död hade kung David, Robert Bruces son, återvänt till Skottland men många år i fransk exil och engelsk fångenskap hade gjort honom till en främling i landet. Han blev aldrig någon stor kung och avled också utan arvingar 1371. Tronen övergick till Davids systerson Robert II, den förste kungen av ätten Stewart(Stuart). Därmed börjar ett nytt kapitel i Skottlands historia.[12]             

 

                    


[1] Då namnet Edvard var populärt bland brittiska kungligheter och adelsmän under medeltiden föreligger risk för förväxling. Den i Sverige okände Edward Balliol får här därför sitt namn stavat på engelska medan engelska kungar med samma namn stavas med svensk namnform

[2] På moderns sida härstammade Edward Balliol från den engelska aristokratins högsta skikt. Hans mormor var halvsyster till Henrik III, vilket innebar att han själv var kusinbarn till Edvard I och släkt med huset Platagenet. Det fanns också släktband till såväl den gamla korstågssläkten Lusignan som den i senare generationer så ryktbara nordengelska krigarsläkten Percy.   

[3] ”Northhamptonfördraget” betecknas så därför att det på engelsk sida ratificerades där i maj 1328. På skotsk sida undertecknades det i Edinburgh redan i mars detta år.

[5] Bruce hade utropat sig till skotsk kung redan 1306 men först efter segern vid Bannockburn 1314 på allvar blivit herre i sitt rike. Uppgörelsen 1328 innebar alltså inte att Robert besteg tronen, bara att han erkändes av England För en redogörelse för ”första skotska frihetskriget”, kampen mellan släktena Balliol och Bruce och Robert Bruces väg till makten, se bosonshistoria september 2019 ”Kampen om Skottland, del 1, II och III Dynastihistoria: Kampen om Skottland del I - Kung Alexanders död (bosonshistoria.blogspot.com).     

[6] ”feckless”,

[7] Den i texten uppgivna siffran kommer från Packes bok. Battle of Dupplin Moor - Wikipedia, uppger att anfallsstyrkan i själva verket var hälften så stor. Ingen av dessa sekundärkällor anger själva flottans faktiska numerär eller hur Balliols anhängare lyckats bekosta den. Detta var för övrigt inte sista gången som Ravenspur(eller Ravenspurn), spelade en roll i brittisk historia.. Senare under medeltiden landsteg två engelska kungar, den blivande Henrik IV och den i exil drivne Edvard IV med cirka sjuttio års mellanrum, här för att bestiga tronen.

[8] Eftervärlden synes tämligen övertygad att Edvard III hela tiden haft ett finger med i det skotska spelet. Engelska adelsmän ingick i Balliols invasionsstyrka till Skottland och var kom de pengar ifrån som bekostade flottan? Vidare är det svårt att tro att en hel flotta kan ha satts upp inom engelskt område utan någon som helst medverkan från de styrande i landet. 

[9] Noga räknat Berwick-upon-Tweed. Denna stad kom att regelbundet ”vandra” mellan Skottland och England, tills den 1482 definitivt övergick i engelsk ägo. In i vår tid, då Skottland sedan länge uppgått i Storbritannien, präglas staden av sitt förflutna som gränsstad mellan de båda rikena. Det lär dock(tyvärr), inte vara sant att Berwick officiellt varit i krig med Ryssland i över 100 år, då den i krigsförklaringen inför Krimkriget omnämndes som fristående enhet, vilket skall ha förbisetts i fredsfördraget i Paris. Se Berwick-upon-Tweed - Wikipedia.  

[10] Det finns flera och starkare kopplingar mellan medeltidens Skottland och Sverige. En syster till Robert Bruce(alltså faster till den minderårige David II), gifte sig på 1290-talet med kung Erik Magnusson av Norge, känd som ”Erik Prästhatare”. Deras dotter Ingeborg gifte sig i sin tur med svenske hertig Valdemar, den yngre av de två hertigarna från ”Nyköpings gästabud”. Robert Bruces systerdotter var med andra ord ingift faster till kung Magnus Eriksson, gift med ovannämnda Blanka av Namur.

[11] Edward Balliol anses vara född omkring 1283. Om detta stämmer måste han vid sin död ha varit cirka 80 år, en på den tiden verkligt aktningsvärd ålder.

[12] Denna text bygger huvudsakligen på Michael Packe, king Edward Iii, i bearbetning av I.C.B. Seaman(1983), s.65-72 och 227. Se Även Edward Balliol - Wikipedia.

Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)