I SVD 14
september 2023 frågar sig gastronomen och kulturhistorikern Edward Blom på s. 4
i kolumn under överskriften ”Idolisering” och rubriken ”Vi måste sluta hylla
historiens krigsherrar”, hur det kan komma sig att en stor del av det ryska
folket i vår tid och även tyskarna under nazitiden uppenbart accepterat sina
ledares ”fasansfulla anfallskrig”. Han säger sig finna en(uppenbarligen), stor
del av svaret i historiens roll i propagandan. ”Det mest effektiva för att få
ett folk att gå med på krigshandlingar är att visa på att man en gång ägt ett
annat lands område”, hävdar Blom och påpekar risken, också för Sverige, att
stolthet över det förflutna, ”vilket i sig är något gott ” får ”pendeln att
svänga tillbaka till narrativet om hjältekonungar”, något skribenten med tydlig
lättnad konstaterar att våra historiska institutioner övergav på 1960-talet.
Och, fortsätter Blom, ”även om alla historiska regenter kan vara intressanta,
utgör långt ifrån alla goda föredömen”. Som exempel på sådana icke berömvärda
svenska regenter anges Gustav Vasa och Gustav II Adolf. I det förra fallet
undrar skribenten varför denne man, av Blom avfärdad som ”paranoid”, nu vid
500årsminnet av sin tronbestigning åter börjat hyllas, efter att länge ha varit
starkt kritiserad. Beträffande Gustav Adolf framkastas tanken huruvida det inte
vore möjligt ”att låta torg få uppkallas efter någon mer rättskaffens person”
än denne kung ”vars deltagande i 30-åriga kriget ledde till massdöd”. Den som
läst om de lidanden civilbefolkningen tvingades utstå under detta krig, hävdas
det, ”sätter lätt bakelsen med hans(kungens) chokladporträtt i halsen”. (En personlig erfarenhet)? Även om Blom, tillsynes
med viss motvilja, går med på att historiska gestalter inte kan bedömas enbart
utifrån en senare tids värderingar, varnar han dock sina läsare för att ”släppa
vår tids moral och glorifiera diaboliska handlingar bara för att det var länge
sedan de skedde”. Ty, slutar han ödesmättat: Historiens värderingar färgar av
sig: Det man hyllar i historien har man också lättare att acceptera i samtiden”.
Även om det
är angenämt att som omväxling se någon annan än Karl XII(av våra dagars
skribenter så ofta betecknad som massmördare, psykopat, nazist och alla möjliga
invektiv), utsättas för negativ kritik, tyder denna spalt antingen på en viss enkelspårighet hos författaren själv eller(ännu värre), en skrämmande låg tanke
om vad bildade människor i en trots allt ganska stabil demokrati som den
svenska klarar av utan att låta sig hjärntvättas med romantiska idéer om
återupplivandet av ”fornstora dar”.
För att
börja med påståendet att invånarna i en totalitär stat som Adolf Hitlers
Tyskland eller våra dagars Ryssland under Putin skulle ha accepterat sina
herrars krigspolitik på grund av föreställningar om en förgången storhet som
bör återupplivas, är detta med stor sannolikhet en feltolkning. Att ledarna själva nästan alltid har sådana
drömmar, vilka mer eller mindre styr deras handlande, är förvisso sant.
Särskilt i lägen där ett land nyligen förlorat en framskjuten ställning(i sitt
närområde eller världen i stort), uppkommer, vilket egentligen är helt logiskt
och naturligt, en önskan om revansch hos de styrande. Detta sker vanligen något
eller några årtionden efter att en stor förlust har lidits, i krig eller genom
att satellitstater gjort sig fria. Så är som bekant förhållandet i dagens
Ryssland och så var det i Hitlers Tyskland. Nederlaget i första världskriget
respektive Sovjetsystemets fall fick ledarna i dessa länder att önska sig en
återgång till det förflutnas ”storhet” och både Hitler och Putin hänvisar i
sammanhanget till kända gestalter ur sina rikens historia, Fredrik
respektive Peter den store.
Det är dock
tveksamt om folken i dessa länder verkligen drivits av samma drömmar. Att en
stor del av tyska folket bevisligen röstade på nazistpartiet i början av
1930-talet bör nog snarast tillskrivas en önskan att få ordning i kaos. Före
börskraschen 1929 var det få som röstade på nazisterna i valen till riksdagen.
Först när ekonomin kollapsade så att löntagarna fick bära hem pengarna i stora
väskor för att hinna använda dem innan värdet åts upp av inflationen, när
företag och banker kraschade och kommunisterna vädrade morgonluft, blev
nazisternas missnöjesparti ett attraktivt alternativ för en större del av den tyska
opinionen. De önskade sig dock i första hand en ledare som kunde få landet på
fötter, inte en reinkarnation av Fredrik den store eller Bismarck, med ty
åtföljande krigshandlingar. Vad beträffar ryssarna har detta olyckliga folk
genom historien aldrig fått en rimlig chans till demokratisk utveckling. Varje
gång tsarmakten(oavsett om den baserats på ortodox eller kommunistisk troslära),
tillfälligt släppt greppet om makten i Kreml har resultatet blivit
inbördeskrig, korruption eller andra former av kaos. Det är egentligen inte
förvånande att allmänheten under sådana omständigheter inom kort funnit för
gott att ty sig till en ny ”stark man”, även om de kanske inte hoppats att få
se Peter den store stiga ned från sin sockel i Petersburg för att leda dem på
nytt. Dessutom måste ytterligare en faktor räknas med i ekvationen: skräcken.
Det är lätt för en intellektuell svensk, van vid demokrati och yttrandefrihet,
att predika om vad folken i förslavade länder borde göra för att befria sig från oket. Att leva i ett sådant
samhälle eller en sådan kultur är något annat. Att störta tyrannen är riskabelt
och)om det till äventyrs skulle lyckas), vad kommer istället? I fråga om Putins
Ryssland vet vi att protester verkligen har
förekommit men slagits ned. Namnen på de modiga intellektuella personer som
mördats eller fängslats då de försökt göra sin röst hörd, är för bekanta för
att behöva nämnas här och hör dessutom inte till temat för en blogg om kungliga
dynastiers historia. Sammanfattande kan konstateras att Rysslands folk i
allmänhet säkerligen snarare är att beklaga än kritisera. (Det kan tilläggas
att försök att återskapa en förgången stormaktsställning gav sig till känna
även i Sverige under 1700-talet årtiondena efter Naystadfreden, med samma
nostalgiska åberopande från ledningen, vare sig den var kunglig eller med säte
i ståndsriksdagen, av forna dagars ”stora ledare”, som Gustav Vasa, Gustav
Adolf och Karl XII. En viktig faktor för att bryta denna farliga tendens till
bakåtblickande visade sig för övrigt vara valet av en fransk marskalk till
svensk tronföljare).
För att
övergå till Edwards Bloms syn på tidigmoderna svenska regenter: Det står
naturligtvis vem som helst fritt att kritisera eller rentav fördöma 15- och
1600-talets kungar på moraliska grunder. Rent mänskligt kan det också ofta
synas motiverat att göra det: Mången smålänning i våra dagar har säkert lättare
att se Nils Dacke än Gustav Vasa som sin hjälte. Om vi å andra sidan, vilket
Blom alltså säger sig göra, accepterar att ingen kan dömas rättvist utan hänsyn
till sin egen samtid, är det omöjligt att studera historiska gestalter utan att
i viss utsträckning ”släppa vår tids moral”. I motsatt fall blir nämligen
slutsatsen att i stort sett alla som styrt Sverige och övriga Västeuropeiska
länder före allmänna rösträttens införande icke voro annat än brottslingar och
psykopater, vilka postumt bör dömas för brott mot mänskligheten. Bortsett från
att detta synsätt gör bilden av det förgångna både skev och enahanda antyder
den onekligen ett visst övermod hos förfäktaren, som vore vår tids värderingar
sannare och mer fulländade än någon annan epoks och inte, lika mycket som de
tidigare, utsatta för tidens växlingar.(Vilka värderingar kommer svenskarna att
ha om 100 eller kanske bara om 50 år)? Bloms egen syn på den tidigmoderna
epokens härskare verkar dessutom minst sagt enkelspårig. Visst led Gustav Vasa
av misstänksamhet och helt säkert var han svår, ibland rent livsfarlig, att ha
att göra med. Kvar står dock det faktum att denne man under nära 40 år vid
makten av ett fattigt, splittrat rike lyckades skapa ett enat land och grunden
till en stat med makten koncentrerad till regenten. Denne kung försökte också,
i motsats till flera av sina efterträdare, undvika vådliga krigsföretag och
läxade på äldre dar ofta upp sönerna då han fann deras politik alltför
äventyrlig. Folket må ha tyngts av skatter men under Gustav Vasa kunde de
åtminstone vara säkra på att inbetalningarna verkligen gick dit de skulle.
Försumliga eller korrupta fogdar tolererades inte. Genast kom det brev från
kansliet: Vad håller ni på med, skärpning! Annars fick man se på annat: ”Vid vårt
straff och vrede”. Det var också under den förste vasakungen svenskarna fick
ett gemensamt språk genom införandet av en enhetsbibel i kyrkorna. Är inte
500-årsminnet av den som skapat, eller i alla fall initierat, allt detta trots
allt värt att ihågkommas?
Frågan
varför Gustav Adolf gick med i trettioåriga kriget och hur berättigat detta
steg var har väl debatterats av och till sedan dess. Naturligtvis bidrog
svenskarnas deltagande till att människor miste livet eller på annat sätt
drabbades av katastrofer. Det var dock inte svenskarna som startat kriget och
den utveckling mot en katolsk seger på kontinenten som kunde skönjas vid slutet
av 1620-talet måste ha förefallit ytterst obehaglig för de styrande i
Stockholm, om än kanske snarare av försvarspolitiska än religiösa skäl. Därtill
kom självklart drömmar om stora vinster och krigisk ära men att en eventuell
katolsk seger verkligen sågs som något hotfullt kan inte bortförklaras. Svaret
på frågan varför det blivit så har mycket lite eller inget alls med Gustav
Adolf som person att göra. Det bottnade i händelser som inträffat under den
föregående generationen och handlade ytterst om rena släktfejder inom familjen
Vasa.
Att krig
alltid vart brutala vet vi alla men ett faktum är, vilket bland annat Gunnar
Wetterberg visar i sitt tvåbandsverk om Axel Oxenstierna(2002-03), att Gustav
Adolf försökte disciplinera sina soldater genom de krigsartiklar som infördes
redan i början av 1620-talet. Bland annat fastslogs där att soldat som skadade
sitt värdfolk skulle slås i järn och sättas på vatten och bröd och de skador
detta kunde orsaka fick den skyldige ingen kompensation för. Mycket av de
lidanden civilbefolkningen fick utstå tillfogades dem dessutom av legoknektar
som var i svensk tjänst men inte hade fostrats i svensk krigstukt. Det finns
exempel på att svenskfödda soldater som i onödan skadat civilbefolkning
verkligen fått efterräkningar och svenska knektar i gemen lär, åtminstone i
början av trettioåriga kriget, haft något bättre rykte än andra soldater.
Naturligtvis utförde även svenska soldater våldsdåd och andra former av
övergrepp men när det gäller ledningens större eller mindre moraliska skuld i
vad som hände, måste de allmänt hållna ambitionerna fälla avförandet: Dödandet
var för Gustav Adolf främst en väg till seger inte ett mål i sig, så som ofta
tycks vara fallet i vår tids krigiska konflikter. Därtill kommer ytterligare en
viktig aspekt. Gustav Adolf, liksom alla de svenska ”krigarkungarna” på
1600-talet, deltog själv i kriget och som bekant blev han själv ett av dess
offer. Ett utmärkande drag för 1900-talets och våra dagars totalitära ledare är
just att de inte själva deltar på
slagfältet. De sitter skyddade i sina bunkrar och ser aldrig eller mycket
sällan de lidanden deras handlingar och beslut förorsakar. Gustav Adolf såg
allt och var, som Peter Englund skriver i ofredsår(1993),
”medveten om krigets elände och alla dess moraliska problem”. Han beskrev en
gång kriget som: ”inte en ström eller en sjö utan ett hav av ont”. Gustav Adolf
visste kort sagt krigets villkor och begärde i slutänden inte mer av sitt folk
än av sig själv. Dessutom skall sägas att Gustav Adolf, liksom Gustav Vasa, kan
associeras med annat än krig. Under hans(och kansler Oxenstiernas tid inte att
förglömma), får vi våra första gymnasier och planer för ett modernt skolsystem,
våra första tidningar kommer ut, ett postväsen grundas och städer som Göteborg,
Umeå och Sundsvall får sina privilegier. Därtill skapas den förvaltning som i
huvudsak finns kvar än idag. Svea hovrätt grundas också. Om Gustav Vasa
grundlade den svenska enhetsstaten var det sonsonen Gustav Adolf som började
bygga den administration som fordrades för att landet skulle kunna styras även
utan närvaron av en hårdhänt skarpögd furste, ett nog så viktigt steg på vägen
mot våra dagars demokrati.
Avslutningsvis,
angående Bloms varning att historiska värderingar kan ”färga av sig” i synen på
liknande händelser i samtiden så är detta, med förlov sagt, snudd på
förolämpande mot alla dem som uppriktigt strävar att hålla minnet av vår
historia vid liv. Undertecknad har de senaste åren personligen deltagit i
hyllningar till så väl general von Döbeln som Gustav III och Gustav II Adolf,
hyllningar som hållits med årlig regelbundenhet av högst ”anständiga” människor
förenade av en enda sak(bortsett från personlig vänskap), ett varmt och innerligt
intresse för Sverige-Finlands gemensamma historia. Där har sjungits både ”finska
rytteriets Marsch” och ”Björneborgarnas Marsch” så tårarna nästan börjat rinna,
vi har lyssnat till ståtliga tal om Gustav III:s kulturgärning, Gustav Adolfs
begåvning och hans kanslers eftertänksamma klokhet, om general von Döbelns
rättrådighet och omsorg om sina mannar. Aldrig under dessa sammankomster har
jag hört någon hävda att Sverige borde återerövra Pommern, att Hitler var en
stor statsman eller att president Putin för ”ett frihetskrig” i Ukraina. Jag
föreställer mig att de ansvariga för dessa tillställningar gärna skulle
välkomna deltagandet av de historiker vilka verkar se med misstänksamhet på
alla som inte helhjärtat fördömer personer som för 4-500 år sedan säkerligen
var lika angelägna att göra sitt bästa för Sverige som våra dagars politiker
anser sig vara, även om de kanske inte fullt ut var vad vi skulle kalla
demokrater.
För egen del
ämnar jag om en dryg månad med gott samvete förtära min årliga Gustav Adolfs
bakelse, kanske med en tacksam tanke att vi inte längre lever i en tid då
angreppskrig anses vara bästa utvägen att försvara Sverige.
Boson Gidner, historisk skribent
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar