Så står
julen för dörren och vi bereder oss alla, förhoppningsvis, att njuta av en
avkopplande, stämningsfull men också rolig högtid tillsammans med nära och
kära. Julen anses ju vara den stora besökshelgen, då man träffar vänner och
släktingar som kanske inte hälsar på så ofta eller som man själv inte har tid
att träffa i vardagslag. Ibland händer det kanske till och med att någon
avlägsen släkting från ett annat land dimper ner till jul helt oförhappandes.
Ett sådant välkommet och en aning exotiskt besök fick Rikard II motta till jul
1385, då kung Leo V av Armenien gästade det engelska hovet.
Detta med
”kung av Armenien” lät ju pampigt men innehöll inte så mycket substans. Leo(eller
Levon), V hade en kort tid varit härskare över det armeniska kungariket Kilikien-
Cilicia, i nuvarande södra Turkiet på gränsen till Syrien. Landet hade på
1370-talet invaderats av mamluk-sultanens trupper och den olycklige kungen och
hans hov förts till Kairo som fångar. Leo hade dock efter några år blivit utlöst
av Kastiliens kung Johan I och någon tid vistats i hans rike. Nu for han runt
som flykting i Europa men höll mest till i Frankrike där hans öde tydligen
väckt särskild uppmärksamhet, antagligen tack vare hans ursprung. Leo var
medlem av familjen Lusignan, en ursprungligen fransk ätt som på korstågstiden
tillhört högadeln inom det kristna kungariket Jerusalem i mellanöstern. En av
dess medlemmar, Guy de Lusignan, hade under senare delen av 1100-talet rentav
innehaft titeln ”Konung av Jerusalem”.[1]
Det fanns också kopplingar till huset
Plantaget eftersom Johan utan lands(prins Johns), änka gift om sig med en
Lusignan efter kungens död 1216. Vid tiden för besöket i England var exkung Leo
en drygt 40års man, som sades ha till syfte att försona de franska och engelska
kungahusen, i förhoppning att med deras hjälp återfå sitt österländska rike.
Hans värd i London, kung Rikard II, var en ståtlig, ung spensligt byggd man på
snart 19 år med högt utvecklat estetiskt sinne, både vad gällde skönheten i de
pallats han låtit bygga eller renovera och konst och litteratur i allmänhet.
Hans ojämna humör och beroende av icke adliga favoriter hade dock redan kommit
oro åstad i förhållande till den engelska aristokratin och skulle i sinom tid
leda till hans fall och sorgliga slut.[2]
Nu, vid jul 1385, beredde han sig med
glatt hjärta att mottaga sin förnämlige gäst med smak av korsriddare.[3]
Trots att de
båda furstarna knappast kunde kommunicera utan hjälp av tolk blev samvaron av
allt att döma angenäm för båda parter De konkreta uppgifterna är dock fåtaliga.
Det mest spännande som hände tycks ha varit ett nattligt besök i Westminster
Abbey, där kung Rikard vid skenet av vaxljus visade sin gäst de regalier med
vika han krönts nästan tio år tidigare. Julen firades på ett av det engelska kungaparets
favoritslott, Eltham Palace i Kent(nu i sydöstra London), där det bland annat
fanns badhus med anordningar för varmt och kallt vatten. Kungen gav Leo en
årlig pension om 1 000 pund att utbetalas vid påsk och Mickelsmäss, tills han
med Guds hjälp blivit i stånd att återtaga sitt rike ”vilket berövats honom av
Guds fiender och egna lättledda undersåtar”, som Rikard uttryckte det.[4]
Även värdfolket och deras släktingar
fick presenter – hertiginnan av York(född kastiliansk prinsessa), förärades en
skiva eller platta av jaspis, kanske avsedd att placera tallrikar på. De mer
praktiskt lagda engelska adelsmännen och krönikeskrivarna såg med viss
misstänksamhet på kung Leo – denne furste utan krona som främst verkade syssla
med att berika sig själv på andras bekostnad: ”Han blev rikare som flykting än
som härskare i sitt eget rike”, konstaterade munken Thomas Walsingham torrt.
Kanske var han rent av spion i Frankrikes tjänst? Kung Rikard besvärades inte
av sådana funderingar. Han fann säkerligen behag i att umgås med en furste som
rangmässigt var på samma nivå som han själv och samtidigt mer eller mindre
beroende av hans välvilja – från denne man fanns inget att frukta i motsats
till Rikards egna släktingar. Då de slutligen tog avsked i februari 1386 utsåg
Leo Rikard II till sin testamentsexekutor.
Den engelske
kungen försökte snart bjuda in sin nyfunne vän till sitt hov på nytt, men nu
stoppades planerna av riksrådet. De båda männen träffades aldrig mer men höll
brevkontakt några år, varvid Rikard titulerade Leo med det kungliga tilltalet ”käre
kusin”.[5]
Med denna
lilla berättelse om ett medeltida julfirande tillönskas läsarna en God Jul.[6]
[1] Hans upphöjelse bidrog i själva verket till stadens fall 1187. Guy förekommer för övrigt i Jan Guillous böcker om Arn.
[2] Rikard hade blivit kung vid 10års ålder efter farfaderns död 1377. Han övertog inte makten fullt ut förrän 1389, 22 år gammal. Redan vid mitten av 1380-talet var han dock uppenbart fri(åtminstone enligt sin egen åsikt), att själv förära hederstitlar och andra förmåner och att sända förtrogna på diplomatiska uppdrag.
[3] Kung Leo hade aviserat sitt besök redan i oktober.
[4] Halva summan utbetalades alltså omkring helige Mikaels dag 29 september. Ovanstående översättning ur Rikard II:s överlåtelsebrev , liksom andra översättningar i texten från engelska till svenska, är min egen.
[5] Leo V av Armenien avled i Paris 1393 och har sitt gravmonument i den kungliga begravningskyrkan Saint Denis. Warner ger intrycket att han begravdes där omedelbart efter sin död medan wikipedia hävdar att han begravdes i Celestinernas kloster i Paris(den näst förnämsta kyrkan i landet ), och att monumentet i Saint Denis uppfördes först efter revolutionen. Artikeln om Celestinerna visar dessutom det ursprungliga monumentet på bild. Couvent des Célestins - Wikipedia.
[6] Denna
text bygger huvudsakligen på Kathryn Warner, Richard II – a true kings fall)2017), s. 148-50.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar