”Tänk på halkan om ni skall ut på vägarna”, den maningen hörs ofta i radio denna tid på åtet. Säkert var den än viktigare förr i världen – med tunga otympliga vagnar, dålligt(om överhuvudtaget), underhållna vägar, utslitna bondhästar och berusade kuskar. På den tiden fanns det som bekant inte någon trafiksäkerhet att tala om. Visst var man medveten om riskerna men måste man ut så måste man och ytterst fick man förlita sig på Gud eller ett gunstigt öde. Någon trafikinformation fanns ju inte. För det mesta har det gått bra för våra kungligheter på vägarna genom historien, även om det lär ha inträffat en del incidenter under det senaste seklet(ingen nämnd, ingen glömd). En enda verkligt tragisk olycka med kunglig eller furstlig anknytning tycks ha inträffat på svenska vägar före bilismens tid, arvfursten Karl Ludvigs död 1801.
Karl Ludvig
var far till svenska drottningen Fredrika av Baden, Gustav IV Adolfs gemål. Familjen
hade tidigare varit en bland många badensiska markgrevesläkter men kring
sekelskiftet 1800 hade man genom att utnyttja tidens konjunkturer rätt lyckats
göra Baden till ett enat furstendöme, vars härskare snart skulle uppnå status
av storhertig.[1] Arvfurst
Karl Ludvig och hans hustru fördelade sina många barn, av vilka de flesta var
flickor, klokt bland de europeiska dynastierna, både de gamla och de nya:
Karolina var kurfurstinna i Bayern, Elisabet hade just blivit tsaritsa av
Ryssland, Wilhelmine skulle snart bli storhertiginna av Hessen-Darmstadt medan
Karl fick äkta en släkting till kejsarinnan Josephine, den vördade och fruktade
korsikanens maka. Fredrika, nummer fyra bland döttrarna, hade som sagt 1797
gifts bort med Sveriges unge konung Gustav IV Adolf. Nu, senhösten 1801, befann
man sig på resa bland sin talrika avkomma och i oktober 1801 anlände fursteparet
till Sverige från ett besök i Petersburg. Färden gick genom svenska Finland
till Åbo och därifrån med båt till Stockholm.[2]
Efter en inte helt odramatisk resa över Ålands hav, med blåst och höga vågor
för de höga gästerna med talrik uppvaktning och bagage, landsteg man slutligen
lyckligt vid Skeppsholmen till dundrande kanonsaluter om 128 skott. Nu följde
en tid av ceremonier, fester och konserter – för en gångs skull var det lite
glädje i den allvarlige, sparsamme och formelle Gustav IV Adolfs hov. Kanske
smittades han av sin unga hustrus glädje att träffa sin familj eller var han
själv glad att möta släktingar som varken törstade efter hans krona eller var
anfäktade av tidens revolutionära idéer. Säkert kändes det underbart för
dottern och svärsonen att få visa upp den lille kronprins Gustav för morfar och
mormor från Baden.[3] Men
glädjen vändes snart i tragedi. Efter att ha tillbringat två glada veckor på
Gripsholm anträdde gästerna färden mot Göteborg för att fortsätta till Danmark,
varvid arvfursten färdades för sig i sin personliga vagn. I närheten av Arboga
välte det tunga fordonet i en hal backe. Karl Ludvig tycktes först ha klarat sig
oskadd men blev efter en stund illamående och förlorade medvetandet. Han fördes
till Arboga där han avled följande dag, den 16 december 1801. Den officiella
berättelsen i staden Arboga räkenskaper, som i viss mån tycks bygga på
Aristoteles´ lära om kroppsvätskorna, skyllde prinsens död på att han vid
olyckstillfället redan var ”mycket rörd öfver det så nyss tagna afskedet ifrån
deres Kongl Majestäter tillika svärson och dotter, bägge av honom högt älskade”.[4]
Detta skall ha gjort honom extra sårbar för de fysiska påfrestningarna då
vagnen stjälpte.[5]
Det blev
naturligtvis en fruktansvärd chock för de anhöriga. Värst reagerade kungen,
Gustav Adolf. Sedan den där hemska kvällen nästan tio år tidigare då fadern sköts
på maskeraden, tycktes han förföljd av ett ont öde. Det var som om död och
olycka följde i hans spår. Vad väntade mer! Hans hustru och svärmor tog det
inträffade med större fattning, även om de självklart sörjde sin gemensamma
förlust djupt. Men en furste måste hedras på vederbörligt sätt oavsett personliga
känslor. Liket fördes till Stockholm, där det lades på lit de parade i Tessinska
palatset vid Slottsbacken till allmän beskådan. En av dem som tog sig dit var, naturligtvis
är man frestad säga, Märta Helena Reenstierna, Årstafrun, tidens store
hovreporter så snart något spännande var å färde. 8 januari 1802 berättar
hennes dagbok om en ”hiskelig trängsel” kring den döde. Hon hade dock lyckats
komma in med bekantas hjälp:
-
Det
fursterliga liket var svept uti uniform, grön rock med breda guldgaloner, samt
vita underkläder, stöfhlor och hatt med plumer. Kistan var mörkblå.[6]
Gästerna blev kvar i Stockholm nära ett halvår, innan man i maj 1802
slutligen avreste från Helsingborg. Som om det inte räckte med vad som redan
hänt var båten med den döde Karl Ludvig nära att förlisa på havet men som tur
var lyckades man avvärja den katastrofen.
En händelse som denna är kanske inte den lämpligaste att erinra sig i
julens förhoppningsvis lyckliga och förväntansfulla tid men det är trots allt
sådant som händer och visar att livet kan vara nog så omskakande och sorgligt
även för furstligheter. Hoppas att läsarna inte blivit alltför nedslagna och än
en gång, se upp för halkan![7]
[1] Detta skedde dock först 1806, alltså efter Karl Ludvigs död, Det var hans far Karl Fredrik som åstadkom det. Han överlevde sin äldste son med tio år. Bland förfäderna fanns en syster till Karl X Gustav, varför släkten räknar ursprung till Gustav Vasa. I de följande generationerna kommer Victoria av Baden och därmed dagens medlemmar av Huset Bernadotte ur samma familj.
[2] Det rörde sig då naturligtvis varken om någon modern färja eller dåtida segelskuta. Man färdades med två kungliga jakter skickade från huvudstaden.
[3] Prins Gustav var då 2 år gammal, född i november 1799.
[5] Idag beskrivs dödsorsaken som hjärnblödning eller stroke. Dåförtiden använde beteckningen slaganfall eller ”slaget”, ett uttryck som i förbigående sagt behagar skrivaren mer än de sentida benämningarna. Wickman uppger egendomligt nog att arvfursten färdades från Gripsholm ”mot Stockholm” då olyckan skedde, men eftersom det är svårt att förstå varför han i så fall fördes till Arboga, väljer jag att förlita mig på nätets uppgift – att färden gick västerut, mot Göteborg .
[6] Lars Widding, På Årstafruns tid, författaruppläsning originalinspelning 1987(2009), cd 4. Då jag inte kunnat hitta denna anteckning på nådig fruns egen hemsida återges här citatet så som jag föreställt mig att det skrivits, baserat på daglig läsning av dagboken de senaste åren på denna sida.
.
[7] Denna text bygger huvudsakligen på Mats Wikman, En kunglig tragedi - en biografi om Gustav IV Adolf((2016), s. 82-84.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar