"Jag skall segra eller dö", natten före slaget vid Lund 4 december 1676

 

Det finns avgörande ögonblick i varje människas liv. Ögonblick då allt förändras eller snart kommer att förändras. Ofta inträffar detta utan att vi är medvetna om det och ibland dröjer det länge innan man själv inser vad som hänt. Men andra gånger inser man vad man står inför. Man vet att denna händelse, denna eller kanske följande dag kommer att få en avgörande betydelse för ens fortsatta liv, kanske till och med innebära dess slut. Kungligheter eller motsvarande råkar ofta i sådana situationer, helt enkelt därför att deras yrke förutsätter att de skall ta det högsta ansvaret för vad som händer. Även den personliga ärelystnaden, jakten efter berömmelse och storhet, kan driva en människa in i sådana situationer. För eftervärlden är det spännande att föreställa sig vad kända historiska gestalter tänkt och känt natten före en särskild viktig eller ödesdiger händelse i deras liv. Vad tänkte Maria Stuart natten före avrättningen på Fotheringhay Castle i februari 1587 – var hon bitter, vred, sorgsen eller ångerfull. Var Marie Antoinette så lugn som hon framstår i sista brevet till svägerskan från fängelset i Paris eller fruktade hon för döden. Vad tänkte Napoleon och Gustav III natten innan de, med nära 30 års mellanrum, gick att utföra de kupper som antingen skulle ge dem makten eller beröva dem allt – kanske även livet. Vilka tankar jagade genom Karl X Gustavs huvud då han stod i begrepp att tåga över Bälten och vad tänkte Karl XI natten före slaget vid Lund, natten till 4 december 1676?

Situationen för den svenska armén i lägret vid Kävlingeån nordväst om Lund var inte komplicerad eller allvarlig – den var katastrofal. Ända sedan krigets början 15 månader tidigare hade motgångarna hopat sig. Två flotteskadrar hade mer eller mindre slagits ut i stort sett därför att ledningen varit inkompetent. Skåne och Blekinge hade invaderats av en överlägsen dansk armé som kunnat husera nästan helt efter eget gottfinnande i trakten. Visserligen hade Svenskarna lyckats hindra fienden att fortsätta in i Halland och övriga Västsverige och nyligen hade Helsingborg återtagits. Malmö hade förblivit svenskt under det hittillsvarande kriget men Skåne i stort var och förblev i dansk hand. Nu stod man på Kävlingeåns norra strand med danskarna på motsatta sidan. Svenskarnas läge var minst sagt pressat men inte på grund av fiendens numerära överlägsenhet(även om den också var ett problem), utan av matbrist och sjukdomar. Folk dog simpelt uttryckt som flugor. Deras kroppar lades var man kunde, i kyrkor, på vindar och liknande. Det kalla och regniga vädret gjorde det omöjligt att gräva gravar och inga tecken på bättring syntes. Att en stor del av de skånska bönderna dessutom slöt sig samman i irreguljära gerillaförband(av svenskarna betecknade som ”snapphanar”), och gjorde vad de kunde för att störa den svenska krigföringen, förbättrade knappast situationen. Som kungens fältpräst Spegel surt konstaterade: ”Det är lätt att föra krig när man har motståndarens undersåtar till vänner”.[1] Kort sagt, något måste hända. Att retirera ut ur Skåne skulle med säkerhet innebära att man förlorade landskapet, vilket vore en prestigeförlust både för Sverige och för unge kung Karl XI själv. Överhuvudtaget var reträtt inget kungarna av ätten Pfaltz uppskattade: seger eller död var vad som gällde.[2]

Därför beredde sig nu, natten till 4 december 1676, den nyligen 22 år fyllde kungen att tåga över Kävlingeån för att uppsöka fienden. Sedan några dagar hade kölden slagit till och fått isen att lägga sig. Även om syftet initialt kan ha varit att skaffa sig en bättre position inför ett kommande slag och inte att genast söka batalj, visste kungen att ett avgörande var nära förestående och att det måste bli definitivt. I det brev kungen skrev till sin mor konstaterade han att han nu antingen gick mot seger eller död. Om han dog ville han begravas i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Vad tänkte kungen i det ögonblick han skrev dessa ord: Var han resignerad och ledsen, rädd, full av kämpaglöd och segervisshet, bistert beslutsam eller överlämnade han lugnt allt i den Allsmäktiges händer?[3]

Vi vet hur det gick. Sammanlagt uppåt 9 000 man antas ha stupat i slaget vid Lund, som är det blodigaste i Nordens historia och säges vara ett av de blodigaste i världshistorien, sett till antalet stupade på en enda dag.[4] I slutänden blev det svenskarna som vann, trots att det lika gärna kunde ha slutat med dansk seger och trots att båda sidor tillfogade varandra fruktansvärda förluster där vissa förband nästan helt förintades. I vår tid finns en tendens att dra alla krig över en kam och att framställa 1600-talets ”krigsherrar” som vore de alla totalitära ledare av modernt snitt. Hur man än väljer att se på drabbningen vid Lund, kan vi efter nära 350 år konstatera att vi nog skall vara glada att svenskarna gick segrande ur striden och att kungen överlevde. När Gustav Adolf stupade vid Lützen 44 år tidigare var detta visserligen en tragedi för dem som drabbades, liksom det alltid är då en anhörig dör i krig. Det var dock en tragedi av övergående slag. Hemma i Sverige fanns en visserligen minderårig men dock tronföljare och, inte minst, en ledare som var i stånd att ta ett allsidigt grepp på problematiken och lotsa landet genom de svåra år som följde. I december 1676 fanns varken en självklar tronföljare eller annan ledargestalt i ett brydsamt läge. Frågan är om Sverige överlevt som självständig nation om svenskarna förlorat och Karl XI stupat. Låt oss därför trots allt vara tacksamma att segern utföll som den gjorde den där decemberdagen för 347 år sedan, även om en del skåningar kanske har en annan uppfattning.[5]

.                    

         

---

[1] Att svenskarna under de två senaste krigen med Danmark invaderat och plundrat Skåne och att(sedan landskapet blivit svenskt 1658), en del av de soldater som förlagts där trakasserat civilbefolkningen med övergrepp, mord och stölder var tydligen inte något som behövde tas med i beräkningen.

[2] Under 64 år, 1654-1718, styrdes Sverige av tre kungar som i grund och botten var yrkessoldater, med den världsbild man kan förvänta av en sådan. Därmed inte sagt att dessa kungar utan vidare kan avfärdas som notoriskt stridsgalna – av de tre var Karl X Gustav den ende som själv förklarade krig och under Karl XI upplevde Sverige nära tjugo års fred(den längsta fredsperioden under hela 1600-talet). Alla ”de tre Karlarna” såg dock kriget som en naturlig företeelse i tillvaron och även om det kanske var värt att söka undvika, var det inget man fruktade. När kriget väl börjat förde man det tills segern var vunnen eller man själv stupat. Reträtt och, ännu värre, kapitulation fanns inte på agendan för dessa män. 

[3] Det sistnämnda är kanske det troligaste för den djupt religiöse och bibelsprängde ”Gråkappan”.

[4] Det sorgliga ”rekordet” i antal stupade på en enda dag i en förmodern  europeisk drabbning torde dock innehas av Towton 1461 Slaget vid Towton – Wikipedia.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Göran Rystads biografi över Karl XI(2001), främst s. 83-97.