Redan innan
Gaveston återvänt till England hade den nye kungen beslutat att utnämna honom
till Earl av Cornwall. Denna titel tilldelades vanligen bara kungliga personer
och hade senast tillhört en yngre son till Johan utan land och dennes familj.[1]
När Gaveston väl återvänt och mottagits med stor värme av kung Edvard såg denne
raskt till att gifta bort honom med sin 13åriga systerdotter Margaret, vars far
varit earl av Glouchester. Därmed var Gaveston både förnämligt gift och försedd
med inkomster från ett eget litet ”rike”. Dessutom blev han kungens ingifte
systerson.(Vid den tornering som hölls i samband med bröllopet och där de
tävlande tydligen delats in i lag, hade Gavestons sida fräckheten att besegra i
stort sett samtliga medlemmar av den engelska aristokratin, vilket knappast
gjorde dessa herrar vänligare stämda mot favoriten).
Ett annat giftermål som måste förberedas var
kungens eget. Edvard var sedan några år förlovad med franske kungens dotter
Isabella. Enligt Weir skall Gaveston ha motsatt sig äktenskapet, eftersom han i
egenskap av Bearnaesare med egendomar i Gascogne ogillat ett ökat franskt
inflytande i England. Edvard II lät sig dock övertalas att genomföra
giftermålet.[2] Då
kungen i början av 1308 reste till Frankrike för att hämta sin brud utsågs
Gaveston till rikets regent i hans frånvaro. Den uppgiften borde naturligtvis
ha tilldelats någon med tveklöst kungligt blod i ådrorna – kanske kungens
styvmor änkedrottning Margareta eller hans kusin earlen av Lancaster, inte en
obetydlig provinsadelsman som nyss kommit tillbaka från exilen. Allt fler höjde
på ögonbrynen: Var skulle detta sluta?
Vid
hemkomsten i början av februari fortsatte det på samma sätt – Gaveston blev
överhöljd med omfamningar och kramar som om han och kungen inte setts på åratal
och vid kröningen i Westminster Abbey, 25 februari 1308, bar Gaveston kronan i
processionen med riksregalierna och var klädd i både purpur och pärlor – Han
såg ut som någon romersk gudom(eller kanske som ”kejsarens” älskare). I vilket
fall som helst var han betydligt praktfullare än någon av de andra deltagarna i
kyrkan. Vid kröningsmiddagen i Westminster Hall var rummet prytt med kungens och Gavestons vapen, inte drottningens.
Kungen verkade totalt likgiltig för sin unga hustru.[3]
Kungligheters
sexuella preferenser har ofta debatterats i historien. Prinsar som Ludvig XIV:s
yngre bror hertig Filip anses av eftervärlden ha varit mer eller mindre
bisexuella och ännu fler har misstänkts
vara det. I Sverige har både drottning Kristina och Gustav III av och till
definierats som bi- eller till och med rent homosexuella. Gustaf V:s
preferenser var ännu på 1950-talet närmast en statsangelägenhet som engagerade
både rättsväsendet, pressen och allmänheten i stort. Jakob I, Englands förste
kung av huset Stuart, som regerade nästan på året 300 år efter Edvard II, var
känd för sina manliga gunstlingar, av vilka George Villiers, hertig av
Buckingham, är den mest kände. I likhet med Piers Gaveston var Buckingham en
ståtlig, äventyrlig lågadelsman som på kort tid gjorde sig närmast allsmäktig.
I likhet med sin medeltida föregångare blev han allmänt hatad och liksom denne
fick han ett grymt slut. Ett mera närliggande men mindre känt svenskt fall
utgörs av riddaren Bengt Algotsson, Magnus Erikssons förtrogne som i
generationen efter Edvard II gjorde kometkarriär vid hovet och blev den ende
ickekunglige svensk före Daniel Westling som fick hertigtitel(av Finland).
Algotsson anklagades både för ett homosexuellt förhållande med kungen och
otrohet med drottning ”Blanka”(Blanche), av Namur. Även han blev så småningom
mördad.
Vilka
preferenser dessa kungar än haft i fråga om sex har ingen av dem avstått från
att avla barn, under förutsättning att de varit gifta. Edvard II själv fick
fyra, Jakob I sju, även om bara tre blev vuxna. Tidens krönikörer var
försiktiga när det gällde att definiera Edvard sexuellt: De påpekade bara att
kungens vänskap för Gaveston verkade gå till överdrift, även om det fanns
exempel både i Bibeln och från antiken på män som ingått starka vänskapsband.
Sådana relationer var inte heller okända för medeltidens människor, där
blodsbrödraskap var vanliga inom aristokratin. Att det dröjde 200 år innan
Christopher Marlowe mer eller mindre öppet definierade Edvard II som
homosexuell i sin pjäs innebär i sig inte att så inte varit fallet, bara att
samtiden varit försiktig – inte underligt med tanke på att homosexualitet på
1300-talet inte bara var skamligt, det var snudd på kätteri som i värsta fall
kunde leda till bålet, i bästa fall till kastrering. Att anklaga kungen eller
den regerande kungens anfäder för sådana brott gjordes inte lättvindigt. Först
efter två århundraden vågade någon säga vad många säkert tänkte redan då det
begav sig. Ändå vet vi inte med säkerhet vilken sorts förhållande Edvard II hade
med Piers Gaveston, än mindre vad Gaveston själv kände för kungen. Vad vi vet
är att kungen älskade sin vän mycket högt. Exakt vilka uttryck detta tog sig i
varje tänkbart läge kan vi inte veta. Kanske de två männen någon gång haft
samlag i avskildhet, mer eller mindre på skämt, kanske det helt enkelt rörde
sig om en stark vänskap som hos den osäkre, motvillige monarken tog sig uttryck
som med lite ond vilja kunde tolkas som en homosexuell böjelse.[4]
Vid ett hov är emellertid det väsentliga inte hur saker och ting verkligen
förhåller sig, utan hur omgivningen tror
eller väljer att tro att de förhåller sig. Att Englands kung ställde en
lågadlig främling över alla andra, inklusive sin egen gemål, såg inte bra ut.
Dessutom innebar det att "förtjänta män" ställdes åt sidan för en uppkomling.
Något sådant kunde inte accepteras. Adeln var fast besluten att handla.
Redan vid
det parlament som hölls kort efter kröningen var baronerna redo. Både direkt
och indirekt gick man till angrepp mot favoriten. Han anklagades för
förskingring, maktmissbruk och rent allmänt för att tränga ut högadeln från kungens
närhet. I en skrivelse som lades fram i slutet av april 1308 förklarades, med
tongångar som för oss låter förvånansvärt moderna, att adelns lojalitet mot
kungen förutsatte att denne i sin tur höll sig till föreskrivna regler och
seder. Om adeln tvingades välja mellan kungen och ”kronan”, dvs. staten eller
riket, förbehöll de sig rätten att välja kronan. Även om Gaveston här inte
nämndes vid namn var budskapet tydligt: favoriten måste bort. Alla aristokrater
hade visserligen inte skrivit under dokumentet men tillräckligt många för att
visa att det låg allvar bakom orden. Dessutom klagade kung Filip av Frankrike, oroad
av de rapporter han fått om Gavestons ställning vid hovet, över att hans
dotters underhåll, hennes livgeding, inte hade ordnats. Om det nu främst var
oro för hur hans flicka hade det, fruktan att tvingas försörja en dotter ställd
på bar backe eller ovilja mot att en man vars far först bekämpat honom och
sedan rymt ur den fångenskap han hållits i ställdes före alla andra vid
svärsonens hov – kung Filip förklarade tydligt sin ovilja mot Gaveston.[5]
Dessutom hotade ärkebiskopen av Canterbury honom med bannlysning. Med sorg i
hjärtat förstod Edvard II att han måste ge med sig. I juni 1308, bara fyra
månader efter kröningen där hans ställning verkat okränkbar, sändes Gaveston
till Irland som ståthållare. Han fråntogs sitt grevskap men fick behålla
inkomsterna.
Nu inleddes
en följetong vars mönster skulle upprepas under Edvard II:s regering –
baronerna tvingade fram förvisning av en favorit, Gaveston eller(senare),
Spenser, kungen bad för hans återkomst, han återvände och blev antingen
förvisad på nytt, dödad eller allsmäktig tyrann. Warner konstaterar med viss ironi
att Edvard II sällan gav prov på sådan politisk begåvning som när det gällde
att försvara gunstlingar mot oppositionen, inberäknat hans egen drottning. Ett
år efter förvisningen, i juni 1309, var Gaveston således åter i England efter
att ha skött uppgiften som ståthållare väl på Irland. Han hade dock inte lagt
av sitt fräcka sätt, vilket säkert var en viktig del i den charm kungen fann
hos sin käre ”Broder Piers”.[6]
Långtifrån att anlägga en mer respektfull ton gentemot sina ”kollegor” i rådet,
började den återinsatte earlen av Cornwall efter sin återkomst beteckna
Englands främsta baroner med diverse nedsättande om än ibland smålustiga
öknamn: Den fetlagde earlen av Lincoln, gammal trotjänare till kungens far,
blev ”Storbuken”, hans svärson earlen av Lancaster, Edvard II:s köttslige kusin
och rikets främste aristokrat, blev ”Klåparen” eller ”Det gamla svinet”, medan
Guy de Beauchamp, earl av Warwick, betecknades som ”Hunden”, eller(obekant
varför), ”Den svarta hunden från Arden”.[7]
”Kallar han mig hund”, brummade Warwick med bister humor vid nyheten om
favoritens fräckhet. ”Han får passa sig, att jag inte biter honom så snart jag
kan”. Alla stora lorder var visserligen inte avoga mot Gaveston – earlen av
Richmond, yngre son till hertigen av Bretagne och kungens kusin genom sin mor,
lär med tiden ha etablerat ett far-son förhållande till favoriten, men överlag
var avskyn allmän. Inom ett halvår efter Gavestons återkomst krävde man åter
hans förvisning, denna gång för alltid. I ett försök att skydda sin vän tog
kungen både honom och drottningen med sig på en resa norrut för att ta itu med
det skotska problemet, som fått vila sedan gamle kungens död 1307. Några vaga
försök att inleda ett fälttåg gjordes, en gång med Gaveston som ledare, men
utan framgång. Då man sommaren 1311 slutligen måste återvända till London,
möttes kungen i parlamentet av en storm av kritik från lordernas sida. Han
beskylldes för korruption och inkompetens i sitt styre och inte minst för att
”förlita sig på dåliga rådgivare som lurade i hans kammare”(ingen behövde fråga vem som åsyftades). Nu framlades
ett aktstycke i 41 punkter för att begränsa kungens handlingsfrihet: han fick
inte börja krig, dela ut land, införa skatter… utan tillstånd av en grupp av
höga aristokrater som nu kallade sig ”förordnarna”.[8]
Den viktigaste punkten var nummer 20: Gaveston måste för alltid förvisas ur
riket!
Edvard II
var förtvivlad: Vad som helst, bara Gaveston fick stanna! Nej, lorderna var
obarmhärtiga. Gick inte kungen med på deras krav skulle de anse sig lösta från
sin trohetsed. I början av november 1311 såg Edvard åter sin vän försvinna mot
obekant mål, kanske Flandern. Inom kort, vid årsskiftet 1312, var Piers dock
tillbaka i England i trots mot parlamentets beslut. Nu var inbördeskriget ett
faktum. Till råga på allt satte Canterbury sitt hot i verket och bannlyste Gaveston
i mars 1312, med eller utan påvens medgivande.[9]
Vid denna
tid hade uppenbart en viss förbättring inträtt i förhållandet mellan de
kungliga makarna. Troligen för att behaga hennes far hade kungen under det
senaste året börjat visa sin gemål större intresse och hon tycks också ha fått
ett mer ”neutralt”, kanske rentav vänskapligt, förhållande till Gaveston.
Dessutom hade lorderna inte bara fordrat favoritens förvisning utan också
avlägsnandet av ett antal andra personer med ”misstänkt” bakgrund, bland dem
några av Isabellas förtrogna. Detta handlade uppenbart inte bara om att
avlägsna en misshaglig favorit, det
var fråga om att begränsa monarkens makt i stort. I det läget visste den
enväldige Filip den skönes dotter var hon stod. Hon följde sin make och hans
vän då de båda drog mot York för att söka stöd inför den kraftmätning som
förestod.
De närmaste
månaderna blev kaotiska. Kung Edvard sökte skaffa asyl åt sin vän i Skottland
men Robert Bruce, vars familj och rike lidit så mycket genom huset Plantagenets
manipulationer, avfärdade kallt sin grannes önskan: ”Om Englands kung inte kan
vinna sina egna undersåtars trohet eller hålla sina löften, hur kan han vänta sig trohet från mig”?
Brev skrevs
hit och dit för att söka få till stånd någon form av uppgörelse, samtidigt som
Gaveston offentligt förklarades vara en hederlig man i London.[10]
Mitt i allt detta nedkom Gavestons hustru med en dotter, som fick namnet Joan
men tyvärr dog i tonåren. Kungaparet måste bokstavligt ha kommit varandra nära,
för i mars 1312 tillkännagavs att drottningen var gravid.[11]
I början av maj kom chockbeskedet – earl Lancaster var på väg mot Yorkshire för
att gripa Gaveston. Kungen och hans närmaste lyckades fly men en stor samling
dyrbarheter kom i upprorsmännens händer. Kort därefter begick kungen misstaget
att placera Gaveston på slottet Scarborough Castle vid Nordsjön medan Edvard
själv fortsatte resan för att skaffa förstärkningar. Nu var favoriten ensam,
utlämnad åt sina fender. 10 maj 1312 nådde adelns trupper fram till fästet och
efter en dryg vecka måste Gaveston kapitulera. Först verkade emellertid allt gå
förvånansvärt bra för favoriten. Den som ledde adelns trupper mot Scarborough
var Aymer de Valence, earl av Pembroke, en man med en bakgrund ganska lik
Gavestons och överhuvudtaget alltid benägen till kompromiss och medling.[12]
Pembroke erbjöd sig att under eskort föra Gaveston till dennes gods Walingford,
ungefär 2 svenska mil söder om Oxford. Där skulle han avvakta att parlamentet
tog sig an hans sak och om han inte godkände dess dom, eller ingen sådan kom
före 1 augusti 1312, skulle han ha frihet att återvända till Scarborough. (Det
är, menar Waren, tänkbart att kungen, som insett att han inte skulle kunna
hjälpa Gaveston med trupper, med sin sedvanliga förmåga att vinna tid då hans
vänner var i knipa, tänkt ut denna metod att skydda sin gamle stallbroder). Gaveston
godkände förnuftigt nog förslaget och sällskapet började sin färd, som antingen
måste ha gått långsamt eller blivit fördröjd i starten. 9 juni 1312, ungefär
tre veckor efter Scarboroughs fall, befann man sig i prästgården i byn Deddington, cirka fem
mil från målet, då Pembroke övergav sin skyddsling för att besöka sin hustru i
närheten. Nu ingrep earl Warwick(den svarta hunden). I handlingen.[13]
Han tänkte inte låta sin fiende komma undan så lätt, överhuvudtaget inte låta
honom leva. På morgonen 10 juni omringades prästgården i Deddington av Warwicks
män. Gaveston fängslades och fördes under skymfliga former till Warwick Castle
för att där invänta sitt öde. I praktiken kunde det naturligtvis bara bli ett,
döden. Men ingen av aristokraterna som samlats hos Warwick vågade riktigt ta på
sig saken. Det var ändå kungens vän det gällde och de var krigare, inga
jurister men de vågade inte heller låta Gaveston leva. Blev han förvisad skulle
kungen bara kalla hem honom igen. Men att göra sig skyldiga till mord… Slutet
blev att Gaveston efter en summarisk rättegång som, i likhet med de flesta
politiska mål under medeltid och renässans, inte var något annat än en parodi
på rättvisa fördes till kullen Blacllow Hill, som låg på Lancasters mark. Han
var rikets främste storbaron och fick ta på sig eventuella följder.[14]
Alla lorderna föredrog dock att betrakta scenen på visst avstånd. Warwick
deltog inte ens utan stannade på sitt slott. Två av Lancasters män åtog sig
uppgiften. Den ene gav Gaveston ett hugg genom bröstet, den andre högg av
huvudet. Det var 19 juni 1312.[15]
Kroppen togs först om hand av en grupp
skomakare som råkade komma förbi avrättningsplatsen, om de nu inte bevittnat
tragedin på avstånd. De försökte först få earl Warwick att så att säga ta hand
om sitt eget avfall, men den ädle mannen vägrade. Inte heller Lancaster ville
ha något med sin fiendes kvarlevor att göra. De goda hantverkarna återbördade
då liket till den plats där de funnit det. Därefter kom en grupp munkar ur
dominikanerorden till Blacllow Hill och förbarmade sig över den döde. De förde
honom till sitt kloster och balsamerade det förgängliga stoftet. De lär till
och med ha satt huvudet på sin rätta plats. De vågade dock inte begrava
Gaveston eftersom han dött bannlyst. Småningom fördes den döde till det
kungliga godset Langley, ungefär 3,5 svenska mil nordväst om det dåtida London.
Godset hade tillhört Edvard II:s mor. Prinsen hade delvis växt upp här och
tyckte mycket om huset – Här hade han och Piers haft många glada stunder. Strax
efter sitt trontillträde hade kungen låtit inviga ett dominikankloster på
platsen.[16] Här
förvarades nu Gaveston i väntan på sin begravning, som slutligen skedde i
januari 1315. Rimligen måste bannlysningen ha upphävts före påve Clemens död i
april 1314, eftersom det sedan rådde påvligt Interregnum i dryga två år. Kanske
skedde det i samband med att släktingar till Gaveston besökte Avignon hösten
1312. Det skulle innebära att begravningen därefter uppskjutits i ytterligare drygt
2 år.[17]
Gaveston fick hursomhelst en begravning värdig sin rang som earl av Cornwall
och en av rikets främsta män. Både biskopar och adelsmän närvarade, till och
med några av dem som deltagit i avrättningen. Edvard II orkade dock, eller
vågade kanske inte, delta. Kungafamiljen representerades av hans halvbror
earlen av Norfolk och, en smula rörande, av drottning Isabella.
Piers
Gaveston var död. Många gladdes över det slut han fått och prisade dem som
utfört dådet. Men andra var chockerade. Särskilt earlen av Pembroke, som lämnat
sin skyddsling i Deddington och därmed svikit den ed han svurit att skydda
honom med sitt liv, kunde inte förlåta sina medbröder vad de gjort. Efter
Gavestons död sökte han sig till kungens parti, som han i stort sett skulle
förbli trogen de dryga tio år han hade kvar. Minst en av de baroner som varit
vittne till dådet bytte sida och kom i fortsättningen att tjäna kungen troget,
vilket i slutändan kostade honom livet.[18]
Tillsvidare nöjde sig Edvard II med att hålla förhållandevis god min. I januari
1313 arrangerades en försoningsscen i Westminster, där Lancaster och några av
de andra föll på knä och betygade konungen sin trohet, med säkerhet en
läpparnas bekännelse från båda sidor. Våld föder som bekant våld och ingen av
de inblandade glömde vad som hänt. Under nära tjugo år skulle England plågas av
ett latent inbördeskrig, där än hovet, än adeln hade övertaget. Lancaster mötte
samma öde som Gaveston i mars 1322, avrättad under skymfliga former, på sin
egen mark. Överhuvudtaget mötte de flesta som deltagit i dådet på Blaclow Hill
samma öde som sitt offer, om de inte hade turen att stupa i strid.[19]
Spiralen av död och hämnd upphörde först
i november 1330, då Edvard III:s ”förmyndare” Roger Mortimer avrättades för sitt
maktmissbruk och sitt uppror mot Edvard II, som slutat med kungens avsättning
och mystiska död. Därefter inträdde en ny tid. Återigen hade en ”stark man”
tagit makten, en suverän att samlas kring. Under alla de svåra år som följde
efter 1312 glömde dock Edvard II aldrig sin ”broder Piers”. Så länge han
regerade lästes regelbundna själamässor över den döde, inte bara i klostret i
Langley utan överallt i riket och kungen såg noga till att vännens grav alltid
var väl underhållen. Piers Gaveston, lågadelsman från Bearn och earl av
Cornwall, var med säkerhet den människa Edvard II älskade mest av allt i
världen.[20]
[1] En engelsk earl var på 1300-talet kungens högste styresman i det område han tilldelats. På Edvard II:s tid var det också den finaste titel man kunde få och motsvarade de franska grevarna. Hertigdömen infördes först under Edvard III. De första svenska hertigdömena skapades för övrigt redan mot slutet av 1200-talet.
[2] Warner nämner inget om något motstånd från Gavestons sida. Fråga är väl om kungen i så fall skulle ha gift sig med den franska prinsessan.
[3] Alison Weir går i sin biografi om drottning Isabella igenom de olika uppgifterna om hennes födelseår. Dagens historiker tycks i stort sett ense om att hon föddes 1295 och var 12-13 år vid sin ankomst till England, alltså i ungefär den ålder då flickor får sin första mens vilket på 1300-talet innebar att kvinnan ansågs könsmogen och färdig att avla barn. Denna åsikt bygger på påvliga skrivelser som utfärdats några år före bröllopet. En uppgift i en kunglig skrivelse från franska hovet skulle tyda på att hon tvärtom var hela tjugo år vid sitt giftermål8vilket dock anses bero på en felskrivning). Enligt den samtida krönikeskrivaren Peter Langtoft föddes Isabella 1292, vilket skulle innebära att hon var sexton år vid giftermålet 1308.(Författaren Maurice Druon utgår från denna uppgift då han i sin romansvit Den dömda ätten anger Isabellas ålder till 22 år 1314, det år då berättelsen börjar).Även Michael Packe anger 1308 som Isabellas födelseår i sin biografi över hennes äldste son från 1983. Oavsett hur gammal drottningen var rent fysiskt kan man nog utgå från att denna kungadotter, vars far inte dragit sig för vare sig att störta påven eller arrestera tempelherrarna, blivit minst sagt illa berörd av att totalt negligeras av sin make vid deras gemensamma kröningsfest.
[4] Med tanke på att drottning Isabella många år senare, under sin ”exil” i Frankrike, ställde som villkor för att återvända hem att makens dåvarande favorit skulle förvisas och förklarade att hon i annat fall ämnade anlägga änkedräkt, är det nog ändå riktigt att utgå från att kungen och Gaveston, åtminstone periodvis, haft ett sexuellt förhållande.
[5] Gavestons far hade, som nämnts tidigare, deltagit i de krig Edvard I förde mot Frankrike angående besittningsrätten över vad som officiellt benämndes ”hertigdömet Akvitanien” i dagens sydvästra Frankrike. När han i samband med en förhandling tagits ut till gisslan, flydde han ur sin fångenskap och återvände till England. Gaveston själv hade kämpat på engelsk sida under de krig de båda rikena samtidigt fördes om herraväldet i Flandern. Angående Akvitanien, se Dynastihistoria: Piers Gaveston, kungens gunstling - del I, prins Edvard får en vän (bosonshistoria.blogspot.com) not 3.
[6] Edvard II hade bland annat lyckats förmå påven att häva det hot om bannlysning mot Gaveston som ärkebiskopen av Canterbury utfärdat. Kungen hade därvidlag inte dragit sig för mutor genom att förläna den helige faderns brorson en borg med tillhörande bebyggelse i det engelska Gascogne Clemens V var visserligen känd för sin utbredda nepotism, men det är sannolikt att han även önskat få ett gott förhållande till Englands regent i syfte att minska sitt nästan totala beroende av Frankrike
[7] Enligt Warner är detta smeknamn det enda med säkerhet autentiska, de andra har tillfogats av sentida krönikeskrivare. Om Gaveston betecknade en aristokrat med öknamn, gjorde han det dock säkerligen med flera. Översättningarna av öknamnen från engelska till svenska är, liksom alla andra översättningar i texten, mina egna. Det engelska ordet fidler kan beteckna både fiolspelare och klåpare. Min gissning är att Gaveston avsett det senare, då earlen av Lancaster i många stycken synes ha varit just en klåpare, om än en förnäm och bördsstolt sådan.
[8] ”The Ordainers”. Denna grupp, som bestod av såväl världsligt som andligt frälse, var inte konstant och dess medlemmar kom att skifta, både ifråga om inflytande och vilka som ingick, allt efter hur de politiska eller personliga förhållandena förändrades . Några av de mest betydande, som ärkebiskopen av Canterbury och earlen av Warwick, avled dessutom några år efter händelserna 1311. Earl Thomas av Lancaster framstår som gruppens främste ledare, dock inte särskilt framgångsrik. En som inte ingick i denna grupp av ”kungliga förmyndare” var Roger Mortimer av Wigmore, storbaronen som senare kom att förkroppsliga oppositionen mot Edvard II. Hans tid kom först 1321-22, då ”förordnarnas” makt upphävts och den utveckling inletts som ledde till kungens slutgiltiga avsättning 1327.
[9] Uppgifterna går här något isär. Enligt Weir återkallade kungen själv sin vän efter en knapp månad och firade julen 1311 i hans och drottningens sällskap. Warner menar däremot att Gaveston kommit tillbaka först vid nyår 1312 och på eget initiativ, kanske för att besöka sin höggravida hustru Margaret de Clare.
[10] Aristokraterna förklarade honom å sin sida vara ”en fiende till konungen, landet och folket”.
[11] Sonen Edvard(Edvard III)), föddes i november 1312
[12] Aymers far var halvbror till Henrik III(Edvards farfar), genom dennes mors andra äktenskap. Henrik hade under sin regering ofta förlitat sig på sina och sin drottnings utländska släktingar, vilket gjort adeln missnöjd på samma sätt som skedde under sonsonens regering. Aymers far hade till och med en tid varit förvisad från England. Vi ser att engelska aristokratins ovilja mot kungarnas favoriter ingalunda var något unikt för Edvard II:s tid.
[13] Denne Warwick var inte direkt släkt med Richard Neville, den beryktade ”Kungamakaren” Warwick från nästa århundrade, Neville erhöll grevskapet Warwick genom att gifta sig med Anne Beauchamp, en ättling till ”Svarta hunden”.
[14] Det verkligt upprörande med denna ”rättegång” var inte så mycket att resultatet i praktiken var uppgjort på förhand utan att den fördes mot den regerande kungens närmaste man utan någon som helst statlig sanktion. Det rörde sig helt enkelt om en privat uppgörelse, där aristokratin gjorde sig kvitt en man vars särställning i kungens närhet de inte kunde acceptera. Det var med andra ord inte bara justitiemord i vår mening, vilket man skulle kunna säga om de flesta av medeltidens politiska processer. Det var rent mord också med dåtida mått.
[15] Gaveston halshöggs med svärd eftersom han var ingift i en av rikets finaste familjer. Skillnaden gentemot Hugh de Spenser den yngre, kung Edvards näste store favorit, är påtaglig. Denne blev i november 1326 släpad efter hästar genom Hearfords gator, fick armar och ben avhuggna(i levande tillstånd), samt blev halshuggen. Han lär också ha fått genitalierna avhuggna. Om adeln retade sig på Gavestons övermodigt arroganta sätt hatade de Spenser, troligtvis därför att han ansågs ha förrått sina ståndsbröder för maktens skull. Hur Gaveston reagerade inför slutet är osäkert. Enligt den klassiska versionen, återgiven av Weir, bad han ömkligt för sitt liv, medan Warner som kanske omedvetet blivit en smula förtjust i den charmfulle odågan från Bearn, menar att det vore mycket olikt Gaveston att bete sig så.
[16] Dominikanerna(svartbröderna), var ofta kungarnas biktfäder och hade under 1200-talet lett kampen mot de kätterska Katarerna. Man kan fråga sig om de så beredvilligt och pietetsfullt tagit hand om liket av en man som de misstänkt vara kungens älskare.
[17] Warner misstänker att kungen inte stått ut med att se sin vän given åt förgängelsen och att det kan ha dröjt dryga två år innan han lyckats bemanna sig. Kanske han också i det längsta väntat på en möjlighet att hämnas. Ytterligare en möjlighet kan, enligt min åsikt, vara att man inte vågat begrava Gaveston på en tid av fruktan för gravskändning. .
[18] Edmund Fitzalan, earl av Arundel, som avrättades unders Mortimers och drottning Isabellas invasion 1326.
[19] En av de få som undgick detta var ironiskt nog ”Svarta hunden”, earl Warwick, som gripit Gaveston i Deddington. Han dog en naturlig död i augusti 1315.
[20] Denna text bygger huvudsakligen på Kathryn Warner, Edward II the unconventional King(2014), kapitel 2-6 och Alison Weir, Isabella, the She-wolf of France, Queen of England(2005), kapitel 2.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar