1987 sände
SR en uppsättning för radioteater av Berthold Brechts ”Edward II”(i regi av
Hilda Hellwig), en bearbetning av 1500-talsförfattaren Christopher Marlowes
drama om den olycklige eller åtminstone otursförföljde kung Edvard II, som i
början av 1300-talet avsattes av parlamentet i London. Pjäsen sträcker sig från
faderns, Edvard I:s, begravning 1307 fram till kungens död i fångenskap tjugo
år senare och sonens uppgörelse med mördarna, drottning Anna och dennas älskare,
baronen Roger Mortimer,
Inledningsvis hörs gregoriansk kyrkomusik och
vad som tycks vara några av de höga gästernas tankar vid gamle kung Edvards
bår. Den unga drottningen(Eva Fröling), beklagar sitt bittra öde att vara gift
med den likgiltige Edvard II(Rolf Skoglund), som i sin tur bara har en enda
tanke i huvudet – att återförenas med sin hjärtevän, slaktarsonen Daniel
Gaveston(Philip Zandén). Vad som än händer och vad som än sägs till honom
upprepar kungen oförtrutet samma ord, i tankarna eller muntligt:
-
Jag
vill ha Gaveston hos mig.
Repliken upprepas sammanlagt fem gånger.[1]
Mycket i pjäsens upplägg är historiskt felaktigt: Kung Edvards drottning
hette inte Anna utan Isabella, Gaveston var inte son till någon Londonslaktare
utan en lågadelsman från Bearn och han hette Piers, inte Daniel. På en punkt,
den väsentligaste, är pjäsens framställning emellertid helt korrekt – Edvard II
var djupt fäst vid, närmast beroende
av Gaveston.
Kung Edvard II var yngste och enda överlevande son till Edvard I och dennes första hustru Eleonora. Liksom de flesta kungabarn fram till för något sekel sedan hade pojken inte mycket kontakt med sina föräldrar och eftersom kungaparet under långa perioder vistades utomlands, var Edvard kanske mer avskuren från närkontakt med familjen än andra kungabarn även för sin tid. Modern dog dessutom då pojken var sex år gammal.[2] England hade sedan ett drygt sekel kontroll över stora områden i dagens sydvästra Frankrike. Några årtionden före Edvards födelse hade man kommit överens om att England ägde besittningsrätt till dessa områden mot att dess kung avlade vasalled till sin franske kollega. Trots detta utkämpades regelbundna strider om dessa besittningar mellan de båda rikena.[3] Resultatet av allt detta var att många sydfranska ädlingar kämpade under engelske kungens baner, både i strider på kontinenten och i de krig om herraväldet på Brittiska öarna som Edvard I förde under en stor del av sin regeringstid. En av dessa ädlingar hette Arnaud de Gabaston(på engelska skrivet Gaveston).[4] Arnaud, som var gift med en rik arvtagerska i Gascogne, hade vunnit sina sporrar hos Edvard I under dennes fälttåg i Wales på 1280-talet. Efter hustruns död blev Arnaud mer direkt beroende av den engelske kungens välvilja men visade vilket virke han var av genom att rymma från sin fångenskap hos kungen av Frankrike under det ovan omtalade småkriget i sydväst. Han återvände till England kring sekelskiftet 1300 och hade då med sig sin yngre son Piers(Pierre)? som av allt att döma själv kämpat för England i Flandern. Prins Edvard, som vid den här tiden blev den förste engelske tronföljare som fick titeln prins av Wales, var nu en yngling på 16 år. Han beskrivs som både vacker och stark men utan större lust för krigaryrket, något som nästan ingick i bruksanvisningen för en medeltida kung. Däremot tyckte han om fysiska hantverk av annat slag – att mura, gräva diken eller lägga tak. Han umgicks dessutom gärna med den sortens hantverkare, vilket verkligen inte passade sig för en man av värd på 1300-talet. Han tyckte också om att simma, vilket tydligen inte heller uppskattades(troligtvis därför att folk i allmänhet inte kunde simma). Edvard I drog slutsatsen att pojkspolingen behövde en uppryckning och bestämde sig för att placera unge Piers Gaveston i hans uppvaktning.[5] Först tycktes försöket slå väl ut, de båda ungdomarna blev genast goda vänner. På sikt blev det ren katastrof.
Hur vi väljer våra vänner beror självklart på vilken smak vi har. Prins
Edvard tycks som antytts ovan ha varit ganska ensam, naturligtvis omgiven av
hovfolk, tjänare och skötare av olika slag men utan verkligt nära vänner. Att
han så gärna umgicks med folk av lägre rang kan tyda på att han kände sig
främmande i den formellt uppstyltade atmosfär som ett hov nästan alltid skapar.
Hans far var en avlägsen, respektingivande och säkert skräckinjagande gestalt
långt borta. Edvard I är långtifrån den ende ”store monark” som fått söner med
mindervärdeskomplex, helt enkelt därför att man väntat sig för mycket av dem.
Sådana kungasöner blir ofta osäkra och svaga som monarker och får inte sällan
sorgliga slut. Gaveston å sin sida tycks ha motsvarat den klassiska bilden av
en sydfransk adelsman, modell Dumas´ musketörer - modig, smått våghalsig, en
aning fåfäng och oerhört medveten om sin egen värdighet. Sådana personer passar
möjligen för hemliga uppdrag i kungars och drottningars tjänst men kanske inte
som deras närmaste förtrogna. Den hämmade, osäkre prinsen mötte en glad,
skojfisk och okynnig kille lite äldre än han själv. Kort sagt Edvard blev
bländad, som förtrollad av sin nye vän. Den första allvarliga krisen tycks ha
uppstått när ”pojkarna” år 1305 gav sig till att jaga dovhjort på biskopens av
Coventry fredade ägor och tydligen också ställa till med annan åverkan på hans
mark.[6]
Prelaten var kungens skattmästare och dessutom en av hans nära medarbetare. När
Edvard I konfronterade sin son och dennes kamrat med vad de gjort fick han
uppnosiga svar av den typ unga grabbar kommer med när farsan och andra vuxna
lägger sig i deras bravader – ungefär ”äh fan, vad spelar det för roll”, fast
kanske mer artikulerat. Prins Edvard fick ett halvårs husarrest på Windsor och
förbjöds att träffa Gaveston under tiden. När prinsen två år senare ville
skänka sin vän delar av de landområden i Sydfrankrike han ärvt av sin mor var
måttet rågat. Edvard I fick ett raseriutbrott, kastade sig över sonen och slog
honom till marken. Gaveston förvisades från England på obestämd tid, som det
verkar mer för att straffa sonen än hans kamrat. Några månader senare, i juli
1307, avled emellertid den gamle kungen under ett nytt fälltåg i Skottland och
prins Edvard var nu Edvard II av England. Det första han tänkte på var att få
hem ”broder Piers” eller ”Pierrot”, som han kallade Gaveston. Kallelse utgick
genast till Gascogne där favoriten vistades. Gaveston lät inte be sig två
gånger. I mitten av augusti 1307 var han tillbaka i England.[7]
[1] Det är påfallande hur okänd denna uppsättning tycks vara, både att Brecht på 1920-talet bearbetat Marlowes drama och att SR gjort en uppsättning för radioteater. När jag sökte fakta på nätet var det enda som framgick att Hellvig hade regisserat pjäsen och vilket år den gått, inget om vem som skrivit dramat eller vilka som spelat rollerna. Jag blir allt mer medveten om vilken skatt av gamla radioklassiker jag råkar äga, trots att samlingen egentligen inte är särskilt stor. Brechts version hade för övrigt urpremiär i München 1924, alltså för 100 år sedan i år.
[2] För fakta om Edvard II:s föräldrar, seDynastihistoria: "Vår av hjärtat älskade hustru", Edvard I och Eleonora av Kastilien (bosonshistoria.blogspot.com).
[3] Dessa områden, eller kanske snarare denna provins, betecknas ibland av eftervärlden som ”Akvitanien”, Ibland ”Guyenne” ibland ”Gascogne”. Som ofta under medeltiden är det svårt att göra exakta gränsdragningar, vilket förklarar både de ofta förvirrande benämningarna och de många småkrig som utkämpades mellan olika feodalherrar angående rätten till det ena eller andra grevskapet, distriktet, borgen osv. Tvisten om Akvitanien uppstod då hertiginnan Eleonora år 1152, efter att först ha skilt sig från Ludvig VII av Frankrike, gifte om sig med Henrik II av England och medförde Akvitanien såsom hemgift. Trots den uppgörelse som 1259 fastslog att Englands kung ägde att besitta området som vasall under Frankrike, sökte Filip IV(den sköne), på 1290-talet driva ut engelsmännen från hertigdömet. I samband med den uppgörelse som åstadkoms år 1303 beslöts om giftermål mellan kung Filips dotter Isabella och prins Edvard, blivande Edvard II.
[4] Familjen tog, som så ofta i äldre tid, sitt namn från den plats, gård eller landskap man kom ifrån. Gabaston är idag en kommun i sydvästra Frankrike i arrondissementet Pau(För mer specifik bestämning av det geografiska läget, se Gabaston – Wikipedia).. Piers Gaveston kom alltså från ungefär samma trakt som Jean Baptiste Bernadotte.
[5] Gavestons födelseår är okänt, men man brukar utgå från att han föddes 1284 och alltså var jämnårig med sin herre. Warner menar av olika själ att han bör ha varit några år äldre. Samtidigt bör ålderskillnaden inte varit alltför stor, eftersom en äldre man knappast kunde ha skaffat sig så starkt inflytande över prinsen. En kvalificerad gissning är att Gaveston var 17-20 år när de möttes, Edvard var 16 år, född i april 1284.
[6] Man bör komma ihåg att prins Edvard vid detta tillfälle var drygt tjugo år gammal, Gaveston förmodligen något äldre. Weir uppger i sin bok att den våldgästade prelaten var biskop av Chester. Men då andra sekundärkällor anger Coventry som huvudstift, gäller här detta som korrekt uppgift.
[7] Denna
text bygger huvudsakligen på Kathryn Warner, Edward II, the unconventional King(2014), s. 27-31 och Alison Weir,
Isabella, the She-Wolf of France Queen of
England(2005), s. 18-23.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar