Major Georg
Henrik Jägerhorn var orolig. Han såg sig vaksamt omkring på den omgivande
skogen. Var fienden kanske i närheten? Det var natten till 28 juni 1788 och
major Jägerhorn var chef för fältvakten vid Puumala sund vid sjön Saimen på
gränsen mellan Sverige och den del av Finland som erövrats av ryssarna vid
krigsslutet 1743. Under de senaste dagarna hade både traktens bönder och
svenska spioner på ryskt territorium rapporterat trupprörelser som kunde tyda
på att ett anfall från rysk sida var omedelbart förestående. Major Jägerhorn
hade därför sänt truppenheter att bevaka ett antal strategiska platser i
området, bland annat byn Vuolteensalmi, det svenska rikets östligaste utpost, i
vars närhet fanns en bro över Puuumalasundet. Plötsligt hördes ljud av hästar
och människor som rörde sig i skogen. Både major Jägerhorn och hans utskickade
observatörer såg en trupp soldater och officerare i ryska uniformer. Intränglingarna sköt några skott mot
svenskarna, som besvarade elden från två håll. Främlingarna retirerade då
hastigt och återvände av allt att döma in på ryskt territorium. Rapport om det
inträffade sändes omedelbart till högste chefen för gränsbevakningen, Översten
för Savolaxbrigaden Hastfer. Denne samlade omedelbart sina trupper och
marscherade de tio milen norrut till Nyslott, som varit ryskt sedan senaste kriget.
Stadens kommendant anmodades kapitulera men vägrade. Samma dag 2 juli 1788,
anlände Gustav III till Helsingfors på jakten Amphion. Den svenska
örlogsflottan hade då redan anlänt till Hangö i finska viken och delar av
skärgårdsflottan följde i kungens spår. I Ryssland förklarade kejsarinnan
Katarina att Sveriges kung oprovocerat sänt sina trupper över gränsen och angripit
Nyslott, vilket tvingade henne ”att tillgripa det enda återstående medlet,
eller att möta våld med våld”. Sverige och Ryssland var nu i krig med varandra,
ett krig som skulle pågå i nästan exakt två år. Men vad låg bakom händelserna i
Puumala. Hade ryska trupper verkligen gått över gränsen eller var det Gustav
III som, genom att klä ut svenska soldater i ryska uniformer, sökt få det att
se ut som om Sverige blivit anfallet för att få en anledning att själv börja
krig?
Tanken att
Gustav III mer eller mindre framprovocerat kriget med Ryssland har länge i
mångas ögon gällt för historisk sanning. Även de som medger att ryska soldater
faktiskt kan ha överskridit gränsen
den där natten i juni 1788 har hävdat att det i praktiken var den svenske
kungen som önskade kriget. Både fackmän som Hans Villius och populärhistoriker som
Herman Lindqvist, som rent allmänt måste betraktas som ”gustavian”, kommer i
olika sammanhang till slutsatsen att Gustav III fingerat ett fientligt anfall
på svenskt territorium för att få anledning att inleda ett anfallskrig. De som
hävdar detta har dock en tendens att enbart se saken ur svenskt perspektiv. De
bortser från ryssarnas och särskilt kejsarinnan Katarinas handlande och planer
i förhållande till Sverige. Att Gustav III länge övervägt och kanske rentav
önskat krig, både av strategiska och rena prestigeskäl, är en sak. Men var
ryssarna därför helt oskyldiga till krigsutbrottet?
Karl XII:s
död i november 1718 och freden i Nystad tre år senare innebar slutet för
Sveriges ställning som stormakt i Östersjöområdet och samtidigt att Ryssland
övertog denna ställning. Från att tidigare i huvudsak ha räknat med en hotbild
där fienden kom från söder, Danmark, var det nu Ryssland som måste betraktas
som Sveriges huvudmotståndare vid en potentiell konflikt. Det handlade både om
skräck för den nya stormakten i öster och en i och för sig förstårlig önskan
att ta revansch. Omvänt gällde dock samma sak: ryssarna betraktade Sverige som
sin främsta rival vid Östersjön. Ur rysk synpunkt var 1720års svenska
regeringsform, som innebar att den politiska makten överfördes från kungen till
ständerna, inte främst ett uttryck för frihet utan en garanti att Sverige
skulle förbli politiskt splittrat och utan möjlighet att samla sig till ett
återerövringskrig. I Nystadsfördraget
1721 lovade Ryssland i kryptiska ordalag att inte på något sätt blanda sig i
det svenska styrelseskicket ”utan fast hellre, till en uppriktig och närborlig
vänskaps betygande, på varjehanda sätt söka att hindra och förebygga allt vad som
däremot förehas och Hans tsariska majestät kunnigt bliva kunde.”[1]
Detta kunde tolkas både som en säkerhetsgaranti och ett hot. Trots det
konstitutionella regeringssättet sökte Sverige tjugo år senare återta vad som
förlorats i Stora nordiska kriget. Resultatet blev endast att ryssarna flyttade
fram sina positioner i Finland, så att gränsen nu gick vid Kymmene älv.
Ryssarna tog förmodligen sin seger i ”Hattarnas krig” som bevis på det svenska
systemets hämmande effekter på stridsförmågan och fortsatte att stå som garant
för dess bevarande. Så mycket större blev deras harm och oro när Gustav III
genom sin statsvälvning 1772 inte bara övertog tronen utan också gjorde sig
närmast enväldig. Varken Ryssland eller Sverige hade dock vid denna tid
kapacitet att föra krig med sin granne.
Nu uppstod
en situation som inte är alldeles ovanlig i historien – två ledare som i grund
och botten misstror varandra men inser att krig vore riskabelt börjar hålla
regelbunden kontakt, låtsas vara de bästa vänner och spelar sina roller så bra
att de till slut nästan blir vänner på riktigt, samtidigt som de fortsätter att
misstänksamt bevaka varandra.[2]
Under en period skrev Gustav och Katarina till varandra på inofficiell väg, vid
sidan av sina sekreterare och ministrar så att de kunde hålla en mer förtrolig
ton. Även om det går att spåra en viss nedlåtenhet hos kejsarinnan – ”Ni är
diskret som ett kanonskott”, skriver hon en gång hösten 1777, måste det ändå en
kort tid ha funnits ansatser till verklig vänskap mellan de båda statscheferna.
När kejsarinnans första barnbarn, storfurst Alexander, föds i december 1777,
berättar farmor Katarina om sin glädje och hur hon själv ansvarar för pojkens
uppfostran och omvårdnad och när kungens mor dör 1782, beskriver Gustav i
detalj sin kluvenhet inför ett sista möte med den kvinna han förmodligen älskat
och hatat mer än någon annan i världen.[3]
Ändå fanns
misstänksamheten kvar mellan ”de kära syskonen”.[4]
Vid ett möte i det då ryska Fredrikshamn sommaren 1783 sökte kungen få
kejsarinnan att överge den ryska alliansen med Danmark för att istället bistå
Sverige vid en framtida erövring av Norge. Katarina vägrade dock att ge några
sådana löften och från och med nu tycks tanken att ett krig mellan Sverige och Ryssland
i längden var oundvikligt ha väckts hos båda parter.[5]
Vid ett möte i Rom våren 1784 mellan
kungen och det ryska sändebudet i Sverige fälldes direkt hotfulla kommentarer
på båda sidor och kort senare konstaterade kejsarinnan i ett brev att man i tid
måste tänka på att ”nedriva en för oss så skadlig byggnad som den nuvarande
svenska författningen är”.
Detta borde
ske genom ett snabbt överraskningsanfall innan eventuella svenska
bundsförvanter hann reagera. Det var dock nödvändigt att invänta rätt ögonblick
och att underbygga adelsoppositionen mot Gustav III. Härtill fordrades ”tid och
penningar”. En rad aktiviteter igångsattes också från rysk sida: kontakter togs
med oppositionen, motståndare till kungen togs emot i Petersburg, ryska fartyg
spanade i området kring flottbasen i Karlskrona. Också Gustav III rustade för krig. Redan 1784
gjordes planer upp för anfall mot de tidigare svenska provinserna i Baltikum
och mot den ryska huvudstaden Petersburg. Den utlösande faktorn för vad som
blev 1788-90 års ryska krig tycks emellertid ha varit krigsutbrottet mellan
Ryssland och Osmanska riket i augusti 1787.[6]
Så snart Gustav III fick veta vad som hänt reste han ut till Haga, där den
första av en rad ”konferenser” hölls angående förutsättningarna för ett anfall
på Ryssland. Diskussionerna mellan kungen och hans rådgivare synes ha varit
relativt öppna och konstruktiva, även om det i slutänden var kungen som
bestämde.(Sedan kriget väl inletts överlämnade Gustav de protokoll som förts
till sina medarbetare, så att dessa skulle kunna freda sig för eventuell framtida
kritik). Liksom kejsarinnan sände kungen agenter över gränsen för att inhämta
fakta om folkstämningen och andra nyttiga upplysningar inför det kommande
kriget.[7]
Det säger närmast sig självt att allt detta måste ske under största möjliga
sekretess. Endast några få personer invigdes i vad som var i görningen, även om
kejsarinnan och hennes medarbetare i realiteten tycks ha varit medvetna om vad
som var att vänta. Vad som i detta läge förenade båda sidor var ironiskt nog
att de båda önskade en snabb seger och att ingendera parten ville framstå som
angripare.[8]
Den händelse
som från svensk sida togs till intäkt för att Inleda kriget var den
flotteskader som kejsarinnan i mitten av maj 1788 lät sända ut från flottbasen
Kronstadt. Dess syfte sades visserligen vara att sändas till det pågående
kriget mot osmanerna, men Gustav III synes ha uppfattat åtgärden som ett hot
mot Sverige. En rapport från svenska sändebudet i Petersburg ansågs bekräfta
att ryssarna i själva verket planerade ett angrepp mot svenskt territorium.
Senare hävdades att kungen medvetet överdrivit dessa uppgifter för att få
anledning att börja kriget.[9]
Hur det än förhöll sig fastslog riksrådet vid det sammanträde som hölls 21 maj
1788 och där sändebudets rapport lästes upp, att armén och flottan skulle
mobilisera. Beslutet sägs ha varit enhälligt. Oavsett om kungen på något sätt
manipulerat fakta, var Sveriges ledande politiska församling en dryg månad före händelserna i Puumala alltså införstådd med
att krig med Ryssland var omedelbart förestående.[10]
9 juni avseglade en eskader ur svenska örlogsflottan från Karlskrona mot Finska
viken. Tre veckor senare inträffade incidenten vid Puumala sund.
Vi har i
ovanstående redogörelse sett hur spänningen stigit mellan Sverige och Ryssland
under åren närmast före krigsutbrottet 1788. Även om Gustav III säkerligen inte
varit kategorisk motståndare till kriget utan kanske tvärtom önskat det, gäller
detsamma för Katarina den stora. I egenskap av rysk kejsarinna misstrodde hon
ett Sverige som styrdes av en kung med närmast enväldig makt. Vi vet med
säkerhet att ett angrepp på Sverige åtminstone setts som en tänkbar möjlighet i
Petersburg under åren före krigsutbrottet. I det spända läge som rådde mellan
länderna sommaren 1788 kunde minsta incident få krutdurken att explodera. Om en
grupp ryska soldater av misstag kommit in på svenskt område, ett inte helt
otänkbart scenario med tanke på att den exakta gränsdragningen var osäker i de
skogiga trakterna vid Saimen, hävdade naturligtvis ryssarna att Gustav III fingerat
alltihop för att få anledning att börja krig. Detta var lätt att tro med tanke
på kungens omvittnade böjelse för teater och skådespel – Å andra sidan vore
påståendet att motståndaren i själva verket börjat ett krig som man själv
inlett helt i linje med vad senare tiders totalitära regimer, såväl ryska som
andra, visat sig i stånd att fabricera utan alltför dåligt samvete. Även om
Rainer inte uttryckligen hävdar att ryska soldater korsat gränsen, menar han
ändå att det är sannolikt. Han utgår då huvudsakligen från Georg Jägerhorns
vittnesmål. Vaktchefen vid Puumala sund, som bevittnade händelserna, var säker
på sin sak: Ryska soldater hade
korsat gränsen. Efter kriget sade han sig dessutom ha blivit underrättad att
ryska soldater arresterats kort efter den olyckliga incidenten för att ha råkat
in på svenskt territorium. Det är å andra sidan svårt att förstå varför Gustav
III, som vid mötet i rådet 21 maj fått godkännande att mobilisera, en månad
senare skulle riskera allt med ett fingerat angrepp av svenska soldater
utklädda till ryssar. Kungen må ha älskat teater men var samtidigt en klok politiker,
vilket inte ens hans fiender förnekar. Flera av de beskyllningar hans
motståndare senare levererat, exempelvis att han skall ha talat med en lite
fånig fransk brytning, dementeras av folk som kände honom. Det mest sannolika
är därför att incidenten vid Puumala sund skedde av misstag, när ryska soldater
oförhappandes korsade gränsen till Sverige. I det spända läge som rådde, där
båda sidor var inställda på krig, utnyttjade Gustav III:s fiender, såväl inhemska
som ryska det inträffade till att lägga all skuld på kungen.
Oavsett vad
som låg bakom var kriget mellan Sverige och Ryssland nu ett faktum. Det skulle
pågå i två år.[11]
[1] Stavningen har här moderniserats något i förhållande till Rainer, som återger citatet på s. 17.
[2] Man kan jämföra med korrespondensen mellan Elisabet av England och Maria Stuart av Skottland eller, mer nutida, de ansträngt kollegiala relationerna mellan USA och Sovjet under kalla kriget
[3] Gustavs och Katarinas korrespondens återges i urval av Gunnar von Proschwitz i Katarina II och Gustaf III, en återfunnen brevväxling(1998).
[4] Katarina och Gustav betecknade, i konventionell still, varandra som ”Käre bror” och ”Kära syster” i sin korrespondens. De var förövrigt köttsliga kusiner eftersom Katarinas mor och Gustavs far var syskon. Adolf Fredrik var dessutom Grande onkel till Katarina den storas gemål tsar Peter III, som hon störtat i en statskupp 1762
[5] Gustavs planer att med ryskt medgivande erövra Norge förverkligades ironiskt nog 30 år senare genom ett avtal mellan dåvarande kronprins Karl Johan och tsar Alexander I, Katarinas ovannämnda barnbarn.
[6] Gustav III angav uttryckligen vikten av att stötta det turkiska sultanatet som ett av skälen för kriget med Ryssland, både i privatsamtal och i anteckningar som gjordes under krigsåren. Kriget mellan Ryssland och ”Porten” (sultanatet), hade i sin tur utbrutit som en följd av att Ryssland några år tidigare annekterat Krimhalvön, som tidigare tillhört Osmanska riket. Det är onekligen frestande att dra paralleller till våra dagars krig i Ukraina.
[7] Det gällde bland annat att ta reda på den baltiska adelns inställning till en eventuell återanslutning till Sverige.
[8] Katarina skrev till sin trogne rådgivare Potemkin om vikten av att ryssarna inte började kriget, eftersom svenskarna i motsatt fall vore skyldiga att bistå kungen. Gustav III manade å sin sida Armfelt i juni 1788: "Undvik framför allt att det första skottet lossas från vår sida". Om ryssarna inledde kriget skulle danskarna hålla sig neutrala.
[9] Rainer menar å sin sida att det inte kan uteslutas att Gustav III verkligen fruktat ett ryskt angrepp.
[10] Enligt gällande regeringsform hade kungen inte rätt att börja krig ”utan riksens ständers ja och samtycke”. Se Regeringsform 1772 - Wikisource, paragraf 48. Formuleringen är visserligen kategorisk och förefaller enkel men inget sägs om de situationer som kan uppstå, vad gäller till exempel om landet kan befaras stå inför ett omedelbart krigshot och snabbhet är av nöden? Att riksrådet informerats innebär hur som helst att ledande representanter för Sveriges främsta stånd godkänt mobilisering som de måste ha insett troligen skulle leda till krig, oavsett vilken sida som sköt första skottet. Man kan därför med viss rätt hävda att ständerna faktiskt blivit informerade i enlighet med gällande bestämmelser
[11] Denna text bygger huvudsakligen på Claes Rainers bok Gustav III:s ryska krig, när tidens brev och dagböcker berättar(2023), Angående incidenten vid Puumala, se särskilt kapitel 16. Beträffande vad andra skrivit om denna händelse, se Herman Lindqvist, Historien om Sverige del VI ”Gustavs dagar(1997), och Allan Sandström, Officerarna som fick nog, Anjalamännen och Gustaf III:s ryska krig 1788-1790(1996).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar