Den
klassiska bilden av äldre tiders äktenskap i synnerhet när det gäller
överklassen, vilket i praktiken oftast är de äktenskap eftervärlden har
möjlighet att veta något om, är att de alltid ingicks av praktiska skäl.
Kungligheter och adliga ungdomar gifte sig eller giftes bort av statsskäl eller
för att det gynnade släkten. Passionerad kärlek eller romantik var något i det
närmaste okänt för gifta par – åtminstone spelade det ingen avgörande roll när
föräldrarna valde äkta man eller hustru åt sina barn. Detta må vara sant rent
allmänt men många exempel finns på ungdomar av förnäm börd som faktiskt gift
sig av egen böjelse, ibland till och med utan något som helst godkännande från
föräldrar eller andra närstående. Om vi mer specifikt tittar på en period som
det sena svenska 1500-talet, verkar det nästan som en allmän upprorsanda fått
fäste inom aristokratin. Ett antal unga adelsdamer gifter sig under
vasasönernas tid helt enkelt med de män de själva valt, vilket ofta leder till
smärre skandaler och någon gång uppgörelser inför ständerna, dvs. riksdagen.
Vad detta beror på och om det överhuvudtaget finns någon enkelt rationell förklaring
är osäkert – kanske tiden med sina religionsstrider och ofta blodiga maktspel
vid hovet fick de unga att känna sig friare, mer självständiga än tidigare
generationer. Om sekelgamla auktoriteter som påvar och helgon kunde förklaras
utan makt i stort sett bara genom ett beslut vid ett kyrkomöte eller av
ständerna, varför skulle då inte en enskild människa kunna sätta sig över
omgivningens fordringar när det gällde något så viktigt och personligt som vem
de skulle tillbringa återstoden av sitt liv tillsammans med. Hur som helst –
vid slutet av 1500-talet gifte sig många adliga ungdomar mer eller mindre på
eget bevåg med den partner de själva föredrog. Några av dessa giftermål, främst
”onsdagsbröllopet” på Stegeborg 1595, är så kända att de omnämns i historien.
Ett mindre känt fall är giftermålet mellan Abraham Brahe och Elsa
Gyllenstierna.
Både Abraham
och Elsa tillhörde landets förnämsta släkter. Båda hade danska rötter men hade
grenat ut sig till Sverige under unionstiden. Sett till rangen var familjen på
Rydboholm något förnämligare än familjen på Fågelvik, eftersom Braharna var
grevliga medan Gyllensiernas ”bara” var friherrar. Någon fiendskap rådde
emellertid inte, åtminstone inte av rena prestigeskäl. Både Elsas och Abrahams
fäder var eller hade varit framstående män i riket även om friherre Nils i
allmänhet ansågs vara mer försiktig ifråga om politiska ställningstaganden än
gamle greve Per varit i sin dag.[1]
Elsa och
Abraham möttes första gången vid ett slädparti i februari 1595. Hon var 17-18
år och var förmodligen kammarjungfru hos prinsessan Anna, syster till kung
Sigismund. Han var omkring 26 år och yngst av de fyra bröderna Brahe. Abraham
gjorde senare karriär i den nya förvaltningsapparat som vasarna höll på att
bygga upp men just nu var han en relativt ung junker som ledsagade kungens
stolta och ibland något äventyrliga syster då hon färdades till Svartsjö slott
utanför Stockholm. Sedan de kommit fram och prinsessan gått till sängs, skriver
Abraham: ”Talade jag första gången med herr Nils Gyllenstiernas dotter jungfru
Elsa. Och fick behag till henne”.
Det blev med
andra ord kärlek vid första ögonkastet från hans sida och, som det verkar,
också från hennes. Nils Gyllenstierna, som vid den här tiden var nära sextio år
och riksdrots, dvs. ungefär justitieminister, hade i och för sig inget emot
äktenskapet men undrade stillsamt vad Abraham egentligen hade att erbjuda sin
hustru, yngst av fyra bröder som han var. Abraham drog till med Rydboholm,
vilket svärfar in spe tyckte verkade misstänkt: Kunde Abraham verkligen lova
bort släktens huvudgods utan vidare? Dessutom var det politiska läget sådant
att en försiktig man som riksdrotsen ogärna gifte bort sin dotter hur som
helst. Sigismund och hertig Karl kämpade om makten i Sverige och ingen visste
hur det skulle sluta. Bröderna Brahe hade en tendens att hoppa mellan de olika
lägren lite som det föll sig och det gällde att själv vara på rätta sidan när
avgörandet en gång föll. Elsas och Abrahams nyväckta kärlek råkade till råga på
allt sammanfalla med den skandal som gått till historien som
”onsdagsbröllopet”, då en syster till Abraham och en bror till Elsa mot sina
anhörigas vilja gifte sig under beskydd av prinsessan Anna, samma prinsessa som
mer eller mindre sammanfört det presumtiva nya paret på Svartsjö.[2]
Det är begripligt om den gamle drotsen i detta läge kände tveksamhet inför
tanken på en fördjupad förbindelse med släkten Brahe.
Åren gick
utan att någon förändring skedde i förhållandet mellan Abraham och Elsa, medan
å andra sidan den politiska oron 1598 exploderade i ett kort men intensivt
inbördeskrig som så småningom ändade i hertig Karls definitiva seger och att ett
antal medlemmar av högadeln samt några ofrälse miste huvudet på stupstocken
både i det egentliga Sverige och Finland.[3]
Mitt i denna tid av turbulens och sorg, då släktingar blev fiender eller miste
huvudet och minsta misstag kunde få katastrofala följder, bestämde sig Abraham
Brahe för att göra slag i saken med Elsa Gyllenstierna, med eller utan hennes
fars samtycke. I mars 1599, samtidigt som hans svåger Johan Sparre belägrades av
hertig Karl på Kalmar slott, sökte Abraham upp Elsa som befann sig på resa till
en släkting och förmådde henne att istället följa honom till Rydboholm i
Uppland dit de anlände den 11 mars. Två dagar senare vigdes de av sockens
församlingspräst.[4] Det blev inte något bröllop värdigt två medlemmar
ur rikets finaste aristokrati men eftersom både en syster till bruden och en av
änkedrottning Katarinas anställda närvarade, kunde man till nöds hävda att
familjen och kungahuset varit representerade. Abraham var också klok nog att
vända sig till hertig Karl för att få stöd. Han påpekade att det enda som
rimligtvis kunde invändas mot giftermålet var just att det hade skett under så
enkla former. Hertigen å sin sida insåg förmodligen att han genom att godkänna
Abrahams tilltag skulle skaffa sig en trogen tjänare i de kommande processerna
mot de herrar som stött Sigismund i inbördeskriget.[5]
Därmed var också svärfar Nils samtycke garanterat.
Abraham och
Elsa tycks ha blivit mycket lyckliga och trots att Abraham var yngst av fyra
bröder, blev det han som förde släkten vidare inom äktenskapet. Abraham Brahe
avled 1630, hans hustru tjugo år sebare.[6]
[1] Per Brahe den äldre hade dött 1590, i djup onåd hos Johan III.
[3] De fyra blodbaden i Kalmar, Viborg, Åbo och Linköping 1599-1600.
[4] Författaren Rune Pär Olofsson antyder i sin roman Ärans tinnar(1974), att enleveringen varit mer eller mindre planerad av både Elsa och Abraham. Han låter dem dessutom ha fullbordat samlag hemma hos änkedrottning Katarina Stenbock julen 1598, så att Elsa vet att hon är gravid redan vid vigseln på Rydboholm. Eftersom parets första barn föddes i slutet av november 1599, kan de faktiskt ha haft samlag i slutet av februari men omöjligt ha vetat av något havandeskap två veckor senare
[5] Abraham Brahe ingick i den domstol som ett år senare bland annat dömde svågern Erik Sparre till döden i Linköping.
[6] Denna
text bygger huvudsakligen på Erik Peterssons biografi över Abrahams och Elsas
son Per Brahe den yngre, Vicekungen(2009), s. 15-19.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar