Att Sverige
förra veckan fick franskt statsbesök är väl knappast någon hemlighet.
Statsminister Kristersson och president Macron diskuterade ett framtida
samarbete, både mellan sina två stater och inom Eu:s ramar. Allt lär ha gått
utmärkt och de båda ledarna visade på alla sätt sin vilja att gemensamt verka
för ett starkare och säkrare Europa. Som historiskt bevandrad tänkte jag på att
det inte är första gången Frankrike och Sverige samarbetat eller uttryckt
viljan att göra det. Redan Gustav Vasa skickade delegationer till Paris och lär
till och med ha övervägt att sända någon av sina yngre söner till Frankrikes
hov för att lära sig seder och skick på kontinenten. Att det katolska Frankrike
lierade sig med det protestantiska Sverige i trettioåriga kriget är välbekant.
Men första gången en fransk och svensk ledare möttes under former som kan sägas
likna ett modernt statsbesök var 1771, då Gustav III reste till Paris, även om
han noga räknat var kronprins då han anlände och kung då han reste.[1]
Gustavs resa
till Paris hade flera syften Officiellt handlade det om en bildningsresa av det
slag som adelsynglingar gjort sedan 1600-talet – man besökte de viktigaste
rikena, träffade de viktigaste politikerna och tidens lärde. Detta var dock
första gången en svensk kronprins reste på något som liknade en ”Grand tour”
och huvudsyftet denna gång var definitivt politiskt. Det frihetstida svenska
politiska systemet visade vid slutet av 1760-talet allt större tendenser att gå
överstyr. De två grupperingarna hattar och mössor tycktes mer benägna att
bekämpa varandra än att styra riket. Varje ny riksdag medförde i princip att
det för tillfället styrande partiet avsattes och ersattes av sina motståndare,
varvid de forna makthavarna anklagades för korruption och andra former av
maktmissbruk. Vid nästa riksdag skedde samma sak omvänt.[2]
Samtidigt hade den svenska kungamakten skjutit nya skott. För första gången
sedan Karl XII:s tid fanns nu en infödd svensk tronföljare som dessutom hade
två bröder. Kronprins Gustav hade redan visat sin politiska begåvning och
fallenhet för intrigspel genom att 1768 mer eller mindre tubba sin far att
driva fram ett urtima inkallande av ständerna. Även om det egentliga syftet;
att stärka kungamakten, inte uppnåtts var det tydligt att den blivande regenten
hade potential att själv ta makten. Frankrike, som önskade stärka Sveriges
förmåga att agera balansmakt i förhållande till stater som Ryssland och
Preussen, bestämde sig för att satsa på den unge fursten. Hertig Choiseul,
Frankrikes mäktige ”utrikesminister”, lät ambassadör Creutz förstå att Ludvig
XV önskade besök av den svenske tronföljaren och I november 1770 avreste
kronprins Gustav och hans yngre bror Fredrik Adolf(naturligtvis med vederbörlig
svit), mot Paris under pseudonymen greve av Gotland respektive Öland.
Det höll på
att gå galet från början. Under resan fick man plötsligt veta att hertig
Choiseul avsatts och förvisats från hovet sedan han begått misstaget att stöta
sig med Madame du Barry, Ludvig XV:s sista maîtresse en titre. Sällskapet lär då
allvarligt ha övervägt att istället söka sig till England eller något
italienskt furstendöme men valde ändå att fortsätta. Paris var trots allt
Paris. I Början av februari 1771 var man framme vid målet. Av ödets skickelser
kom detta besök att sönderfalla i två delar – före och efter första mars 1771.
Till än början var allt som det brukade när en kunglighet eller adelsman besökte
ett främmande hov: Gustav träffade både kungafamiljens medlemmar och några av
upplysningsfilosoferna, som han ofta fann mer angenäma att läsa än att möta.
Han besökte Franska akademin, verkstäder för tillverkning av gobelänger,
konstmuseer och politiska salonger ledda av några av tidens spirituella
kvinnor. Naturligtvis besöktes också teatern och operan. Medveten om vad
konvenansen, eller snarare Ludvig XV:s välvilja fordrade, drog sig Gustav
varken för att sitta till bords med Madame du Barry eller att förära hennes
hund ett diamanthalsband. Han dinerade också med kronprins Louis Auguste,
blivande Ludvig XVI och dennes unga hustru Marie Antoinette, vars ”tilltalande
utseende” han efteråt kommenterade.[3]
Kvällen 1
mars 1771, då kronprinsen satt på operan i grevinnan d’Egmonts loge och såg
kvällens föreställning av ”Pyramus och Thisbe”, slog nyheten ned som en blixt
från klar himmel: kung Adolf Fredrik hade dött i Stockholm. Kronprinsen hade
blivit kung Gustav III. Därmed tog den politiska aspekten definitivt
överhanden. Redan samma kväll reste greve Scheffer, chef för den nye kungens
medföljande svit, ut till Versallies för underrätta Ludvig XV om vad som hänt.[4]
Frågan var vad som nu skulle hända, skulle kungen acceptera sin ställning som
närmast konstitutionell monark enligt frihetstidens styrelseskick eller önskade
han återinföra enväldet? I Stockholm lär man rent av ett ögonblick ha övervägt
möjligheten att förbigå Gustav och istället utropa hertig Karl till kung då man
fruktade den äldre broderns ambitioner. Hugskottet skall ha stupat på hertigens
vägran att befatta sig med planen, vilket Gustav tackat honom för. Även på
fransk sida tycks man ha hyst viss tvekan vad som vore lämpligast att göra.
Franska sändebudet i Stockholm, som stod i kontakt med den äldre greve Fersen,
hade övertygats om det olämpliga i att störta ständerväldet med våld, men icke
desto mindre lovade kung Ludvig sin gäst att Bistå honom med subsidier. Med
detta löfte och sedan han officiellt accepterat att följa 1720-års
regeringsform, lämnade Sveriges nye kung Paris. Han hade ”fått in en fot” vid
franska hovet. Nu återstod att ta initiativet i Stockholm[5].
Om man
bortser från den korta period 1813-14 då Karl Johan förde krig mot Napoleon har
Frankrike och Sverige sedan 1771 haft goda relationer med varandra. Låt oss
hoppas att Kristerssons och Macrons möte härom veckan bidrar till att dessa
relationer består i vår tid.
[1] Drottning Kristina besökte Paris först efter abdikationen..
[2] Den franske ambassadören hade några år tidigare klagat till sina överordnade i Versallies att svenska politiker var så korrupta att det var meningslöst att betala ut något innan de ”tjänster” man önskade verkligen utförts. Dessutom var stormakter som Ryssland och Preussen så frikostiga med sina mutor att ambassadören helt enkelt inte hade råd att överbjuda dem. Se Dynastihistoria: 19 augusti 1772 - Sveriges brumaire (bosonshistoria.blogspot.com) not 3.. Sändebudets uppgifter är naturligtvis partiska.
[3] Detta bör ha varit Marie Antoinettes första närmare kontakt med svenskar. Åtta månader tidigare, i juni 1770, hade den unge Axel von Fersen inlett sin bildningsresa genom Europa. Först i början av 1774 anlände han på sitt första besök till Paris och Versallies. Angående Madame du Barry kan noteras att Marie Antoinette inte var lika diplomatisk som den tio år äldre svenske kronprinsen. Vid tiden för Gustavs besök pågick ett mindre ”krig” mellan älskarinnan och kronprinsessan, där Marie Antoinette vägrade tilltala mätressen, vilket innebar att du Barry inte fick tilltala henne. Först ett år senare, i januari 1772, gav prinsessan upp striden. Se Dynastihistoria: Älskarinnan och kronprinsessan (bosonshistoria.blogspot.com).
[4] Carl Fredrik Scheffer hade under 1750-talets politiska kriser varit en av hovets fiender och i sin egenskap av kronprinsens lärare närmast agerat spion åt hattpartiet. Nu var han dock kungens trogne tjänare och skulle snart aktivt bidra till författandet av 1772 års regeringsform.
[5] Denna text bygger huvudsakligen på Leif Landen, Gustaf III, en biografi,(2004), s. 118-21. Se även Herman Lindqvist, Historien om Sverige del V och VI ”Nyttan och nöjet”(1996), 512-15, ”Gustavs dagar”(1997), s. 9-14.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar