Kuriren från Helsingborg

 

Det finns historiska begrepp och gestalter de flesta känner till utan att egentligen veta särskilt mycket om dem. Att Anckarström mördade Gustav III vet de flesta svenskar - men hur många vet att han då var 30 år gammal och bedrev en mindre lånerörelse eller att han, efter vad han senare berättat, bestämde att utföra sin gärning sedan han åsett avrättningen av en viss överste Hästesko, dömd för förräderi och högmålsbrott? ”Sturemorden” är väl fortfarande ganska välkända och de flesta vet att Erik XIV initierade dem - men hur många kan utan vidare säga vilka offren var eller att en man som hette Per Gadd anses ha varit chef för den grupp knektar som utfört avrättningarna? Ett i våra dagar, som det verkar, närmast bortglömt begrepp men som alla i mina föräldrars generation kände till, om de läst på historieläxan, är ”Stenbocks kurir”, mannen som efter slaget vid Helsingborg 28 februari 1710 red genom landet med det lyckliga budskapet om segern över danskarna till hovet i Stockholm: Han som var så utmattad vid ankomsten att änkedrottning Hedvig Eleonora(”ett stöd för Karlar trenne”, som poeten skriver), bjöd honom att sätta sig i kungastolen medan hon själv stod.[1] Numera anses det bevisat att det mesta av detta inte stämmer: Bevarade räkenskaper visar att kuriren inte red dag och natt på utpinade hästar utan färdades i vagn. Färden Helsingborg-Stockholm har emellertid ägt rum och budskapet om Stenbocks seger måste verkligen ha kommit som en lyckans solstråle i ett land alltmer trängt av fiender och med kungen långt borta i Turkiet, närmast en furste i exil. Men vem var han då, sändebudet från Magnus Stenbock, som utan att veta det gjorde sig själv odödlig med sin resa genom landet i början av mars 1710?

I Carl Snoilskys dikt från sent 1800-tal får vi inte veta mer än att kuriren är ”en kronans officer”, en krigare. Det var han också just då, närmare bestämt nyutnämnd ryttmästare vid norra skånska kavalleriregementet. Han var 23 år och hette Henrik Hammarberg. Han var dock ingen garvad krigare som kämpat vid Karl XII:s sida i Polen eller Ryssland. Egentligen var han en ung juris studerande som inte alls tänkt sig att bli soldat.

Henriks familj var nyadlad och hade ett lysande men inte helt fläckfritt förflutet. Farfadern, Samuel Hammarinus, var kyrkoherde i både Klara och Bromma församling och hade i den egenskapen grundat Klara trivialskola. Dessutom var han, åtminstone till namnet, drottning Kristinas hovpredikant. Hans vackra karriär tog emellertid ett sorgligt slut då en tjänstepiga, som tydligen var sinnessjuk, hängde sig i dörren till hans kammare på prästgården i Bromma. I stället för att lämna liket åt bödeln, som seden bjöd för ”självspillingar” på 1600-talet, tog den godhjärtade gudsmannen själv hand om sin stackars tjänarinnas kvarlevor vilket ingalunda renderade honom medalj utan avsättning från tjänsten år 1663. Han avled själv fyra år senare.[2] Sonen Gustav, Henriks far, var överjägmästare i Småland och senare också i Halland, dvs. han var högste administratör för jakväsendet i området. Tydligen skötte han sitt arbete tillfredställande eftersom han adlades Hammarberg 1683. Han ägde godset Vredaholm i Jönköpings län, där sonen Henrik föddes 1686.

Henrik läste juridik först i Lund sedan i Greifswald, där han disputerade 1705. Han fortsatte sina studier i Paris men kunde i längden inte hålla sig utanför det pågående stora nordiska kriget. År 1707 besökte han Karl XII i Sachsen, där kungen förberedde det kommande fälttåget mot Ryssland.[3] Därpå återvände Hammarberg till Sverige och blev auskultant, en sorts assistent och lärling, vid Göta hovrätt för att kort senare utses till sekreterare i den kommission som Skånes nyutnämnde generalguvernör, general Magnus Stenbock, tillsatt för att bringa ordning i landskapets förvaltning. Man kan förstå att den unge mannen gjorde bra ifrån sig, ty när danskarna i början av november 1709 landsteg i Skåne var det Hammarberg som sändes att meddela myndigheterna i Stockholm vad som hänt. I det sammanhanget rekommenderade generalen sin budbärare till posten som regementskvartermästare vid norra skånska kavalleriregementet vilket ansvariga i Stockholm bekräftade. Hammarberg hade dock inte förvarnats om sin kommande upphöjelse, varför han mottog den med minst sagt blandade känslor. Han lovade dock att ställa upp för fäderneslandet mot löfte att få lämna det militära när kriget var slut.[4]  Efter ”många svårigheter” återvände han till Skåne, där han under slaget vid Helsingborg tjänstgjorde som Stenbocks adjutant. Han hade nu avancerat till ryttmästare. Efter segern sändes Hammarberg åter till Stockholm för att överbringa det lyckliga budskapet.[5]

Oavsett hur strapatsrik färden kan ha varit, om änkedrottningen bjöd honom sin egen stol vid ankomsten eller inte – hyllad blev han i alla fall, Stenbocks kurir. Som belöning mottog han en guldmedalj av femtio dukaters värde av prinsessan Ulrika Eleonora och gifte sig kort därefter med dottern till juridikprofessorn Niklas Silfverskjöld)född Hyltén), som adlats några år efter Henriks egen far.[6]

Som Hammarberg lovat kvarstod han i det militära så länge kriget varade, eller åtminstone så länge Karl XII levde. Därefter återgick han till sin juridiska karriär och blev år 1751 president i Svea hovrätt, landets förnämsta juridiska ämbete. Han var även politiskt aktiv och trädde vid riksdagen 1739 till Arvid Horns försvar på Riddarhuset. Trots att Hammarberg alltså tillhörde Mösspartiet och i första hand såg sig som civil ämbetsman, tycks han ha hyst en djup beundran för Karl XII. Efter kungens död skaldade han sorgset, apropå den låga status soldaterna nu hade:

-          Ej någon sig för oss numera så bemödar.

Vårt hantverk duger ej.

Vår mästare är död.[7]

Kanske kom han ändå till slut att finna en viss tjusning i krigarlivet?

Henrik Hammarberg, general Stenbocks kurir, avled på familjegodset Vredaholm i Jönköpings län vid 81 års ålder 1768.[8]

 

 

                   

---

[1]  Se Stenbocks kurir (Samlade dikter / Tredje bandet) (runeberg.org).

[2] Mäster Samuelsgatan i Stockholm har sitt namn efter Hammarbergs farfar.

[3] Inga uppgifter har hittats om Hammarbergs intryck av kungen men med tanke på hans reaktion vid Karls död bör dessa ha varit övervägande positiva.

[4]  Man skulle kunna tänka sig att utnämningen till kvartermästare delvis varit en ”skyltpost” av Stenbock i syfte att höja statusen på sin civile budbärare inför militärmyndigheterna i Stockholm. Hammarberg tjänstgjorde dock i armén under återstoden av kriget.. 

[5] Stenbocks kurir gjorde således resan Helsingborg-Stockholm tur och retur inte mindre än två gånger på fyra månader! Första gången för att berätta om danskarnas invasion, andra gången för att meddela segerbudskapet från slaget vid Helsingborg. Snoilskys dikt handlar om den andra resan, som alltså enligt bevarade räkenskaper skall ha företagits med vagn. Men hur var det första gången, i november 1709? Med tanke på att det då gällde att meddela att landet invaderats är det tänkbart att kuriren, åtminstone vissa sträckor, ridit ensam på egen häst för att inte bli beroende av opålitliga kuskar. Återresan till Skåne skall också ha genomförts ”efter många svårigheter”. Är det kanske denna första resa, med budskapet att Skåne invaderats, som egentligen borde ihågkommas av eftervärlden och inte färden med segerbudskapet?

[6] 50 dukater lär år 2024 motsvara ungefär 58 000 SEK.

[7] Hammarberg anses också ha författat verskomedin ”Den beständiga herdinnan”. Den gavs ut 1741 men skrevs antagligen i Hammarbergs ungdom.  Versen om Karl XII citeras av Herman Lindqvist i Storhet och fall(1995), s. 701.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Henrik Hammarberg – Wikipedia och på Henrik Hammarberg - Svenskt Biografiskt Lexikon (riksarkivet.se).