Konsten att meddela ett nederlag - Karl XII:s brev till Sverige efter slaget vid Poltava

 

Kungen satte pennan till papperet. Nu gällde det att formulera sig på rätt sätt. Det var den 11 juli 1709 i det lilla fästet Otjakov, på gränsen mellan det Osmanska Turkiet och Ryssland.[1] Två veckor tidigare, 28 juni, hade den svenske kungen Karl XII lidit ett allvarligt nederlag mot ryssarna vid fästningsstaden Poltava i Ukraina och med ett mindre följe av soldater, tjänare, präster mm samt ett antal kosacker under sin hövding Mazepa, måst fly över Dnjepr mot Turkiet för att inte riskera att falla i fiendens händer. Nu satt eller kanske snarare låg han här vid Otjakov och beredde sig att skriva till myndigheterna hemma om vad som hänt.

Han inledde med att konstatera att det var länge sedan man fått underrättelser från Sverige och att man på hans sida inte heller haft möjlighet att skriva några brev. Därefter hävdade han att läget i stort sett varit bra i armén: ”Så att man inom kort förmodat att hava så stor överhand över fienden, att han skulle nödgas ingå sådant slut som man åstundade av honom”. Men, fortsatte kungen sin rapport: ”dock är hänt, att den 28 förledne månad genom ett öde och olyckligt tillfälle de svenske trupper lidit avbräck i ett fältslag”.

Detta hade inte skett så mycket på grund av fiendens tapperhet eller mångfald – ryssarna hade tvärtom inledningsvis tvingats vika, eller som kungen sade, fienden hade i ”förstone stadigt blivit driven”. Det topografiska läget och befästningarna på platsen hade emellertid varit så fördelaktiga för ryssarna att i synnerhet det svenska fotfolket, men också rytteriet, ”lidit en stor avbräck”. Även om förlusten var ”fuller(mycket), stor”, var kungen säker på att det skulle vara möjligt ”att finna utvägar(så), att fienden härigenom ej skall vinna någon överhand, ej heller den ringaste förmån”. För att detta skulle kunna uppnås, fordrade dock ”högsta nödvändigheten” att i synnerhet infanteriregementena snarast återskapades och försågs med all den utrustning – kläder, vapen tält mm, ”som de förr hava haft ”.[2] Eftersom man i nuläget inte kunde veta exakt hur stor förlust kavalleriet lidit men det redan stod klart att också den varit kännbar, var det säkrast att även rusthållarna gjorde sig redo att sätta upp nya ryttarregementen. Detta, framhöll kungen, gällde särskilt Östgöta kavalleriregemente: ”som helt och hållet måste ånyo rekryteras”. Det var nu mycket viktigt, fortsatte konungen, att inte gripas av panik och ”släppa verket handlöst” utan att man istället, för att använda ett modernt uttryck, ”satte till alla klutar” för att få armén i stånd igen: ”på det (att), man inom kort må bringa alltsammans till önskligt slut”. Då var att förmoda, i trots av den förlust man otvivelaktigt lidit, att ”fienden inom kort skall åter kunna så tvingas, att man lärer kunna vinna av honom allt vad man åstundar”. Sådan var konung Karl XII:s ”nådiga vilja och befallning” till de ansvariga i Stockholm två veckor efter slaget vid Poltava.[3]

Med tanke på att Poltava anses vara Sveriges största nederlag genom tiderna - med nära 7 000 stupade och omkring 3 000 man tagna som krigsfångar redan i samband med själva slaget, bortsett från de omkring 16 000 man som kapitulerade strax efter att kungen lämnat sin sargade armé och som han inte fick vetskap om förrän cirka tre veckor efter att brevet skrivits, har eftervärlden höjt på ögonbrynen åt Karl XII:s ”ignoranta” sätt att skildra katastrofen. Militärhistorikern Peter From medger visserligen det behov som måste ha funnits att inte sprida panik hemma i Sverige, men undrar ironiskt om den kula som sårade Karl XII:s vänstra fot några dagar före slaget i själva verket träffat honom i huvudet.[4] Även Bengt Liljegren, som tycks mer förstående angående kungens sätt att skildra nederlaget, konstaterar med en misstänkt underton av ironi, att Karl XII onekligen har ”ett optimistiskt sätt att se på saken”. Hur skall man då ”rättvist” tolka detta brev?

För att börja med själva innehållet, vad som verkligen står i brevet, är det för det första osäkert om Karl XII ensam författat det. Enligt populärhistorikern Herman Lindqvist visar det bevarade konceptet att innehållet genomgåtts och ändrats flera gånger innan det färdiga aktstycket sänts iväg.[5] För det andra kan det ifrågasättas om brevet verkligen negligerar Poltava i den utsträckning som eftervärlden tycker sig finna. Karl XII medger ju trots allt att ett nederlag ägt rum – stora delar av armén måste sättas upp på nytt och det är ”av högsta nödvändighet” att så sker. Det är inte uteslutet att såväl rytteri som infanteri måste omskapas från grunden. Det är först när detta skett som svenskarna kan räkna med att ”inom kort” vinna av fienden(ryssarna),”allt vad man åstundar”. Nog framgår det att något allvarligt hänt och att snabb handling är av nöden. Man kan fråga sig vad de historiker som kritiserat Karl XII för ignorans efter Poltava väntar sig att kungen skulle ha gjort eller sagt – utropat att allt nu var förlorat och likt muslimerna i det rike där han vistades kastat sig på knä mot Mecka, bedjande den Store Guden om barmhärtighet? Sådant eller liknande beteende hade varken stått i överensstämmelse med Karl XII:s personlighet eller varit lämpligt med tanke på det svåra läget. Inte ens i vår tid skulle en ledare, folkvald eller totalitär, som lidit ett stort nederlag i krig utan vidare erkänna att den gjort just detta, trots att nyheten(och insikten), om vad som hänt i våra dagar skulle nå ut över världen mycket snabbare än för drygt 300 år sedan.

Politiska ledares ord bör överhuvudtaget sällan tas för bokstavligt givna. Därmed inte sagt att de regelmässigt ljuger men vad de säger är ofta vad de önskar, vågar eller måste säga. Man kan jämföra med Chamberlains tal vid återkomsten från München i september 1938. Liksom Karl XII efter Poltava, om än så att säga av motsatt orsak, har den brittiske premiärministern kritiserats för blindhet för realiteter – för sin naivitet att lita på Hitler. Hans ord om ”Peace in our time”(fred i vår tid). torde väl tillhöra de mest avhånade formuleringarna i historien. Ändå sade han bara vad han förväntades säga, vad folket just då ville höra och vad han själv säkert önskade vara sant. Han kunde ju knappast meddelat åskådarna att hans överläggningar förmodligen varit bortkastade, att Hitler säkert snart skulle angripa Tjeckoslovakien samt att ett nytt världskrig antagligen var att vänta inom något år. Det hade inte givit poäng hos det egna folket men däremot Hitler anledning att, med en viss rätt, hävda att britterna i själva verket önskade krig och att Chamberlain endast rest till Tyskland för att inför världen framstå som fredsängel medan han i själva verket förberedde anfall på Tyskland. Genom sina storstilade ord vid hemkomsten visade Chamberlain världen att han och hans land gjort vad de kunnat. Om det nu ändå blev krig, skulle inget tvivel finnas om var skulden låg. Det kunde ju också finnas en möjlighet att Hitler verkligen talade sanning när han sade sig inte ha flera krav i Europa sedan Sudetområdet överlåtits. Det är svårt att veta vilka följderna blivit om Storbritannien intagit en fastare hållning gentemot Nazityskland 1938. I alla händelser ansåg Chamberlain själv att de rustningar som vidtagits inom försvaret efter München gjort Storbritannien starkare vid krigsutbrottet i september 39 än vad man varit ett år tidigare, oavsett hur kriget kunde tänkas sluta. ”Med tillträde till alla arkiv kommer man att se att jag från början insåg vår militära svaghet och gjorde mitt bästa för att uppskjuta kriget om jag inte kunde undvika det”, skrev han till en anhörig sedan kriget inletts. Kanske anade Chamberlain vilken ände allt skulle ta redan på flygplatsen efter hemkomsten från Tyskland, även om han inte basunerade ut det till alla. Inte heller vid Otjakov i juli 1709 hade ett sådant agerande varit lämpligt.[6]

Oavsett om Karl XII själv författat sin skrivelse och om dess relativt optimistiska ton speglar hans  verkliga syn på läget eller inte, är det berättigat att fråga sig: Hur stort var egentligen nederlaget vid Poltava när det hände? Harald Gustafsson, professor em i historia vid Lunds universitet, diskuterar i SVD:s streckare 27/2 2024 under rubriken Kring ryktet om en svensk stormaktstid när själva begreppet ”Stormaktstiden” egentligen kom till. 1600-talets svenskar visste knappast att de levde under någon stormaktstid, hävdar Gustafsson. Begreppet lanserades först vid mitten av 1800-talet. Samma sak kan sägas om ”katastrofen vid Poltava”.  För oss är ”Poltava” ett begrepp. Alla vuxna svenskar, hur historielösa de må vara i allmänhet, har någon form av förhållande till detta begrepp. De vet att det syftar på en plats där Sverige led ett svårt militärt nederlag i början av 1700.talet (hur många vet att staden ligger i Ukraina)? och att detta innebar slutet på vår ”stormaktstid”. Detta beror naturligtvis i sin tur på att vi vet vad som hände efter Poltava, hur allt slutade. Vi vet att Karl XII kommer att sitta strandsatt fem år på turkiskt område och att han sedan kommer att dö vid en norsk fästning, nästan tio år efter det stora nederlaget. Karl XII var lyckligt okunnig om detta i augusti 1709. Han visste bara att han tyvärr just hade lidit nederlag vid en liten fästning i Ukraina och att många av hans soldater hade stupat. Vad sade att detta innebar slutet på Sveriges status som östersjömakt? Det fanns exempel på tidigare lägen då allt verkat ”förlorat” för Sverige. År 1605 hade en svensk här så gott som utplånats vid Kirkholm utanför Riga och Karl IX hade tvingats fly för de polska husarerna.[7] Såväl armén som riket hade åter byggts upp. Vid Nördlingen 1634 hade visserligen (i motsats till vid Poltava), inga svenska landskaosregementen deltagit men eftersom ledningen var svensk betraktades bataljen ändå som ett svenskt nederlag. Axel Oxenstierna konstaterade bekymrat efter slaget att de flesta verkade ta svenskarnas och därmed protestanternas sak för förlorad: ”Jag vet snart ingen som kronan(Sverige), kan lita på. De som förr har höjt oss till himlen säga nu vår nation vara orsak till deras undergång”. Icke desto mindre stod Sverige fjorton år senare där som segrare och (tillsammans med Frankrike), garant för westfaliska freden.[8]

Vare sig Karl XII hämtade stöd ur det förflutnas erfarenheter vid sin lägesanalys två veckor efter Poltava eller inte är det rimligen mot den bakgrunden man bör se hans inställning – vad som förlorats kunde alltid återvinnas, bara alla enades till förnyad kraftsamling. Svenskarnas stridsförmåga var heller inte krossad i och med Poltava. Även om kungen själv aldrig fick uppleva något nytt Narva, Kliszów eller Holowczyn, kunde hans soldater ännu bita ordentligt ifrån sig. Bara åtta månader efter Poltava segrade Stenbock vid Helsingborg och det finns flera tillfällen under det fortsatta kriget då historien mycket väl kunde ha tagit en annan vändning – Vad hade hänt om tsar Peter fångats vid Prut eller Stenbock, som kungen önskade, lyckats ta sig till Polen 1713. Hade nederlaget vänts i seger och skulle vi i så fall efter 300 år kommit ihåg Poltava mer än Kirkholm eller Nördlingen?

Som vi vet vände sig inte turen igen. Karl XII stupade och Sveriges ställning som stormakt var över. Men drömmen om revansch fanns kvar långt efteråt. Vid minst två tillfällen under det följande århundradet sökte svenskarna få tillbaka åtminstone något av vad som förlorats i Stora nordiska kriget. Ännu 1797, nära 90 år efter Poltava, sände Gustav IV Adolf en delegation till fredskonferensen i Rastatt med motiveringen att Sverige, som garant för westfaliska freden, hade rätt och skyldighet att delta i en kongress där Europas framtid avgjordes. Det var inte förrän efter 1809 som de sista drömmarna om ett återskapat svenskt östersjövälde krossades. Några decennier senare började, enligt Harald Gustafssons ovan omnämnda artikel, ”stormaktstiden” användas som beteckning för det svenska 1600-talet. Lite tillspetsat kan man hävda att det var först i och med förlusten av Finland som Poltava verkligen blev ”Poltava”. Att Karl XII två veckor efter slaget skulle ha insett att allt var förlorat är mot den bakgrunden inte särskilt sannolikt.                             

                                                  

            

 

 

 

 

 

---

[1] Dagens Otjakiv i södra Ukraina.

[2] Återupprustning av infanteriet högsta prioritet med anda ord.

[3] Brevet återges här efter Bengt Liljegrens biografi över Kar XII från 2000, s.192-93. Egendomligt nog återger de flesta bara valda delar av kungens brev. Av de fyra sekundärkällor jag använt mig av är det bara romanförfattaren Lars Widding som i En tid för hjältar(1974), återger hela(?), brevet. Där finns bland annat en kortare instruktion om vad som nu bör ske med de ryssar som genom åren blivit krigsfångar. Kungen skriver att de bör hållas strängt isolerade, både vad gäller kontakter med omgivningen och möjlighet att skriva brev: ”till dess man härifrån kan träffa ett visst avtal med fienden angående utväxlingen”.

[4] Peter From, Kalabaliken i Bender, Karl XII:s turkiska äventyr(2009), s. 55. Skottskadan nämns för övrigt överhuvudtaget inte i kungens brev. Familjen fick däremot veta vad som hänt i ett brev från augusti 1709, där kungen kort nämner att denna skottskada ”en tid hindrat mig att rida”.

[5] Herman Lindqvist. Historien om Sverige del IV ”Storhet och fall”(1995), s. 395-98. Universitetsbibliotekarie Bengt Nilson i Linköping, som på egen hand forskat kring Karolinertiden och som jag haft förmånen att utbyta tankar med på sociala medier, betecknar brevet som ”delvis en kansliprodukt”. Kanske var det den trogne Casten Feif, mannen som efter greve Pipers fängslande vid Poltava kom att inta platsen som Karl XII:s  sekreterare och närmaste medarbetare i civila spörsmål, som hjälpte sin i juli 1709 med säkerhet ännu inte fysiskt och kanske inte heller andligt helt återställde herre att författa brevet och föreslå de lämpliga formuleringarna.   

[6]  Bibliotekarie Bengt Nilsson jämför för sin del Karl XII:s brev från Ostiakov med ett annat berömt och debatterat tal från 1930-talet – Per Albin Hanssons trösterika försäkran att ”vår beredskap är god”. För såväl kungen som Per Albin(på sätt och vis en sentida Carl Piper ned närmast kunglig envåldsmakt), gällde det att ingjuta hopp i folket under en svår tid. Angående Neville Chamberlains förhållningssätt gentemot Tyskland, se Ian Kershaw, Ödesdigra val, tio beslut som förändrade världen 1940-41(svensk översättning 2009). S. 38-41.      

[7] Av en ursprunglig här om nära 11 000 man förlorade svenskarna uppskattningsvis mellan 7-8, kanske rentav 9 000 vid Kirkholm(dagens Salaspils sydöst om Riga.). Sett enbart till arméernas numerär före de båda slagen och antalet stupade i själva striden var förlusterna större vid Kirkholm än vid Poltava. Slaget vid Kirkholm – Wikipedia.

[8] Den svenskledda armén vid Närdlingen tycks faktiskt ha varit något större än vid Poltava – 25 600 man mot 24 700. Förlusterna i döda var mindre 1634 än 1709, kring 6000 mot uppskattningsvis kring 7-9 000.. förlusten i fångar på svensk sida under själva slaget var dock större 1634, 6000 mot nära 3000. Se Slaget vid Nördlingen – Wikipedia och Slaget vid Poltava – Wikipedia.