När Karl XII
i juli 1709 satte sig att, med egen hand eller hjälp av sekreterare, skriva
till de ansvariga i Sverige om nederlaget vid Poltava, hävdade han först att
allt i stort sett varit väl i armén. Enda problemet var den förlust man
dessvärre lidit några veckor tidigare och som det nu gällde att så snabbt som
möjligt söka reparera. Hur man än väljer att se på kungens lägesanalys är det
påfallande att inget nämns om vad han själv upplevt den senaste tiden – inget
om skottskadan i foten några dagar före slaget, den panikartade reträtten från
Poltava, de nära rådgivarna som försvunnit i fångenskap, flykten över Dnjepr
eller den svåra färden över ändlösa stäppmarker, där många stupat av utmattning
och då kungen måste ha lidit av den svåra hettan, smärtorna i foten och
(kanske), rädsla att hinnas upp av ryssarna. Inget om de olyckliga som i sista
stund, just då de stått redo att korsa floden Bug, verkligen hanns upp av
fienden och antingen höggs ned eller föll i deras händer. Det väsentliga för
kungen synes vara att redogöra för vad som hänt och därvid tona ned de mörkaste
sidorna av saken – en förlust har otvivelaktigt ägt rum, medger kungen till
synes med viss motvilja, men denna förlust kan med visshet repareras bara alla
samlar sig och snabbt och målmedvetet arbetar på att upprusta armén på nytt. Då
skall man inom kort kunna ”bringa alltsammans till önskligt slut” och av
fienden(ryssarna), ”vinna allt vad man åstundar” Sammanfattningsvis: Det
viktiga är inte vad som hänt vid Poltava utan vad som nu måste göras.[1]
För en utomstående med dryga tre seklers distans till händelserna verkar brevet
vara skrivet av någon som visserligen hört
talas om nederlaget vid Poltava men inte själv varit där. Det är dock ett ovedersägligt faktum att Karl XII var
med vid Poltava och att han både såg och hörde vad som hände, att han tvingades
fly över Dnjepr och att han måste ha plågats både andligt och fysiskt av sin
fotskada, av nesan att tvingas lämna armén och av den svåra flykten över
stäppen.
Brevets
distanserade ton kan delvis förklaras med dess rent officiella status. Skrivelsen
är ställd ”till Defensionskommissionen”, (alltså dåtida motsvarigheten till försvarsdepartementet),
i Stockholm. Syftet är således att tillkännage fakta – att armén just lidit ett
nederlag och att man snabbt måste återskapa stora delar av krigsmakten, för
tillfället osäkert hur stora. Vad som rent konkret hänt kungen och hans män i
samband med eller efter slaget saknar då betydelse. Vad som gäller ät att lösa
de problem som uppkommit, inte att beklaga sig(eller reflektera)? över vad som
hänt.[2]
Även i mer privata brev(om nu ordet privat alls är ett relevant begrepp i
samband med Karl XII), visar kungen dock en tendens att distansera sig från vad
som händer i kriget, vare sig det gäller segrar eller nederlag. När han i
augusti 1708 beskriver segern vid Holowczyn för sin äldre syster Hedvig Sofia
återges själva drabbningen ganska noga: Vi får reda på att ”fienden”(ryssarna),
stått på motsatta sidan av en ”liten bäck”, att svenskarna tagit sig över denna
och att strid utbrutit, varpå följer en kortfattad redogörelse för bataljens
olika skeden men inget sägs om hur Karl XII själv upplevt slaget eller vad som
hänt honom.[3]
Stundtals är tonen så opersonlig att man återigen kommer att tänka på en
utanförstående rapportör: Det talas om ”de
svenska regementena”(inte mina eller ens våra regementen). Först när det
skildras hur armén efter slaget stått stilla några veckor meddelar kungen att ”jag hoppas att snart åter byta läger”.
Verkligt personlig blir tonen först när Karl XII kommer in på Hedvig Sofia själv.
Han säger sig ha ”förnummit att min kära syster har varit något opasslig”, men
tackar sedan Gud att hon ”alldeles övervunnit densamma” och ber Vår Herre att
bevara henne ”vid oupphörlig hälsa och välmåga”. Han undertecknar sig som sin
systers ”allra underdånigaste och trognaste broder och tjänare
Carolus”.
I ett litet
PS diskuteras avslutningsvis en förfrågan Hedvig Sofia gjort beträffande ett
tilltänkt äktenskap mellan två nära släktingar. Kungen anser det olämpligt med
tanke på kyrkolagens bestämmelser i ämnet, samt tillägger i mer personlig ton:
”Dessutom tror jag att det är
lyckligare för honom, som är en soldat, om han slipper att hava hustru”.[4]
Då kungen 9
augusti 1709(nästan på dagen ett år efter brevet om slaget vid Holowczyn), än
en gång fattade pennan för att skriva till de sina därhemma hade många
omskakande händelser nyligen inträffat. Inte nog med att armén lidit ett svårt
nederlag, att han själv tvingats fly till turkiskt område och dessutom ådragit
siig en skottskada i vänstra foten redan före slaget – en skada så pass
allvarlig att man en tid fruktat för hans liv. Efter ankomsten till Bender hade
Karl XII dessutom fått veta att den återstående armén, som han vid sin avfärd
lämnat general Lewenhaupt ansvaret för, kapitulerat till ryssarna utan strid. I
praktiken var den svenske kungen nu en bricka i turkiske sultanens politiska
spel. Det borde alltså finnas mycket att berätta, kanske till och med amledning
att be om råd. Men icke! Kungens tankar plågades av helt andra saker: Hur stod
det till med Hedvig Sofia! Han skrev att ett ”elakt rykte gjort mig alldeles
försoffad(handlingsförlamad). Det påstods att systern skulle ha dött i ”stora mässlingen”.
Det kunde väl ändå inte stämma! Skulle både Karl och den yngre systern Ulrika
Eleonora ha förlorat den som var ”all vår förnöjelse på jorden”. Nej! Kungen
hade kommit fram till att det inte kunde vara sant och därvid ”repat mod”. Nu
bad han än en gång Vår Herre bevara ”båda mina kära systrar och låte dem alltid
njuta och fröjdas över välmåga”.[5]
Först därefter - efter att ha undertecknat sig som deras ”trogne broder och
tjänare”, närmast som ett PS i förbigående, kommer kungen in på den förlust
armén ”på slutet” lidit vid Poltava ”på grund av en särdeles händelse”, en
förlust han dock hoppas snart ”kunna reparera”. Vad kungen personligen angår
har han några dagar före slaget fått en skottskada i foten, som tyvärr gjort
att ”jag en tid måst försumma mig i ridning”.
Detta är allt vad Karl XII har att säga, både för egen del och arméns,
om vad som redan 1709 var en kännbar förlust och som eftervärlden senare skulle
beteckna som ”Sveriges största militära nederlag genom tiderna”. Ändå visar
sorgen över Hedvig Sofias död och hans ovilja att i förstone acceptera den att
Karl XII långt ifrån var någon känslolös människa.[6]
Som vi vet
lyckades Karl XII aldrig vända motgången till seger. Efter hans död 1718 var
Sveriges baltiska besittningar förlorade och landets ställning som
östersjöstormakt över. Drömmen om revansch fanns dock kvar och från och med nu
var det Ryssland, inte Danmark, som var Sveriges huvudfiende och utgjorde ett
latent hot. Under de närmaste 100 åren efter Poltava och Fredrikshald skulle
Sverige vara i krig med Ryssland ytterligare tre gånger, varav två som offensiv
part. Det kom dock att dröja 70 år efter Karl XII:s död innan en svensk kung
åter ledde sina trupper i strid – Gustav III. Hur beskrev han de drabbningar
han bevittnade och deltog i under ryska kriget 1788-90?
Som kungen
såg det var kriget ett försvarskrig mot en hotfull granne. Det gällde att åter
skaffa Sverige en stabil gräns i öster och dessutom stoppa ryssarnas försök att
blanda sig i landets inre angelägenheter, något som inträffat av och till sedan
Nystadfredens dagar. Exakt vad man hoppades uppnå är något oklart. Att ett
anfall mot Petersburg planerades är säkert men hoppades kungen verkligen kunna
återta allt som gått förlorat i början av seklet och efter ”hattarnas krig” på
1740-talet? Det intryck man får är att Gustav snarast ”chansat” på en offensiv
i ett läge när ryssarna var koncentrerade på ett krig i Turkiet: Man fick se
hur bra det gick och sedan göra det bästa av det. Åtminstone skulle man söka återta
de delar av Finland som förlorats i freden 1743. Efter en incident i
gränstrakterna mellan svenskt-finskt och ryskt territorium natten till 28 juni
1788 var kriget ett faktum.[7]
Det visade sig snart att officerarnas
lojalitet mot sin konung inte var vad den varit under Karl XII. Då trupperna
kort efter krigsutbrottet beredde sig att anfalla Fredrikshamn vid Kymmene älv,
som nu var gränsstad mellan Sverige-Finland och Ryssland, syntes tecken på
missnöje i krigsledningen, vilket tillsammans med rent praktiska svårigheter
tvingade svenskarna att retirera. Djupt bekymrad skrev Gustav III till sin
syster Sofia Albertina 5 augusti 1788: ”Vi är tvungna att flytta vår vänstra
flygel något längre tillbaka ,,,Vi har här en förfärlig kyla, alldeles som om
vi vore i oktober: hur kommer det väl att bli i vinter? Vårt vinterkvarter blir
nog förfärligt”.[8]
Olikheten
kunde knappast vara större jämfört med de brev Karl XII 80 år tidigare skrev
till sin syster. Inte nog med att Gustav III förmedlar en helt annan närvarokänsla
i vad han beskriver. Han drar sig inte heller för att uttrycka oro för framtiden
och, indirekt, ett tvivel på en slutlig seger. Tendensen är tydlig även senare.
Då kungen i juni 1789, ett år efter
krigsutbrottet, själv ledde sina landbaserade trupper i en framgångsrik offensiv
vid Kymmene älv, skrev han i brev till sin gunstling Armfelt om hur ”jag gick emot en corps(trupp eller
kår), av 5 000 man som skulle angripa oss. Fienden blev slagen och
förföljd. Jag mår väl. Farväl”.[9]
Något verkligt genombrott lyckades man
dock inte åstadkomma och de tillfälliga framgångarna vändes snart i motgångar.
I likhet med Karl XII ägde Gustav III emellertid förmågan att dölja sin oro
över utståndna nederlag för omgivningen(undantaget en snäv krets av rådgivare).
Ett brev från augusti 1789 visar att han kunde vara lika beslutsam som sin
företrädare:
-
Mitt
liv står i Guds händer, och jag ska inte ta ett enda steg tillbaka av fruktan
för att riskera mitt liv.
Ändå är det som sagt tydligt att Gustav berörs av krigets elände på ett
helt annat sätt än Karl XII eller(kanske troligare), är betydligt öppnare med
sina känslor. Efter en framgångsrik men blodig räd på ryskt område vid
månadsskiftet april-maj 1790 skriver kungen till sin hustru Sofia Magdalena:
-
Massakern
på fienden var fruktansvärd och drabbningens sista ögonblick något helt
gräsligt … Man kunde bara se eld och hörde bara skrik. Han berättar att man
sovit under bar himmel två nätter i rad och att han liksom de andra legat vid
lägerelden i den stränga kylan. Trots detta mådde de alla bra, försäkrade
Gustav III sin drottning. Efter ytterligare ett anfall mot Fredrikshamn i maj,
då flera ryska fartyg skjutits i sank och delar av deras artilleri förstörts,
konstaterade kungen att åsynen av de döda och halvdöda fiendernas kroppar och
kroppsdelar i vattnet gjorde honom beklämd: ”Jag kände endast fasa som varje
mänsklig person måste erfara, och ej glädje över segern”.
Desto större var kungens glädje över den stora segern vid Svensksund 9
juli samma år, då ryssarna förlorade nästan hela sin skärgårdsflotta. ”Den gode
Guden vinden och mina officerares duglighet har gett oss den mest fullständiga
seger som det är möjligt”, utbrast han i ett brev till Armfelt dagen efter och
menade att Sverige inte upplevt en sådan triumf sedan Narva nittio år tidigare.
Men det hade varit påkostande: ”jag är så trött att jag är rädd att det märks
på mitt brev”, ursäktade han sig.[10]
Med detta var kriget i praktiken slut. Freden slöts i Värälä vid Kymmene
älv 14 augusti 1790. Sverige hade visserligen inte vunnit något materiellt på
kriget men behövde inte heller göra några landavträdelser. Dessutom hade den
rätt Ryssland i praktiken haft sedan Nystadfreden att blanda sig i Sveriges
inre angelägenheter uteslutits ur det nya avtalet - Ett av de viktigaste skälen
för kriget var således uppnått. Gustav III var nöjd.[11]
Reflektioner
Vi har genom några ovan återgivna exempel sett hur Karl XII respektive
Gustav III rent stilistiskt valt att beskriva vad de sett och upplevt under
sina krig mot Ryssland. Att det föreligger en påtaglig skillnad behöver
knappast påpekas. Vad som hos Karl beskrivs med en för vår tid förvånande,
nästan skrämmande distans och känslokyla återges av Gustav med en påtaglig ton
av närvaro och engagemang som förefaller oss långt mer tilltalande, oavsett vår
eventuellt olika syn på respektive monark i allmänhet och deras krigföring i
synnerhet. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att dessa två män har nästan
100 år mellan sig. Karl XII levde under absolutismen, med rötter i 1600-talets
tro på Konungen som Guds ofelbare ställföreträdare på jorden, Gustav III under
upplysningen, med dess tankar om förnuft och känsla. Dessa skiftande tidsandar
påverkade inte bara kungarnas sätt att förhålla sig till omvärlden utan även beteendet
hos folk i allmänhet. Historikern Hans
Villius har i olika sammanhang visat på hur exempelvis en karolinsk soldat i
sina anteckningar sällan gör rent personliga reflektioner kring de umbäranden
som beskrivs, medan en gustaviansk adlig konspiratör i sin bekännelse kan
utfara i mångordiga beskrivningar av sin egen uselhet och oro för familjens
öde. Om den karolinske soldaten i allmänhet sökte hålla en något så när neutral
ton till sina beskrivningar av död och lidande, faller det sig naturligt att
deras högste ledare överträffade dem alla i att hålla distans till vad han såg och
upplevde, också efter ett sådant nederlag som Poltava. Samme Villius menar att
Karl XII, som vid 15 års ålder ”fann sig i besittning av den absoluta makten i
en av Europas mäktigaste stater” redan tidigt valde att sluta sig inom sig
själv och av allt att döma ”fastställde vissa principer för sitt tänkande och
handlande, principer som hans medfödda envishet hjälpte honom att hålla fast
vid. Redan i unga år stelnade Karl XII i en form han aldrig förmådde bryta sig
ur”. Ändå fick han bevisligen både meniga soldater och officerare att följa
honom, från landstigningen på Själland sommaren 1700 till skottet vid
Fredriksten nära tjugo år senare.
Gustav III:s förmåga att samla folk kring sig är lättare att förstå för
en nutida betraktare. På ett helt annat sätt än Karl XII och de flesta av sina
föregångare var han medveten om folkopinionens betydelse och lade ständigt an
på att vinna den med medryckande storståtliga tal, med bröd och skådespel.[12]
Hans mästerskap som regissör och
skådespelare i sitt eget drama gör det å andra sidan svårt att veta vad som är
äkta och vad som är spel för gallerierna. Att hans avsmak inför synen av de
många döda och sårade i Fredrikshamn var äkta kan vi kanske förutsätta, men det
hindrade honom inte från att kort efter fredsslutet i Värälä börja planera för
ett nytt krig, mot det revolutionära Frankrike. Om Karl XII i princip hade en enda mask, den enväldige
krigarkungens, hade Gustav III istället så många att eftervärlden i stort sett
kan välja vilken man önskar, motivera sitt val med autentiska källuppgifter och
sedan finna andra, av allt att döma lika autentiska, vittnesmål som pekar i
motsatt riktning. Det är inte egendomligt att dessa två kungar, Karl XII och
Gustav III, blivit de mest omdebatterade i vår historia.
[1] För en mer utförlig redogörelse för detta brevs innehåll och reflexioner kring dess innebörd och mening, se Dynastihistoria: Konsten att meddela ett nederlag - Karl XII:s brev till Sverige efter slaget vid Poltava (bosonshistoria.blogspot.com).
[2] Det bör poängteras att kungen då detta brev skrevs(11 juli 1709) ännu inte visste att general Lewenhaupt kapitulerat med den återstående armén. Han fick veta detta först 3 augusti efter ankomsten till Bender.
[3] Slaget vid Holowczyn stod 4 juli 1708(enligt gamla stilen) vid vattendraget Vabitj i dagens Belarus. Vabitj betecknas i vår tid ömsom som en å, ömsom en flod eller biflod till lDrutts och Dnjepr. Se Slaget vid Holowczyn – Wikipedia och där gjorda anvisningar. Karl XII:s brev är daterat 4 augusti 1708.
[4] Kursiveringen av pronomenet jag är min, inte kungens.
[5] Hedvig Sofia hade avlidit i december 1708 vid endast 27 års ålder. Dödsorsaken var smittkoppor, vilket kungen förmodligen definierade som ”stor mässling”. Nyheten nådde armén bara någon vecka före Poltava. Med tanke på kungens starka känslor för sin syster vågade omgivningen inte berätta vad som hänt. Först efter ankomsten till Bender avslöjades sanningen. Karl XII blev förtvivlad. Han stängde in sig i sitt tält och vägrade träffa någon. Som framgår av ovanstående brev vägrade kungen, sedan första chocken lagt sig, att acceptera fakta. Det lär ha dröjt något år innan sanningen nådde fram. Hedvig Sofia var ett år äldre än kungen. Nästan på dagen och den i familjen som stod honom närmast.(Brevet om segern vid Holowczyn synes enbart skrivet för henne – det talas om ”min kära syster” Brevet från Bender talar uttryckligen om ”båda mina kära systrar”). Kanske Karl XII omedvetet ”kapslade in” sin besvikelse och oro efter Poltava i sorgen efter Hedvig Sofia.
[6] I motsats till brevet till Defensionskommissionen tycks de båda breven till familjen inte ägnats större uppmärksamhet av eftervärlden. Militärhistorikern Peter From omnämner dem helt kort i sina böcker Katastrofen vid Poltava(2007) respektive Kalabaliken i Bender(2009). Inga anda faktaböcker jag studerat omnämner breven mer utförligt. Författaren Lars Widding återger dock i sin romansvit om Karolinertiden några brev av kungens hand, bland annat de ovan citerade. Naturligtvis föreligger risken att författaren tagit sig friheten att ändra eller utesluta något i texten men då Froms korta citat stämmer med ordalydelsen hos Widding, återger jag här författarens version i övertygelsen att den i huvudsak överensstämmer med Karl XII:s egna ord och formuleringar. Se Lars Widding, En tid för hjältar(1974), s. 285-88 och samme författares En tid för vreden(1975), s. 287-88.
[7] Vare sig Gustav III iscensatt ett fingerat ryskt anfall(som eftervärlden länge antagit), eller det varit fråga om ett ryskt ofrivilligt intrång på svensk mark, som Rainer menar, är det fascinerade att kriget faktiskt började på dagen 79 år efter slaget vid Poltava. Visserligen hade den gregorianska kalendern införts i Sverige 1753, vilket innebar att tiden förskjutits 11 dagar framåt(enligt den nya tidräkningen stod slaget vid Poltava 8 juli). Ändå är datumet ödesmättat. Om Gustav III verklige fingerat ett anfall kan man undra om han velat ”spotta oturen i ansiktet”. Till detta kommer att ”Viborgska gatloppet”, som kan ses som förspelet till den lysande segern vid Svensksund, utspelades 4 juli 1790, 82 år efter Karl XII:s seger vid Holowczyn. Angående bakgrunden till krigsutbrottet 1788, se Dynastihistoria: Konsten att fingera en krigsorsak - eller konsten att skylla kriget på sin fiende? Inledningen av Gustav III:s ryska krig (bosonshistoria.blogspot.com)
[8] Följande citat ur Gustav III:s brev är hämtade ur Claes Rainers bok Gustav III:s ryska krig – när tidens brev och dagböcker berättar(2023).
[9] Kursiveringen av pronomenet jag är än en gång min.
[10] Detta brev återges i Katarina II och Gustaf III, en återfunnen brevväxling, utgiven av Gunnar von Proschwitz(1998), s. 231-34. Även ryska historiker jämförde under 1800-talet Svensksund med Narva, naturligtvis i omvänd betydelse.
[11] Ryssland hade vid freden i Nystad efter Stora nordiska kriget i kryptiska och potentiellt hotfulla ordalag lovat att garantera 1720 års svenska regeringsform, som gav all praktisk makt åt ständerna. Ryssland skulle, sades det, inte blanda sig i svenska angelägenheter ”utan fast hellre på varjehanda sätt söka att hindra och förebygga allt vad som däremot förehas och Hans tsariska majestät kunnigt bliva kunde”.
[12] Karl XII riktade sig sällan eller aldrig till hela armén med ett tal, inte ens efter Poltava.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar