Ett sätt för
den som i forna tider grundat en ny kungadynasti att få erkännande från andra
furstar var att vinna ett krig. Ett annat, som visserligen kostade mindre
resurser i form av människoliv men ofta var minst lika påfrestade för de
inblandade kungligheterna, var att ingå ett storslaget giftermål - för egen
eller för barnens räkning. Sådana processer tog ofta tid och ett eventuellt
avslag kunde vara nästan lika förödande för en uppkomlingsmonarks prestige som
att ha förlorat ett stort fältslag.[1]
Därför var det ett stort, nervpåfrestande projekt när Englands nytillträdde
kung Henrik VII kring sekelskiftet 1500 ville gifta bort sin son och
tronföljare med det spanska kungaparet Ferdinand och Isabellas yngsta dotter
Katarina.[2]
Henry Tudor
hade tillträtt tronen 1485 efter sin seger över Rikard III vid Boswoth Field.
Slaget innebar höjdpunkten i det inbördeskrig som rasat av och till i tretio år
och som snart skulle kallas rosornas krig. Efterdyningarna av konflikten hade
dock inte hunnit lägga sig och både Henrik VII och Henrik VIII skulle under
sina regeringar låta avrätta och fängsla personer som med större eller mindre
rätt hävdade, eller kunde hävda, egna
anspråk på tronen.[3] Allt
detta gjorde spanjorerna något tveksamma inför tanken att gifta bort en av
kungaparets döttrar med den nye prinsen av Wales – ”med tanke på vad som
dagligen händer med kungar av England”, som ett sändebud sarkastiskt uttryckte
saken.[4]
För Ferdinand och Isabella var det
emellertid angeläget att etablera ett gott förhållande med det ännu ganska
obetydliga öriket i norr, inte minst med tanke på deras gemensamma fientlighet
mot Frankrike. Dessutom tycktes kung Henrik faktiskt på väg att befästa sin
makt – sannolikheten att han skulle hålla sig kvar på tronen blev allt större.
För Henrik VII var ett äktenskap mellan hans äldste son Arthur och en dotter
till ”de katolska majestäten”, som fördrivit morerna ur Spanien, som att vinna
miljonvinsten i ett lotteri. Huset Tudor skulle ta plats bland Europas stora
dynastier. Att det skulle bli parets yngsta dotter Katarina som fick äran(?),
att sändas till England tycks ha stått klart redan från början, kanske betingat
av att de båda kontrahenterna stod nära varandra i ålder- prins Arthur var nio
månader yngre än Katarina och de första kontakterna hade tagits då de ännu var
spädbarn. Katarinas namn antydde dessutom på ett fint sätt hennes engelska
härkomst.[5]
Sensommaren 1501 hade alla formaliteter avklarats och den 15-åriga Katarina avreste mot England med sitt stora följe av tjänare, läkare, adelsmän och två muslimska tärnor. En mycket viktig person i sällskapet var hennes höghets första hovdam, Dona Elvira Manuel drottning Isabellas speciella representant, utsedd att vaka över hennes dotters vandel och säkerhet i det främmande landet – en dam med mycket bestämda åsikter i vett och etikett.[6] Efter en svår resa med stormar och sjösjuka landsteg man slutligen i Plymouth 2 oktober 1501. Den unga prinsessan väckte genast sina blivande undersåtars kärlek med sitt älskvärda sätt och fromma ödmjukhet, en kärlek som skulle hålla hennes liv ut och vara till stor tröst under kommande svåra dagar. Nu gällde det emellertid främst att väcka konung Henriks och blivande maken prins Arthurs kärlek. De var redan på väg för att möta henne.[7] Sammanträffandet skedde i biskopens av Bath palats i Dogmersfield, Hampshire. Det höll på att sluta i katastrof med en gång. Vid dörren till prinsessans rum hejdades brudgum och svärfar av den stränga Dona Elvira: ”Omöjligt att möta prinsessan utan slöja före bröllopet. Spanska seder!” Ferdinand och Isabella må ha drivit morerna ur Spanien men arvet från den muslimska tiden satt djupt. Englands kung trodde inte sina öron. Vad var detta! Här kom han, ättling av Rikard Lejonhjärta och Vilhelm erövraren, han som för 16 år sedan vunnit sin krona på slagfältet och var fullt övertygad om att han stammade från den legendariske kung Arthur, för att presentera sin arvinge, detta nya skott på kungahusets stamträd, för dess blivande brud och någon utländsk matrona försöker hindra dem med hänvisning till spanska seder och bruk. Var det en förolämpning eller ännu värre, hade prinsessan något fysiskt fel, någon missbildning som spanjorerna försökte hålla hemlig tills det skulle vara för sent vid altaret? Kungen förklarade, lugnt men skarpt, exakt vem han var, vem han hade med sig och att ”spanska seder” självklart inte gällde här i England. Teoretiskt kunde scenen ha slutat i skandal, brutna löften och kanske rent av krig mellan England och Kastilien-Aragonien. Allt stod på spel för båda parter.
Vem som löste knuten förtäljer inte
historien. Kanske den stränga duennan Elvira insåg att här gällde det Spaniens
och därmed också hennes drottnings och skyddslings intressen. Eller kanske
Katarina själv ingrep. Hon var noga med seder och bruk, särskilt när det gällde
religionen men också upplärd till att bli drottning av England så länge hon
kunde minnas – en roll hon skulle fullfölja in i det sista, även då hon
officiellt inte längre var drottning. Hur som helst, kung Henrik och hans son fick se prinsessan, utan slöja för
ansiktet. Uppenbarligen blev de, åtminstone Henrik VII, nöjda med den
ljushåriga om än lite småväxta och rundlagda flickan för färden fortsatte mot
London i bästa samförstånd. Bröllopet stod 14 november 1501, med vigsel i St
Paul och bankett på Baynard’s Castle vid Themsen efteråt. Vare sig det nu var
prins Arthur eller hans yngre bror Henrik som följt kungen till mötet med
Katarina, på bröllopsfesten var det den tioårige Henrik som ”stal showen” genom
sin glansfulla dans. Han blev så varm att han måste ta av sig jackan. Arthur
lär ha dansat helt pliktskyldigt med en adelsdam. En och annan som närvarade
och jämförde de båda bröderna måste ha undrat om det ändå inte var hertig
Henrik av York som var deras blivande kung. Här på festen förde han sig i alla
fall som det verkliga kungaämnet i familjen. Om någon tänkte i dessa banor slog
förutsägelsen in. Knappt fem månader senare avled prins Arthur av Wales på sitt
slott Ludlow. Därmed blev Katarina änka och unge Henrik tronföljare. I sinom
tid skulle de gifta sig och bli kung och drottning av England- Detta ledde i
sin tur på sikt till nya förvecklingar som skulle skaka både England och Europa
i sina grundvalar. Men det är en annan historia.[8]
[1] Ett bekant svenskt exempel utgörs av Erik XIV:s mångåriga försök att skaffa sig en passande drottning bland Europas furstehus. För eftervärlden har det närmast blivit rutin att håna den olycklige kungens trevare till olika prinsessor och drottningar, vanligen flera samtidigt. Ändå gjorde Erik bara vad de flesta europeiska furstar gjorde på 1500-talet när de önskade bilda allianser genom ett äktenskap. Att enbart fria till en prinsessa skulle ha varit närmast amatörmässigt eftersom prestigeförlusten då blev mycket större om man misslyckades. En klok furste hade alltid ”flera bollar i luften” då man sökte äktenskapsallierade.
[2] Formuleringen ”spanska kungaparet” ovan är anakronistisk. Spanien som kungarike uppstod i själva verket först sextio år senare, då Filip II tilldelades Spanien som sin del av det stora arvet efter sin far kejsar Karl V. Eftersom Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien för eftervärlden kommit att symbolisera Spaniens enande, väljer jag ändå att här beteckna dem som spanskt kungapar.
[3] Det råder viss oenighet om exakt när ”rosornas krig” upphörde, om det var vid Boswoth 1485 eller vid Stole Field två år senare, då pretendenten Lambert Simnels uppror mot Henrik VII krossades. Om även Perkin Warbeck ganska amatörmässiga revolt medräknas, upphörde konflikten först hösten 1497. Motsvarande frågeställning kan för övrigt göras angående konfliktens begynnelse: skedde det, som de flesta numera hävdar, 1455 eller, som Hall och Shakespeare menar, redan i och med Rikard II:s avsättning 1399?
[4] Ändå var Spanien som bekant inte någon idyll under senare delen av 1400-talet, då lika lite som senare. Isabellas av Kastilien väg till tronen och äktenskapet med Ferdinand av Aragonien gick över förvecklingar som knappast står efter det samtida England vad gäller dramatik och våldsamheter, Se Isabella I av Kastilien – Wikipedia.
[5] Katarinas morfars mor var prinsessan Catherine, gift med Henrik III av Kastilien och dotter till John av Gaunt i dennes andra äktenskap med en kastiliansk prinsessa. Katarina härstammade alltså både från Edvard III och från huset Lancaster(Röda rosen). Hon föddes några månader efter slaget vid Boswoth. Kanske namnvaket gjordes som en antydan om hennes förmodade framtid..
[6] I översättningen betecknas Dona Elvira som Katarinas ”första hovdam” och ”första kammarfru”. En vanlig svensk beteckning på sådana korsningar mellan tjänsteande och förmyndare brukar vara hov- eller överhovmästarinna.
[7] I första delen av Margaret Georges Henrik VIII:s självbiografi, ”kärlek och överdåd”(svensk översättning 1989, s. 52-54), är det Arthurs yngre bror, prins Henrik hertig av York, som följer sin far till det första mötet med den spanska prinsessan. Han blir genast förälskad i henne, trots att han ännu bara är tio år. Med tanke på att boken utformats i memoarform med Henrik som berättare, är det förklarligt om författaren tagit sig friheten att ”ersätta” den historiskt sett obetydlige äldre bridern med Englands legendariske vällustkung. Icke desto mindre uppger BBC:s dokumentär Henry VIII(1997), att unge Henry och inte prinsen av Wales följt sin far till mötet med Katarina. Fraser uppger dock att prins Arthur reste för att möta sin blivande brud, i faderns sällskap.
[8] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995).
Mycket intressant! : )
SvaraRaderaTack!
Radera