”Premiärministern
gick runt och tog alla ministrar i hand. Folkmassan pressade sig fram mot raden
av poliser för att se bättre – det var reportrar, flygmekaniker, bybor, skolpojkar,
en mor som höll sin baby i famnen. Kameramännen svängde runt för att följa
Chamberlain på hans tur. Han log stort, vinkade med hatten i handen. Han
strålade förtjust som ett barn. Till sist stod han framför ett batteri av
mikrofoner.
-
När
jag var en liten pojke, började han och väntade tills det blivit tyst, brukade
jag säga till mig själv: Om jag inte lyckas vid första försöket så är det bara
att försöka igen och igen och igen och det har jag gjort också den här gången.
I handen hade han en papperslapp, som han nu kastade ett öga på för att
kontrollera de ord han förberett:
-
När
jag kommer tillbaks från Berlin, hoppas jag kunna säga som Hetsporren i Henrik
IV – att ”på nässlan fara plockar man blomman säkerhet”.
Han nickade för att understryka det han just sagt och folkmassan jublade.
Han log och viftade med hatten igen och vände sig sedan mot planet”.[1]
Så skildrar författaren Robert Harries den brittiske premiärministern
Neville Chamberlains avsked till åskådarna inför sin resa till München 29
september 1938. Även om vissa detaljer inte stämmer med
verkligheten(Chamberlain talade aldrig om att ”komma tillbaka från Berlin”, dit
han ju heller inte reste), finns det inget tvivel om att scenen i sina
huvuddrag återger stämningen och känslorna den där morgonen på flygplatsen
utanför London. Det är också säkert att Chamberlain höll det tal som återges
ovan och att han, vilket är det väsentliga här, citerade en rad ur Shakespeares
”Henrik IV”.[2]
Mycket har sagts och skrivits om Münchenkonferensen och inte minst om vad
Chamberlain sade efter återkomsten till England nästa dag. Hans
tal om ”peace in our Time”(fred i vår tid), hör väl till de mest omdebatterade
och avhånade formuleringarna av någon regeringschef i modern historia, kanske
genom tiderna. Han har beskyllts för naivitet och godtrogenhet i förhållande
till Hitler och för att ha svikit tjeckerna, kanske rentav med sin
eftergivenhet ha bidragit till krigsutbrottet ett år senare. Ändå sade
Chamberlain bara vad folket och de flesta andra just då ville höra och önskade
skulle vara sant – Han hade ju
faktiskt slutit avtal med Hitler och kunde knappast omedelbart ha sagt att
alltihop förmodligen var bortkastat och bedrägeri från motpartens sida. Det
finns egentligen inget klandervärt i vad Neville Chamberlain valde att säga vid
hemkomsten från München – det var inte mer än vad vilken politiker som helst
skulle ha sagt i hans kläder. Talet vid avfärden till Tyskland – om att plocka
säkerhetens blomma från farans nässla, har däremot sin särskilda innebörd och
borde kanske ha stämt premiärministern till eftertanke inför vad han just stod
i begrepp att göra. En verklig Shakespearenörd som hörde talet skakade kanske
på huvudet: Var detta verkligen rätt citat att ta till då man reste för att
hindra ett krig vid förhandlingsbordet! Låt oss titta lite närmare på vad
Chamberlain egentligen råkade säga. I vilket sammanhang förekommer dessa ord ursprungligen?
Shakespeares ”Henrik IV” utspelar sig i det tidiga 1400-talets England.
Dramat skrevs i två delar och skildrar, som framgår av namnet, huvuddragen av
den engelske kung Henrik IV:s regering 1399-1413. Den replik som intresserar oss är hämtad ur
pjäsens första del.
Det är ett splittrat rike vi möter i dramats början. Den engelske
storbaronen Henrik Bolingbroke har störtat sin frände och föregångare Rikard II
från tronen och låtit utropa sig till kung. Som ofta i sådana lägen radar problemen
snart upp sig. Redan har ett uppror slagits ned och den avsatte kungen mördats
i sitt fängelse. Men de som en gång hjälpt kung Henrik till makten börjar
irritera honom. Besvärligast är den stolta adelssläkten Percy, med huvudsäte
vid gränsen mot Skottland i norr. Dess arvtagare, den stolte Henry(Harry – för
sin tapperhet och impulsivitet kallad ”Hotspur, hetsporren”), har just besegrat
skottarna i ett stort slag men vägrar nu att ge sina fångar till kungen.[3] Ett villkor är att denne i sin tur löser ut
ädlingen Edmund Mortimer, en svåger till Percy som inte haft lika stor tur i
sin kamp mot walesarna i väster. Problemet ur kungens synvinkel är att denne
riddare har ett visst anspråk på tronen och dessutom förefaller opålitlig. Det
passar därför inte kungen illa att Mortimer förblir i fångenskap.[4]
Efter ett häftigt gräl med Henrik IV beslutar sig den vredgade Hotspur att göra
uppror mot ”usurpatorn”. Efter viss tvekan deltar också fadern och farbrodern
och anhängare börjar uppbådas. Det visar sig dock att många av Percys´
underlydande tvekar att ställa upp. En av dem påpekar i brev riskerna med en
revolt. Den store krigaren utropar föraktfullt:
-
Det är farligt att bli förkyld, farligt att
sova, farligt att dricka. Men bland farans nässlor skall vi plocka säkerhetens
blomma.[5]
När Neville Chamberlain citerade dessa klassiska ord inför resan till
München var det troligen med innebörden att efter den tid av fara för krig som
man nu genomled, skulle den permanenta säkerheten vinnas: De stundande förhandlingarna
med Hitler skulle med andra ord leda till fred för överskådlig tid. I original
har Hotspurs ord närmast motsatt innebörd: Att förhandla leder ingenstans. Bara
genom att våga ett uppror mot kung Henrik finns chansen att uppnå verklig
säkerhet för adeln. Sett med 1930-talets ögon, liksom med vårt eget 2020-tal
till måttstock kan den stolte riddarens ord rentav ses som en maning att
bekämpa totalitära despoter. Endast genom att göra motstånd mot dem, bland ”farans
nässlor”, kan vi vinna ”blomman säkerhet”.
Undrar om någon gjorde liknande reflektioner inför Münchenkonferensen.
[1] Ur Robert Harries´ roman München (svensk översättning 2019), inläsning av Reine Brynolfsson.
[3] Detta innebar i praktiken att Percy betraktade sig som suverän furste, oberoende av ”centralregeringen” i London. Percy hade 14 september 1402 vunnit en stor seger mot skottarna i slaget vid Homildon Hill(i Shakespeares pjäs kallat ”Holmedon”), och därvid bland annat tagit earl Archibald Douglas till fånga. Vad som i realiteten orsakat osämja mellan Percy och kungen tycks ha varit att den senare velat hindra de som deltagit i striden från att lösa ut sina fångar, detta för att hindra dessa att återvända till Skottland och återgå i krigstjänst vid en eventuell engelsk invasion. Följden blev istället att skottarna gick samman med sin besegrare mot Henrik IV. Se Battle of Homildon Hill - Wikipedia.
[4] Släkten Mortimer innehade motsvarande ställning i gränsområdena mot Wales som Percy vid skotska gränsen. Edmunds syster Elisabet var gift med Henry ”Hotspur”. Mortimer hade i juni 1402, några månader före svågerns seger mot skottarna, fallit i fångenskap hos Walesiska rebeller. Henrik IV misstänkte att han mer eller mindre givit sig fången, en tanke som tycktes bekräftad när Mortimer senare gifte sig med rebelledarens dotter. Olyckligtvis hade Mortimers dessutom möjlighet att göra anspråk på tronen eftersom deras mor var sondotter till Edvard III, därtill genom en äldre broder till kung Henriks far, hertig John av Lancaster. Liksom i fråga om de skotska fångarna från Homlidon förbjöd kung Henrik att Mortimer löstes ut, en faktor som ingalunda minskade klyftan mellan Kronan och familjen Percy. Allt detta stämmer i stort med Shakespeares upplägg, utom att Percys svåger aldrig var tronpretendent. Hans yngre brorson, också han med namnet Edmund, sågs dock som pretendent av kung Henriks fiender, då han i rakt nedstigande led härstammade från Edvard III:s andre son Lionel, hertig av Clarence.
[5] Shakespeares ”Henrik IV” ur TV-serien ”Hollow of the Crown”, baserad på Shakespeares krönikespel, översättning för SVT Nicklas Källén svensk medietext(2012)..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar