Sic transit gloria mundi - Ludvig XV:s död 10 maj 1774

 

Ludvig XV är på samma gång en av de mest kända och mest okända kungarna av Frankrike. De flesta känner förmodligen till namnet på minst en av hans många älskarinnor men kan sannolikt inte peka på något han själv gjort eller sagt.[1] Det är i och för sig inget att skämmas för men samtidigt djupt sorgligt. De som kände Ludvig XV förmedlar bilden av en människa som var långt ifrån obegåvad men samtidigt oerhört osäker på sig själv. Om Ludvig XIV var för stolt saknade hans efterträdare helt stolthet, konstaterar en memoarförfattare och fortsätter: ”Mätresserna var de enda han trodde älskade honom tillräckligt för att säga honom sanningen. Därför följde han alltid deras råd, vilket bidrog till finansernas fördärv, den värsta aspekten av hans regering”. Andra talar om kungens oerhörda blyghet och försagdhet. ”Ofta verkade han önska tala om något viktigt men fick inte fram det, Istället kom han med någon frivol fråga”. En minister minns: ”Han var den bästa människa i världen men talade alltid om rikets affärer som om någon annan styrde dem.[2]

Om man känner till bakgrunden är det inte svårt att förstå varför Ludvig XV var försagd och blyg. Född som nummer fem i tronföljden och andre sonsonson till Solkungen Ludvig XIV, fann han sig plötslig vid fem års ålder vara konung av Frankrike. Alla nära släktingar – föräldrar, farfar, en äldre och en yngre bror var döda. Det enda råd på vägen pojken hann få kom från den gamle kungen, som själv bestigit tronen vid fyra års ålder men trots allt haft en omtänksam mor och kloka ministrar att styra riket under omyndigheten. På dödsbädden hade den 77årige Ludvig XIV sagt till sin efterträdare: ”Ni kommer att bli en stor kung. Men ta inte efter min smak för krig. Försök leva i fred med era grannar”. Uppväxtåren blev ensamma och dystra. Omgiven av äldre män, iakttagen av alla men inte älskad av någon – utom guvernanten som behandlade honom som den pojke han var men som då gossen var sju år med våld skildes från honom, blev Ludvig naturligtvis tillknäppt och försagd. Att han genom livet kom att hysa en särskild böjelse för kvinnligt sällskap(först sin polska hustru, därefter en rad älskarinnor), är i det ljuset mer än begripligt. Från början hade också folket varit uppriktigt förtjust i sin kung och kallat honom ”Ludvig den älskade”. Men när åren gick utan att något verkade hända, när hovlivet trampade på utan några mer omfattande politiska reformer, när nya tankar om förnuft och individens frihet vann allt större genklang hos de intellektuella - medan det enda nya som sipprade ut från Versallies tycktes vara namnet på kungens senaste mätress, övergick kärleken i allt större kritik och avståndstagande. När en ryttarstaty över Ludvig XV restes på ett av Paris´ större torg, där kungen framställdes omgiven av antika gudinnor som symboliserade vishet och dygd, dök en lapp upp med det satiriska påpekandet att här förevisades dygderna till fots medan lasten satt till häst. Nu, i början av maj 1774, efter att ha suttit på tronen i nära 59 år, tycktes tiden vara inne för kungen att själv anträda den sista färden.

Ludvig XV hade lagat sjuk i feber sedan slutet av april. Den första tiden var man inte alltför orolig över hans tillstånd men efter några dagar upptäckte en tjänare eller möjligen kungen själv(uppgifterna går isär), röda fläckar i hans ansikte. Det var tydligt att han hade smittkoppor, en sjukdom som på den tiden i regel innebar döden.[3] Nu uppstod den penibla situation som vanligen inträdde vid envåldshärskares dödsbäddar: när och av vem skulle den allsmäktige fursten underrättas att det var tid att bereda sig för döden och likt varje annan dödlig bekänna sina synder för Gud? Till och med då solkungens fromma, om också inte helt fläckfria, mor legat för döden drygt ett sekel tidigare hade detta vållat omgivningen huvudbry. Slutligen ingrep Ludvig XIV: ”Vad är detta, man berövar drottningen hennes salighet. Det är inte tid för smicker längre”![4] 1774 gällde det en man vars sedeslöshet nästan blivit legendarisk och vars senaste maìtresse en titre, Madame du Barry, troget satt vid sin döende herres sida. Enligt sedvana måste en döende konung sända bort sin älskarinna innan han mottog sista smörjelsen och hon fick sedan inte återkomma, även om han tillfrisknade. Att först ångra en utomäktenskaplig förbindelse i tron att man var döende och sedan återuppta den då man blev frisk ansågs väl hädiskt även för en konung av Guds nåde. Slutligen fattade Ludvig XV själv det ödesdigra beslutet. Han vände sig till du Barry:

-          Madame, jag är sjuk. Jag vet vad som måste göras.

Därmed lämnade hon hovet. Ändå försökte kungen en stund senare kalla henne tillbaka. Då han fick veta att hon rest droppade några tårar på hans kinder.[5]   Detta skedde 4 maj 1774 men ännu fem dagar senare var kungen vid liv, trots att ansiktet svartnat av bölder och utslag. På eftermiddagen nästa dag var hans lidande äntligen över. Ljuset i fönstret till hans rum släcktes, det osvikliga tecknet på vad som hänt och genom slottet hördes det obligatoriska tillkännagivandet: ”Konungen är död! Leve Konungen”!

 

Det kan inte påstås att man höll på någon sorgetid vid hovet. Delvis berodde det kanske på ritualen – kungens död var en etikettsfråga som allt annat vid hovet. Utrymmet för djupare känslor var snålt tilltaget, om det alls existerade. Det gällde också att snabbt få iväg det nya kungaparet från Versallies, de fick inte riskera att bli smittade av kopporna. Så snart gamle kungens död vederbörligen bekräftats fördes de och övriga kungafamiljen till ett mindre slott i närheten. Ändå är det tydligt att mycket få sörjde den döde. Hans rykte var så skamfilat att de flesta tycks ha sett hans hädanfärd som en befrielse. När kistan i ovanligt hastig fart fördes till Saint-Denis(den kungliga begravningskyrkan), utslungade åskådarna hånfullt det glädjerop kungen brukat låta höra då han var på jakt: ”Tallyho, tallyho”.[6]

Folkets reaktion på kung Ludvigs död var utan tvivel ett tecken på den nya tid som väntade runt hörnet: Kungamakten kunde inte längre räkna med undersåtarnas okritiska lojalitet enbart baserat på att man ansågs ha fått sin makt av Gud. Inom tjugo år skulle kungadömet gå under i revolutionen. Monarkin återinfördes visserligen för en period efter Napoleon men Ludvig XV var den siste franske kung som levde och dog i tron på den absoluta kungamaktens ofelbarhet. Enbart av den anledningen är hans död för precis 250 år sedan värd att ihågkommas. Samtidigt är det tydligt att denne man inte var någon despotisk tyrann (lika lite som sonsonen som nu besteg tronen och senare avrättades i giljotinen). Efter vad vi vet framstår Ludvig XV tvärtom som en välmenande, godhjärtad man, av ödet placerad på en post han inte var vuxen och i en tid vars nya krav han inte förstod. Hans och sonsönernas öde kan mycket väl sammanfattas i den välkända latinska sentensen Sic transit gloria mundi, så förgår världens härlighet.[7]        

      

               

               

---

[1] Madame Pompadour har i historien närmast blivit ett begrepp, ett förkroppsligande av älskarinnan som styr riket i sin konungs ställe. Det är talande för eftervärldens syn på henne att Anthony Bevour i sin bok om Berlins fall apropå Eva Braun konstaterar att hon var ”raka motsatsen till en Pompadour”, dvs. att hon saknade makt i Nazityskland.   

[2] Se Louis XV - Wikipedia. De ovanstående citaten har översatts från engelska av skrivaren.

[3] Ludvig XV hade tidigare haft smittkoppor eller någon liknande sjukdom och då klarat sig. Flera av Marie Antoinettes systrar hade under en epidemi på 1760-talet drabbats av kopporna och avlidit. Om så inte skett skulle Maria Teresias yngsta dotter sannolikt aldrig blivit drottning av Frankrike. Koppornas härjningar hade med andra ord en minst sagt betydelsefull inverkan på såväl Marie Antoinettes som Frankrikes historia.

[4] Anna av Österrike avled i januari 1666. Ludvig XIV:s ord återges i Antonia Frasers bok Ludvig XIV och kärleken(svensk översättning 2008).

[5] Trots att du Barry alltså inte kunde väntas återvända tycks en del hovmän gjort sig redo att besöka henne, då kungens dödskamp drog ut på tiden och man trodde att han kanske skulle tillfriskna. 

[6] Den snabba färden hade dock inget med Ludvig XV:s dåliga rykte att göra, utan handlade åter om rädsla för smittspridning.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers och Stefan Zwegs biografier över Marie Antoinette, vilka båda ger en relativt utförlig beskrivning av Ludvig XV:s sista dagar. Som antytts ovan skiljer sig författarna på vissa punkter. Zweig beskriver exempelvis hur kungen för att bevisa sin ånger över sitt ”syndiga liv” tvingats att, genom sin biktfader, offentligt erkänna sina fel och lova bot och bättring om han tillfrisknade. Någon sådan ”ceremoni” nämns inte av Fraser. Antonia Fraser, Marie Antoinette(svensk översättning(2002), s. 115-17 och Stefan Zweig, Marie Antoinette, en olycklig drottnings historia(svensk översättning i nyutgåva 1989), kapitel 6.