En del
historiska personer är mer kända som skönlitterära gestalter än för den roll de
verkligen spelat i historien. För något sekel sedan visste alla svenskar vem
Gustav Vasa var men snarare i egenskap av ”frihetshjälte” än kung. Det var
dalaäventyren fokuset låg på – den ensamme mannen som, för att citera kungen
själv ”gick i skog och skjul klädd i vadmalsklut, drack vatten och åt
ynkeliga”, för att sedan, som genom ett under, lyckas samla en armé av tappra
dalamän och befria sitt land från den grymme Kristian Tyrann. Hur mycket som
var sant i detta spelade mindre roll(och gör det kanske än i dag för den som
älskar berättelser). Alla som läst Dumas´ klassiska roman om musketörerna vet
vem kardinal Richelieu var - utan att egentligen veta någonting annat än att
han var en fransk statsman som sysslade med intriger, vilket han otvivelaktigt
gjorde även om dessa inte tog sig fullt så romantiskt dramatiska uttryck som i
boken. Den bild som förmedlas av Dumas speglar främst adelns syn på
”uppkomlingen”, som många säkert både hatade och beundrade.
Övergår vi
till engelsk medeltidshistoria är det ofta Shakespeare som format bilden. Även om
engelsmännen väl inte utan vidare tar hans krönikespel för historisk sanning är
det ofta honom man förhåller sig till, vilket märks av det faktum att
historiker som behandlar engelskt 1400-tal ofrånkomligen i något sammanhang
kommer in på vad Shakespeare skrivit. För en svensk med intresse för ”rosornas
krig” utgör den store mästarens verk nästan oundvikligen den första kontakten
med epoken och vissa repliker är bevingade– Vem har inte någon gång sagt sig
beredd att offra ett kungarike(för en häst eller något annat), utan att kanske
ha en aning om var citatet/ travestin kommer ifrån.
Den som läst
Shakespeares dramer med motiv från engelsk senmedeltid har lärt sig att epoken
rymmer en stor skurk och en stor hjälte – Rikard III och Henrik V. Rikard är en
förhållandevis känd figur även i Sverige, kanske för att renodlad ondska
fascinerar publiken mer än tapperhet eller bragder i krig, kanske även tack
vare den kända repliken om kungariket och hästen. Ändå har den historiske
Henrik V betydligt starkare kopplingar till svensk historia än Rikard – Henriks
syster var gift med unionskungen Erik av Pommern och hade under sin tid som
drottning mycket gott anseende i Sverige. Hennes bror lät grunda ett
Birgittakloster i England 1415, samma år som han drog ut i krig mot Frankrike
och vann den stora segern vid Agincourt, som skildras så färgstarkt i ”Henrik
V”.
Den pjäs av
Shakespeare som är av intresse här är emellertid ”Henrik IV”, som ursprungligen
skrevs i två delar under åren kring sekelskiftet 1600.[1]
Pjäsen skildrar, förutom kungens besvär med upproriska baroner, vacklande hälsa
och ett stundom dåligt samvete, kronprins Henriks(i dramat ofta kallad Harry
eller Hal), lättsinniga leverne. Även om den unge mannen visar sig tapper i
strid, sitter han helst på krogen med sina ”lastbara kumpaner”, under ledning
av den fete och försupne men ändå smått charmige sir John Falstaff. Vid ett
tillfälle rånar sällskapet en grupp pilgrimer på väg till Canterbury, varpå
några av medlemmarna för skojs skull rånar de övriga på bytet. Gamle kung
Henrik är minst sagt bekymrad över sonens uppförande, särskilt som han själv
har att tampas med forna vänner som blivit rebeller. Under ett samtal manar han
allvarligt prinsen att inte ta sin ställning för given:
-
Din
plats i rådet har du blivit av med. Den innehas istället av din bror. Du blir
allt mera som en främling för oss, för hovet och för prinsarna av blodet. Allt
hopp om framtiden för dig är grusat och redan nu tycks alla förutspå ditt snara
fall.
Kungen framhåller därpå sin egen vana att alltid uppträda diskret och
värdigt och hur detta förskaffat honom folkets aktning. Som varnande exempel
utpekas Rikard II (som några år tidigare blivit avsatt):
-
Den
förre kungen lät sig underhållas av tomma gester och av gyckelspel. Han
blandade sin kunglighet med narrar och fjäskade för att bli populär.
Detta, fortsätter kung Henrik, ledde till att undersåtarna slutligen blev
likgiltiga inför Rikard, vilket i sin tur medförde hans fall. Och, utbrister
fadern hotande:
-
På
denna punkt är nu du, Harry. Du har mist prinsens privilegier. Vartenda öga
tröttnat på att se dig jämt och ständigt, utom mitt.
Trots att far och son denna gång försonas återtar prinsen snart sitt
lättingsliv och när han, i tro att fadern avlidit, sätter kronan på sitt huvud
och fadern sedan vaknar upp synes allt förlorat för prinsen. I ett sista samtal
lyckas dock ”Harry” övertyga fadern om sina goda avsikter och kungen dör i frid
efter att ha rått sonen att genom krig utomlands(läs Frankrike), uppnå enighet
i England. Vid kröningen fördriver Henrik V sina gamla vänner från sig och en
ny tid av storhet verkar gry. Vägen till segern vid Aigincourt har börjat.[2]
Hur pass mycket historisk verklighet som ligger bakom detta är osäkert. Samtida
krönikörer talar dunkelt om att Englands blivande hjältekonung under sin
kronprinstid ”tjänade Venus likaväl som Mars” och att en förändring till det
bättre skedde sedan han bestigit tronen.[3]
Det nämns också att en del av Henriks vänner från ungdomen förvisats efter
faderns död. Några mer konkreta exempel på vilka ungdomssynder prinsen av Wales
skall ha gjort sig skyldig till ges dock inte. Att det rått spänningar mellan
far och son tycks klart men dessa verkar snarare haft sin grund i skilda
åsikter i fråga om politisk strategi och kanske i misstänksamhet och ren
avundsjuka från Henrik IV:s sida. För att förstå detta måste vi kortfattat
redogöra för bakgrunden till huset Lancasters tronbestigning år 1399 – 200 år
innan Shakespeare författade sitt verk.
Familjen Lancaster var, som redan antytts, inte rättmätiga innehavare av
den engelska tronen. Deras anfader John av Gaunt, en yngre son till Edvard III,
hade genom giftermål förvärvat stora jordegendomar och av sin far dessutom
upphöjts till hertig av Lancaster.[4]
Då hertigens son Henrik(kallad Bolingbroke efter det gods i Lincolnshhire där
han föddes), fortsatte faderns inbringande giftermålssrategi, var familjen mot
slutet av 1300-talet rikets största jordägare, näst efter Kronan själv.
Sorgligt nog avled Edvard III vid den för tiden höga åldern av 64 år och
efterlämnade som tronarvinge den endast tioårige sonsonen Rikard. Som det ofta
blir då en mäktig furste dör följde nu en tid av instabillitet och oro, både
inom högadeln och bland folket i gemen. Då Rikard stegvis tog över styrelsen
visade han ett stort intresse för konst och kultur men även stark
misstänksamhet mot sina många farbröder och kusiner, särskilt familjen
Lancaster. Därtill kom en oförmåga att kontrollera sina känslor, och beroende
av gunstlingar, något högadeln efter vanligheten ogillade.[5]
År 1398 kom Henrik Bolingbroke genom olika omständigheter i onåd hos
kungen, som passade på tillfället att förvisa honom ur riket för en period av
tio år. Då gamle hertig John kort senare avled drog kungen dessutom in
hertigdömet Lancaster till kronan och förklarade kusinens förvisning för evig.
Samtidigt lät han uppfostra Bolingbrokes äldste son(döpt till Henrik liksom sin
far), vid hovet, tilldelade honom ett årligt underhåll, dubbade honom till
riddare och tog med sig den omkring 12 år gamle eller snarare unge pojken på
fälttåg till Irland 1399.[6]
Att på detta sätt ta vård om sonen till en framstående adelsman som kommit i
onåd eller till och med avrättats var inte ovanligt under senmedeltiden. Både
Richard av York och Henry Tudor(blivande Henrik VII), uppfostrades av personer
lojala mot det regerande kungahuset, trots att deras närmaste släktingar
betraktades som förrädare. Rikard II kan ha tagit hand om sin unge frände av
omtanke eller (som en del historiker tror), hållit honom som gisslan för
faderns goda uppförande i exilen. Vilka planer kungen än hade kom de försent.
Sommaren 1399 återvände plötsligt Henrik Bolingbroke till England och var på
några veckor i praktiken landets herre. Kungen som i hast återvänt från Irland
tvingades ge upp och fördes fängslad till London. I september 1399 utropades
hertig Henrik Bolingbroke av parlamentet till konung Henrik IV av England. Trots att den nye kungen nått sin tron buren
på en vind av, som det verkar, allmänt stöd från både folket och adeln radade
problemen snart upp sig - dels med walesare och skottar i gränsområdena, dels
med tidigare vänner som krävde inflytande som tack för sina tjänster. Att vara
kung av England hade förvisso inte varit någon dans på rosor de senaste
århundradena. Bråk och gräl inom familjen förekom ofta och kungar som Henrik
III och Edvard II hade hållits fängslade, för kortare tid eller tills de
avlidit eller ”försvunnit”. Ändå hade sedan mitten av 1100-talet successionen i
stort gått från far till son utan större problem i huset Plantagenet. I och med
Rikard II:s avsättning skapades emellertid ett prejudikat som under 1400-talet
skulle följas av ständigt nya uppror, statskupper mord och förhoppningsfulla
tronpretendenter.[7]
Kort efter kung Henriks kröning sändes hans son och namne till gränsen
mot Wales för att, åtminstone till namnet, leda kampen mot upprorsmännen där.
Då några år senare den ryktbare Henry Percy ”Hotspur”, som varit prinsens läromästare
i krigskonst, vände sig mot den kung han en gång hjälpt till makten ledde
prinsen de kungliga truppernas avantgarde under slaget vid Shrewsbury i juli
1403, där Percy stupade.[8]
Vid tiden för Shrewsbury var prins Henrik drygt 16 år gammal.[9]
Några år senare blev han ensam befälhavare för trupperna vid gränsen till Wales.
Hans framgångar och ryktbarhet blev emellertid så stora att kungen, hans egen
far, började fatta misstankar. När underhusets talman en gång i kungens närvaro
prisade tronföljarens förtjänster skedde detta på ett sätt som knappast kunde
tolkas som annat än svidande kritik mot kungens egen politik – Det talades om
ynglingens benägenhet att lyssna på råd och omge sig med ”kloka rådgivare”. De
ständiga upproren, hans egen sviktande hälsa - samtidigt som äldste sonen
tycktes bli allt populärare, gjorde helt enkelt Henrik IV avundsjuk och kanske också
ängslig för sitt eget öde.
Kungen föredrog uppenbart sin andre son Thomas, som han 1412 upphöjde
till hertig av Clarence. Det är i detta sammanhang värt att notera att Thomas
följt sin far i exilen 1398 medan den äldre brodern, som vi sett, under faderns
bortovaro tagits om hand av Rikard II.[10]
Förvecklingarna minskades ingalunda av att kungen och tronföljaren var oense om
vilken av de två ledande fraktionerna i Frankrike England helst borde stödja. Då
prinsen 1411 en längre tid fungerat som regent, slöt han ett avtal med hertigen
av Burgund och sände sina egna trupper till hans hjälp, varpå Henrik IV
följande år slöt ett avtal med sagde hertigs motståndare och sände trupper till
deras hjälp under ledning av Thomas
av Clarence. (Det vore knappast förvånande om Europas ledare vid denna tid
hyste vissa tvivel om engelsmännens omdöme och förmåga att styra sig själva).
Under åren kring 1410 tycktes dock inte råda några tvivel om att Henrik
IV gick mot slutet. Periodvis var han så sjuk att han inte kunde styra riket.
Äldste sonen lär till och med ha manat sin far att abdikera.
Till mångas förvåning, kanske främst prinsens, repade sig kungen
emellertid vintern 1411-12 och återtog styrelsen. Följderna tycktes bli
katastrofala för tronföljaren. Flera av hans närmaste män avskedades eller
arresterades. Prinsen förklarade sig värdigt ha gjort sitt bästa under
regentskapet men blev ändå politiskt isolerad.[11]
Han hade emellertid inte förlorat sin stolthet. Då han i juli 1412 manades att
följa sin bror Thomas i fälttåget mot Burgunds motståndare genmälde prins
Henrik i ett offentligt brev, eller kanske snarare manifest, att detta tyvärr var omöjligt, eftersom han inte
tilldelats ett nog stort följe ”vare sig till att tjäna kungen värdigt eller
vidtaga lämpliga mått och steg att skydda vår person”. Han förnekade vidare
alla de anklagelser för att vilja sabotera expeditionen till Frankrike som,
enligt prinsen, spritts av några ”ondskans söner” vilka hade till syfte att ”attackera
den lagliga successionen”, dvs. förbigå Henrik som tronföljare.[12]
I vad som ögonskenligen såg ut som en
vandring till Canossa men samtidigt var ett smart sätt att demonstrera sin makt
reste prinsen kort därpå till London med ett följe(”vars like aldrig skådats i
de dagarna”) och begärde att få träffa sin far. Sedan Henrik IV efter viss
tvekan beviljat audiens, kastade sig prinsen på knä inför monarken, räckte
honom sin dolk och utropade:
-
Mitt
liv är inte så kärt att jag skulle vilja leva en dag om det vore till ert
misshag.
Efter denna scen, som onekligen verkar teatralisk men ändå är i klass med
vad man kunde vänta av en medeltida riddersman som önskar betyga sin vördnad
inför överheten, kunde kungen inte annat än omfamna sin äldste son. Han
förklarade samtidigt att frågan om vilka som spridit ”falska rykten” om
prinsens heder måste vänta till nästa parlament, vilket skulle samlas i början
av 1413, alltså om cirka sex månader.
Spänningen fortsatte stiga med nya teatrala scener som följd. En gång lär
någon rentav ha försökt mörda tronföljaren. I februari 1413 stod det dock klart
att kungen en gång för alla låg på sitt yttersta. Det planerade parlamentet ställdes
in och den 20 mars avled Henrik IV. Det finns olika versioner av den försoningsscen
som skall ha ägt rum mellan far och son vid dödsbädden. Enligt en berättelse,
som stammar från Frankrike och som Shakespeare möjligen haft till förlaga då
han skrev sitt drama, skall kungen ha uttryckt oro för hur sonen skulle hävda
sig på tronen – då han ju inte hade större rätt till den än fadern haft.
Prinsen svarade:
-
Jag
skall skydda tronen med mitt svärd liksom ni har gjort.[13]
Med Henrik V:s trontillträde inleddes en segerrik men kort och blodig
epok i Englands historia.[14]
[1] Angående ”Henrik IV:s” tillkomsthistoria, se Henrik IV (pjäs) – Wikipedia.
[2] Citaten ur ”Shakespeares pjäser är hämtade från TV-serien ”Hollow of the Crown”, baserad på Shakespeares krönikespel(2012. Översättning för SVT Nicklas Källën Svensk medietext).
[3] Prinsen var alltså lika stor vällusting som krigare. Alla översättningar från engelska till svenska i denna text, förutom från Shakespeares dramer, är skrivarens egna.
[4] John och den äldre brodern Lionel(av Clarence)). blev därmed Englands första hertigar.
[5] Som exempel på kung Rikards dåliga lynne kan nämnas att han en gång dragit svärd mot en parlamentsledamot som kritiserat honom. Vid sin första gemåls död blev kungen å andra sidan så deprimerad att han lät riva deras älsklingslott Sheen manor, då han inte längre ville bo där.
[6] Det är möjligt att Rikard II planerat att på sikt ge hertigdömet Lancaster till sitt kusinbarn eller kanske till och med återlämna det till Boingbroke. I de donationer av markområden och befattningar som tidigare innehafts av Lancaster vilka gjordes kort efter hertig Johns död i februari 1399, noterades att de endast gällde ”tills Henrik, hertig av Hereford(Bolingbrokes titel före faderns död), eller hans arvinge anhållit om dem ur Konungens hand i enlighet med landets lag eller mottagit andra garantier från Konungen i denna egenskap(av hertig)”. Tanken kan ha varit att unge Henrik, som senare blev Henrik V, skulle återfå släktarvet på sin myndighetsdag vid 21 års ålder, eller att Bolingbrokes förvisningsdom på sikt skulle upphävas och han tillåtas återvända hem. I båda fallen skulle hertigens av Lancaster egenskap av vasall till konungen kraftigt ha understrukits och kungamakten därmed varit stärkt. Angående bestämmelserna om Lancasters arv, se Kathryn Warner, Richard II – A true King’ fall(2017), s. 267.
[7] Av de sex engelska regenterna från Henrik IV:s tronbestigning 1399 till Henrik VII:s död 1509 var Henrik V den ende som både ärvde tronen helt lagenligt efter sin far och höll sig kvar på den livet ut utan att vare sig avsättas, mördas, stupa i strid mot rebeller eller tvingas i exil för kortare tid. Därtill kommer den olycklige ”Edvard V”. den äldste av ”prinsarna i Towern”, som försvann 1483 utan att någonsin ha regerat. Shakespeare har förvisso en poäng då han i ”Rikard II” låter biskopen av Carlisle förutspå att avsättningen skall följas ”av skräck och uppror och landet bli ett Golgata, en plats för huvudskallar”. Tudortidens krönikörer pekade gärna på sambandet mellan Rikard II:s öde och senare omvälvningar Avsättningen av kung Rikard gjorde dock inte ”rosornas krig" oundvikligt.. Den utlösande faktorn bakom detta var främst Henrik VI:s oförmåga att hantera tidens utmaningar och hans periodiska sinnessjukdom.
[8] Det var dock inte prinsen som dödade Percy i ett tappert envig, som i Shakespeares ”Henrik IV”. Den ädle riddaren skall istället ha träffats av en pil då han öppnat visiret för att torka svetten ur pannan, knappast en hjältes död..
[9] Tidpunkten för blivande Henrik V:s födelse är osäker, eftersom han då bara var en av många prinsar av blodet vars födelse inte ansågs värd att notera. Earle anser att gossen föddes någon gång 1387. Curry anger dock, baserat på en senare astrologisk notering, att Henrik kom till världen klockan 11 22 på förmiddagen 16 september 1386. Engelska Wikipedia anger för närvarande detta datum medan Sverige anger 16/9 1387. Även dateringen för brodern Thomas’ födelse är osäker – på engelska 1387, svenska 1388. Jag drar slutsatsen att prins Henrik var omkring 16 år gammal i juli 1403.
[10]Hertigen av Clarence hade under 13- och tidigt 1400-tal samma ställning som hertigen av York senare fått – titeln bars av kungens andre son eller äldste bror. Det var Edvard IV som i början av 1470-talet gjorde sin yngre son Richard till hertig av York, säkerligen beroende på att hertig George av Clarence då alltjämt var i livet. Henrik VII gav 1494 sin andre son(blivande Henrik VIII), samma titel, antagligen för att hämma ”tillväxten” av de pretendenter som sade sig vara hertig Richard av York, den yngre av ”prinsarna i Towern”. Därefter tycks det ha blivit sedvana att ge engelske regentens andre son titeln hertig av York.
[11] Kanske var det nu han tog för vana att hålla till på krogen, även om uppgifterna är osäkra.
[12] Curry tolkar allt detta som att prinsen verkligen planerat att störta fadern från tronen.
[13] I Shakespeares drama varnar Henrik IV sin son att denne visserligen är tryggare på tronen än han själv varit, eftersom han ärver den lagligt, men ändå inte säker nog. Han bör därför ”sysselsätta lättrörda sinnen med fejd i annat land”.
[14] Denna
text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Anne Currys minibiografi över
Henry V Playboy Prince to Warrior King(2016),
och på de tre första kapitlen av Peter Earle, The life and timess of Henry V(1972).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar