Den som gör
en resa har något att berätta, brukar man säga. Sanningen i denna sentens fick
Ludvig XIV:s hov en gång erfara. Den episod, (eller kanske incident)? Det
handlar om är tyvärr knapphändigt skildrad i de böcker jag haft tillgång till,
så vi får fylla ut texten med lite bakgrundsmaterial innan vi kommer in på
själva händelsen.
Ludvig XIV
inledde i praktiken sin regering 1661 då kardinal Mazarin avled, trots att
kungen vid den tiden var gott och väl tjugo år gammal.[1]
Fem år senare avled också änkedrottning Anna och Ludvig var nu Frankrikes
obestridde härskare. Hans utrikespolitiska mål var att värna Frankrikes
ställning som stormakt och ”befria” landet från den inringning han ansåg att
man hotades av från rivalen Habsburg. Habsburgarna hade två huvudgrenar – den
”tyskromerska” under kejsaren i Wien och den spanska som styrdes från Madrid.
Denna senare gren härskade också i stora delar av dagens Belgien och
Luxemburg(Spanska Nederländerna). Ludvig XIV hade i samband med sitt faktiska
trontillträde ingått äktenskap med den spanska prinsessan Maria Teresia. Hennes
far och Ludvigs mor var syskon och de hade båda aktivt verkat för äktenskapet. Enligt den spanska successionsordningen hade
Maria Teresia, i egenskap av sin fara äldsta barn, rätt till tronen. Dessa
rättigheter hade naturligtvis fråntagits prinsessan då hon blev fransk
drottning, men i Spanska Nederländerna fanns vissa möjligheter till arv.
1667 begärde
Ludvig XIV hertigdömet Brabant för sin gemåls(läs Frankrikes), räkning.[2]
Detta ledde till det korta ”Devolutionskriget”, som slutade med freden i Aachen
1668.[3]
Freden slöts efter medling av den så kallade ”Trippelalliansen”, som
uttryckligen tillkommit för att stävja de franska expansionsplanerna.[4]
Slutet blev att Frankrike erhöll ett antal städer och platser i Brabant medan
andra återlämnades till Spanien. Solkungens erövringshunger var dock långtifrån
stillad och i syfte att göra England mera vänligt sinnat sände kungen våren 1670
sin svägerska, född engelsk prinsessa att förhandla med släkten i London.[5]
Prinsessan
eskorterades på vägen mot Dunkerque av ett minst sagt imponerade följe – här
kom inte bara kungen, drottning Maria Teresia och hertigen av Orléans och andra
medlemmar av kungliga familjen, utan också kungens båda mätresser – den gamla och
den nya, hovkompositören Lully, komediförfattaren Moliére, poeten Racine,
hovmålare som hade till uppgift att föreviga viktiga tilldragelser, ett stort
antal soldater samt, naturligtvis, tjänare och andra anställda för alla dessa
upphöjda personer.[6] Till
råga på de oerhörda besvär det även under normala förhållanden måste ha
inneburit att transportera denna hovarmé på marsch, var våren 1670 mycket
regnig i Flandern. Floderna svämmade över och hovets damer både skrek och
svimmade i tron att deras sista stund var kommen. Till slut fick man söka skydd
i en bondstuga som ”bara hade ett enda rum”. Husets invånare var inte redo att
ta emot Frankrikes konung med tillhörande hov, varken rent praktiskt eller
psykologiskt. Maten var inte i klass med vad man var van vid och de förnäma
gästerna fick vackert sova, i den mån de fick någon sömn den natten, på golvet - fast de lär ha haft kuddar och madrasser, förmodligen ur eget medhaft bagage. I synnerhet Maria Teresia, uppfostrad vid det strikta spanska
hovet, fann detta arrangemang djupt skakande. Den enda som tog situationen med
fattning var en syster till markisinnan de Montespan, kungens senaste mätress: ”Det
här är som Jesu födelse i stallet”, konstaterade hon filosofiskt.[7]
Ingen av de
sekundärkällor jag haft tillgång till har mer att säga om denna(förmodligen),
för sin tid unika händelse: Ludvig XIV:s hov får härbärge i en bondstuga. Inga
uppgifter ges om bondens eller hans hustrus namn, vilka närmare omständigheter
de levde under eller om de belönades efteråt. En annan högst intressant fråga
gäller de rent praktiska svårigheterna: Om bondstugan bara hade ett rum, hur i
helsicke lyckades man inkvartera ett följe på cirka 30 000 människor utan
att samtliga kvävdes eller klämdes till döds. Den enda logiska förklaringen är
att bara de förnämsta gästerna hade kvarter i familjens boningshus. Kanske
fanns det stall och loft på ägorna där ett antal tjänare fick samsas om
utrymmet eller spred man ut sig på olika håll i trakten. Hur som helst måste detta
ha varit en händelse ingen kunde glömma. Som sagt: ”Den som gör en resa har
något att berätta.
[1] Närmare bestämt 22. Ludvigs far övertog makten från sin mor genom en statskupp vid 16 års ålder 1617.
[2] Detta hertigdöme omfattade stora delar av dagens Belgien(med Bryssel), samt en del av Södra Holland. Enligt då gällande bestämmelser hade barn i första äktenskapet oavsett kön förtur till arv i dessa områden.
[4] Denna allians omfattade Spanska Nederländerna, England och Sverige. Svenskarna önskade upprätthålla status quo i Europa för att bevara de vinster man gjort i Westfaliska freden.
[5] Prinsessan Henriette Anne var dotter till Karl I och hade vuxit upp som politisk flyktning i Frankrike under inbördeskriget och Cromwells regim. Hon var gift med kung Ludvigs yngre bror, hertig Filip av Orléans..
[6] Sammanlagt lär denna stad på marsch ha räknat 30 000 personer.
[7] Denna text bygger på Antonia Fraser, Ludvig XIV och kärleken(svensk översättning 2008), främst s. 141-42 och Herman Lindqvist, Ludvig XIV, Solkungen(2011), s. 133-34.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar