I vår tid är
trolldom och häxeri ett spännande inslag i sagor och fantasyberättelser. Ingen
i vår del av världen blir idag på fullt allvar anklagad för att försöka skada
sina medmänniskor med hjälp av svart magi och den som eventuellt själv säger
sig syssla med det blir nog närmast betraktad som psykfall. Men för 3-400 år
sedan kunde misstankar om trolldom få fruktansvärda följder även i Västeuropa.
Vissa människor troddes äga särskilda förmågor och hade man otur blev man
utpekad som häxa eller trollkarl, i förbund med djävulen. I Sverige förknippas
denna företeelse med vad som kallas ”Det stora oväsendet” på 1660-70-talen, då
ett stort antal kvinnor dömdes för häxeri och brändes på bål. Den vanligaste
anklagelsen under denna masspsykos var att ha flugit till djävulen i Blåkulla
på nattliga fester med kidnappade barn, som ofta själva berättade om vad de
upplevt – detaljerade beskrivningar av vidriga utsvävningar med sexualitet och
drickande. Vissa barn angav till och med sina egna mödrar. Sådana historier är
naturligtvis rena fantasifoster och de som drabbades var oftast kvinnor av
lägre status – utslagna, förvirrade eller bondkvinnor ur den stora massan.
Någon gång kanske borgarkvinnor som ansågs ha varit ovanligt framgångsrika
eller som på annat sätt ”stack ut” i mängden. Däremot var det inte så vanligt
att verkligt förnäma kvinnor utpekades på 1600-talet – ju finare bakgrund,
desto större chans att någon ingrep för att stoppa vansinnet. I äldre tid hände
det däremot att personer ur samhällets högsta skikt misstänktes för att ha
bedrivit svartkonst och sådana anklagelser var, och är i någon mån än idag,
svårare att motbevisa eftersom gränsen mellan ordinär läkekonst och magi är
svår att urskilja under medeltiden. Till och med kungligheter kunde drabbas.
Som i det tidiga 1400-talets England.
Sommaren och
hösten 1441 rådde panikstämning vid engelska hovet. Några anställda hos
hertiginnan av Glouchester, faster till kung Henrik VI, hade gripits misstänkta
för att genom trolldom ha försökt mörda kungen. Även hertiginnan själv var misstänkt.
England var
då om inte ett land i gungning så åtminstone en stat i djup politisk kris. Det
krig man sedan Edvard III:s dagar ett sekel tidigare - med avbrott för kortare
fredsperioder, fört i Frankrike och som ytterst handlade om rätten till den
franska tronen, gick nu allt sämre. Under krigarkungen Henrik V hade man lagt
under sig stora delar av norra Frankrike med Paris och Normandie. Den engelske
kungen hade till och med lyckats bli erkänd som tronarvinge efter den
sinnessjuke Karl VI. Sedan föll dråpslaget – Kung Henrik avled plötsligt 31
augusti 1422 vid 35 eller 36 års ålder.[1]
Ett barn på nio månader ersatte en krigshjälte på tronen. Den högsta makten
fördelades mellan den dödes två kvarvarande bröder - John, som var hertig av
Bedford, tog hand om de franska besittningarna medan Humphrey av Glouchester
blev högste ansvarig för styret hemma i England.
De första
åren gick allt tämligen väl, med hänsyn till de motsättningar som fanns under
ytan. Den engelska hären i Frankrike fortsatte också att skörda vissa
framgångar. En viktig vändpunkt blev Jeanne d’Arcs uppdykande på scenen 1429.
Engelsmännen måste ha gripits av fasa: En bondkvinna, knappt mer än en flicka,
uppenbarar sig hos fransmännen, lyckas ena de splittrade viljorna, häver belägringen
av Orléans och besegrar den segerrika engelska armén i slag efter slag, Vad var
detta! Ett verk av djävulen eller ett tecken att Gud vänt sitt ansikte ifrån
dem?[2]
Jeanne greps visserligen efter något år och brändes på bål men pendeln i kriget
hade vänt en gång för alla. Från 1429 och framåt hade fransmännen övertaget.
Engelsmännens inställning till kvinnor ”med gåvor” bör ha påverkats av detta.
Motsättningarna
inom förmyndarregeringen blev med åren allt större och tydligare. Hertig
Humphrey var en motsägelsefull karaktär – å ena sidan lärd humanist, tapper
soldat och allmänt känd för sitt älskvärda sätt. Å andra sidan maktlysten, oerhört
mån om sin värdighet, lynnig och obetänksam. Han hade bland annat gift sig i
hemlighet med grevinnan av Hainaut trots att denna på papperet fortfarande var
gift med hertigen av Bretagne, som hon flytt ifrån då han varken lyckats
försvara hennes arvsrättigheter eller visat sig som god äkta man.[3]
Vad kriget i Frankrike beträffade ansåg hertig Humphrey att det obetingat måste
föras till ett segerrikt slut – allt annat vore en skymf mot den döde
hjältekungens minne.
Hertigens
främste rival i rådet var kardinal Henry Beaufort. Dessa herrar var totalt
oförmögna att samarbeta, vilket delvis sannolikt berodde på deras gemensamma om
ock i kardinalens fall något hemlighetsfulla härkomst. Beaufort var i själva
verket halvfarbror till hertigen av Glouchester.[4]
Som många utomäktenskapliga barn hade Beaufort förstått att med eget nit vinna
den framgång han inte utan vidare kunde vinna genom börd. Förutom sin höga
ställning inom kyrkan hade hans sinne för affärer gjort honom rik: Han hade
ofta bekostat kronans utgifter ur egen ficka. Att bli rik på handel garanterade
visserligen inflytande men var inte särskilt populärt inom högadeln, som såg
med misstänksamhet och avsky på dessa ”uppkomlingar”, som nått sin ställning
genom eget bedrivande och inte genom anor. När sakskälen tröt kunde man alltid
slå kardinalen i ansiktet med hans ”oäkta” börd. Att kardinalen dessutom
förordade kompromisser och fred med Frankrike, där hertigen förordade krig,
gjorde ingalunda deras förhållande bättre. Unge Henrik VI var slutligen den
ende som kunde förmå de båda stridstupparna att sluta käbbla och istället
koncentrera sig på rikets affärer. Personligen visade Henrik å sin sida en
tendens att föredra kardinalen framför hertigen.[5]
Hösten 1437
förklarades Henrik VI myndig och tillträdde regeringen, utan att företa några
större förändringar i det forna regentskapsrådet. Samtidigt stod det allt
klarare att en uppgörelse måste ske i frågan om Frankrike. Hertigen av Bedford,
en klok statsman som förstått att göra sig omtyckt i sina provinser, hade
avlidit två år tidigare och fransmännen hade gått till förnyad offensiv. Paris
var förlorat och Normandie tycktes stå i begrepp att falla. Alltfler röster på
engelska sidan talade för fred. Å andra sidan var det omöjligt att offentligt
erkänna att man förlorat kriget, vilket skulle innebära ett medgivande att hela
denna satsning, som kostat många liv och stora pengar under ett sekel, varit
ett meningslöst misstag. Resultatet blev att regeringen utåt i stort sett
låtsades att allt var bra i de franska provinserna, samtidigt som man vägrade
skicka förstärkningar dit och i hemlighet sökte utvägar att dra sig ur hela soppan
med något så när bibehållen prestige. Hertigen av Gloucester vägrade emellertid
hårdnackat att höra sådant tal – Kriget måste fortsätta och segern vinnas,
punkt! För kung Henrik och hans parti blev den forne lordprotektorn alltmer en
belastning. Antingen måste han röjas ur vägen eller neutraliseras politiskt.
Det var här som talet om häxeri kom in i bilden.
Hertigen
hade sedan flera år låtit annullera sitt äktenskap med den belgiskfranska
grevinnan och istället äktat en av hennes hovdamer Eleanor Cobham, en dam ur
engelska lågadeln som hertigen – helt i enlighet med huset Lancasters
traditioner, haft ett förhållande med medan han ännu var gift med sin första
hustru.[6]
Hertigparet samlade kring sig ett litet hov av lärda vittra män och kvinnor,
vilket var helt i enlighet med deras rang och värdighet. Eleanor var dock
ytterst ärelysten och medveten om att hon hade goda utsikter att bli drottning.
Så länge kung Henrik inte var gift(vem visste förresten om denne bleksiktige
krake ens var i stånd att få barn), stod hennes man närmast i tronföljden efter
sin brorson. Hertiginnan hade i sitt hov
också ett antal astrologer och stjärntydare. Trots att de flesta furstar ägnade
sig åt denna medeltida vetenskapsgren som ett bekvämt sätt att förutsäga
framtiden, var kyrkan kluven i sin inställning till astrologi. Det var kanske
inte direkt förbjudet, men såg man inte upp kunde följderna bli allvarliga.
Bland
hertiginnans bekanta fanns även en kvinna med det nordiskklingande namnet
Margery Jourdemayne. Hon var, efter vad man tror sig veta, omkring 30 år gammal
men kan ha varit något yngre eller äldre vid tiden för den process som blev
hennes öde.[7] Margery
var känd för sin kunskap angående örter och växter och anlitades gärna av
kvinnor som antingen önskade bli havande eller tvärtom göra slut på en oönskad
graviditet. Hon rådfrågades även när det gällde att brygga kärleksdrycker.
Kundkretsen var stor och hon kom snart i beröring med samhällets högsta
kretsar. En del sade att hon också var synsk – Hon skall sålunda ha förutspått
hertigen av Somerset, en brorson till kardinal de Beaufort, att han skulle
komma att dödas ”vid en borg(under the Castle”). Så länge han stred på öppna
fältet fanns dock intet att frukta.[8]
Redan i
början av 1430-talet hade myndigheterna haft ögonen på Margery, som hållits
fängslad på Windsor Castle en tid anklagad för häxeri och trolldom. Den gången
kom hon undan med blotta förskräckelsen mot löfte att icke vidare ägna sig åt
svartkonst. Men, som Harrison skriver: ”Inget tyder på att hon höll löftet”.[9]
Nio år senare fanns ingen nåd att få. Sommaren 1441 arresterades Margery på
nytt och sattes i Towern. Samtidigt fängslades ett antal medlemmar i hertigens
av Glouchester hushåll, bland dem hans hustrus kaplan och sekreterare.
Hertiginnan själv greps mitt i middagen i sitt Londonresidens.
De gripna
anklagades för att ha sökt döda Henrik VI med hjälp av svart magi. Hertiginnans
kaplan, en man vid namn Bolingbroke som var känd för sina kunskaper i
astrologi, sades dels ha förutsagt kungens död genom ett horoskop, dels
tillverkat en vaxbild av kungen som han sedan antingen låtit bränna eller
stuckit nålar i. För sådant fanns ingen nåd. Margery Jourdemayne brändes på bål
i oktober 1441 och den stackars kaplanen hängdes, rådbråkades, hackades i
bitar, samt blev halshuggen, allt i levande tillstånd.[10]
Med hänsyn till hennes höga börd undkom hertiginnan Eleanor med livet men
förvisades från hovet och fick illbringa resten av sitt liv på allt ensligare
platser, bland annat på Isle of Man. Dessförinnan hade hon visats upp utanför
tre kyrkor i London, barfota med tänd ljus i handen, sig själv till nesa och
androm till skräck och varnagel. Hon avled 1452.
Syftet med
allt detta var som förut nämnts att tysta Eleanors make, hertigen av
Gloucester, vars inställning till kriget i Frankrike inte längre stämde med de
styrande kring kungen. Detta mål uppnåddes också. Hertigen satt visserligen
kvar i rådet men hans politiska inflytande var krossat för alltid. Han avled i
februari 1447, 56 år gammal. Rivalen kardinal Beaufort, som sannolikt satt
igång hela historien för att komma åt sin fiende, fick inte mycket tid att
njuta av sin seger. Han avled själv i april samma år. Den som vill kan se denna
häxprocess som en vändpunkt i Englands medeltidshistoria i allmänhet och Henrik
VI:s liv i synnerhet. Under hans förmyndartid hade de styrande trots allt
drivits av en gemensam önskan att hålla ihop landet. Efter processen var inget
sig likt. De närmaste 40 åren skulle präglas av split, osämja, inbördeskrig,
statskupper, mord. Först med en ny dynasti på tronen, familjen Tudor, skulle
arbetet att åter ena England politiskt påbörjas.[11]
[1] Karl VI avled i oktober 1422, knappt två månader senare.
[2] Att det helt enkelt kunde röra sig om en ung människa uppfylld av en önskan att rädda sitt land var dåtidens människor främmande. Varje individ förväntades fylla sin uppgift i den samhällshierarki som ytterst var skapad av Gud själv. En person av enkelt ursprung som höjde sig över sitt stånd måste i princip antingen vara ett helgon eller stå i de mörka makternas tjänst. Det är därför inte underligt att Jeannes anhängare tillskrev henne diverse underbara förmågor(som att i ungdomen ha varit i stånd att locka till sig fria fåglar och göra dem tama), medan fienderna kallade henne en förtappad häxa.
[3] Hainaut var ett grevskap i Tyskromerska riket på gränsen mellan dagens Frankrike och Belgien. Mons och Valenciennes var dess viktigaste städer. Edvard III:s hustru Fillipa, stammoder till släktena Lancaster och York, kom från Hainaut.
[4] Kardinalen var son till John av Gaunt i dennes utomäktenskapliga(dock senare legaliserade), förhållande med Catherine Swynford och alltså halvbror till Henrik IV, hertig Humphreys far. Hertigen härstammade liksom Henrik V från John av Gaunts äktenskap med Blanche av Lancaster, medan kardinalen var en frukt av det tredje och som sagt född före giftermålet. Angående släkten Beauforts väg till makten, se Dynastihistoria: Konsten att legitimera kungliga bastarder. (bosonshistoria.blogspot.com).
[5] Shakespeare återger just ett sådant gräl med kungen som medlare i första delen av sitt drama ”Henrik VI”. Med tanke på att kungen knappast var känd för sin förmåga att utöva auktoritet, snarare tvärtom, kan man gissa att dessa ingripanden i det långa loppet inte haft större verkan.
[6] Hertig Humphrey hade två barn, sonen Arthur och dottern Antigone. Forskningen är dock osäker på om båda dessa barn varit en frukt av hertigens äktenskap med Eleanor Cobham. Äktenskapet med grevinnan av Hainaut var barnlöst. Se Eleanor, Duchess of Gloucester - Wikipedia.
[7] Engelska Wikipedia anger Margerys födelseår till ”before 1415”. Hennes make tillhörde en välbärgad familj av bondesläkt och efternamnet antas komma från franskans jour de main, ett äldre ord för daglönare, jordarbetare. Om det stämmer, vore onekligen intressant att utforska huruvida detta ord i sin tur har normandiskt – nordiskt, ursprung: ”jordman”. Se Margery Jourdemayne - Wikipedia.
[8] Somerset stupade sedermera i envig under det första slaget vid St Allbands 22 maj 1455, den strid som anses utgöra inledningen till ”Rosornas krig”. Enviget stod utanför ett värdshus vars skylt föreställde en borg: dess namn var ”the Castle”. Då hertigen upptäckte detta insåg han att spelet var förlorat, sänkte värjan och lät sig dödas. Spådomar är som bekant ofta dubbeltydiga I författaren Conn Igguldens roman Trinity(Solvargsvensk översättning 2015, uppläsare Torsten Wahlund), är det dock en romsk spåkvinna(zigenerska), som på en marknad i den blivande hertigens ungdom avger spådomen. Weir talar om ”a soothsayer”, ,en siare.
[9] Med tanke på att Margery tydligen bedrivit sin praktik i minst tio år då hon greps 1441, har man nog rätt att förmoda att hon som senast föddes 1412, troligen tidigare.
[10] Man kan föreställa sig den skräck som spreds vid engelska hovet då Henrik VI några år efter processen drabbades av psykisk sjukdom och i över ett år var onåbar för omgivningen, utan att efteråt ha något minne av mellantiden. Inte ens att han fått en son, Att som dömd förrädare hackas i bitar var för övrigt ett etablerat straff under senmedeltid och renässans. Jöran Persson, Erik XIV:s sekreterare, är ett känt svenskt exempel.
[11] Motsättningarna inom Henrik VI:s förmyndarregering och händelserna de första åren efter hans makttillträde skildras av Alison Weir i Lancaster and York, the Wars of the Roses(1995, nyutgåva 2009), kapitel 5-6. Dick Harrison berör kortfattat processen mot hertiginnan Eleanor i sin bok Häxprocesserna(2021), kapitlet ”Medeltidens häxor”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar