Lärd diplomat blir påve - Benedictus XI

 

Inte många svenskar kan namnet på en eller flera påvar, möjligen med undantag för den påve som sitter nu och hans närmaste föregångare. En relativt känd påve ur historien är Alexander VI - Rodrigo Borgia, som regerade kring 1500. Han används ibland som avskräckande exempel på katolska kyrkans korruption och skörlevnad. Är man intresserad av reformationen och tiden däromkring så kanske man hört namn som Leo X eller Clemens VII. Den som studerat drottning Kristina vet möjligen att Alexander VII var påve när hon kom till Rom.[1] Men detta är undantag som bekräftar regeln – Påvarnas historia är inget huvudämne för en ordinärt intresserad svensk. En påve som nog inga andra än nördar och medeltidshistoriker hört talas om är Benedictus XI, som var påve ett drygt halvår 1303-04. Han avled under inte helt klarlagda omständigheter 7 juli 1304.

Benedictus hette egentligen Nicolaus Bocasini och kom från staden Treviso i nordöstra Italien, ungefär tre svenska mil norr om Venedig.[2] Familjen tycks ha varit av lägre borglig härkomst, med fadern anställd som notarie i förvaltningen och modern som tvätterska eller annan typ av tjänsteande vid dominikanerklostret i staden. En farbror var präst. Uppenbart hade man gott anseende i klerikala kretsar, ty år 1246, då fadern avled och Nicolaus var sex år, tilldelades änkan och hennes barn ett legat av en dominikanerbroder, med en klausul om att sonen skulle erhålla en större del av beloppet på villkor att han själv inträdde i predikobrödernas(dominikanernas), orden.[3] Tydligen var det inget att diskutera: Nikolaus skulle inträda i det andliga ståndet. Farbror prästen fick tjänstgöra som förste lärare i det kommande kallet.

Vad pojken än tyckte och tänkte, visade han sig ha hamnat på rätt plats i livet. Efter att vid 14 års ålder ha gjort sitt inträde i orden, blev han snart själv lärare för ungdomar med andliga framtidsplaner. Under kommande år tjänstgjorde han vid flera olika konvent. Från 1268-86, alltså från 28 till 46 års ålder, blev han alltid utsedd till högste ansvarig för utbildningen vart ha än kom inom dominikanerorden, trots att han aldrig studerat vid universitet. 1286 utsågs han till prior, högste föreståndare, för dominikanerna i Lombardiet. Skrivarsonen från Treviso hade uppnått en verklig maktposition. Ytterligare tio år senare utsågs Nikolaus till mästare för hela dominikanerorden. Han var 56 år.

Katolska kyrkan befann sig just då i ett brydsamt läge. Ett drygt år tidigare, i december 1294, hade påve Celestinus V, en olärd men djupt from eremit som valts till påve då man inte lyckats hitta någon bättre, abdikerat från sitt ämbete och efterträtts av en mycket lärd och till ursprunget förnäm men också stolt och högmodig man, Bonifacius VIII. Dennes krav på absolut lydnad under påvestolen av såväl bonde som konung liksom hans behandling av sin företrädare, som han låtit internera, hade redan väckt kritik inom kyrkan. Nu utfärdade dominikanernas nye ordensmästare förbud för sina bröder att kritisera den Helige faderns utnämning eller handlingar. Belöningen kom två år senare: I december 1298 utsågs Nicolaus Bocasini till kardinalspräst vid dominikanernas kyrka sankta Sabina på Aventinen i Rom. Efter ytterligare något år blev han kardinalbiskop av Ostia och dekanus i Kurian – alltså uppsyningsman inom den påvliga förvaltningen. Än en gång hade Bocasini fått det högsta förtroende man kunde tänka sig i hans ställning. Han sändes dock snart som legat, dvs. påvlig ambassadör, både till Ungern och till Frankrike.  Kanske var syftet med det senare uppdraget att gjuta olja på vågorna i det minst sagt infekterade gräl som sedan några år rasade mellan franska kronan och påvedömet. I så fall misslyckades Bocasini grovt. I september 1303 överfölls påve Bonifacius i sitt hem utanför Rom av trupper, dels under fransk ledning, dels med stöd av den påvefientliga familjen Colonna. Kardinal Bocasini var en av de få som förblev Bonifacius trogen i denna svåra stund. Han hölls därför fängslad några dagar men släpptes snart och återvände med den svårt chockade påven till Rom. Någon månad senare var Bonifacius död.

På rekordkort tid – en enda dag, beslutade konklaven att välja Bocasini till påve. Det verkar som om syftet varit att få en påve som inte skulle vara alltför hätsk mot den franske kungen, trots kardinalens obrottsliga lojalitet mot Bonifacius. Bocasini tillträdde sitt ämbete 22 oktober 1303 och antog namnet Benedictus XI.

Det blev, som vi redan sett, inte något långlivat pontifikat. Den nye påven skyndade sig att lyfta den bannlysning som Bonifacius lagt på Frankrikes kung Filip men bannlyste å andra sidan alla dem som aktivt deltagit i överfallet på hans företrädare. Benedictus hann också arrangera fred mellan England och Frankrike i det krig som länderna de senaste åren fört angående rätten till furstendömet Akvitanien i sydvästra Frankrike. Så mycket mer hann den gamle diplomaten och dominikanläraren inte uträtta innan han plötsligt avled i Perugia i mellersta Italien 7 juli 1304 - för 720 år sedan. Det sades att påve Bonifacius gamle fiende, franske kungens minister Nogaret, skulle ha låtit mörda Benedictus med hjälp av förgiftade fikon som hämnd för att denne lyst honom i bann. Eftervärlden tycks varken vilja bekräfta eller avskriva dessa uppgifter. (Med kännedom om vad denne man annars visat sig i stånd till är tanken åtminstone inte omöjlig).[4] Påve Benedictus var hur som helt död. Efter honom inleddes den epok som betecknas som ”påvarnas babyloniska fångenskap” i Avignon, en nedgångsperiod för kyrkans anseende.

Benedictus XI förklarades salig 1773 nära 470 år efter sin död. Hans minnesdag, 7 juli, firas både av katolska kyrkan och av hans älskade dominikanerorden.[5]             

       

 

 

 

 

 

 

 

 

 

    

           

---

[1] Leo X(Giovanni de' Medici), var påve 1513-21, känd för sin samling av antika manuskript. Bar det högsta ansvaret för bannlysningen av Sten Sture den yngre. Clemens VII(Giulio de' Medici), påve 1523-34, bevittnade Roms förstörelse 1527 och betraktades länge som ett verktyg i Karl V:s händer, trots att han sökte inta en neutral hållning i tidens världsliga och religiösa stridigheter. Alexander VII(Fabio Chigi(, påve 1655-67, även känd som författare av poesi och dramer. Var Vatikanens representant vid förhandlingarna om Westfaliska  freden och mottog, som nämnts ovan, drottning Kristinas konvertering till katolicismen    

[2] Namnen återges med svensk namnform..

[3] ”Svartbröder” är ett populärt namn i Sverige.

[4] I romanen Rekviem(2009), låter författaren Robyn Young mycket riktigt Filip den Skönes hänsynslöse minister Nogaret mörda påve Benedictus med hjälp av förgiftade fikon.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Benedictus XI – Wikipedia och Pope Benedict XI - Wikipedia. Angående den i texten nämnde Celestinus V, se Dynastihistoria: Den motvillige påven.. (bosonshistoria.blogspot.com)